(navigation image)
Home American Libraries | Canadian Libraries | Universal Library | Community Texts | Project Gutenberg | Biodiversity Heritage Library | Children's Library | Advanced Microdevices Manuals | Linear Circuits Manuals | Supertex Manuals | Sundry Manuals | Echelon Manuals | RCA Manuals | National Semiconductor Manuals | Hewlett Packard Manuals | Signetics Manuals | Fluke Manuals | Datel Manuals | Intersil Manuals | Zilog Manuals | Maxim Manuals | Dallas Semiconductor Manuals | Temperature Manuals | SGS Manuals | Quantum Electronics Manuals | STDBus Manuals | Texas Instruments Manuals | IBM Microsoft Manuals | Grammar Analysis | Harris Manuals | Arrow Manuals | Monolithic Memories Manuals | Intel Manuals | Fault Tolerance Manuals | Johns Hopkins University Commencement | PHOIBLE Online | International Rectifier Manuals | Rectifiers scrs Triacs Manuals | Standard Microsystems Manuals | Additional Collections | Control PID Fuzzy Logic Manuals | Densitron Manuals | Philips Manuals | The Andhra Pradesh Legislative Assembly Debates | Linear Technologies Manuals | Cermetek Manuals | Miscellaneous Manuals | Hitachi Manuals | The Video Box | Communication Manuals | Scenix Manuals | Motorola Manuals | Agilent Manuals
Search: Advanced Search
Anonymous User (login or join us)
Upload
See other formats

Full text of "Personhistorisk tidskrift"

REYNO L DS Hl S TOR i C AL 
GENEALOGY COLLECTiON 



ALLÉN COUNTY PUBUC UBRARY f 

nu 



3 1833 00662 9759 _ 



Person-Historisk 



Tidskrift 




1808— 1800 



3 



UT GIF VEN 



AF 



SVENSKA AUTOGRAF SÄLLSKAPET 



GENOM 



F. U. WRANGEL 

SÄLLSKAPETS SEKRETERARE 



ÅR G. I 



HAFT. 1 



17S09fi2 



A 



PERSONAL Kl STORISK tidskrift- Udgivet af Sam- 
fundet for dansk-norsk genealogi og pcrsonal- 
historie ~ c l 3 ser. - ser., 1880- 
Kj^benhavn.1880- /■ . 

v. in port3 . , tables f coats of arms, 24cm, 






Digitized by 


the Internet , 


Aren i ve 






in 2014 







http://archive.org/details/personhistoriskt01pers 



INNEHALL. 

Fersenska mordet, af C. O.SON BONDE . . . sid. i. 

Ett grafologiskt konststycke, af 1 f ANS FORSSELL » 15. 
Axelssönernas slägtskap med Bonde-ätten, af K. 

H. Karlsson »21. 

En gammal »stambok», af — L . . . . . . » 23. 

Slägten Myliander eller Molin, af AqVILMÖNTE ' » 24. 

Adliga ätten Strömskiöld, af OTTO BERGSTRÖM » 27. 

Den siste riksjägmästaren, af HUGO SAMZELIUS » 30. 
Om de s. k. »Vita; Pomeranorum» samt ätterna 

Björnram, Wass, von HartmansdorfF och 

von Kantzow, af G. VON ESSEN .... » 33, 
Nyare svensk biografisk-genealogisk litteratur, af 

S. S. S. » 43. 

Smärre biografiska meddelanden, af K. F. W — R » 47. 

Frågor. . » 48. 

Vilseledande uppgift » 49. 

Också ett biografiskt lexikon » 49. 



Med detta häfte följer såsom bilaga första delen af hofrnarskalken 
C. Silfverstolpes »KLOSTERFOLKET I VADSTENA». (Fortsätt- 
ningen och slutet medföljer nästa häfte). 



De närmaste häftena komma bl. a. att innehålla: 

Fersenska mordet, fortsättning och slut. (C. C:son Bondi:). 
Nyare svensk biografisk-genealogisk litteratur, II. (S. S. S.). 
Om Gotländska släkter, af Holger Rosman. 4 
Ätten Rosenstråle, af Karl Leijonhufvud. 
Afbildningar af autografer. 

Svenska riksvapnet från äldsta till nuvarande tid. Heraldiska 

studier af F. U. W., med teckningar af Aci Lindgren. 
Svenska Autograf Sällskapets ledamotsförteckning. 

etc. etc. 



»Fersenska mordet». 

Med del ad t af Carl C:son Bonde. 

Skildradt af Drottning Hedvig Elisabeth Charlotta i hennes dagboks- 
anteckningar för år 1810. 

Juni månad. 

Jag kommer nu till den ohyggligaste och mest afskyvärda 
tilldragelse, som någonsin inträffat i Sverige, och som för all 
framtid kommer att utgöra en skamfläck för hela den svenska 
nationen, men aldramest för de personer som ej förmådde hindra 
densamma, nämligen det gräsliga mord, som den 20 i denna månad 
föröfvades pä Riksmarskalken Grefve von Fersen. 

Som jag redan i mina föregående anteckningar har om- 
nämnt, började Herr Adlersparre och hela hans anhang genast 
efter det underrättelsen om Kronprinsen Carl Augusts död ingått, 
att intrigera i och för valet af en ny tronföljare, hvartill de önskade 
förmå Konungen, att af pietet för den aflidncs minne, utse dennes 
broder Hertigen af Augustenburg. Konungen saknade mycket 
den aflidne prinsen, med hvilken han uti alla afseenden sympati-, 
serat, och som äfven verkligen var en man af ära med välmenande 
och redliga uppsåt. Han hade särskildt lyckats tillvinna sig Konun- 
gens stora vänskap derigenom att han en gäng inför honom, då 
hans blifvande förmälning bragtes pä tal, förklarat att han aldrig 
ämnade gifta sig, för att sålunda blifva i tillfälle att framdeles 
till sin efterträdare låta utse Prins Gustaf, hvilken pä detta sätt 
skulle kunna blifva återinsatt i sina rättigheter. 1 

Kronprinsen som tillbragt sitt lif i fält tillsammans me ti kam- 
rater, fann sig alltid besvärad i fruntimmerssällskap och hade föga 
vana vid stora verlden, hvartill hans långvariga vistelse i Norge 

1 Man tänkte nog strax efter prinsens död försöka genomdrifva Prins Gustafs 
val 111 i tronföljare, men fann det snart omöjligt under nuvarande förhållanden 
med hänsyn till de uppväckta lidelserna, hvarför Konungen nödgades afstå från 
denna af billighet och rättvisa framkallade tanke. 



Personhistor i sk i i ds k / • ift . 



äfven bidragit, under umgänget med detta visserligen hyggliga 
och duktiga men föga älskvärda folk. Till hela sitt väsen en 
soldat, var han i sitt uppträdande alltid artig men kylig, hvartill 
nog äfven bidrog medvetandet att han utaf en del af nationen 
var mindre väl sedd samt svårigheten att stifta närmare bekant- 
skap med de personer, som utgjorde hans omgifning, hans natur- 
liga blyghet förlänade honom dessutom ett visst utseende af tafatt- 
het. Hans moraliska egenskaper voro emellertid sädana att man 
hade all anledning att vara belåten med hans val till tronföljare, 
äfven om man ej tillräckligt är i stånd bedöma hans ' militära och 
administrativa förmåga, som han ju aldrig fick rigtigt tillfälle att 
ådagalägga. Ehuru han visserligen icke var särdeles begåfvad pä 
hufvudets vägnar, tror jag dock att han hade ett ganska redigt 
omdöme. lian var tyst och inbunden, förstod sig ej pä musik och 
tycktes föga bevandrad uti de sköna konsterna i allmänhet; uti sin 
ungdom hade han möjligen fått en vårdad uppfostran men talade- 
dock ytterst sällan om läsning och litteratur, af den senare var 
honom den tyska mest bekant. Som han under en allmän 
konversation alltid satt alldeles tyst. var han en tråkig sällskaps- 
menniska. Emot sina vänner var han vänfast, men hade ett häftigt 
lynne och fattade lätt agg mot personer, som gåfvo honom an- 
ledning till missnöje, samt nöjde sig ej med att endast skänka sina 
motståndare sitt förakt, utan gjorde gerna allt lör att skada dem. 
Törhända misstager jag mig vid skildringen af hans karakter, dä 
jag ej kännt honom tillräckligt länge, och vägar der för ej fälla ett 
bestämdt omdöme om honom, ty han var verkligen en af dessa 
förbehållsamma personligheter, som man har svårt att komma 
underfund med, hvad man dock med säkerhet kan påstå, är att 
han var en bra och hederlig karl. äfven om han saknade naturlig 
begåfning och mera allmän bildning. 

Eran första stund efter det underrättelsen om hans död ingått, 
spred sig det hemsk-a ryktet att han genom olyckshändelse blifvit 
förgiftad. Läkaren Rossi, hvilken Konungen, vid underrättelsen 
om prinsens sjukdom afsändt till honom, förklarade sig omedelbart 
efter sedan dödsfallet blifvit konstateradt, nödsakad att påskynda 
liköppningen för att söka utröna dödsorsaken, af fruktan att in- 
elfvorna i annat fall skulle kunna blifva underkastade sådan för- 
vandling att ingenting kunde iakttagas. Kammarherre Sparrc. 
som tillhörde prinsens uppvaktning, invände deremot att han ansåg 
ingenting härvidlag böra företagas utan särskild befallning frän 
Konungen, samt hemstälde huruvida ej något medel tunnes att 



3 



fördröja förvandlingen, men doktor Rossi, som tyckes hafva \ ai it 
högst okunnig och oskicklig i sitt yrke, förklarade detta alldeles 
omöjligt, ehuru det ar en kand sak att man åtminstone under 
åtta dagar kan bevara ett lik från förvandling, genom de kraftiga 
medel, som stå till de konstförfarnes förfogande. Kammarherre 
Sparre fann sig då nödsakad att lemna sitt samtycke till lik- 
öppningen, för att befria sig från förebråelsen att af sikt ligt hafva 
försummat tillfallet att gifva allmänheten fullständig kännedom 
om orsakerna till prinsens död. Liköppningen förrättades således 
pä tredje dagen efter dödsfallet utaf Herr Rossi i närvaro af 
tvenne andra läkare från Lunds universitet, hvarvid ett protokoll 
upprättades och undertecknades. Herr Rossi bar sig likväl så 
oskickligt ät, att han uraktlåt att tillvarataga allt som blifvit funnet 
i inelfvorna, utan kastade bort det, derför att han ej hade till 
hands allt som varit erforderligt för en noggrann undersökning. 

Omedelbart efter det prinsen fallit utaf hästen, blef han in- 
buren hos en prest, som bodde invid exercisplatsen der olycks- 
händelsen inträffat, och uti det föregående har jag omförmält 
hurusom allt gjordes för att frälsa hans lif ehuru förgäfves, de 
läkare som tillkallades frän Lund kunde blott konstatera att 
ingenting kunde åtgöras; det vid liköppningen upprättade proto- 
kollet utvisade att det var ett slaganfall som ändat prinsens 
dagar. Då underrättelsen härom kom till Stockholm, ville parti- 
lidelsen häruti spara en komplott och den misstanken framkastades 
att det var för att dölja den verkliga dödsorsaken, som man ur- 
aktlåtit att verkställa en noggrannare undersökning och påskyndat 
obduktionen, samt utfört densamma utan ordning och noggrann- 
het, innan de läkare, hvilka af Konungen blifvit förordnade att 
dervid biträda, hunnit anlända från Stockholm, ja till och med 
innan befallning erhållits att företaga densamma. Detta märkliga 
tillvägagaende ansågs bevisa att man önskade hemlighålla den 
verkliga orsaken till prinsens död, samt att det vore troligt att 
han blifvit förgiftad. Denna misstanke delades till och med af 
flere utaf Statsrådets ledamöter, isynnerhet af Herr von Plåten, 
och man sökte ingalunda att dölja sina känslor. Afsigten 4 med 
sädana ryktens utspridande var antagligen att försöka nedsätta 
det parti, som fortfarande stod på den gamla kungafamiljens 
sida, och frän Konungen aflägsna hans och hans familjs gamla 
trogna tjenare, hvilkas inflytande man fruktade. Misstankarna 
rigtades mot flera personer, som voro fastade vid hofvet, och då 
for tillfället Grefve Ruuth och Grefvc de la Gardie, hvilka redan 



förut "under riksdagen anklagats for att hafva velat förgifta prinsen, 
nu ej voro tillstädes, vande sig misstankarna emot deras vänner 
och slägtingar och drabbade derför äfven Grefve Fersen och 
hans familj. 

Emellertid hade Herr Adlersparre och lians anhang lyckats 
forma Konungen att understödja Hertigens af Augustenburg val 
till tronföljare, och riksdagen hade blifvit kallad att samlas under 
juli manad. Till hertigen hade konungen äfven skrifvit ett bref 
för att inhemta hans tankar rörande detta förslag. I ändamål 
att bearbeta det allmänna tänkesättet för detta val och förbereda 
dess lyckliga utgång samt motverka de olika tänkande, dä an- 
tagligen (lera kandidater skulle komma att uppställas, beslöto sig 
de personer som hörde till Herr Adlersparres anhang, bland 
hvilka var Herr Mannerheim, att bilda en klubb, för att samla 
folk af skilda klasser till samarbete för det gemensamma målet, 
och under riksdagen kunna leda ärendenas behandling, isynnerhet 
i livad de rörde tronföljarevalet. För att undanrödja hvarje hinder 
frän regeringens sida hade man begärt Konungens tillstånd för 
bildandet af denna klubb, som trädde i verksamhet de första 
dagarna i Maj månad. Konungen hade blifvit intalad att en sådan 
klubb endast skulle kunna vara till nytta, men det blef snart 
uppenbart att den uteslutande blef upphöfvet till all möjlig lögn 
och nedrighet, som hat och hämndlystnad kan utfinna. Herr; 
Mannerheim var klubbens ledare. Herr Silfverstolpe och hans 
vänner, som ej kunde förgäta det motstånd deras frihetsidéer 
rönt från de personers sida som voro lastade vid monarkien och 
som motarbetat deras planer, rufvade på hämnd. Skandalskrif- 
veriet blef allmänt, men ovisst är huruvida det var Herr Manner- 
heim som uppmuntrade till författandet af nidskrifter eller om 
deras författare pä eget bevåg sökte tillgodogöra sig alla de lögner, 
som utspredos inom klubben. — Nästan hvarje dag innehöllo 
tidningarna hätska anfall emot de ledande männen, och alla mera 
bekante personer som voro hofvet tillgifne. Kort tid före 
den aflidne prinsens liktågs ankomst till Stockholm utspreds 
bland annat en fabel under titel Rafvarne . h vilken var en smäde- 
sk rift riktad emot familjen Fersen. Benämningen raf\*ar användes 
i Sverige för att känneteckna falska och elaka menniskor. 1 
denna fabel utpekades ej blott Grefve Axel Fersen utan äfven 
hans syster, Grefvinnan Piper, och detta oaktadt ingendera af 
dem på något sätt befattade sig med politiken. Grefve Fersen 
förde ett stort hus och lefde som en förnam och maktig man. 



5 



h vilket ådragit honom allmänhetens ovilja och afundsjuka derför 
att ej alla äro så rika som han och kunna lefva på sådant sätt. Han 
hade ett talrikt umgänge, som dagligen samlades i hans hus, der 
han gaf stora supéer, såsom det ju egnade sig (or en man i hans 
ställning. Hans far hade äfvenledes representerat pä liknande 
sätt, utan att någon pä den tiden haft något att deremot invända, 
men nu anfördes det emellertid såsom ett bevis på omattligt 
högmod och öfverdrifven stolthet. lians broder, som hade ett 
häftigt lynne, hade derigenom ådragit sig mänga fiender. Gref- 
vinnan Piper hade ä sin sida blifvit föremal för afundsjuka på 
grund af den stora vänskap, hvarmed hon omfattades af den 
kungliga familjen, isynnerhet af Drottningen, hvilken alltifrån 
tiden for sin ankomst till Sverige med henne statt pä mycket 
vänskaplig fot. Såväl grefven som hans syster voro visserligen 
mycket artiga, men föga förbindliga och meddelsamma, hvarför 
de äfven ansågos falska och inbundna. Den afund, för hvilken 
de voro föremal, växte beständigt samt öfvergick till verkligt hat 
och blef anledningen till deras olycka. Redan fornt hade man 
försökt öfvertala Konungen att från hofvet förvisa Grefvarne 
kersen, derfor att de uppgåfvos stå i gunst hos den stora massan 
af folket, ehuruväl de i verkligheten ej åtnjöto någon popularitet. 
Man ville göra dem förhatliga af fruktan för deras stora inflytande, 
och atlägsna dem frän Konungen uteslutande derfor att de voro 
honom och kunglighetens sak tillgifne. Uti dessa försök hade 
säkerligen anhangarne af det parti, livarom jag ofvan talat, den 
största andelen, men da de funno sig ej pa denna väg kunna 
lyckas i sina afsigter, beslöto de sig att emot sina motståndare 
vigta en sådan stöt att desse derefter ej mera skulle kunna repa 
sig. Sådana voro nu de hemliga driffjädrar som ledde händel- 
sernas gång. 

Konungen hade sändt en del 'utaf sitt hof till Jönköping, 
for att derifrän åtfölja Kronprinsens lik till Stockholm, der det 
skulle nedsättas i de svenske konungarnes graf uti Kiddarholms- 
kyrkan. Den rapport, som afgifvits af de läkare-, hvilka f rå u 
Stockholm blifvit afsände for att konstatera orsaken till prinsens 
död, 1 hade blifvit offentliggjord, och da i densamma framhölls att 
liköppningen blifvit utförd med stor vårdslöshet, bidrog detta 
att öka de misstankar som voro i omlopp och som äfven spridde 
sig till Köpenhamn och hela Danmark, der man allmänt trodde pa 

1 Sc härom Sv. AtJtp.gr. Sällskapets Tidskrift 11. 209, 211. 



6 



förgiftningshistorien. För att derstädes söka vederlägga de afsky- 
varda ryktena och taga allmänheten ur sin villfarelse härutinnan 
af reste de tvenne läkarne, som voro Herrar Berzelius och Pöntiii, 
till Köpenhamn. Herr von Plåten, ledamot af statsrådet, hvilken 
var en utaf dem som arbetat på Grefvarne Eersens aflägsnande, 
höll ingalunda inne med sina misstankar. Herr Mannerheim samt 
do öfriga, som tillhörde den ofvan omtalade klubben, gingo till- 
väga på samma sätt samt begagnade sig af obetydliga skandal- 
skrifvare, för att uppegga sinnena och slutligen kiuma slä det 
stora slag, som deras hemliga agenter förberedde. Visserligen 
har jag inga säkra bevis pä att det verkligen var Herr Manner- 
heim och desse andre herrar, som direkt voro upphofvet till de 
lögner som utspredos genom klubben, och vill derfor ej heller 
pa dem kasta skulden till de stora olyckor, som sedermera in- 
träffade, men livad som är säkert är att det likväl var från denna 
af personer utaf olika samhällsklasser sammansatta klubb, som 
dessa paskiller utgingo, och att inom densamma alla slags lögner 
diskuterades och troligen äfven uppdiktades, hvarför det är mycket 
antagligt att det äfven var derifrän som det hugg riktades, h vilket 
man nu förberedde. 

På detta sätt stodo sakerna dä prinsens liktåg närmade sig 
till Stockholm. Man hade uppmanat Drottningen att icke ailägga 
sa täta besök- som vanligt hos Grefvinnan Piper, hos hvilken 
hon brukade tillbringa en del ai" sm förmiddag, da ej grefvinnan 
kom till Drottningen, hvilkct dock inträffade mera sällan till följd 
utaf hennes sjuklighet. Tyvärr hade detta förtroliga förhallande 
dem emellan bidragit att öka allmänhetens ovilja mot Grefvinnan 
Piper, som anklagades att utaf högmod hafva öfvertalat Drott- 
ningen till dessa besök, for att derigenom fullkomigt kunna be- 
herska henne och för henne berätta allt livad som tilldrog sig. 
Drottningen, hvilken redan som hertiginna varit pä samma fot 
med Grefvinnan Piper, hade dock ingen anledning att nu ändra 
sina gamla vanor, isynnerhet som grefvinnans sjuklighet verkligen 
oroade henne och hon derför måste besöka henne för att här- 
utinnan blifva lugnad. Vistelsen pä Haga hade visserligen gjort 
ett afbrott uti dessa täta besök, men då Drottningen fatt kännedom 
om de utspridda historierna och andemeningen uti paskillerna, 
ville hon gifva sin väninna en varning att vara pa sin vakt och 
sa fort som möjligt tillsammans med sina broder, isynnerhet 
Riksmarskalken, söka sig en tillflykt pä landet tills dess det all- 
männa fortalet hunnit något lugna sig. Tyvärr var det ej förrän 



de sista dagarna före liktågets ankomst, som Drottningen fattade 
detta beslut; hon begaf sig sålunda till Stockholm för att aflägga 
ett besök hos Grefvinnan Piper, men blcf ej utaf henne mot- 
tagen, antingen nu den föregifna anledningen att hon var opasslig 
vai med sanningen öfverensstämmande, eller hon blott föregaf 
detta för att ej utsätta Drottningen för obehag, då hon törhända 
sjelf fått kannedom om och kanske läst de utspridda paskillerna. 
Grefvinnan Piper kom ej heller till slottet och hade nog i alla fall 
lemnat alla Drottningens föreställningar utan afseende, härvid 
följande Grefve Ugglas exempel, som ej det minsta brydde sig 
om de smädeskrifter som rigtades emot honom, eller alla de 
hotelser som till och med anslogos pä hans eget hus, hvtlket 
exempel tilläfventyrs äfven bidrog att ingifva Grefve Ferscn och 
hans syster, som bada voro i besittning af stor själsstyrka, mod 
att stanna i Stockholm. Grefve Ferscn hade verkligen varit ute 
pa landet pä besök' hos en dam, som han räknade bland sina 
vänner, men trotsade dennas varningar da hon bad honom att 
ej återvända till Stockholm, utan föregifva sjukdomsfall; han in- 
träffade der dagen före liktagets ankomst, for att i sin egenskap 
af Riksmarskalk åtfölja detsamma. 

Jag kommer nu till den fasansfulla stunden, och min penna 
vägrar att göra tjenst for att nedskrifva de gräsligheter, som 
timade, dock måste jag göra min pligt samt förtälja händelsens 
gäng. Härvid kommer jag blott att beratta verkliga fakta och 
detaljer, men kan ej nämna några namn. ej heller hvilka orsakerna 
kunna vara. ty allt detta är ännu en gåta. 

Det var den jo Juni som Grefvarne Ferscn jemte större 
delen al" hofvet begäfvo sig till 1 lornstull for att der mota lik- 
taget. De personer, som hittills åtföljt detsamma, skulle stanna 
vid Liljeholmen för att der möta den svit, som egde att emot- 
taga liket, och de blefvo oroliga da de dit framkommit, innan 
denna hunnit anlända, ty de hade nämligen hört talas om före- 
stående oordningar. 1 Grefve Ferscn hade från flera hall erhållit 
varningar, bland annat äfven utaf sin egen kusk, som bedt honom 
om som en nåd att icke sätta sig uti vagnen, emedan hay utaf 
folk-, som han mött pä gatorna, hört, att grefven skulle blifva 
utsatt tor förolämpningar, och hans samvete förbjöd honom att 

1 En person, som var med uti sviten, har (or mig berättat, all han sett en 
obekant karl ga förbi Grefve Fersens galavagn i det ögonblick, då vagnarne ord- 
nades till processionen och att han hört denna säga: Na hvad den der beträffar, 
-a -kall han minsann icke slippa undan utan en grundlig minnesbeta. 



hemlighålla donna omständighet. Det bryr jag mig icke om , 
sade grefven, »om du ej vill kora for mig, sa tager jag en annan 
kusk, men jag vill hafva min galavagn. Kusken svarade harpa, 
att han. oaktadt han fruktade det värsta, dock ej ville öfvergifva 
sin herre. Galavagnen väntade honom alltså vid Liljeholmen, 
dit han i sällskap med sin broder äkte ut uti en hofvagn. De 
gängse ryktena voro äfven kända utaf Adjutanten Silfversparre 
och Ofver-Ståthållaren i Stockholm, General Klingspor, och 
Konungen hade sjeli förmanat dem. att de skulle vara pä sin vakt. 
frupperna stodo visserligen uppstälda under vapen, men utan 
kulor och krut. Ofverståthållaren var oförmögen att stiga till häst. 
Den dåligt aflönade poliskåren var högst illa organiserad och 
hörde törhända äfven den till de illasinnade, hvilket man har 
anledning misstänka, dä den en tid statt under Men* Adlersparres 
ledning, som ju är en man med revolutionära tänkesätt. Herr 
Silfversparre var fullkomligt lugn tor att ingenting skulle inträtta, 
och han saknade dessutom både skarpsinnighet och omdömesför- 
måga att vidtaga för den allmänna säkerheten erforderliga åtgärder, 
samt var ej heller försigtig nog att dölja sitt ringaktande af hvad 
mso förenades. Han hade aldrig fört något befäl utom under freds- 
tid och Oaktadt han ansågs vara en föga skicklig general utan 
beslutsamhet, begåfning samt omdömesförmåga, hade han likval 
genom sitt uppträdande vid Gustaf Adolfs arrestering, dä han 
frän Konungen rykte värjan, som denne fegt nog lcnina.de 
från sig. lyckats tillvinna sig ett visst fortroende, från deras sida 
som dä begagnade sig utaf honom, bland hvilka var Herr Adler- 
creutz, som ju är en präktig och bra karl-, med godt hufvud och 
stor skicklighet i sitt yrke. Det var ocksä pä Herr Adlercreutz 
förslag, vid dennes inträde uti statsrådet, som Konungen utnämnde 
Herr Silfversparre til! Generaladjutant. 1 denna sm egenskap hade 
han att vaka öfver ordningens upprätthällande. Konungen hade 
fä dagar fornt lagt honom denna hans pligt särskildt pa hjertat, 
livarvid Herr Silfversparre förklarade sig ansvara för att lugnet 
ej skulle blifva stördt. Det ar nog troligt, att han själf härvidlag 
kände sig lugn, ehuru hans åtgärder for ändamålet vtoro föga 
lampliga. 

Smädesskrifternas antal hade emellertid ständigt vuxit och 
det allmänna mumlet tilltog för h värj c dag, som gick; den 26 
Juni anlände prinsens liktag och vid middagstiden satte sig 
processionen i gång, sedan det Iran h of vet utsända följet anländi; 
klockorna ringde; en mängd folk befunno sig pa alla gator ända 



9 



fram till slottet, de hade tagit plats i fönstren och till och med uppå 
taken; processionen passerade långsamt hela staden; redan vid 
Hornstull började pöbeln att uppgifva hurrarop, som snarare läto 
som tjut än som uttryck utaf sorg eller glädje, och i alla fall 
vid ett tillfälle som detta ingalunda voro pä sin [ilats. Ofverståt- 
hållareu hade uti morgontidningarna låtit påbjuda, att man skulle 
forhälla sig tyst och stilla, men denna hans kungörelse åtlyddes 
ej. pöbeln började att kasta smuts och stenar på Grefvc Fersens 
vagn; da man hunnit fram till slussen tilltog folkträngseln, skrä- 
net och stenkastningen, vid hornet af Nygatan bfefvö v våldsam- 
heterna ännu värre, samt träbitar, tegelstenar och jcrnstycken 
kastades frän alla sidor emot vagnen. Galavagnen var snart 
alldeles sönderslagen, taket med den grefliga kronan i spillror 
de sju glasrutorna krossade och grefve Fersen sjelf särad utaf 
glasskärfvorne. Han fann sig därför tvungen att stiga ur vagnen 
och söka sig en tillflykt uti ett hus, nämligen hörnhuset af 
Nygatan och den gata, som leder direkt upp till slottet. 1 Ilar 
lyckades han komma in uti ett rum. livats dörr han stängde 
och begärde ett glas vatten utaf en tjenarinna, som med en 
handduk sökte tvätta blodet frän hans ansikte. 1 huset bodde 
en guldsmed och en utaf dennes arbetare erbjöd sig att rädda 
grefven, men denne, som redan uti början af Nygatan hade 
skickat en förridare för att uppsöka Generaladjutanten, svarade 
da: * Vakten kommer strax och jag stannar här sä länge.'. Gref- 
ven. satte sig nu pä ett uti rummet befintligt bord. en ställ- 
ning, hvilken han, som var ganska högväxt, ofta brukade intaga 
och under tiden anlände Generaladjutanten. I stallet för att 
omringa huset med trupper och tillkalla gardesbataljonen frän 
Riddarhustorget eller hastgardet, som befann sig något litet 
längre bort eller också begagna sig uta den eskort, som atf 
följde liktaget, framför och efter detsamma, lät han endast sin 
adjutant gifva order ät en officer och ätta man att bevaka porten 
till det hus, dit Grefve Fersen tagit sin tillflykt. Pöbeln. som 
tatt kännedom om, att han fanns der. samlades omkring huset 
och rusade ditin under skrän och tjut. Herr Silfv»ersparre 
begärde vid sin ankomst grefvens befallningar och frågade honom, 

1 Man hat lör mig berättat., att ijenslvillign personer, kan-ke sjelfva 
Hörande den liga, som sökte skymta grefven, hade närmat sig vagnen och bedt 
honom rädda sig in uti huset i fråga saml till och med hjelpt honom alt stiga 
nr, medan äter andra sÖk-te skrämma hiistaine framför hans vagn t<>: att fram- 
kalla oreda. 



10 



hvad han önskade, livartill grefven, som nu trodde sig hafva 
funnit sin räddare, svarade med att bedja honom hjälpa sig 
derifrån. Oväsendet tilltog emellertid och pöbeln inträngde i 
mängd i rummet. Herr Silfversparre uraktlåt dock fortfarande 
att tillkalla hjelp; i stället öppnade han fönstret och frågade 
folkmassan hvad det var, som den ville; samtidigt utsattes 
Grefve Fersen för skymflig och våldsam behandling utaf dem, 
som inträngt uti rummet, de ryckte af honom hans kappa 
och ordensband, som kastades ut genom fönstret till det 
utanför församlade packet. Ännu hade det varit möjligt att 
rädda grefvens lif genom att tillkalla den utanför trappan 
posterade vakten eller requirera förstärkning frän Riddarhus- 
torget der en hel gardesbataljon fanns uppstäld, eller också 
tillkalla de gardesdragoner, som voro placerade i närheten al 
slottet. I stället för att nu vidtaga någon af dessa åtgärder, 
började Herr Silfversparre att underhandla med folkmassan, för- 
klarande sig villig att arrestera Grefve Fersen såvida han blott 
finge fritt passera. Pöbeln fordrade da. att vakten skulle tagas 
bort från porten, i hvilket fall grefven skulle fä slippa ut. Herr 
Silfversparre var nog svag att äfven härutinnan gifva efter samt 
gick- ned for trappan hållande Grefve Fersen under armen som 
därvid utsattes for upprepade otidigheter; man knuffade honom 
och försökte slä omkull honom; Jag har hört sägas att da Herr 
Silfversparre, sedan han underhandlat med folkmassan, sökt 
öfvertala Grefve Fersen att stiga ner, denne förklarade, att han 
ansåge all räddning omöjlig utan betäckning af vakt men att 
Herr Silfversparre lofvade honom att allt skulle allöpa lyckligt 
hvaretter grefven otaligt yttrat »Nå så i Guds namn latom oss da 
ga ■ han väntade sig utan tvifvel, hvad som skulle komma att ske. 
han hade ju hört den franska revolutionens äska, och allt som 
hittills inträffat, hade samma karakter. Sä snart som grefven 
hade kommit ner pä gatan, omringades han at folkmassan samt 
en mängd paraplyer och käppar lyftes emot honom. I lerr Silfver- 
sparre uppmanade folkmassan att lenina grefven i fred och for- 
sökte försvara honom men fick sjelf flera våldsamma slag.* bland 
andra ett tvärs öfver ansigtet, som derutaf ännu påföljande dag 
var alldeles svullet. Häraf synes det framgå, att han verkligen 
under dessa ögonblick stod pä grefvens sida. Man tillropade 
honom, att arrestera grefven for att öfvcrlemnas till stadsvakten, 
som hade ett ganska tvetydigt anseende, han var svag nog all 
Litlofva detta, samt var pä väg dit. da han utaf folkmassan blef 



1 1 



skild från grefven; sjelf har han uppgifvit, att han i det ögonblick 
han lemnade grefven, såg sig urständsatt att vidare kunna forsvara 
honom, samt derför hade för afsigt att taga reda pä sin häst, 
som fanns i närheten och skynda efter förstärkning. Under 
tiden blef grefven bortryckt af folkmassan, som sönderslet hans 
kläder och strumpor samt släpade honom pa marken. General 
Vegesack hade stigit till häst for att forsöka rädda grefven, men 
han fick sjelf flera slag, som satte honom ur stånd att bringa 
någon hjelp; en understallmästare hos konungen vid namn 
Ehrengranat, en f. d. gardesofficer vid namn Diiben och en viss 
Schultz, son till Doktor Schuizenheim och som vid riksdagen i 
Norrköping afsade sig adclskapet, voro de personer, som närmast 
omgäfvo och försvarade Grefve Fersen, men de kunde ej länge 
hälla stånd, ty slagen haglade öfver dem från alla sidor. 
Emellertid hade grefven hunnit fram till stadsvakten, der han 
gick in uti vaktrummet och fick ett ögonblicks hvila; dit hade 
han pä detta satt släpats längs leden af den uppstälda gardes- 
bataljonen, hvilken själfmant fälde bajonetterna men utaf Herr 
Silfversparre erhöll befallning att icke bruka våld, sannolikt 
trodde han sig fortfarande hafva folkmassan i sin hand. och han 
har efteråt förklarat, att han trodde sig handla rätt. Säsom en 
ursäkt kunde han anföra att vår nuvarande lagstiftning är sådan, 
att han sjelf utsatte sig för att blifva straffad om han som kom- 
mendant brukade vald. men detta är dock endast en förevändning, 
forhallandet var i sjelfva verket det, att han helt och hållet tappat 
hufvudet ocli bar sig dumdristigt ät. Grefve Fersen befann sig 
emellertid i stadsvaktens vaktrum, med kläderna bortslitna intill 
bara skjortan, plundrad pa klocka, planbok" och snusdosa; huru 
sårad och misshandlad han än var, hade han full sans; han var 
alldeles ensam uti vaktrummet, tills dess en betjent Founin, som 
sett honom gå dit in, skyndade ' till och började så godt han 
kunde aftorka och förbinda hans blcssyrer med sin näsduk; denne 
var i tjerist hos den emigrerade Hertig de Pienne, som var anstäld 
som adjutant hos Konungen, och med hvilken Grefve Fersen gjort 
bekantskap i Frankrike och som bodde uti hans hus; betjenten 
frågade grefven om han hade några befallningar att giiva 
rörande sin syster eller sitt hus, ty i sa tall skulle han skynda 
dit for att tillse, att de genast verkstäldes. Grefven var dock sä 
illa slagen och misshandlad, att det nästan var med döende 
stämma, som han svarade honom, att han ej hade något uppdrag 
att lemna, men att han kände svåra plågor och hoppades att vakten 



12 

snart skulle vara der. Knappt hade han yttrat detta under det 
han lutade sig emot denne nian som aftorkadc det blod, som rann 
utefter hans ansigte, Förrän den ursinniga hopen bröt upp dörren 
och oväsendet började på nytt. — De inrusande frågade, hvem 
den främmande mannen var och om grefven kände honom, 
hvartill grefven hade nog styrka och ädelmod att pä svenska 
svara: »Han har fattat förbarmande med mig vid åsynen af mina 
lidanden och qgnat sig sin värd, men jag" känner honom ej»; 
derefter slängde man betjenten åt sidan samt släpade v ut G ref ve 
Fersen utanför vaktrummet för att med tillhjelp af paraplyer 
och knytnafvar fullständigt affärda honom; man misshandlade 
honom dödligt och till slut hoppade en karl upp pä hans bröst 
för att gifva honom nådestöten. De tvenne herrar h vilka för- 
sökt rädda honom och pä sätt jag ofvan berättat velat skydda 
honom, gjorde allt hvad de kunde för att frälsa honom och 
bädo hopen att skona honom, men de voro sjelfva nära att 
falla offer för dennas ursinne, och nödgades lämna platsen och 
läta kannibalerna ostörde fa uttömma hela sitt raseri; dessa fort- 
satte att pa allt sätt misshandla den kanslolösa kroppen, ty enligt 
hvad man för mig berättat hade lifvet redan flytt under en kramp- 
ryckning, dä man trampade grefven pä bröstet. Jag har glömt att 
ömförmäla, hurusom man under det Grefve Fersen släpades om- 
kring på torget, mot honom hade framslungat anklagelsen att vara 
orsak till Kronprinsens död, hvartill han helt lugnt svarade: Ni 
misstager Eder. jag är ingalunda brottslig. Det berättas, att han 
under denna gräsliga dödskamp, som pågick mer än en eller en 
och en half timme, och under de forfarliga plågor, for hvilka lian 
genom slagen och hårdragningarna var utsatt, ej yttrat en enda 
klagan eller ändrat en min, att han sjelf med sin hand sökt af- 
värja huggen samt att det först var sedan han utäf dessa blifvit 
döfvad, som han sökt skydd uti de armar, som utsträcktes till 
hans försvar; han hade blifvit söndersargad uti ansigtet, hans 
refben krossade, hans lemmar sönderbrutna, men ehuru intet utaf 
sjelfva såren i och för sig var dödligt, hade han enligt läkarnes 
intyg funnit döden till följd af den allmänna misshandling han 
undergick. Man måste hafva lidit såsom en martyr, da man 
betänker, att de slag. han erhöll, utdelades med käppar och 
paraplykryckor; till och med qvinnor lära hafva tagit del uti 
väldet, och ytterligare misshandlat den döda kroppen pä ett 
sä afskyvärdt sätt, att min penna vägrar att derom vidare 
förtälja. 



13 



Jag skulle vilja ur mina tankar bortjaga denna vidriga och 
onaturliga tafla, värdig en skara vildar och ej ett folk, som allt 
hitintills gjort sig kändt för att vara stillsamt, modigt och god- 
sinnadt. Store Gud huru kan Du i Din godhet tillåta, att en 
dylik gräslighet far inträffa? Jag vill dock tiga, jag suckar men 
knotar icke emot Försynens radslag! 

Man hade emellertid mycket väl kunnat frälsa Grefve Fersen 
i det ögonblick då han gick in uti huset vid Nygatan samt lik- 
tåget hunnit fram till slottet och deltagarne deri lemnade pro- 
cessionen. Mr. de Surmain, en fransk emigrant, som för när- 
varande är adjutant hos Konungen, hade gått för att se efter, 
hvad det var, som störde högtidligheten uti liktåget, hvaruti 
han sjelf såsom bärare af ett hörn utaf bårtäcket deltog och 
kom just fram i det ögonblick, da Herr Silfversparre talade 
till folket, hvarvid han närmade sig till honom och tillsade honörn 
pä franska ?Lät vapnen gripa in ; härpå svarade Herr Silfver- 
sparre på svenska: jag skall nog kunna finna pä ett sätt att 
lugna dem.» Detta efter omständigheterna sa foga lämpade svar, 
röjde for Herr de Surmain tydligt, att Herr Silfversparre tappat 
hufvudet hvarför han, som hade erfarenhet frän den franska 
revolutionen, beslöt sig för att uti största hast skynda till Haga 
och underrätta Konungen, om hvad som försiggick samt inhämta 
dennes befallningar. Ilan mötte då General Adlercreutz, som 
från konseljen var pä återväg till Stockholm, för att der vara 
till hands och öfvervaka ordningen och lugnet, livars störande 
han ju hade anledning befara. Mr. de Surmain upplyste honom 
i största hast om hvad som tilldrog sig, och General Adlercreutz 
fortsatte med största skyndsamhet sin färd och kom just fram, 
i det ögonblick dä Grefve Fersen hade blifvit skild från Herr 
Silfversparre, li vilken anhöll att generalen skulle använda allt 
det inflytande, som han hade på folket ifrån den tid, då han 
var generaladjutant, for att söka locka folkmassan in på en annan 
gata. I stället för att vidtaga några kraftåtgärder, höll General 
Adlercreutz ett tal till folkmassan, och en stor mängd menniskor 
följde honom verkligen ner ät Nygatan, men under thjen blef 
den olycklige Grefve Fersen hopens offer. Emellertid hade mr. 
de Surmain med skyndsamhet fortsatt sin väg ut till Haga och 
begärde Konungens befallning att med väpnad hand ingripa 
emot folkhopen för att om möjligt vore rädda Grefve Fersen. 
Konungen lät honom sjelf utskrifva denna order, som han der- 
efter undertecknade för att öfverbringas till Herr Silfversparre. 



M 



Mr. de Surmain återvände genast i sporrstreck men kom dock 
olyckligtvis för sent, ty då fanns Grefve Fersen ej längre bland 
de lefvandes antal och han blef blott i tillfälle att fa bevittna 
alla de skändligheter, som på rådhusgården folk' af bada könen 
begingo emot den döda kroppen, pöbeln var nu kommen uti 
sådant raseri, att den ej längre kunde styras, qvinnor liknande 
megäror skyndade i mängd till platsen och sletos om den sargade 
och nakna kroppen, ryckte bort det här, som ännu fanns qvar 
och stötte käppar och paraplyer uti densamma för att utröna, 
huruvida han vore rigtigt död; da folksamlingen ständigt växte 
och man på gatorna hörde talas om, att de, som dödat Grefve 
Fersen, skulle erhålla belöning, hade man verkligen grundad 
anledning befara att hela staden skulle blifva utsatt för sköfling; 
Mr. de Surmain beslöt sig derför för att ännu en gång fara ut 
till Haga för att söka öfvertala Konungen att uti egen person 
infinna sig och göra slut pä oroligheterna genom att med sin 
närvaro injaga respekt hos folket, som ju älskade och vördade 
honom. 

Man började nu ocksä att frukta for att folkmassan skulle 
vända sig emot Grefve Fersens hus och slottet der hans olycklige 
broder med maka och barn, bodde, äfvensom att Grefvinnan 
Piper, som ännu befann sig i sin mördade broders hus skulle 
äfven hon blifva ett offer för pöbelns raseri. Herr Silfversparre 
hade under tiden skickat en adjutant till Konungen för att af- 
gifva rapport om de inträffade händelserna; Konungen blef vid 
åhörandet af den gräsliga beskrifningen sa uppskakad, att han 
kände sig illamående och som man hade all anledning att 
frukta för att den starka sinnesrörelsen menligt kunde inverka 
pä hans hälsa, var man tvungen att söka ingifva honom lugn 
och tillförsigt. Efter att hafva radgjordt med herr Engeström, 
som ännu var qvar pä Haga. beslöt Konungen att begifva sig 
till Stockholm och vidtaga kraftiga åtgärder for att fa skit på 
upploppet och återställa lugnet. Mr. de Surmain bidrog mycket 
att förmå Konungen härtill, men det är verkligen förhållandet, 
att Konungen just vid kritiska tillfällen utvecklar det största 
mod och den största kraft. Efter att hafva beslutat statsrådets 
sammankallande afreste Konungen vid tretiden, åtföljd utaf en 
eskort frän Haga, der han lemnade Drottningen qvar uti en 
oro och ängest, som är lätt att tänka sig: pöbeln hade ju 
mördat den främste höffunktionären, en man. som var såväl 
Konungen som Drottningen och monarkien varmt tillgiiven och. 



t 



IS 



som förvisso för Konungen och hans sak gerna gifvit sitt blod 
och hon hade all anledning att frukta for sin allra närmaste 
vans säkerhet utan att kunna göra någonting till hennes försvar 
eller kunna underlätta hennes flykt, emedan h varje steg i sådan 
rigtning lätt kunde bidragit att fullkomligt störta henne. Hon 
var således nödsakad att i stillhet anförtro sin vänninas rädd- 
ning ät Försynens nåd. Dessutom var hon afven mycket 
orolig för Konungens person, ty under de närvarande för- 
hållandena hade man ju all anledning att frukta det värsta, då 
man ej kände orsakerna till oroligheterna. Uti denna förfarliga 
oro och ängslan hölls Drottningen, som pä afständ hörde kanon- 
skotten, ända till kl. 6 pä aftonen. Konungen hade, före sin 
af resa, på Drottningens enträgna begäran att han skulle göra 
allt for att rädda Grefvinnan Piper, lofvat detta och sagt: Jag 
skall göra allt, livad jag möjligen kan : 

(Forts, i näsia häfte.') 



Ett grafologiskt konststycke. 

Till Red. for PcrsoH/iistorisk tidskrift. 

Ni har anhållit om rätt att i Personhistorisk tidskrift offent- 
liggöra hvad jag berättat om ett grafologiskt konststycke, h vilket 
jag kan vederbörligen dokumentera, och jag ser intet hinder att 
villfara Eder begäran, dä dokumenten kunna foretes inför till- 
skriftens publik. Se här fakta! 

Under min vistelse vid en schweitzisk kurort sammanträffade 
jag, sommaren 1887, uti ett mindre privat aftonsamqväm med 
en landskapsmålare mr Gos, hemmahörande, som jag vill min- 
nes, i Lausanne. Om hans betydenhet såsom konstnär kände 
och känner jag ej mer, än att hans landskapstaflor lära hafva 
god afsättning till Amerika; men mannens personlighet var 
originell och synnerligen intresseväckande. Ilan befann sig 
uppe i bergen för att samla intryck och göra stämningsstudier 



i6 



till sina alplandskap; skizzernu fingo vi ej se, men han roade 
oss i stället med att spela upp dem på sin fiol: den stämning-, 
som under dagens lopp skizzerats på duken, återgafs i afton- 
skymningen genom improviserade melodier, som påminte mig 
om Neckens polska och andra folkvisor, Dertill kunde han tusen 
roliga konster, förstod att läsa våra karakterer i händernas linier 
och föreställdes tor mig såsom en erkändt skicklig grafolog. Dä 
jag mot de tillfälligtvis aflagda profven pä hans konst gjorde 
den invändningen, att konstmak-aren ju kunde hafva om de när- 
varande inhemtat annan kännedom än den som föregafs framgå 
af handstilen, uppmanade mr Gos mig att satta den misstrodda 
konsten pa allvarligt prof genom att vid hemkomsten sända 
honom några breffragment frän personer, hviika han kunde an- 
tagas icke känna och om hviika han ej heller kunde förskaffa 
sig några upplysningar. 

Jag tog honom pa orden och skickade honom någon tid 
därefter fem breffragment från (dika svenska korrespondenter, 
alla skrifna pa svenska och valda sa, att i hvarje fall ingen slut- 
sats kunde dragas af brefvens innehall. Dessutom voro bref- 
skrifvarnes namnunderskrifter omsorgsfullt borttagna. 

Resultatet af mr Gos' undersökningar delgåfvos mig inom 
den korta tiden af 14 dagar genom breffragmentens återsändande, 
jämte en vid hvart och ett af dem fästad ganska utförlig karak- 
teristik af respektive brefskrifvare. Dessa karakteristiker voro, 
livad fyra af brefven beträffade, delvis ratt lyckade, men delvis 
mycket felaktiga, delvis nägot diffustva och tvetydiga; hvaraf 
således nog framgick, att konsten eller konstnären icke var ofel- 
bar. Men ett af fragmenten åtföljdes af en karakteristik öfver 
brefvets författare, hvilken genast väckte mitt lifligaste intresse 
och sedermera syntes mig allt mera förvånande, ju mer jag 
studerade densamma. Breffragmentet, som här i autografi med- 
delas, innehöll några reflexioner med anledning af min utnäm- 
ning (1883) till ordförande i läroverkskommittén, och lydde 
sä som hosgående fotografiska kopia utvisar. 

Brefskrifvaren var min högtärade gynnare ocl^ vän, f. ti. 
statsrådet F. F. Carlson, och jag hade verkligen vid fragmentets 
afsändande sagt mig sjelf: kan du af denna sä enkla handstil 
komma alla finesserna i den märklige mannens personlighet pa 
spåren, sä är du förvisso en trollkarl! Döm om min öfverrask- 
ning, när jag läste den skildring, som har ätergifves ordagran ni 
och fullständigt efter det franska originalet: 



/ 

i/ 

Caractére en apparence inextricablc. La nature primitive 
a etc entiérement bouleversée et transformée dans le courant de 
la vic par des occupations de hautc portée, excessivement diife- 
rentes. Le caractére par lui méme est profondément bon et 
dévouc, plein cTafifections, un coeur d'or et de la ra i son en 
masses; un grand jugement des choses de la vie, des ehoses du 
nionde. Quoique pen nerveux et pas énervé, il y a des instans 
dhumeur et de nervosité; mais le calme revient tres vite. 

Intclligcnce naturelle tres yrande, esprit observateur et 
réfléchi; — les observations profitent et — secondees' par une 
education forte et compléte, — il en résultc un §avpir innnense. » 

»Scns du pittoresque, aimera la nature. — paree qu'elle est jeune 
toujours et saine, — plus que la société dans laquelle il faut vivre. 

Il y a beaucoup d'irrdépendance dans un sens, mais une 
grande soumission forece d'autre part. — Le naturel s'est åonc 
transformée; il est forcc de joner continuellement des röles 
varies suivant les situations. Il \ r a des capacites pour le com- 
merce, la ne^ociation. pour 1'éloquence autant que pour le silence; 
ce sont de vraies pantomimes. — Capable de grande volonté; 
il faut souvent la tenir dans sa poche et simulcr n'en pas avoir 
pour faire celle d'autrui. — On saura preméditer un acte cal- 
mement, juger des chances, attendrc, feindre a merveille, si c'est 
nécessaire, puis arriver a son but tout naturcllement en appa- 
rence. — ftistincts dc diplomatic, — esprit d'économie et pour- 
tant sera Iarge et donnant; grande modestie naturelle. mais en 
sociéte' réclamera son rang de haut fonctionnaire. 

■Esprit d'une grande clarté. se possédant nierveilleusement, 

pouvant arranger et déranger les affaires a volonté; — habilete 

extreme dans 1'intelligence, — voyant clair dans le détail comme 

dans 1'enscmble; — sachant faire abiiégation de sa volonté. — 

Le fond du caractére a quelque chose d'heureux et confiant. 

11 y a de 1'ambition du ressort, une grande persévérance; grande 

precision dans tous les domaines. Gonnaissant la valeur du 

temps et son emploi. 

Aagoureux et d'un bon sansf, boit bien. m.inge bien. rira 
. . ... » 

bien ä 1'occasion, mais en alfaire sera un tout autre homme. 

Sachant étre implacable ou sensible, sourd ou attentif, — ne 

dédaigne pas les bons mots, sentiments cleves; - - aimera 

1'art dans sa perfection; — sens du Bea.u et de 1'harmpnie; — fuit 

le vulgarisme, - — • cherche la hautc société et comprendra le role 

du premier venu. — En somme nature riche et variée a rintini. 

Personhistorisk tillskrift. 2 



/?./?. 



(I Vy/ V / $ x / 

/ / C? V V ■ 9- /'^ . fl ThJ/ i 

i / / /. 



^jC^^ ijA-T VTVf*'*^ **l A^£- -r>l*e*i. 



J o 



/ '*! V/) . v/ , / / 



// f 7 7/ A y 

. /—rT ? ^ 



Jl 



Sä lydde den utförliga beskrifningen. Jag tror, att alla de 
som minnas statsrådet Carlson och isynnerhet de som haft till- 
fälle att kanna honom mycket nära, skola likasom jag förvåna 
sig öfver karaktersteckningens fullständighet, träffsäkerhet och 
finhet. Om man undantager några uttryck, såsom orden: »vigou- 
reux et de bon sang eller joner continucllement des röles •, 
hvilka äro öfverdrifna, äro nästan alla dragen rent af mästerligt 
gifna. Högst fa hafva den eljest sä vanliga svagheten att passa 
på hvem som helst, några äro af en slående finhet, såsom t. ex.: 
»il y a des capacités pour réloquence autant que pour Ic silencel 
eller detta: on saura préméditer son acte calmement, . . . attendre, 
feindre ä mervcille, si c'est nécessaire, puts arrivc a son brit ton t 
naturellement en apparepice»; eller detta: se possédant merveil- 
leusement, pouvant arrangey et deranger les affaires a volonté;* 
det är hela Carlsons utomordentliga skicklighet att leda affä- 
rerna efter sin vilja med både fasthet och mildhet som här åter- 
gifves. Icke mindre tränande är ju iakttagelsen: esprit d'eco- 
nomie, mais au besoin sera large et donnant ; och hur skall 
man förklara, att handstilen kunnat for grafologen uppenbara 
Carlsons beundransvärda instincts de diplomatie eller hans 
obestridliga modestie naturelle , hvilken ej hindrade honom 
att, när sa fordrades, hälla pä sin värdighet såsom haut fonc- 
tionnaire : 

]a. om nu verkligen alla dessa hemligheter kunnat läsas ut 
ur de skrifna bokstäfvernas form och sammanställning allena, då 
är grafologen onekligen en fruktansvärd ransakare af hjertan och 
njurar, da måste man om grafologien såsom om magnetismen 
säga, att de hora till de ting mellan himmel och jord som vår 
filosofi icke begriper. 

Men det fms ännu en räddning for den, som icke gerna 
tror pä hv.ad han omöjligen kan 'begripa. Det ar icke omöjligt, 
att mr Gos under den korta tid, som förflöt medan han hade 
breffragmentet i sin hand, hade lyckats att i Schweitz träffa 
någon svensk, som icke blott kunde öfversätta brefvets innehall, 
— ty deraf hade man sannerligen ej mycket att lära» — , utan 
äfven kände igen Carlsons handstil och kunde säga honom, hvem 
brefskrifvaren var och hurudan han var. Men i sådant fall skulle 
det hafva fallit sig sa, att den svensken också varit en af Carl- 
sons närmare bekanta, ty liera af de anförda dragen äro sädana. 
som endast närmare vänner voro i tillfälle att kanna, såsom t. ex. 
»il y a des instants d'humcur et de nervositc, mais le calme 



rcvient tres vite ; eller rira bien ä Poccasion, mais en afTaires 
sera un tout autre hommc» m. fl. 

Jag lemnar åt läsaren haraf att efter behag förklara hvad 
som synes sa svårförklarligt. Jag har endast sanningsenligt be- 
rättat hvad som händt och meddelat dokumenten. 

lians Forssell. 



Axelssönernas slägtskap med Bonde-ätten. 

Af K. H. Karlsson. 

I Nordisk Familjebok under artikeln Axelssönerna skrifver R[udolf] 
T\engberg\i att Axel Pedersson till Härlöf var tvänne gånger gift med 
svenska fröknar och dessa släktskapsförhållanden bidrogo till att flere 
af hans söner trädde i nära förbindelse med den svenska aristokratien, 
hvarigenom de komriio att spela en stor rol i Sveriges historia under 
Karl Knutssons och Sten Sture den äldres tid. — Enligt de handlingar 
och slägttaflor, som voro kända, då dessa ord nedskrefvos, kunde 
dock Axelssönerna ej räkna närmare slägtskap med någon medlem af 
den svenska högadeln förutom den illa beryktade Magnus Gren och 
hans son Ivar Gren. 1 Vatikanska Arkivet har jag emellertid anträffat 
en den 5 Oktober 1465 daterad Supplik, 1 hvari tillstånd till äktenskap 
mellan riddaren Ivar Axelsson från Lunds stift och Magdalena Karls- 
dotter begäres, oaktadt de voro befryndade med hvarandra i tredje 
led. Arten af denna slägtskap belyses vidare genom en af påfven 
Eonifacius IX den 13 December 1390 utfärdad bulla, 2 hvari han gifver 
tillåtelse till äktenskap mellan riddaren Ivar Niclisson frän Strengnäs 
stift och jungfru Margareta Thordsdotter från Upsala stift, ehuru hon 
i tredje och fjärde led var beslägtad med Ivars aflidna fästmö Birgitta 
Magnusdotter. Denne Ivar Niclisson är tydligen de yngre Axels- 
sönernas från flere andra handlingar bekante morfader, lagmannen i 
Östergötland af den slägt, som i senare tid oriktigt erhållit namnet 
Rade. Hans hustru, som ej förut varit känd, Magareta Thordsdotter 
måste åter varit dotter till riddaren Thord Bonde Ro riksson och faster 
till konung Karl Knutsson. — De yngre Axelssönernas (Frik, /rar, Filip 
och Laurens) moder Ingeborg Ivarsdotter var således kusin till konung 

1 Suppl. Paulus II. An. I. lib. 2. fol. 182. 
1 Reg. Låter. 17. fol. T45. v. 



Karl Knutssori, marsken Thord Bonde, riddaren unge Bo Djure och 
Birgitta Karlsdotter g. m. riddaren Nils Sture, samt de sjelfva 
sysslingar, d. v. s. slågt i tredje led med Karl Knutssons barn och 
Svante Sture. 

Helt säkert har denna Axelssönernas frändskap med den äldre 
grenen af Bonde-ätten och med densamma befryndade slägter öfvat 
mycket inflytande på deras ståndpunkt under unionsstriderna och R. 
T — s fornt citerade omdöme är således, hvad de yngre Axelssönerna 
angår, öfverensstämmandc med verkliga förhållandet. 

Till närmare belysning må här meddelas en kortare slägttafla 
äfvensorn aftryck af ofvan anförda handlingar. 



Nils Magnusson. 



Thord Bonde Röriksson. 



Cecilia Nilsil:r, Ivar Nilsson, g. m. Margaret. 

g. m. Sten ' 

Haraldsson. 



Karl Böndt 



Magnus Oren. 



Ingeborg Ivarsd:r. 
. m. Axel Pedersson. 



Karl (Y 



Knutsson. Thord Bonde. Bo Ujure Birgitta. 

g. ni. 
Nils 
Sture. 



Ivar Oren. Märeta, Erik. Eilip. Laurens. Ivar Axelsson, g. m. Magdalena Kristina. Birgitta. 

g. ni. Karlsd:r. g. m. g. ni. 

Kristiern Erik Eriks- Johan 

Bengtsson son (Gyl- Kristersson 

(Oxenstierna). lenstierna). (Vasa). 



Svante Sture. 



■Rom den ij December ijgo: 

Bonifacius etc:a venerabili fratri episcopo Strenginensi saluteni ctc:a. Oblate 
nobis pro parte dilecti filij nobilis viri Vwari Niclisson militis et dileele in ChrisLo 
nlie nobilis mulieris Margarcle Tordonis domicelle, Strenginensis cl Vpsalensis 
diocesiuhi peticionis series continebat; quod ipsi Ywarus et Margareta, communi 
ipsorum consanguineorum cl amicorum interueniente tractatu, desiderant inuicem 
matrimonialiter copulari, sed quia quondarn Brigitta Magni domicella, que cidern 
Margarcte tercio el quarto consanguinitatis gradibus erat coniuncta, sponsalia cum 
eodetn Vwaro conlraxeral per uerba legitime de presenti et, matrinionio inter eos 
nou consumato, éadein brigitta extitit uita functa, dicti Yuarus et Margareta 
obslante impedimento publicc honestatis iusticie (!) huiusmodi eorum desiderium 
adimplere nequeunt, dispensatione super hoc apostolica mm obtenta, quare pro 
parte ipsorum Vwari et Margarete nobis fuit humiliier supplicatum, ut super hoc 
eis de oporlune dispensacionis gratia prouidcre de benignitate apostolica dignare- 
miir. Nos igitur ex certis causis nobis expositis eorundem Vwari et Margarethe 
supplicationibus inclinati fraternitati tue, de qua in hijs et alijs specialen) in 
Domino fiduciam obtinemus, per apostolica scripta committimus et mandamus, 
quatenus, si est ita, dictaque Margareta propter hoc rapta non fuerit, cum eisdem 
Ywaro et Margareta, ut, impedimento huiusmodi non obstante, matrimonium 
insimul libere contrahere et in ed, postquam contractum fuerit. licitc remanere 
u-aleant, apostolica auetoritate dispenses prolem ex huiusmodi matrimonio suscipi- 
endam legilimam nunciando. Datum Rome apud Sanctum IVtrum icHts Decem- 
bris anno secundo. 



23 



Rom den $ Oktober 146J. 

Beatissime pater! Exponitur S. V. pro parte deuotoruin vestroruni luari 
Absolonis militis Lunclcnsis dioccsis et Maj^dalene filie Karoli, quod ipsi cx certis 
et ralionabilibus causis desiderant inuicem matrimonialiter copulari, sed <juia 
tercio gradu consanguiuitatis sunt coniuncli, eoriviu desidcrium adimplere non 
possunt, dispensatione apostolica desvvper mm obtenta, quare supplicatur humiliter 
eidem S. \'. pro parte di-Gtorum exponentiunv, quod, impedimento consan^uinitatis 
huiusmodi non obstante, matrimonium inter eos libere contrarere et in eo, post- 
quam contractum fuerit, licite reinanere possint et valeant, cum eis dignernini 
misericorditcr dispensare prolem suscipiendani exinde legitimam deeernentes de 
gratia speciali, non obstantibus quibuscunque, cum clausulis opportunis. Conces- 
äum, ut petitur, in presentia domini nostri pape Te. Tirasonensis. Datum Rome 
apud Sanetum Pctruni Tercio nonas Octobris anno secundo. 



En gammal »stambok». 

I ^Svenska Autografsällskapets Tidskrifts har llere gånger, (Del II. 
s. 97, 129, 143), blifvit redogjordt för äldre, i svenska samlares ego 
befintliga s. k. stamböcker, fur hvilkas ändamål och nytta således ej 
liar någon närmare redogörelse är af nöden. Det i sådana böcker 
befintliga materialet till personhistorisk forskning kan vara af mycket 
olika halt, men oftast finner man i dessa anteckningsböcker, der slägt 
och vänner tecknat sina namn, ritat sina vapen eller skrifvit 0111- 
vexlande sentimentala och humoristiska sentenser, ganska värdefulla 
upplysningar, särskildt rörande slägtförhållanden. I synnerhet är detta 
fallet, när boken gått i arf under rlere generationer såsom t. ex. med 
en herr D:f Carl Stahmer Malmsten tillhörig, frän hans förfäder pä 
mödernet nedärfd och från 1600-talet stammande diger stambok i 
prydligt pressadt läderband. 

Den tillhörde ursprungligen gencral-qvartermästarelöjtnanten Mauritz 
Lillie (f. 1651 f 1 7 10), som frän början möjligen afsett den till 
upptecknande af sånger och visor, hvaraf flere prof finnas. De första 
som gjort anteckning i boken är egarens närmare slägtingar: svågern 
Bengt Gyllensting, som skref 16S2 den 20 febr., och svägerskan Matta 
Kafle. hvars anteckning är. daterad 1689 den o febr. på Aspenäs. Sedan 
förekomma ett flertal färglagda vapenniålningar, emblem, monogram 
m. m. samt namnteckningar af olika personer. Ar 1720 den 22 nov. 
])å fru Catharina Christina Lillies begrafning skänktes boken till Agnet. 1 



24 



Mörner, gift med tffversten Carl Lillie, en son till nyssnämnda Matta 
Kalle. Deras son Bengt Lillie leninade boken till kusinen Metta 
Lillie (af friherrliga ätten), som var gift med majoren J. G. Natt och 
Dag. Vid hennes död öfvergick boken till brorsdottern .Charlotta 
Lillie, gift med ryttmästaren Gustaf Ribbing samt ärfdes sedan af 
dottern Charlotta Ribbing. gift med David Lilliecreutz. Frän dem 
kom ilen genom arf till medlemmar af slägten Eurén, från hvilka 
anförvandter såväl på mödernet- som fädernet herr D:r Malmsten erhöll 
densamma i gåfva. 

I boken återfinnas anteckningar om eller af medlemmar ur ätterna 
Lillie, Kafle, Ribbing, Natt och Dag, Frese, Fägerschiöld, Hård. 
Fock, Flierta, Fleetwood, Lilliecreutz, Uggla, Holthausen, Stenbock, 
Roseinjvist, Gerdes, Gartman, Ulfsparre, Sparre, Bonde, Staél von 
Holstein, d'Albedyll, Trytz, Silfversparre, Altensleben, v. Plåten, Örn- 
vinge. Gyllensting, Kurck, Hummerhjelm, Horn, Stierngranat, von. 
Schantz, Piper, Oxenstierna. - — /. 



Slägten Myliander eller Molin. 1 



.1 Matihias. 

2) Lars Myliander. 



3)I ? 3>2. 3)3- 3)4. 

Isac. Abraham. Daniel. Elisabeth 



4.\)i. 4») 2 « 4a)3i .4".)4- 4 l ->). 4C)«- 4C)2. 4^)3- 4C)|. 4^'5- A'-)' 1 - 4C)7- 4C)S. 

Marga- Augu- Karin. Christo- Arvid. Lars. Marga- Anna. A bra- Elisa- Isac. Karin. Man. 

reta. stin. plier. reta. ham. beth, 

5au. 5.-1)2. 5b) 50)1. 50)2. 

Harbro. Isac. Isac. Brita. Anna 

en du. 



Stamfadern, Matthias, antagl. f. omkr. 1550, hade sonen 
2) Lars Myliander, f. 3 15S0, j* enkl. x %° (begrofs 3 °/io) 1674; 
komminister 1 Storkyrkforsaml. i . Sthm omkr. 1620, kyrkoherde 
i Maria 1633; hans hustru, som antagl. hette Margareta. 

1 Denna uppsats förljenar anföras som bevis, nit till och med midt i vår hufvud- 
stad kunnat finnas slägter, hvilka. trots stor välmåga, dock företett den mest 
rörande tiärdfrihet från ståndsfördomar. Visserligen har någon nyss \ik skämt yttra! 
om förevarande slägt, att den steg uppåt, i del stamfadern, den på sm tid lör 
mångfalden af jordiska håfvor bekante »rike ben Lars>, fick som prest mest dväljas 
vid altaret, men hans yngste son klockaren Daniel hade sitt tillhåll högre upp, på 
orgelläktaren, och dennes äldsta dotter biel redan under sin myndige farfars lifstid 
gift med en, hvars verksamhet — i kyrktornet - - var ända upphöjdare, nämligen 
tornväktaren i samma församling (Maria). Men, hur man än ser saken, måste 
dock niedgifvas, att sällan, om någonsin, uppenbarat sig en mera oskuldsfull från- 
varo af all högfärd. Från slägten härstamma några af vårt lands i denna stund 
förnämste samt en och annan ryktbarhet inom konstens och vetenskapens verld 



25 

hegrofs (?) 2(> .> 1640. Man efterlemnade, ansenlig förmögenhet 
(enligt bouppteckning 6 n 1674). Barnen 1 kallades Molin (några 
sonbarn sedan åter Myliander). 

Barn [3)1—3)4]: 

3)1. Isae Molinus, antagl. t", omkr. 1614, f 1644; komminister i Clara. 

Barn [4a)!— 4a)4]: 

4a) i. Margareta Molina; var 1674 g. m. Anders Hansson Grubb, 
borgare i Gefie. 

2. Augustin Molinus, f 167 . (72, 73 eller 74, före farfadern); student 
1656, kollega i Jacobs skola 1663 — 1665; g. in. Elisabeth 
Andersdotter, som efterlefde 1674. 

Barn [5a)i— 5a)2]: 

5a) 1. Barbro Augustinsdotter, f. 1670, var 4 år 6 /n 1674 (vid boupp- 
teckningen efter dess farfars far). 
2» 2. Isac Augustinsson, f. omkr. ° 5 1673; var 1 I / 2 år 6 /u 1674. 
4a)3. Catharina {Karin) Molina; g. 2. aS /io 1674 m. Stephan Meunier 
(se Svenska Ättartal 11: 295), färgare i Stinn. 
» 4. Christo})her Molinus, f 166(8); student 1656; eft. honom hölls 
bouppteckning 15 /i 1669-'; g. m. Agneta Larsdotter, som 1674 
var omgift med Olof Svensson, slottskanslibetjent. 
Son: 

5b) Isac Molin, f. 166(6), f 24 / 5 1721; prest, rektor i Maria skola; 

hans hustru (född? Tolstadia) efterlefde med >en ung dotter>. 
3)2. Abraham Molinus, f. 162 1, f 1663; skolmästare i Maria 1657; 

g. 1655 m * Kerstin Arvidsdotter, som 16S5 efterlefde. 
Son : 

4b) Arvid (kallade sig åter) Myliander, f. 1652, lefde än 1705 i 
Sthm, då bokhållare; g. m. Margareta Persdotter. 
Döttrar [50)1—50)2]: 

5c)i. Brita, f. 1703. 
j> 2. Anna Maria, f. 1705. 

3)3. Daniel Molin, skrefs mest Larsson, f. 1625, f i66(?7); klockare 
i Maria 1653; g. m. Maria Larsdotter, f enka i66(?8) (före 25 / a 
1669, då bouppteckning hölls efter dem båda). 
Barn [4c)i — 40)8]: 
4c) 1. I, ars Molin, f. 1647, var 22 ^ r 1669, f före 6 /« 
s> 2. Margareta Molin, skrefs Danielsdotter 3 , f. 16(49), f 1675; g. 
1669 (eft. 2S / 2 ) m. Per Hansson, i dess 2:a & mellersta gifte 4 , 
f jultiden 16S9, tornväktare i Maria. 

1 Om dem se Maria skola, af D. Sjöstrand, sid. 82. 

3 Säges da hafva varit >cn lös karl» (cl. v. s. utan anställning) och egde 
ieke det ringaste. 

3 Barn: Daniel, i". & f 1670; l.ars f. 1671. f barn; en dotter, f. 1672, i' 
1673; Elisabeth, f. 1673, lefde 1690; & etl barn, f. 1674, f 1 675. 

4 Omg. 1676 m. Ingeborg Olofsdotter Fix, f 1 Dec. 1 68g (6 dagar före 
mannen), m. hvkn 6 barn, deraf äldst Margareta, f, [677. 



26 



4<.)3- Anna {Annika) Molin, sedan Myliander, f. 16(50); g. 1. aS 10 

1674 m. Johan Mansson Wijkman, f 1 barnl. 1676, skeppare i 
Stinn; 2. 1677 m. Petter Wilde 2 , t'. 1648, f 16S5, skinnare 
eller körsnär i Sthm; 3. 1686 i Sthm. m. Christian Lundberg, 
skinnare eller körsnär. 

» 4. Abraham Molin, sedan Myliander, f. 165(2), lefde än 1685; 
var 1674 i England. 
5. Elisabeth Molin, skrefs Danielsdotter 3 , f. 165(4), j (omkr. °, 0) 
1687; g. 167(5) m - Mårten Isacsson, f enkl. (omkr. 1 /b) 1687, 
vaktmästare pä banko» i Sthm. 

> 6. Isac. Molin, f. 165(6), var 1676 kammarskrifvare i kammar- 

revisionen; g. 3 9/ IO 1676 m. Margareta Larsdotter Häll. 

> 7. Catharina (Karin) Danielsdotter, sedan Myliander 4 , f. 166(2); 

g. 1. ",6 1676 m. Christian Maxdorff, t". 164S, borgare i 
Sthm; 2. 1605 i Sthm m. Johan Jönsson Lindhult, sockerbagare. 
j 8. Maria Molin, sedan Myliander 5 , f. 166(3), leftle än 17055 g. J3 4 

1675 m. Sven Hansson Lefrler, f 172 1, sockerbagare i Sthm, 
hofkonditor. 

3)4. Elisabeth Molina , f enka, lefde än 6 n 1674, men ej ia / a 1675; 
g. 1 m. Johan; 2 m. Marcus Andersson, kamrer. 

Tillägsnppgifter om denna slägt mottagas med tacksamhet och 
skola med nöje införas i kommande häften. Huruvida ätten fort- 
lefver på svärdsidan , är outredt. 

Aquilmonte. 

1 Drunknade pä resa till Calmar. 

- Barn: Jacob, f. 167S; Anna, f. 16S): & Petter f. 1683. 

J Barn: Isac, f. 1676; Daniel, f. 167(7); Maria, f. 16(79); Margareta, f. 16S1 . 
Lars, f. 16S3; & Elisabeth, f. 1685. 

4 Ilade i i:a giftet barnen: Zacharias, f. 1677, j ung; Christian, f. 1078' 
Margareta, f. loSo; Zacharias, f. 1684. 

s Hade 15 barn, se Svenska Ättartal 9: 267 — 274. 

" Hade 7 barn, 6 i i:a & 1 i 2:a giftet: 

Brita Johansdotter, f 167 . (före 75), g. 166(2) ni. Jonas Persson Bille, f 
1678, snickare i Sthm (omg. 1676, barnl., m. enkan Malin Hansdotter). — Barn: 
Lars, f. 166(3); & Elisabeth, f. 161 70). 

Margareta Johansdotter, lefde enka 1683 & 1693; var 1675 g- u b Carl Soll, 
häradsskrifvare. 

Augustin Johansson, var 1675 utomlands. 

Lars Johansson, f. 164(7), var 2 ^ år 1675. 

Elisabeth Johansdotter, f. 1649, var 26 ;ir "/a *67$ & da ogift, f 1691; g. 
107(6) in. Eric Linning, f 109;, advokat. Barn: Jonas, f. 167(7); Elisabeth, f. 
16S1; Johan. f. 1682; Eric, t 1684; & Gabriel, f. 1086. 

Helena Johansdotter : g. B8 /ia 1674 m. Jacob Eint/enhai;en. guldarbetare i 
Sthm. é 

Sara Marcusdotter, f. 16(60), var 15 är ,2 /a 1675 & då ogift; £. 17 3 1675 m - 
Lilian Forsman, handelsman i Sthm 



Adliga ätten Strömskiöld. 

Adlad 1653 ,0 /6; introducerad 1654 under n:r 590 bland adelsman; 

f 1S01 13 5 . 

Tab. I. 

Anders Olofsson. Bonde i Halsby i Tierps socken i Upsala lan. — 
Gift med Elin Månsdotter. 

Son: 

Olof Andersson, adlad Strömskiöld, f. 1601 2 v 7 i Halsby. Lärde sig 
först handtverk och blef 1617 underfogde vid Leufsta bruk i Öster 
Löfsta socken i Upsala lan; inspektor och kommissarie vid »Kongl. 
Maj:ts och Crononäs dratzell och Intraders 1625; användes 1629 
att för kronans räkning skattlägga och taxera ett stort antal kvarnar 

1 riket; bokhållare hos riksrådet, sedermera fältmarskalken Ake Tott 
1630 4 . s; följde med honom till Tyskland, ilar han var med vid 
Wolgast, Greifswald, Rostock, YVeimar m. fl. orter, och fick därunder 
åtskilliga kommissioner för kronans räkning, till dess han med fält- 
marskalken lämnade armén; adlad 1653 10 o (introducerad 1654 
under N T :r 500); inspektor öfver grefve Klas Totts gods 1655 5 7 ; 
f 1664 JI 5 i Storkholm och begrafven i Klara kyrka. Agde hem- 
manet Djurby i Litslena socken i Upsala län, for hvilket han 1629 

2 'g förklarades fri han rotering och utskrifning. Genom skrifvelse 
från landshöfdingen friherre Gustaf Baner, dat. Upsala 1655 3 1, fick 
han bruka detta sitt hemman såsom säteri. — Gift 1637 3 % rae d 
Helena Johansdotter Klöfverblad, f. 1617 17 IO i Stockholm, f dar 
1698 - 7 (begrafven i Klara kyrka 4 6 s. å.), dotter af konung 
Karl IX:s trotjenare och generalkamrerare i Finland Johan Ottosson 
Klebladt ( Klöfverblad), af en adlig släkt i Holstein, (f 1641), och 
Elisabet Stålhandske, N:r qS. 

Barn: 

Johan, f. 1638 13 4 i Klara församling i Stockholm, f före 1664. 

Anders, f. 1639. Sekreterare; f 16S7. Se tab. 2. 

Helena, f. 1642 l */ 4 i Stockholm, f 16S5 8 s 6. Gift 1663 10 - i 
Klara kyrka i nämnda stad med sedermera biskopen i Linköpings 
stift Magnus Jo /lansson Pont i nu s, i hans 2:a gifte, (gift 1:0 1653 4 9 
med Anna Walleria, f 1661 30 n, dotter af prosten och kyrkoher- 
den i Högsby församling af Kalmar stift Laurentius Wallerius), f. 
1623 ";u i Kalmar, f 1691 -V s i Linköping. 

Elisabet, f. 1644 3 °/i i Klara församling i Stockholm. Lefde ännu 
16S7. Gift med majoren vid Dalregementet Louis /VA', f. 1641 
- 5 / 9 , f 1696 7 ' 7 på Hornö i Wallby socken i Upsala län och 
begrafven i Wallby kyrka, där hans hufvudbanér och grafsten 
finnas. 



Sara, f. 1645 7 A i Klara församling i Stockholm, f före 1664. 

Karin. i. 1647 a6 7 i Klara församling i Stockholm, f 1705 (före 5 / 4 , 
da det ringde för henne i Nikolai församling) i nämnda stad. 
Gift 1667 — med Kungl. Maj:ts tillstand af s. a. 2 3/ 7 — med 
sin systers svåger filosofie magistern, sedermera bibliotekarien och 
bankokommissarien Johan Pontin, f. 1628 i Kalmar, j 1675 (före 
3° 9, då själaringning efter honom gjordes i Jakobs församling) i 
Stockholm. 

/Maria, f. 1648 a2 /a i Klara församling i Stockholm, f dar 1701 o/ 8 
och begrafven i Klara kyrka. Gift 1683 med sekreteraren i amira- 
litetskollegium Teophilus Mellin, adlad Ehrenstjerha, n:r 1045, £ 
1630 °'n i Smaland, -\ 1689 I3 /s ombord å skeppet »Sverige» oeh 
begrafvefi i Klara kyrka i Stockholm, dar hans vapen uppsattes. 

Gustaf, f. 165 1 30 5 j Klara forsamling i Stockholm. Studerade från 
167 1 fortifikationsvetenskap och mekanik hos generalkvartermästaren 
Simom Kraft, med hvilken han tjenstgjorde i Holland. Under tiden 
åtnjöt han fänriks lön af kronan men fri kost och kvarter hos Kraft 
samt uppassning af en af hans lakejer. Gjorde 1674 en resa genom 
Köln, I Hisseldorf, Paris. Brussel, Antwerpen, Utrecht, Amsterdam 
och Hamburg samt återkom öfver Köpenhamn i februari 1675 till 
Stockholm. Blef därefter kapten vid P. Örnklos Gestrikebataljon 
och bevistade slaget vid Lund 1670 4 u, där han stupade. Begraf- 
ven i S:t Peders kyrka i Malmö. 

Claudius, f. 1653 I3 /io i Klara församling i Stockholm, f före 1664. 

Kerstin, f. 1656 1 8 i Klara församling i Stockholm, f där 1674 l3 /i 
och begrafven i en präktig ekkista i Klara kyrka. Liket bars vid 
begrafningen (den '-V3) af 16 adelsbussar; 21 prester tjenstgjorde 
vid jordfästningen, under hvilken kyrkoherden Olof Bergius höll 
likpredikan. 

Svante, f. 1658 - 3 1 på Ekolsund i Husby-Sjutolfts socken i Upsala 
län, f tva timmar därefter. 

Tab. 2. 

Anders, (son af Olof Andersson, adlad Strömskiöld, tab. 1 ), f. 1630 s 'n 
på Esbacka. Sekreterare hos grefve Klas Tott; f 1687 (före 4 4 , 
då det ringde för honom i Nikolai församling) i Stockholm. 
Agde Djurby rusthåll i Litslena socken i Upsala län samt hus i 
Stockholm. — Gift 1671 med Magdalena Utterklou, f. 1650 1S . lo , 
j efter 1699, dotter af borgmästaren i Stockholm Anders Jönsson 
och Karin Eriksdotter samt syster till assessorn Johan Utterklou, 
adlad Utterklou, n:r 849. 

Barn: 

Krislina Katarina, f. 1671 (döpt 8 %0 i Stockholm, f 1738 n. 
Gift 1700 med öfverjägmästaren Erik Trafwenfält n:r 519. i hans 
2:a gifte (gift 1:0 1689 */ 3 med Hedvig Stråle till Sjöared, f. på 
1670-talet, '\ 1700, dotter af öfverstelöjtnanten Magnus Stråle till 
Sjöared, n:r 223, och Elisabeth Schildt, n:r 282), f. 1666, j före 
1 73 1 17 fn och begrafven i Giresta kyrka i Upsala län. 



29 



Anders^ f. 1674. Major; f 1722. Sc tab. 3. 

Helena, f. 1676 (döpt 15 10 i Nikolai församling) i Stockholm, f ogift. 
Måhända är det hon eller systern Margareta Elisabet, som åsyftas i 
Nikolai församlings räkenskaper, där anteckning gjorts om begravnings- 
ringning 1680 10 1 för »Herr Strömskiölds sal. dotter» 

Margareta Elisabet, f. 1677 (döpt 'V™ i Nikolai församling) i Stock- 
holm, f ogift. 

Maria Gustaf ra Johanna, f. 1680 17 / 4 i Stockholm, f 

Gift 1726 80 • med löjtnanten Henrik Heerdhielm, n:r 1258, f. 1695, 
t 1734- 

Tab. 3. 

Anders, (son af Anders tab. 2), f. 1674 (döpt lS 3 i Nikolai forsam- 
ling) i Stockholm. Kapten vid Lifdragonerna 1700. Deltog i Karl 
Xll:s fälttag och bevistade blund annat slaget vid Fraustadt 1706; 
blef slutligen major och fangen efter slaget vid Pultava 1700 samt 
förd till Kostroma i Sibirien; y 1722 7 2 under fångenskapen. — 
Ciift i Kostroma med Mana Hjtrnstedt, i hennes 2:a gifte (gift r:o 
med regementspastorn vid generalmajoren friherre Henning Rudolf 
Horns värfvade regemente Erik Ovist, f under fångenskapen i 
Ryssland), j 1742 - 5 . 

B a r n : 

Karl Gustaf, f. 17 15 13 m i Sibirien; pagé vid Kongl. hofvet 1726; 
volontär vid fortifikationen 1732; afsked från hofvet med fänriks 
lon n. h. o. v. och med tillstand att gä i utrikes tjenst 1733 3 /"j 
bevistade först såsom kornett och sedan såsom löjtnant vid konung 
Stanislai dragonregemente belägringen af Danzig 1734; var där- 
under kommenderad på flera utfall, men blef vid kapitulationen 
fangen af ryssarne; återkom till Sverige 1735; fick fänriks in- 
delning vid Vestgötadals regemente s. å. 22 /g m , följde med regemen- 
tet 1741 till Skåne, där han läg i garnison pä olika fästningar; 
löjtnant 1742 17 / 5 ; kommenderad på galererna under sjöexpeditionen 
1742 och bevistade så val detta som följande års fälttåg; regeménts- 
kvartermästare 1746 2 9/' 5 ; kaptens indelning 1747, 9 ; 6; R. S. O. 
1751 5 12; premiermajor 1753 20 ( i-"» beordrades med regementet till 
Pommern 1757; fången vid Anklams öfvergäng 1757 i januari, 
men efter kapitulationen åter skickad till Sverige; överstelöjtnants 
indelning 1760 a 3/ x ; tillförordnad landshöfding i Elfsborgs län 1763 
9/8 — 1704 i juli; transporterad genom byte med överstelöjtnant 
Abr. Dan. Schönström till öfverstelöjtnant vid Jemtlands regemente 
1769 r 9/ 9 ; öfverstelöjtnant vid Skaraborgs regemente s. åi öfverste 
och chef för Jemtlands dragonregemente s. a. 3% och for 
Vestgötadals regemente s. å. 23 i*; f 1770 2 *> 9 på öfverstebostället 
Forstena i V. Tunhems socken i Elfsborgs län och begrafven i Tun- 
hems kyrka; med honom utgick ätten pä manssidan. — Gift 1748 
J ° 7 med Ragnhild Ulrika von Flygarell, i hennes 1 :a gifte, (gift 
2:0 1783 13 8 på Sköldstad i Vikingstads socken i Östergötlands lan 
med generalen friherre bredrik Horn till Aminne, grefve Horn till 



30 



Aminne, n:r 92, i hans 2:a gifte, f. 1725 ^V 3 på Husby i Söder- 
manlands län f 1796 1 1 i Stockholm), f. 1732 2 3/ 2 , j- 1816 8 /s 
på Sköldstad, dotter af hofintendenten Anders Flygarell, adlad von 
Flygarell, n:r 1554, och friherrinnan Kristina Margareta Danckwardt, 
n:r 191. 

Magdalena Kristina, f. 171S 8 s>/6 i Sibirien. Stiftsjungfru; f 1801 13 /s 
på Dåvö i Munktorps socken i Vestmanlands län, och med henne 
utfick adliga ätten Strömskiöld. Gift med hofstallmiistaren friherre 
Maximilian von Dubcn, n:r 139, f. 1723 (döpt 22 /6 i Stockholm), 
f 179S 18 5 på Dåvö. 



Källor: Riddarhusgenealogien ; Biographica i Riks- och Krigs- 
arkiven; Olof Strömskiölds och hans hustrus personalier; Olof Strom- 
skiölds egenhändiga anteckningar om sina barns födelse m. m. samt 
handlingar rörande ätten, allt i manuskript från arkivet på Ek, men 
nu mera till större delen skänkt till Riks- och Krigsarkiven; Jakobs 
och Nikolai församlingars i Stockholm kyrkoarkiv; Magnus Pontini 
och Johan Pontini lefverne, manuskript i K. Biblioteket; meritförteck- 
ningar; J. O. I. Rancken: slägten Rancken i Finland; Upplands forn- 
minnesförenings tidskrift Del. II sid. 351 — 352; A. W esten : Svenska 
Kongl. Hof-Clereciets historia; Ennes: Carl XII:s krigare. 

Otto Bi 'rg strö ni . 



Den siste riksjägmästaren. 

Den förste kände chefen för hela rikets jägeristat 1 var den 
från Tyskland hit 1597 inflyttade och såsom svensk adelsman 
1627 2 */i2 naluraliserade Stel 'lan Otto {von) Mdrner, i sitt i:a 
gifte 1 6 1 9 med Maria von der Griinow i hennes j:a gifte, stam- 
fader för alla i Sverige nu lefvande ätter Mörner. Han för- 
ordnades 161 3 27 le till öfverjägmästare och erhöll en. omständlig 
k. fullmakt (vide: Registr. pag. 16 14 och s. å. 23 7 pag. 127 samt 
1 6 1 5 I2 / a , då han mottager k. förordnande att hafya noga in- 
seende öfver hela landet i afseende på förbudet att skjuta älg). 
Porträtt af honom linnes jämte några biografiska meddelanden 
om honom (enligt Anrep) intaget i grefve Birger Mörners arbete: 

1 Karens' officiella benämning bar alltsedan äldsta tid intill medlet af inne- 
varande århundrade varit jägeristaten. 1 man som jakten blifvit trängd at sidan, 
har den sedan blifvit skogs- och jägeristaten och nu sist slegsstaten, 

11. Szs. 



3 



lMörnerska konterfej». T en släktkrönika från 1739 heter det om 
honom: »Han var till sinnet hastig, men eljest from och upp- 
riktig, alltid Instig och glad, var i stor nåd hos sin öfverhet och 
därhos af alla. som honom närmare kände, allmänt älskad. Han 
slöt sina dagar som landshöfding öfver Västerbotten och Lappland. 

Sveriges förste riksjägmästare var Carl Hård {till Segerstad), 
f. 1 591 iV 2 pä Segerstad i Jönköpings län, d. 1650 21 9 pä Skäm- 
mingsfors i Skaraborgs län, gift 1629 15 3 med Beata Kvlc. Denne 
Carl Hård utnämndes 1635 11 tJ till riksjägmästare. Kör honom 
utfärdades 1636 3 s ett nytt k. bref med fullmakt att jämväl vara 
landtjägmästare och lata upprätta djurgårdar. Instruktion gafs 
honom 163S (- 5) 31 5, upptagande 25 punkter (vide: 1637 ars 
kopiebok for Kronobärgs och Jönköpings län. fol. 157, och Skara- 
borgs k. skogscomm:s conc. bok pag. 157 [transsumt]). 

Om hans efterträdare — friherre Axel Carlsson Sparre, som 
vid tre skilda perioder förordnades till riksjägmästare, samt grefve 
Gabriel Oxenstierna (till Korsholm och Wasa) och friherre Claes 
Baner ■ — må här ej vidare mälas, utan ma vi genast öfvergå till 
Sveriges siste riksjägmästare, Ebbe Ulfelt. 

Ebbe Ulfelt, son af danska riksrådet Ghristoffer Ulfelt och 
Ma ren Urup. föddes 1616 - 3 1^ på Råbelöf i Skåne och dog 1682 
30 1 i Stockholm. Hans svenska historia börjar med att han. som 
varit generalmajor och guvernör pä Ösel sedan 1644 och blifvit 
riddare af Elefanter-orden vid konung Fredrik III:s kröning, år 
1652 nämndes till generalmajor på kavalleriet, h varefter han 1 66 1 
blef generallöjtnant, 1664 riksråd, 1666 hofrättsråd i Göta hofrätt 
och 1675 10 ( , riksjägmästare, ett ämbete som vid jägeristatens 
omorganisation indrogs 1682 14 s. Jämväl var han lagman i 
Östergötland sedan 1679 I2 . 

Ulfelt drog enligt -Kongl. Senatens Commission anno 1676 
ut i danska kriget i Blekinge. Skåne och kring Kalmar. Enligt 
hans egenhändiga berättelse i k. Kammararkivet (i Rijckz-Jägerie 
Statens Aflöhningz Räckninge Ifrån Ahr 1665 Till 1673. Item 
1675 — i6Sr) hade han därvid såsom kommenderande under sig: 
öfverstelöjtnanten och jägmästaren i Uppland Gustaf Hjulhammar 
(skyttar från Uppland och Västmanland samt jägeribetjänte och 
skyttar i Södermanland), landtjägaren och kaptenen Johan Pistohl 
(ett kompani), jägmästaren och majoren Adolph Hård (tjänst- 
gjorde mestadels under Mörner), kaptenlöjthant Granatenbnrg 
(stupade vid Bältebärga) samt kaptenerna Johan Sigismund von 
Sch ep ing och Gustaf Eck. 



32 



Gustaf Hjulhammar (som själf skrifver sig Julhammar) var 
underjägmästare i Västergötland sedan [675 8 s . Johan Pistohl 
— son af ryttmästaren Jacob Jacobsson, adlad Pistohl, och 
Märta Käse — var kapten vid Smalands infanteri och landt- 
jägare i Tjust, i hvilken senare egenskap han omnämnes jämväl 
168 1. Adolph Hård (till Segerstad) blef jägmästare i Östergöt- 
land, Smaland och Oland 1673 I5 , 5 |i en rulla öfver riksjägeri- 
staten (i k. Kammararkivet) omnämnes han emellertid detta ar 
såsom öfverjägmästare i Smalands, Kalmar och Växjö län]; 
tillika major vid öfversten, friherre Lars Mörners (till Tuna) af 
jägeribetjänte frän Östergötland och Smaland upprättade regite 
1676 J3 j; omnämnes 1680 såsom jägmästare i Skåne; öfver- 
jägmästare i . Skåne 1682 ■' öfverjägmästare i Västergötland, 
Skåne och Smaland 1688. Om honom heter det j konung Carl 
XT:s, af biskop C. G. Nordin i Hernösand utgifna daglooks- 
anteckningar: »När Öfver-Jägmästaren Adolph Hård ville gä i 
Aftonsangen har i Stockholm på Slottet hos Hennes K. Al. Enke- 
Drottningen, och han kom in uti den salen, som är utanför 
Drabantsalen. satte han sig på bänken som ar vid piquener-porten, 
föll straxt ned utaf bänken och blef genast död. Gud glädje 
hans själ och vare honom nådig'/. 

Ebbe Ulfelt eg.de Araslöf, Räbelöf och Ovesholm i Skåne 
samt Färlöfsholm i Danmark, lian var sedan 1643 " n gift med 
grefvinnan Hedvig af Schlesvig-Holstein, dotter af konung Christian 
IV och Christina Munck. 

Hugo Saiuzclius. 1 



1 Förestående anteckningar äro hämtade ur manuskriptet till ett vid julen 
eller strax på nyåret utkommande större biografiskt arbete (jämte historisk inled- 
ning) öfver k. skogs- och jägeristaten frän slutet af 1500-talet intill nuvarande tid. 
Subskribentanmälan (numrerade exemplar) inottages under adress Neder-Kalix. 
Priset 10 kr., i bokhandeln ii kr. 

//. Szs. 



33 



Om de s. k. Vitae Pomeranorum. 

Det behöfves intet vidlyftigt ordande om de mångfaldiga förbin- 
delser mellan Sverige och Pommern, hvilka uppstodo under den tid- 
rymd, 1630 — 1 815, då gemensamma intressen och till slut en gemensam 
styrelse förenade dessa länder med hvarandra. Ännu i dag ärö pommer- 
ska slägter representerade i Sverige. Månget svenskt namn återfinnes i 
Pommern, hvarifrån det ofta fortplantats till andra delar af den preussiska 
monarkien. Intet under nå att i en sådan samling af personalia och 
geneologica, som ilen, hvilken under ofvanstående benämning förvaras 
i Greifswalds universitetsbibliotek, mycket af intresse för Sverige är 
att finna. Den, som skrifver dessa rader, har vid olika tider varit 
i tillfälle att göra utdrag ur samlingen. För det tillmötesgående, 
hvilket härvidlag visats honom af bibliotekets tjenstemän, främst af 
dess chef, professorn D:r Gilbcrt\ hembäres härmed uttrycket af den 
djupaste tacksamhet. — livad samlingens innehall angår, så bestar den 
al' tryckta och otryckta bidrag till personhistorien, likpredikningar, 
stamtallor, gratulationsyerser och originalurkunder om hvartannat. Allt 
detta är inbundet i 167 olika band. Grundstommen till samlingen 
eller de första 44 banden bildades under förra århundradet af den 
om Pommerns historia högt förtjente vice-presidenten i Wismarska 
tribunalet, Augustin von Balthasar. — ■ Ett i ar i tidskriften baltische 
Studien publiceradt, af bibliotekarien D:r Edmund Lange på grund- 
valen af överbibliotekarien D:r Miildeners handskrifua forteckning 
uppstäldt register skall for framtiden underlätta forskandet i dessa 
>Vitai Pomeranorum». Registret kan naturligtvis ej lemna några i detalj 
gående genealogiska upplysningar, men i hufvudafdelningen (sid. 1 — 384) 
är under slägtnamnet hvarje person, som blifvit föremal for bio- 
grafisk behandling, upptagen med födelse- och dödsdag, karakter m. m. 
Arten af dessa biographica angifves ock, men vid likpredikningarne 
saknas författarens tryckningsår och namn. 1 allmänhet är registret 
uppsatt med llit och omsorg. Några anmärkningar ma dock här göras. 
Svenska namn hafva någon gäng vållat svårigheter. Jost Henkels- 
sons (y 1632) maka får sid. 143 förnamnet Hustro och man hänvisas 
hvad hennes likpredikan angår till Kirst. Hon hette emellertid Kerstin 
Johansdotter och återfinnes sid. 161 under Johann, Jons. Vid patro- 
nymica har i allmänhet ändeisen son - uteslutits. Prosten i Hedemora, 
Erik Svensson Roslagius (y t 628) återfinnes på tvenne ställen, uridei 
Sven och under Roslagius. Värre är att hans prosleri kallas Sammar- 
stä cl la > eller »Sammastädh , ett ortnamn som vore svårt att hitta i 
något »herdaminne». Att Lilliehöök sid. 101 stab as Lilieek betyder 
mindre. Johan Lillienstedt hette aldrig Lillienfeldt (sid. 190). Leyonfels 
är rättare än Loyenfels, Löwenburg eller Leyonburg rättare än Löwen- 
l)erg eller Loyenburgk (sid. 194, 105). Jakob Ramborg var, sa svenskt 
detta senare namn än låter, icke från Sverige (sid. 201) utan från 

Pcrson-Histortek tidskrift. 3 



34 



Knkhiiyzen i Holland. Råhlamb oc h Rholam hafva skilts åt men äro 
ett och detsamma (sid, 261, 272). Hvaije svensk vet att Troil 
och Trolle äro tvenne olika slägter; de hafva emellertid samman- 
förts (sid. 346). Prosten i Östra Ny hette ej Kars Schönmark, utan 
Schenmark, Anna Kngel Dragman var Schenström, ej Sehönström 
(sid. 3.1 7), Bannier borde hafva sammanförts med Baner (sid. 13). 1 
registret göres ingen skilnad mellan slägterna Horn (Kanckas, Aminne) 
i Sverige och Horn (Ranzin) i Pommern samt Fleming i Sverige och 
Flemming i (Hinter-)Pommern. Axel Oxenstiernas hustru borde hafva 
hänförts till de svenska Båatarne, ej till den mecklenburgska ätten 
von Both. Sid. 279 bör stå Llosenstam för Rosensteén. Följande- 
engelska eller skotska namn äro desamma och borde hafva samman- 
förts: Erskein (Erskine) samt Esken, Eskein (sid. 92), Greigge och 
Grigge (adlade Greiggenschild sid. 123), Lindess (sid. [92) och 
Lyndsay (Lindsay; sid. 100). Äfven tyska namn erbjuda någon gång 
oegentlighcter. Ett familjenamn som Marchrugew (sid. 177) eller 
Margrugew (sid. 202) synes nästan otroligt. Skulle det ej kunna 
vara March, Rngenwaldensis förkortadt, d. v. s. frän staden Riigen- 
walder Barnheisen (sid. 14) skall vara Barnheid, Bavold (sid. 17) 
Harold; Paul Bayer (sid. 17) är densamme som Paul Beyer (sid. 25) 
titeln rentmeister är att föredraga framfor steuereinnehmer . Falt/ 
och Faltzburg (sid. 99) äro samma slägt. 

Deremot är v. Kameke ej detsamma som Kametke. fohan Völschows 
maka var född Mevius ej Mehåus (sid. 211). LTrsiila Busch (sid. 52) 
och Ursula Pusch (sid. 256) äro samma person. Rent vilseledande upp- 
gifter förekomma jämförelsevis sällan. Några sådana ma dock påpeka-. 
Sa hette ^laria Elisabeth v. Kempendorrts make Peter [den (se sid. 159) 
och ej Jäger. Det är ej fråga om något adelsdiplom utan om en full- 
makt pa landtrådskarakter for Gustaf Peter v. Lillieström (sid. 190): 
Otto, ej Conrad Oxkull parenteras 1643, (sid. 395). Ännu mera skulle 
val kunnat anföras om det för öfrigt förtjänstfulla registret, ifall tid- 
skriftens utrymme sa tillåtit. 

I framtiden torde ett och annat af intresse, med stöd af gjorda 
forskningar i Yme Pomeranorum och annorstädes kunna inflyta. — 
Här nedan upptagas dock redan nu en smärre notis, Björnram och 
Wass samt genealogier öfver slägterna Hartman {von Hartmansdorff) 
och von Kantzow — För publicerandet af de begge sistnämnda hafva 
kanslisekreteraren A. K. C. v. Hartinansdorff och majoren m. m. fri- 
herre J. A. Kantzow godhetsfullt velat ikläda sig kostnaderna. 



Björnram och Wass. 

Jfr. G. Anreps Ättartafior I. 212, Tab. 4 och V. Örnbergs Svenska Ättartal V. 451 

Kristina Andersdotter säges i en hos Omberg 1. e. befintlig upp- 
sats om falska Wasa ättlingar- högst sannolikt hafva varit dotterdotters 
dotter af Gustaf I:s kusin, Birgitta Kristiernsdotter (Wasa). Sannolik- 



35 



heten, grundande sig på antagandet att Kristina varit dotter af erke- 
biskopen Andreas I.aurentii i hans andra gifte ined Margareta Lars- 
dotter, (sedan fjJQ enka efter erkebiskopen Laurentius Petri), blir 
visshet, da man af Kristinas, i ofvannamnda samling förvarade likpre- 
dikan, far veta att hon föddes 1582 20 u i Upsala. Hon atled 1652 

hos sin dotter, 1 pä godset Merrentin, såsom enka (gift 1618 *3 .,) 
efter branderiburgske generalkvartermästaren Dpminik von Tarr j* 
16.21, " 11 (antagligen af den ännu lefvande österrikiska ätten Paar). 
Knligt samma källa var Pair hennes andre make. Kristina gifte sig 
nemligen första gängen på Eskilstuna slott' 1607 lo / ir , med ståthål- 
laren öfver Öster- och Vester-Rekarne Christian Wass, som afjed 1612 
J1 .,. En icke nanmgifven son i detta äktenskap skall vid femton års 
ålder hafva stupat i falt. Om denne Christian Wass är tills vidare 
intet bekant. Dessa rader skola måhända gifva uppslag till forsk- 
ningar härom. Författaren af det ofvannamnda registret kallar Kri- 
stinas första man: Chr. v. Wasa. Månne denna tydning af namnet 
verkligen skulle kunna hafva något skäl for sig: Är här törhända 
fråga om någon hittills obekant telning af Wasaätten? Eller var 
Christian en ättling af någon af de danska adelsätterna livas? Espér 
Hvas till Tvet i Skåne 156S skall 1584 hafva skrifvit sig till Elsnab», 
hvilket utan tvifrel betyder att han daterat någon handling från Elfs- 
nabben. Maria Wass ■ upptages på riddarhusstamtallan såsom Alf 
Eriksson Ikorns (n:r 57) hustru. 

På annat ställe i denna tidskrift fram ställes frågan om Christian 
Wass' härkomst. Med intresse skulle svar emotses härpå. 



1780962 

Hartman (von Hartmansdorff). 

I. Joachim 11 art nian. Borgare i Paseualk. 

So n : 

II. Joachim i inflyttade till Greifswald, hvarest han blef borgare 
oeh 1523 ägare af ett hus i Fischstrasse. Gift med Anna Stevelin, 
(gift 2:0 med Georg Schulte, 3:0 med radsherren i Greifswald Johan 
Volschow, f 1560 1 9 ), dotter af borgmästaren derstädes Johan Sleve- 
lin och Dorothea Glineke, (som var gift 2:0 med furstliga pommerska 
rådet och hauptmannen på Eoitz, Valentin von Stojeritin). 

S o n : 

III. Brand/ (Brandanus), immatrikulerad som student vid uni- 
versitetet i Greifswald 1540, borgare derstädes 1548. Rådsherre 1561 

1 Margareta Hedvig v. I'arr, gift 1) 1642 22 /7 i fauer i Schlesien med öfverste 
Daniel Ouvris, f. 1596 i Normandie, f 1652 ai /s i Custrin, begrafven 1653 13 t i Stetlin 
på samma gång som svärmoderm I detta gifte var en son som lefde [653 men 
antagligen atled ung. Ouvris hade varit gift förut, rörande hans enkas andra gifte 
med Ilelmfelt se Anrep. 



36 

— 66. Ägde och bebodde ett hus i Fleischerstrasse, f t 5S7 be- 
grafven i svärfaderns grät" i Nicolaikyrkan, hvarest grafstenen med 
den sistnämndes namn, vapen och årtalet 1548 samt inskriften: Iler 
Branät //artman un de. sincn Erven ännu linnes kvar. 

Gift med Magdalena Voss som 1589 17 ingick förlikning med 
exekutorerna af Heinrich Bukows testamente, i" 1501 j ' t, dotter af 
Anton Voss, (som antagligen tillhörde den adliga ätten v. Voss och 
pd mödernet härstammade från de gamla Greifswalderslägterna Quant 
och Kannegeter) och Anna Baveman. Denna senares föräldrar voro 
radsherren i Greifswald Heinrich Baveman och Anna Bukow, dotter 
af radsherren Georg Bukow och Anna von Wakenitz samt syster till 
professorn och dekanen i- Greifswald Heinrich Bukow. 1 
Barn IV 1 — 8. 

IV . 1. Joachim, afled som barn. 

IV. 2. Andreas ) köpman i Greifswald j 15SS ogift. 

IV. 3. Joachim, f. 1552, t 1589 ogift. 

IV. 4. Anna, afled som barn. 

IV. 6. Jacob (d. ä.) f. 1557. Borgare i Greifswald 1503. Gift 
med Anna Schivarz, dotter af Heinrich Schwarz och Anna 
Glineke. 

IV. 7. Magdalena f. 1565 6 / 4 , f 1616 l - 3 /« barnlös. Gift med 
borgaren i Stéttin Johan Funcke f 1509. 

IV. 8. Martin f. 1567 tl . Borgare i Greifswald 1504. Arren- 
derade något gods, tillhörigt dervarande universitet. Gift med 
Margareta (eller Gertrud) läger, dotter af radsherren i 
Greifswald Jacob läger och Margareta Gruwel. 
Barn V 7 — ic. 

V. 7. Brandt, afled som barn. 

Y. 8. Jacob (d. v.). Borgare i Greifswald. Lefde 1641. 
Gift med Catharina Loekcrvitz, dotter af Peter 
Lockervit/ och Catharina Stargard. 
Barn VI 1 o — 1 1 . 
VI. 10. Peter. 
VI. 11. Catharina . 
V. 9. Margareta f barnlös. Gift 1:0) med N. X., 
skollärare i Penzlin i Mecklenburg 2:0) med skollä- 
raren i Nen Brandenburg, Christian Kriiger. 
V. 10. Gertrud, gift med Johan Siare, som lefde 1626, 
af pommersk adlig ätt, till Dönnie i Rakows socken, 
i hans andra gifte. 
IV. 5. Anton (son af III) f. 1554. Borgare i Greifswald 1503. 
Pantsatte 1599 ~> 1 Btikowska huset, Langestrasse 2S, till* (den ännu 
existerande) Bukowska stiftelsen, \ 1638 1,1 r , begrafven 22 s. m. Gift 
med Magdalena Lange f. 1556 f 1624 ^ J lo , dotter af borgaren i 
Greitswald Georg Lange, (en sonsons son af lians I. ange i Lanzig i 
Hinter-Pommern, hos hvilken pommerske hertigen Bogislaw X vistades 



Se Gescliichto der Uukowschen Stiftung af ilen kände pommerske histo- 
rikern, professor Theodor Pyl. 



37 



en tid under sina uppväxtår) och Barlpara Smiterlow (af samma stam 
som adliga ätten Schmiterlöw). 
Barn V i — o. 

\'. i. Barbara, Lefde 1638. (lift 1) med Heinrich Wessel, 
borgare i Stralsund. 2) 1631 med Heinrich von Seltzcn frän 
Eckernförde i Holstein, som äfven lefde T638 och var borgare 
samt handlande i Kalmar. 1 

V. 2. George afled som barn. 

V. 3. Georg, ■> » 

V, 5. Brandt, 

V. 6. Joachim 

V. 4. Christian (Carsten) son af IV 5, f. 1601. Borgare i Gireifs- 
wald 162;. Radsherre derstädes [633. »Gerichtsvogt 1647. Stads- 
kamrerare [651. Agde ett hus i Fischstrasse, ett annat i Fleischer- 
strasse och inköpte 1641 af Jacob Hartman (V 8) det hus på sist- 
nämnda g^ta, som innehafts af farfadern, y [668 7 '12. Gift med 
Margareta fiiinsoiv, af en från Gross Biinsoiv (norr om staden Anclam) 
härstammande slägt, In ars medlemmar i Greifswakl förvärfvade sig 
stort anseende — 17 af dessa beklädde under tidrymden 1312 — 1740 
lådsämbeten. Fadern, rådsherren och stadskamreraren Christoph Biinsow 
härstammade på kvinnolinien från de gamla pommerska adélsätterna 
von Lepel och von Apenbofg, modern Ilsabe Völschow var på mödernet 
ättling af de ansedda Greifswalderslägterna Segeberg och Engelbrecht 
(densamma som adliga ätten von Engelbrechteii). 

Barn VI 1 - o. 

VI. 1. ffsafo, f. 1626 s t 1702 - 3 i Greifswald. Gift 1) 
1641 1 i> med professorn i Greifswald, Franz Stypman, f. 
161 2 14 ö j 1650 26 2. 2) med e. o. ])rofessorn i Greifswald 
sedermera syndikus i Oldenburg Anton Giinther Fritz. 2 

VI. 2. Christian j 

VI. 3. ChristopJi alledo som barn. 

VI. 4. Christian J 

VI. 5. Georg. [ur. Licentiat. Borgare i Greifswald 1655. Rads- 
herre derstädes 167 1 — 78. Gift 1055 med Regina ron 
Bauman f. 1630, dotter af radsherren i Stralsund m. m. 
Nicolaus Bauman, adlad von Bauman (se Anreps och Schle- 
gel-Klingspors ättartarlor) och hans 1 :sta hustru, Gertrud 
Herold. 

Barn VII. 1—2, 

VII. 1. Christian Nicolaus, immatrikulerad vid univer- 
sitetet i Greifswald r 6 6 S . 
VII. 2. färgen Christoph, var borgare i Greifswald 1705. 
VI. 6. Joachim, f. 1635 ~ 4 4 t J °44- 
VI. 7. Christoph, f. 1636 2 7 , f 1650 *y i a . 



1 Till hennes afkomlingar hörde måhända Christoph von SelUen, handlande 
i Kalmar under 1700-talet, se Örnbergs svenska ättartal / 7. 355 och A'/, 63. 

2 Hennes begge söner Franz Stypman <>ch [ohan Christian Kritz adlades. 
Se Schlegels och Klingspors ältartallor, hvilkas uppgifter härmed kompletteras;. 



VI. S. Maria Margaretha, t". 1*639, 9 4? i' 1656 26 12 i barnsäng. 
Gift 1654 i september med e. o. professorn i Greifswald, 
sedermera direktören i pommerska hofrätten, Gualter Greigh, 
adlad von Greiggtnschildt^ i hans l:sta gifte, f. 1622 1 5 i 
Wolgast, f 1607, lS 2. 

VI. 9. Mat/nas (Matthaius) adlad von Hartnia nsdorff\ f. 1641 12 5 
i Greifswalci. Assessor i vvismarska tribunalet, f 1690 13 » 
i VVismar. Om honom och hans afkomlingar se Anreps, 
Wrangels och Bergströms samt Wasastjernas ättartafior. 



von Kantzow. 

1 närheten af staden Prenzlau i Ukermarck skall ligga en by med 
detta namn. nämnd redan 12S2 30 n. Ifrån Prenzlau härstammar äfven 
enligt uppgift en ännu i Tyskland Iéfvande slägt Känzow. Äldste 
kände stamfadern för densamma var en Erdmann Kanzow (j löyi). 

1 Mecklenburg-Strelltz, icke långt ifrån staden Woldegk, ligger 
ännu en by med samma namn. Detta stafvas dock Canzow, alldeles 
såsom den här nedan upptagna slägtens namn finnes vara tryckt i en 
ännu tillgänglig källa från år 1650. Xeu Brandenburg, den stad. 
hvarest de första generationerna af den till Sverige öfverflyttade slägten 
voro bosatta, ligger äfveh i Mecklenburg-Strelitz. Under i6:de år- 
hundradet förekomma personer med namnet Kantzow älven i staden 
Greifswald. Utom den här nedan omtalade Hans Kantzow finner man 
derstädes under aren 1565 — 84 en Brandt Kantzow. men dennes sam- 
band med ifrågavarande slägt ar ännu lika litet bevisadt som den 
kände pommerske historieskrifvaren Thomas Karitzows. Denne senare, 
som 1526 10 immatrikulerades vid universitetet i Rostock, med till- 
lagget Sundensis, hvilker antyder hans härkomst frän staden Stralsund, 
blef sedermera de pommerska hertigarnes sekreterare och afled 1542 
- 5 o i Siettin. 1 I G. Anreps Attartatlör äro, i enlighet med riddarhus- 
genealogien och de Klerckerska samlingarna i K. Biblioteket, minister- 
residenten Johan Albert Kantzows förfäder alldeles felaktigt upptagna. 
Såsom ett fullständigande af den i Wrangels och Bergströms »Ättar- 
taflor från år 1857 meddelade historiken, ma nedanstående ätte- 
ledning, hvilken delvis legat till grund för densamma, upptagas. 

t 

I. Hans (von) Kantzow. 

Var enligt Dinnies' Stemmata Sundensium, först öfverstevaktmästare 
i kejserlig tjenst, sedermera adlad af Kejsaren och efter afskedstagandet 

1 Om honom och hans pommerska krönika, se vidare »Thomas Kantzow 
und scinc Pommeriche Chronik>, gradualaf handiing af Fr. Cr/"<V//Tc//// ^Slctlin 1SS9: 
införd i »Iialtische Studien»), 



3*) 

borgmästare i Neu Brandenburg (hos Gerschow patricier derstädes) gift 
med Margareta von Stiilpnagel. En lians Kantzow ägde 1510 hus i 
Greifswald och afled 1550. möjligen är lian identisk ined ofvanstående. 

Son: 

II. Johan, Patricier i Neu Brandenburg. 

Son: 

III. Johan, enligt Gerschow rådsherre i Neu Brandenburg. Gift 
med Anna Mesterknccht från samma stad. Hennes moder var Gert- 
rud Nicolaidotter Warneke. 

Son : 

IV. Johan, Borgmästare i Neu Brandenburg och medlem af 
fyramannarådet derstädes. Var 1U50 död. Gift med Ursula Gentes, 
som 2:0 blef gift med Friedrich Casimir. Hon var enda barnet 
till borgmästaren i Neu Brandenburg, Heinrich Gerdes, (en farfarsfaiv 
bror till Franz Joachim Gerdes, se adliga ätten Khrenstrahl n:r 865, 
Anrep I 698) och hans hustru Agnes Warneke. Ovisst är om Ursula 
Gerdes' söner Joachim och Friedrich, hvilka 1650 nämnas såsom bröder 
till nedanstående Johan Kantzow, voro af hennes första eller andra 
gifte. Då en Joachim Casimir 1653 24 6 namnes, är det senare sanno- 
likast. 

Son: 

V. Johan. Blef 1630 " 5 immatrikulerad vid universitetet i 
Greifswald. Teol. Kand. derstädes 1647 i September och s. å. kyrko- 
herde (pastor) i Liepen i Alt Vor-Pommern. Undertecknade såsom 
Johan Canzow 1670 3 °/ 3 i Stolpe ett fördrag mellan drottning Chri- 
stinas ombud, Johan Offerman, samt Johan Berckhan och öfrigä in- 
teressenter i godset Wussentin. — f 1686 1J 4 . Gift 1:0) 1647 7" 
i Liepen med Agnes Birckhahn (eller Berckhahn) t 1650 lS 5 i 
barnsäng och begrafven 26 s. m. Hennes farfarsfar, Johan, skall 
hafva tillhört den preussiska adliga ätten med detta namn, in- 
kommit till Pommern och 1529 blifvit hauptman vid amtet Barth. 
Sonen (med Anna von Barnekow) Joachim var under )6:de århund- 
radets senare hälft hofråd hos hertigarne af Pommern-Wolgast samt 
gitt med Gertrud Ballerstedt, en halfsyster till furstliga rådet Felix 
Hausen. Deras son, Agnes' fader, Heinrich Birckhahn var först sekre- 
terare hos hertig Philipp Julius, sedermera hertig Bogislaw Xl\ T :s haupt- 
man på Torgelow och begrofs 1045 " 1J - ^ an var 3 gånger, 
med Gertrud Schlichtkrull från Anclam (Agnes moder). Anna Sophia 
von Lepel och Ursula von Barnekow, samt hade en son, ofvännämnde 
Johan Birckhahn. Då denne afled barnlös, ärfdes Wussentin af* Agnes' 
barn. Hon var gift 1:0) sedan [640 med Kantzows företrädare i em- 
betet, Timotheus Gerschow t". 1507 13 3 i" 1645 11 i2 j h vilken under 
aren 1621 — 23 varit fallpredikant i livländaren Georg Christoph v. 
Rosens polska regemente, som stred inol svenskarne i Livland. 
2:0) (enligt Dinnies) med Anna SchneideicinJ, 

Söner: 

VI. 1—4. (1, 2 i i:sta, 3. .j i 2:dra giftet). 



4 o 



VI. 3« Johan Friedrich (son äf Y i andra giftet.) f. 1661. Imma- 
trikulerad vid universitetet i Greifswald I6S4 lS 9. Tepi. kand. der- 
städes 1004. Kyrkoherde i Stolzenburg vid Pasewaik r 695 i februari, 
•j- 1731 derstädes. (lift med Hedvig Sophia Rcimartts, dotter af 
företrädaren i ämbetet, Philipp Reimarus och Elisabeth Friedeborn. 

Barn: VII. 3. och möjligen VII. ?. 

VII. 3. Anna Elisabeth, f 1760 5 », Gift 1734 med Gerhard Gerling 
i hans 2:dra gifte, f. 1688 22 / 2 i Soest i Westfa.len, Kyrko- 
herde i Iven vid Anclam 1713. i' 1766 3U 7. 

VII. :. Johan Philipp. Handlande i Stralsund. Gift med Katarina 
Maria Sodeman (enl. Hougberg: Söderman) prestdotter från 
Riigen. 

Knar Johan Philipp endast på grund af sannolikhetsskal antagits 
vara son af Johan Friedrich utsattas för dennes afkomlingar inga 
nummer. 

Son : 

Joachim Christian f. 1732 - 8 3 i Stralsund, Stads- och provinsial- 
apotekare i Vasa i Finland, j 1 800 30 y derstädes. Gift 1) 1760 med 
Brita Magdalena Brinck frän Kalmar j 1784 20 10. 2) 1785 - s 6 med 
C/ara Eriksdotter Munsdius, f. 1749, f 1807 l ~ n. (lift t) med lands- 
kamreraren i Vasa, Carl Paul Castin. 

Barn i i:sta giftet a — d. 

a. FJirenfried f. 1765 -*7 u i Vasa, Apotekare i Ny kar le by i Finland. 
•[• 1818 -- ; 5 derstädes. t lift 1804 med Albertina Soller, f. 1784 
10 ii i Vasa, j 1823 1 3 derstädes. 

Barn e — i. 



e. C/ara Catharina 


f. 1 805 10 9. 


f. Johan Ehrenfried 


f . 1 S 7 1 8 1 1 


g. Albertina 


f . 1 8 1 1 2 . 


h. Charlotta 


f. 181 3 *1 7 . 


i. Sophie 


f. 181 s 4 10. 


Johan C Ii ristian f. 


1774 31 3 i * 



b. Johan Christian f. 1774 iJ 3 i Vasa. Apotekare derstädes efter 
fadern. Flyttade till Sverige och var 1822 — 26 ägare af Biss- 

linge i Kds socken, 1826—^36 af apoteket Hjorten pa Kungs- 
holmen, f 1855 2 % i Karlstad. (lift 1804 med Catharina 
Magdalena Radelojf, t 1840 $ l . i Stockholm; dotter af apote- 
karen i Karlstad. David Daniel Radeloff från Wismar och Elisa- 
beth Sophia Andersson, i hennes i:sta gitte. 

c. En dotter gift med sin svåger Hoht i hans 2idra gifte, 

d. Ulrilea, gift med magasinsförvaltaren i Umeå Nathanacl Holst y i 

hans [:sta gifte. 

VI. 4. Heinrich Gottfried (son af V i andra giftet) f. [666 li s . 
Handlande i Stralsund och medlem af 8-mannarädet, t 174- 13 '4. 



1 Dennes afkomlingar torde ännu lefva i Kinland och Ryssland. Namnet 
skrcls af Johan ['hilipps' afkomlingar Kunt/c/c tunnare upplysningar 0111 de- 
samma önskas. 



41 



Gifl 1700 med .him: Gertrud Charisius. dotter af borgmästaren och 
Lindträdet Christian Ehrenfried Charisius och lians t:sta fru, Anna 
Hagemeister. faster till Christian Ehrenfried Charisius, se adliga ätten 
\on Carisien n:r 2137, Anrep I 391 och h alfsyster till Christian 
Khrenfried Charisius, se adliga ätten von Olthoff mr 1 7 5 2 . 1 

Barn VII. 4—7. 

VII. 4. Barbara Jvosiua, f. 1701 10 3, f 1 7 5 S 3 Gift med prosten 
(pnepositus) i Loitz Christoph Friedrich Willick, f 1750. 

'VII. 5. Anna Eleonora, i. J706 1 6. Gift med kyrkoherden i 
Casnevitz på Riigen, Adam Friedrich Salchéw. 

VII. 6. Johan Ehrenfried, i. 1700, afled som barn. 

VII. 7. Charlotte Elisabeth, f. 1711, v 1 7 4 S barnlös. Gift 1742 med 
borgmästaren i Stralsund David /av, i det gtdfe af hans 4 
giften, f. 16S3 t 1755 ^ -s. 

VI. 2. Johan Heinrich (yngste son af V i första giftet), f. 1650 lS 5 . 

VI. 1. Henning Joachim (äldste son af V i första giftet), f. antag- 
ligen 164S. 

Agde, genom arf efter morbrodern, panträtten till godset Wus- 
sentin i Medows socken, Alt-Vor-Pommern. Denna reducerades från 
honom, men han behöll, såsom perpetuell arrendator oc h tertial inne- 
hafvare, godset till sin dod. J Nar densamma inträffat, ar obekant, Henning 
Joachim namnes sista gängen 1710 j s, i Medows kyrkoböcker. Att något 
vanträd-) for honom skulle finnas i Liepens kyrkoböcker (jfr. Wrangels 
och Bergströms ättartaflor I 61 o) torde bero på något misstag, (lift 
med Anna Buchow, f. 1657. Hennes farfarsfarfar, rådsherren i Stral- 
sund, Heinrich Buchow hade 1568 adlats af kejsaren; farfadern med 
samma namn var gift med Usabe von Braun (se Schlegel & Klingspor 
sid. 32 tab. 44) hvars moder var af den gamla riigianska ätten Sege- 
baden. Föräldrarne voro Albert Buchow och hans i:sta hustru Anna 
Wewetzer, af samma slägt som adliga ätterna Rosenstjerna n:r 172 
och von Weiwitzern (Schlegel & [vlingspor sid. 321). 

Barn VII. 1—2. 

Catharina Dorotheå, står fadder i Medow 1702 14 5 och 1711 

-v 7 och är då ogift. 
Johan Albert, (son af VI c.) f. 16S0 12 12 på Wussentin. 
Perpetuell arrende- och tertialinnehafvare af Wussentin. 
Namnes från och med 1716 - 3 4 flere gånger i Medows 
kyrkoböcker. Inflyttade till Stralsund. Rådsherre derstädes 
173S. Afsked i), b. härifrän 1748, j 1753 I9 /2. Gift 1707 
med Ihabe Dorotheå Reinke, i. 1687, t 1 1 5 dottfcr af 
radsherren i Stralsund Adam Friedrich Reinke och hans 
[:sta hustru Catharina Llsabe Grämer. 

' Jfr. undertecknads historik: till ätten v. OllhoJT i Wrangels och Berg- 
ströms ättartaflor. 

' Angående tertialgodsen m. m., se en under tryck varande afhandling af för- 
fattaren till denna uppsats: Om reduktioner m. m. i f. d. Svenska Pommern. 



VII. 1. 

VII. 2. 



4^ 



Barn V 



■8. 



VIII. i 

VIII. 2. 



VIII. 3, 

VIII. 5 . 

VIII. 7. 

XIII. 6. 



1715 r 9'cj, döpt (lagen derpå. 
1 7 84 - ; ' .; dérstädes. 
på Wussentin, döpt 28 s. m. i 



IX. 
IX. 



10. 
1 1 . 



Anna J/sabe, f. 170S k,, f 11 n s. å. 

Joachim Friedrich, f. 1700 20 .ij. Var först handlande, 
sodan under 12 års tid landtbrukare. Blef 1742 kongl. 
»Holzförster (jägmästare) i Pommern, y 1760. 
Albert Heinrich, f. 1712 
CAristian Ehrenjried, t 
Handlande i Stockholm, 
Regina [/sade, f. 1720 
Medow, f 1755 M /"- 
Carl Friedrich, f. 17 iS 7 / 4 på Wussentin, döpt 10 s. m. i 
Medow. Advokat i Stralsund; f 1754 4 5 . Gift med 
Anna Catharina Niemann, som sedermera blef forestånda- 

ntta? kloster dérstädes. 



4— 9. 

Afled som barn. 
Ailed som barn. 
Utan vidare underrättelser. 

I nyssnämnda kloster. 



Ailed som barn. 
Emanuel Heinrich von Kantzow adlad af kejsaren 1761. Råds- 
herre i Stralsund 17O2. Afsked p. b. 177S. Ägde det 
genom koj» förvärfvade godset Zansebuhr i Niepars socken. 
Gift med Julia ne Balduinc Brann, som ännu lefde r S 1 3 , 
dotter af bryggareåldermannen Berend Baldnin Brann. 

Barn IX. 10 — 13. 
Julia ne Catharine. Var 18 13 ogift. 

Johan Heinrich, f. 1763 14 7 i Stralsund. Arfde Zansebuhr, 
som efter hans död tillföll modern och svstrarne. Stabs- 







rinna for S:t . 


\nme och 








Barn IX 


IX. 


4- 


Johan Friedrich 


b 1745- 


IX. 


5- 


Johan Albert 


f. 1740. 


IX. 


6. 


Carl Heinrich 


f. 1748. 


IX. 


7- 


Anna Dorothea 


f. 1747-1 


IX. 


8. 


Maria Agneta 


f- I75I-I 


IX. 


9- 


Ja Hane Catiiarim 


f. 1 7 53- 



lannk \u 
dérstädes 
kvartermäi 
26 2 på nä 



1 )rott ningens I <ifreg 
1701 Stabskapl 



1781 



1705 
Afsked 



l8l L 



1 ,öjtnant 
gements- 
, t 1 S 1 2 



1 )eltog i krigen i Finland 



IX. 12: 



IX. 13. 



.are. R. S. O. 1S10. 
imda egendom, ogift, 
och Pommern 1790, 1S07. 
Bernhard Baldnin, f. 1765, döpt JI 7 s. ä. i Stralsund. 
Stabsfänrik vid nyssnämnda regemente 17X0. Stabslöjtnant 
1791 ~' 4 ,. Afsked 111. kaptens karakter 1705 7 v 4 . Var 
1806 närvarande vid landtdagen i Greifswald. f J807 ~ 4 13 
ogift på Zansebuhr. t 
Amalia Anna Regina. Lefde [814 Jl> 3 och var då gift med 
en Ritter. 

Johan Albert (son af VII. 2) f. 1713 *3 s. f 1806 i Stock- 
holm. Se vidare Anreps ättartaflor. Gift i Stockholm 1752 
7 5 med Christina Maria I/ebbe f. 1730 1 s i Stockholm. 
•}■ 1701 lS 5 dérstädes. Se vidare Anrep. Svenska slägt- 
boken II sid. 413—433. 



43 

Barn: IX. i — 3. 

IX. t, Christina Elisabeth f. 1754, i" 1795 28,3 barnlös. Gift 171)1 
36 7 med kyrkoherden i YYenjan, Westerås stift, hotpredikanten 
Magister Johan Leufquist i lians i:sta gifte, f. 1750 7 • i 
By socken, y 1814 10 /7 . 

IX. 2. Johanna Å/aria f. 1757 80 7, J 1839 -' 4 10 barnlös. Ägde 
huset n:r 5, kvarteret Phoebus, Stockholm. Gift derstädes 
mcil danske konsuln, grosshandlaren Christian Fredrik 
Fabricjus. 

IX. 3. Johan Albert, friherre Kantzow. Om honom och hans af- 
komlingar se Anreps samt VVrangels och Bergströms ättar- 
tarlor. 



Anm. Bland faddrarne tili VIII; 6 namnes en ('ord Friedrich 
Kantzow, som 1722 3 " 7 synes varit gift. Denne medlem af ätten var 
1. osatt i staden Anclam. Otvifvelaktigt var han en nära slägting, må- 
hända broder, till VII. 2. 

(i it i td f von I'.$scn. 



Nyare svensk biografisk-genealogisk litteratur. 

1. 

Intresset för personhistoria och de dermed sammanhängande 
biografiska och genealogiska forskningarna har på de senaste io a 15 
aren allt mer och mer utvecklats. Da hofintendenten V. Örnberg ar 
1SS4 började att utgifva sin Svensk Slägtkalender dian [889 kallad 
Svenska ättartal ) voro i sjelfva verket de genealogiska och biografiska 
handböckerna ganska fa och foga tillförlitliga. Dessutom voro upp- 
gifterna i ile flesta dylika arbeten ytterst knapphändiga; sålunda saknas, 
i enlighet med den af G. Anrep utgifna adelskalendern, ofta nog upp- 
gifter om födelsedagar och giftermålsdagar, en brist, som såväl i 
nyare danska som finska arbeten af liknande art, ej förefinnes. Tili 
sådana kortfattade uppgifter har likväl äfven en Omberg inskränkt sig, 
detta sa mycket mera öfverraskande som Gabriel Anrep redan anvisat 
vägen med sin öfver allt beröm stående »Svenska Slägtboken , som, i 
fråga om fullständighet, på det genealogiska området söker sin like. 
Emellertid far nian ej i detta hänseende vara sa nogräknad med de 
12 årgångarna af .Svensk Slägtkalender- — »Svenska ättartal , da de 
ju från början afsetts att vara kalendrar, den uppgifter endast om 
lefvande personer skulle meddelas, snarare än att vara ett genealogiskt 



44 



samlingsverk i egentlig bemärkelse. Nar Slägikalenderns namn ändrades 
till Ättartal och planen i och med detsamma i någon man utvidgades, 
lär äfven utgifvarens afsigt varit att meddela data och längre biografier, 
men sorgligt att säga visade det sig att allmänhetens intresse icke höll 
jemna steg med de okade kostnader som denna fullständighet gifvetvis 
skulle åsamkat titgifvaren. Hvad nu en sådan fullständighet angår, 
måste luedgifvas att den visserligen alltid är önskvärd, men att den 
möjligen kan. uppvägas såsom t. ex. i de nämnda årgångarna af Om- 
bergs arbete, der den ersatts genom att sa mänga flera slägttatlor 
i dess ställe kunnat intagas, en omständighet, som i icke- ringa man 
bidragit att oka allmänhetens intresse och gjort de sina ro'da volymerna 
kända oc h erkända i mycket vida kretsar. Deras betydelse är obe- _ 
stridlig orh deras värde for kommande tiders forskare måhända obe- 
räkneligt. 

Under arens lopp har, såsom ofvan antyddes, intresset för slägt- 
forskning och biografi tilltagit; detta i hög grad tack vare G. Anreps 
och V. Ornbergs banbrytande verksamhet i slägtforskningens tjänst. 
Också är det ingen liten forteckning, som i ett kommande häfte af 
denna tillskrift är afsedd att meddelas öfver den rent biografiska och 
genealogiska litteratur som blott under de senaste jo aren sett dagen 
i Sverige. 

Ofver liera enskilda slägter hafvn utarbetats utförliga monografier, 
hvaribland märkas följande synnerligen utmärkta och i allmänhet om 
god forskning vittnande arbeten: Genealogiska anteckningar om slägten 
Sederholm etc. (utg. 1SS0 af J. Sederholm); Slägten [BergerJ (utg. 1SS0 
af Solve T. Berger); Edgrenska släg/ens stmntajla (utg. 1SS1 och 2 
uppl. 1894 af A. G. T. Edgren); Muntheslägten från 1000-talet etc. 
(utg. 1883 af C. 1). V. b. Munthe); Skånska slägten Billberg (utg. 
1S83 af i r - T. och T. A. F.illberg); Slägten Cronstrand (utg. 1SS4 af 
O. bergstrom) ; Stavibok öfver den svenska slägten von Sy Jo:, 1 (utg. 
■18S5 af Kr. A. von Sydow): Biografiska, a?i4i'ekningar öfver medlem- 
mar af familjen Strandberg (utg. 1885 af Sigrid Strandberg); Slägten 
Aschan (utg. 1885 af O. Bergström); Slägten Laurin (utg. 1886 af 
A. V. Kinberg); Slägten Engelkari (utg. 1886 af O. O. F. Engelhart); 
Slägien Fsilander (utg. 1886 af A. 1'silander); Utgifter rörande 
Gibsonska slägten i Sverige frön 1J42 (utg. 1888 af j. A. Gibson); 
Genealogi af Ffuss-slägten (u\g. 1889 af F. J. V. 1 hiss); John Jesperssou 
Ekegrens från Kyrkhcddinge slägtregisfer (utg. 1800 af 11. P:son 
.M[almborg]); Adliga ätten Tigcrstedt (utg. 1891 af K. S. Tigerstedi) ; 
Slägten von Krusenstjema (utg. 1893 [af J. K. von Krusenstjema]); 
Tajla öfver Ed h- slägten (utg. 1893 af K. K:son Reuterswärd) ; Slägten 
Friek i Sverige (utg. 1893 af C. M. Frick); Ätterna Lag&rlwg (utg. 
1894 af C. Lagerberg); Försök ti 1 1 slägt register ofver slägten Tengvall 
(utg. 1894 af G. Tengvall); Falander-Edelstam (utg, 1805 af O. O. 
Ahlström); Slägten Mocll ' 1571 — 1S95 (utg. 1805 af A. C. och A. 11. 
Moell); Geijerska slägten i Sverige (utg. 1807 af b. J. Geijer); Västgöta- 
släkten Kuös (utg. i8c)8 af Arvid Knos m. 11. 

Bland slägttatlor utmärka sig de öfver ätterna Draki och Hand 
(utg. 1898 af F. Drake). 



45 



Arbeten öfver tlere slägtgrupper, utom Örnbergs, Anreps, Wran- 
gels och Bergströms (ättartafloT ifrån 1857) hafva utgifvits af G. V. 
Kinberg om Gotländska släg/er samt af O. C. Ahlstrom om Norrländska 
slägter. 

En betydande matrikellitteratur har samtidigt uppblomstrat men 
de olika arbetena inom denna kategori äro tyvärr af mycket olika 
halt. Flera äro dock af högt värde och af stort intresse for forsk- 
ningen; till dessa måste i framstå Rimmet räknas Skånska Nationen 
fört afdeluingarnas tid {1682 — i$J2), ett arbete af allra största värde 
(utg. 1807 af Carl Sjöström); Upsala universitets Matrikel (utg. 1S96 
af F. v. Bahr och Th. Brandberg); Smalands Nation i Upsala (under 
utg. af P. S. Vistrand och M. Seth) äfven dessa senare verkliga 
mönsterarbeten fullt jemförliga med den utmärkta historiken öfver 
Gestrike-llelsinge Nation i Upsala (utg. 1S92 af S. 11. H. Palmgren). 

De nya herdaminnena öfver Strengnäs och Vestcrås stift (detta 
senare endast supplement) äro förtjenta af skarp kritik, deremot synes 
tilläggsbandet till Erkestiftets herdaminne vara ett något mera gediget 
och tillförlitligt arbete. 

Intresset för biografi har äfven tagit sig uttryck i andra publika- 
tioner såsom t. ex. i Hasse \Y\ Tullbergs i ston anlagda »Svenskt 
Porträttgalleri . der h varje porträtt åtföljes af korta men exakta, biogra- 
fiska uppgifter samt meddelanden om alla de at bildade personernas 
födelseort, en synnerligen Nigtig äfven i VVrangels och Bergströms Attar- 
tarlor, savidt möjligt varit, om h varje person meddelad uppgift. 

»Jägaren», den af Hugo Samzelius utgifna förtjenstfullt redigerade 
tidskriften innehåller tidt och ofta smärre biografiska skizzer, der för- 
fattarens skriftställaretalang endast öfverträfifas af uppgifternas till- 
förlitlighet. 

Da emellertid meningen är att i de närmaste häftena af denna 
tidskrift intaga en förteckning öfver all under de senaste 20 aren ut- 
kommen svensk genealogisk och biografisk litteratur fa ofvanstående 
kortfattade antydningar vara nog. Ma det endast tillåtas utgif våren 
att något utförligare omnämna de båda senaste företeelserna på den 
genealogiska horisonten nemligen Sveriges Ridderskaps oe/i Adels kalender 
for ar iSqq utgifven af Gabriel Anrep. (Tjuguandra årgången). Alb. 
Bonniers FÖrl. Sthlm 1S9S, samt Svensk Adelskalender för t$a)Q ut- 
gifven af Karl K: sön Leijonhufvud. (Första årgången). P. A. Norstedt 
Söners förl. Sthlm 1898. 

I Finland hafva trenne olika förlagsfirmor utgifvit adelskalendrar, 
ett förhållande, som kanske i någon man varit orsak till att den 1807 
utgifna årgången af »Finlands adelskalender ■ framkommit i sa prydligt 
skick och med sa fullständiga uppgifter. Äfven här i landet- haj i ar 
tätian med den på Alb. Bonniers förlag af C). Anrep utgifna adels- 
kalendern upptagits af en annan firma nemligen P. A. Norstedt & Söner, 
som gjort sig synnerligen förtjent om den genealogiska forskningen 
genom att åtaga sig utgifvandet af det ofvannämda samlingsverket 
»Svenska Adelns Ättartaftor ifrån 1857 . Att ryktet om en ny adels- 
kalender äfven verkat åtskilligt godt på den Anrepska kalendern synes 
bast at den nyligen utkomna årgången. Uppställningen ar visserligen 



46 



i det hela densamma, men derigenom att vapenaf bildningar för alla 
slägter meddelas har kalendern fatt ett värdefullt tillägg; dessutom har 
den stora förbättringen vidtagits att födelseår meddelas tur i andra 
adliga ätter ingifta (pinliga ättemedlemmar äfven pa deras egen slägt, 
en åtgärd, som besparar mycket tidsödande sökande. Som vanligt 
ter sig kalendern mycket prydligt, väl tryckt som den är och i öfrigt 
elegant utstyrd. Såväl de större som de mindre vapnen lemna dock 
åtskilligt öfrigt att önska. Mot utgifvarens företal skulle rätt mycket 
vara att anmärka: der finnes stoff till oandliga polemiker, men äfven 
gifves der eggelse till undersökningar af stort intresse. Man måste 
emellertid lyckönska den åldrige utgifvaren till att med oförminskade 
krafter hafva kunnat redigera denna nya årgång och man måste alltid 
med tacksamhet erinra sig att herr Anrep ar den förste, som under de 
senaste 50 aren med ifver egnat sin tid och sin förmåga till slägt- 
forskningens tjenst. 

Den af Karl Leijonhufvud utgifna Svenska Adelskalendern.' grundar 
sig hufvudsakligen pa det af Wrangel & Bergström utgifna ännu ej 
fullt afslutade arbetet Sv. Ad. Attartatlor ifrån 1857» och är äfven, 
såsom af företalet synes framgå, närmast afsedt att vara ett ärligen 
utkommande supplement dertill. Med tanke pä de oerhörda svårig- 
heter, som utgifvaren mast öfvervinna, innan han pa så jemförelsevis 
kort tiil kunnat fa ut sin kalender, måste man lyckönska honom till det 
i sanning storartade resultatet. Redan formatet gifver boken en mera 
seriös prägel än kalendrar i allmänhet; det yttre i öfrigt ar tilltalande, 
men tyvärr måste vi konstalera den absoluta bristen pa heraldisk smak 
och kännedom hos den artist, som fått sig anförtrodt det delikata 
värfvet att dekorera den nya kalenderns pennar. Särskildt företer det 
dera anbragta vapnet ett oheraldiskt sammelsurium , som ingalunda 
verkar tilltalande. Lyckligtvis forsonas man genom de verkligen 
lyckade smärre vapensköldar, som anbragts vid historikerna till hvarje 
att, och hvilka vapen göra Gen. Stab. Litografiska anstalt, där de ut- 
förts, all heder. De utmärka sig nästan utan undantag för rena 
heraldiska former och äro tecknade med säker hand och god känne- 
dom om heraldisk stil. 

Att i kalendern införts uppgifter om giftermåls och födelsedagar 
betecknar ett stort framsteg pä kalenderområdet och kommer helt 
säkert att helsas med mycken tillfredsställelse. Det af utgifvaren an- 
vanda systemet i öfrigt foreter stora olikheter med det i G. Anrep s 
kalender använda. Sålunda hänföras icke alla inom hvarje ätt upp- 
tagna personer till hufvudmannen. 

Hvarje person har framföre sitt namn ett nummer, som åter hän- 
visar till en i början af hvarje ätt meddelad stamtafla. Gfenom detta 
tillvägagagående kan man med största lätthet klargöra äfven det mest 
invecklade slägtskapsförhållande mellan tvenne personer af samma 
ätt. Visserligen kan detta i några få fall förorsaka tidsutdrägt, men 
i alla hänseenden ej mera än det tidsödande sökandet i (1. Anreps 
kalendrar efter födelseår m. m. för de adliga fröknar, som gift sig 
med adelsmän, och om hvilka uppgifter i sist nämda kalenders förra 
årgångar statt att finna endast pa mannens ätt. 



47 



Bland nyheter af största betydelse är det register öfver alla i 
boken förekommande, namn på icke svenska adlign personer, ett fram- 
steg, hvars betydelse ej behöfver påpekas. 

En del detaljanmärkningar mot såväl sjelfva planen som mot upp- 
gifterna skulle nog kunna göras, men då kanske en närmare granskning 
ar att vänta på annat håll och nu redan allt för mycket inkräktats på 
tidskriftens utrymme torde vara bäst att för denna gäng sätta punkt 
under upprepande af en lyckönskan till såväl utgifvare som förläggare. 
Arbetet, som äfven prydes af goda autotypier framställande general- 
majoren O. M. Björnstjerna samt Deras Excellenser friherre kr. v. Essen 
och grefve b. Douglas, kan med fog räknas till det bästa, soin under 
senare aren utkommit på det genealogiska området. 

.V. s. s. 



Smärre biografiska meddelanden. 1 

jjfohii Ericssons biografer hafva saknat kännedom om att lian, 
tidigare än de antagit, graverat i koppar, och jag anser mig derför 
böra meddela följande upplysningar. 

Jag eger en med/. Ericsson signerad gravyr (83X140 mm.), a 
h vilken finnas två gamla, af samma band med bläck gjorda anteck- 
ningar, sa lydande: »Första försöket i graveringskonsten» [och] ritning 
af järnbron vid Forssvik». Ämnet for denna framställning antyder 
gravyrens tidiga tillkomst, och utförandet, ehuru ganska godt, skiljer 
sig något från nedannämnda vackra arbeten. Af denna gravyr tinnes 
icke något exemplar i Kongl. bibliotekets gravyrsamling. 

Ericsson framträdde offentligen som gravör 1822 i frih. Fr. Boyes 
Konst- och nyhetsmagasin, fjerde årgången, der han meddelade teckning 
till en af honom i vi>s man förbättrad ångmaskin. Denna gravyr ar 
signerad Pinx. cs° sciilp. J. Ericsson. I texten säges, att detta är hans 
andra försök att gravera i koppar, och det har antagits, att det första 
skulle varit en i Kongl. biblioteket befintlig gravyr (07 X [43 mm.) 
med mekaniskt ämne och med följande graverade dedikation: Till- 
egnad Hr Baron. Fred. Boye. f. Ericsson. Detta antagande har tro- 
ligen berott derpå, att man ej känt tillvaron af här ofvan först nämnda 
gravyr. 

1 biografiska arbeten rörande Ericsson, utgifna af Stackcjberg 
(1866), Alund (1S90) och Säve (1891), namnes, atl han graverat rit- 
ningar för ett tillänmadt arbete om kanaler m. m., men ingendera har 
haft sig bekant att aftryck af dessa gravyrer bevarats i Sverige. Sådana 
hafva emellertid befunnit sig i framlidne grefve A. E. von Rosens ego, 
tills han 1875 skänkte dem till Kongl. biblioteket. De äro iG till an- 

' Till denna afdelnin.g emottagas bidrag med tacksamhet. 

A\J. 



48 



talet och sammanhäftade som bok i tvärfolio med skriftliga upplys- 
ningar af gifvaren, hvilken ansåg sin gafva som ett unicum. Han 
meddelar, att han förgäfves efterforskat såväl plåtarna som den 
graveringsmaskin Ericsson användt och hvilken han uppfunnit och till- 
verkat af stål. 

Om tillämpningen i England af Ericssons uppfinningar meddelas 
åtskilligt i utdrag af ett bref från en resande norrman, dateradl London 
den 8 juli 1828», illfördt i tidningen Journalen (Stockholm) d. 1 atig. 
s. a. Ericsson var da på resa i Frankrike och Flandern. 1 >etta med- 
delande om honom synes vara det första i svenska tidningspressen 
efter 182Ö, tia han for alltid lemnade Sverige. 



Gustaf Daniel Wilcke, länge innehafvare af Bergsunds verkstad 
i Maria fors. i Stockholm, har såväl i Nord. familjebok 11: 313, som i 
det 181)7 utgifna verket om Stockholm Sveriges hufvudstad uppgifvits 
vara engelsman, lian var likväl född i Stockholm d. 25 okt. 1776 
och atled derstädes d. 4 okt. 1863 (kalendern Svea for 1X64). Hans 
föräldrar voro med. doktorn Henrik Kristum Daniel Wilcke (j 1788) och 
Katarina Maria' Meisner från Nyköping. Farbrodern Johan Carl Wilcke 
(f 1706) var Vetenskapsakademiens sekreterare. Dessa . bröders fader 
var pastorn vid tyska förs. i Stockholm lektor Samuel Wilcke, som var 
slägtens stamfader i Sverige. Jemför Bruzelius, Sv. Läkarematrikel, art. 
Wilkens. 

K. F. IV— r. 



Frågor. 1 

1. Hvar äro friherre Esbjörn Kristian Reuterholm och hans maka 
Maria Gyllenstierna till Liindholm samt deras son Gustaf Adolf 
Reuterholm begrafna : 

F. 

2. Hvad hette Martin (Thijsen) Anekarhjelms makar 

F. 

3. Huru böra svenska adelsnamn rätteligen skrifvas? 1 enlighet 
med adelsdiplom och liknande urkunder? i enlighet med veder- 
taget bruk? eller i enlighet med språkets vexlingar? 

//'. Åegran. 

4. Hvilken ätt tillhörde Christian Wass. som under första hälften 
af 1600-talet var ståthållare i Öster- och Vester-Rekarne. 

J G. v. K. 

1 Redaktionen tillåter sig vördsamt uppmana Sv. Autograf-Sällskapets med- 
lemmar samt abonnenterna å Person-Historisk Tidskrift alt savidt möjligt inlemna 
svar ä ofvanstaende frågor. Svaren komina att meddelas i nästa häfte. 



Vilseledande uppgift. 

I Herr Anrops företal till Sveriges Ridderskäps och Adels kalender 
for 1899 förekommer följande lika öfverraskande som oriktiga uppgift: 

>ftriherrliga ätten u:r J.96 är den enda på Hädar huset, som har 
prepositionen till i sitt dubbla nämn . Såsom genmäle dertill må har 
man vidare kommentarier lemnas autentisk förteckning endast öf ver nu 
te f vande ätter, hvilka a riddarhusets genealogier fått behålla detta ////. 



G 


re ti i ga 






X:o 


s. 


Oxenstierna till Korsholm och 


Vasa. 


N:o 


2 5 • 


Wachtmeister till [oharinishus. 




N:o 


41. 


Bonde till Kjörnö. 




N:o 


55- 


Cronhielm till Flosta. 




\:o 


97- 


Falkenberg till F.alby. 




Friherr] 


ga : 




N:o 


3 1 - 


Wachtmeister till Björkö. 




N:o 


40. 


Ribbing till Zernava. 




X:0 


44- 


Wrede till Elimä. 




N:o 


5 5 • 


Wrangel till Ludenhoff. 




N':o 


1 1 0. 


Taube till Odenkat. 




\:o 


2 53; 


de Geer till Leufsta. 




N:o 


25 5.. 


Falkenberg till Trystorp. 




\:o 


271. 


ile (ieer till Tervik. 




N:o 


31 r * 


de (ieer till Finspång. 




N:o 


396. 


( iyllenhaal till 1 lärlingstorp, 




A 


dliga: 






N:o 




Sparre till Rossvik (äfven af 


Ross\ ik ). 


N:o 


105. 


Falkenberg till Bålby. 





Justus. 



Också ett biografiskt lexikon. 

Ett arbete afsedt att bereda slägtforskarne en väsentlig" lättnad 
vid genomgående af det stora material, som är att finna i äldre tid- 
ningar, torde blifva ganska välkommet, lut sådant arbete är snart» färdigt 
att kunna tryckas. Det är verkligt lexikon, upptagande alla 1 Inrikes 
Tidningar», under tiden novemb. 1760 till och med är [800, om 
dödsfall och giftermål införda tillkännagifvanden, hvilka blifvit af- 
skrifna samt ordnade i bokstafsföljd. For att undvika vidlyftighet 
hafva dock uppgifter, som uteslutande röra adliga personer, och som 
återfinnas i »Anreps ättartatlor här blifvit uteslutne. Icke desto 
mindre upptager arbetet emellan 30- och 40,000 annonser och däri 

Person-Historisk tidskrift. 4 



50 



förekomma öfver 10,000 olika familjenamn. De ofvannämnda icke 
upptagna annonserna uppgå till omkring 7,000. Annonserna äro full- 
ständigt införtia sa med afseende a ort, datum och ålder som äfven 
pä ofta förekommande uppgifter om den ailidnes eller giftas föräldrar. 
Nar efter dödsannonsen längre biografiska uppgifter eller nekrologer 
förekomma, hafva anteckningar härom blifvit gjorda. För h varje ti 11 - 
kännagifvande finnes årgång och tidningsnummer angifvet; härigenom 
beredes tillfälle hade att kontrollera riktigheten af annonsen och laga 
kännedom om deri möjligen befintliga utförligare uppgifter. Savidt 
möjligt hafva de i tidningarna ofta förekommande tryckfel eller andra 
oriktiga och ofullständiga uppgifter genom jemförelse "med tillgängliga 
källor, såsom herdaminnen, läkare- och apothekare-langder, slägtboeker 
och ättartal m. m.. blifvit rättade och kompletterade. 

Tryckt i stort oktavformat med dubbelspaltiga sidor beräknas 
arbetet komma att upptaga omkring 600 sidor. Det var meningen 
att redan i höst börja tryckningen, men tyvärr har ett försök att 
genom utsända prenumerationslistor betrygga företagets ekonomiska 
sida misslyckats sa till vida, alt endast 1 3 af det absolut nödvändiga 
prenumerantantalet erhållits. Utgif ningen af delta arbete är således 
för närvarande beroende pä om bidrag härtill kunna från annat håll 
erhållas, da någon förläggare svårligen torde vara villig åtaga sig en 
sa dyrbar och osäker affär. Yi tillåta oss derföre att här påpeka 
arbetets stora betydelse samt pa det varmaste rekommendera det till 
alla slägtforskningens vänner. Lexikonet, som kommer att innehålla 
mellan 30- och 40.000 meddelanden, beräknas, såsom ofv an nämndes, 
komma att upptaga något omkring (>oo tvåspaltiga sidor. Priset per 
exemplar, 20 kronor, far anses synnerligen lagt. Subskribenter anmodas 
att vända sig till utgif våren, 1 d. majoren, friherre A". Lagerheim\ adr. 
Sthlm. 15 Valhallavägen. 



Meddelande. 



I enlighet med Svenska Autograf Sällskapets 
beslut på senaste årssammanträdet kommer säll- 
skapets tidskrift att från och med år 1898 utgifvas 
under namn af PERSON-HISTORISK TIDSKRIFT 
samt utkomma i ett obestämdt antal häften om 
året. Den första årgångens (1898 — 1899) första 
häfte öfverlemnas härmed till Svenska Autograf 
Sällskapets ledamöter samt till allmänheten. 

LEDAMÖTER i sällskapet erlägga en gång- 
för alla en inträdesafgift af 5 kronor samt der- 
efter 5 kronor om året. ABONNENTER betala 
6 kronor om året och äro i likhet med sällskapets 
ledamöter berättigade att erhålla allt under kom- 
mande årsperioder af sällskapet utgifvet tryck. An- 
mälning till inträde i sällskapet torde göras skrift- 
ligen till sekreteraren {adr.: 42 Små/andsgatan, 
Stoek/wlm). Abonnement på Tidskriften mottages 
- äfven af densamme, men torde bäst ske på när- 
maste Postkontor, eller på listor utlagda i Herrar 
Samson & Wallins, Fritzés, Sandbergs, Nordin 
& fosephsons samt »Minervas* boklådor äfven- 
som i Klemmings åfttiqvariat, alla i hufvudstaden. 



Sällskapets sekreterare. 




Stockholm 1898. Kungl. Boktryckeriet. 



Persc-iv-jstc mz 




1898— 1899 



UTG1FVEN 

AF 



SVENSKA AUTOGRAF SÄLLSKAPET 



GENOM 



F. U. WR AN G EL 

SÄLLSKAPETS S Ii K RE i' ER ARE 



ÅRG. I 



HAFT. 2 



INNEHÅLL. 



Fersenska mordet, meddel. af C. C:SON Bonde (forts. 

och slut) sid. 51. 

Biskopen i Strengnäs Joh. Mathise sjelf biografiska an- 
teckningar . » 87. 

En hundraåring, meddel. af C. SNOILSKY » 89. 

En autograf af J. Haydn (med facsimile), meddel. af 

. C. SlLFVERSTOLPE . * 9 T - 

Ett statistiskt arbete om Sveriges adel, af H. ROSMAN. » 92. 

Några anteckningar ur Frösö nyligen uppbrunna kyrkas 

ministerialböcker, af F. U. W » 10:2. 

Södermanlandsslägten Strandberg och Jemtlandsslägten 
Oldberg grenar af samma stam, af VlTTORIO AQUIL- 
MONTE » 104. 

Trenne porträtt (med 3 af bildningar före texten) ... * 106. 

En på riddarhusgenealogien ej upptagen, ännu lefvande 

gren af adliga ätten Rosenstråle n:r 37, af K. L — D. » 107. 

Anteckningar om några medlemmar af ätten Rosenstråle 

på 1600-talet, af F. Drake . »109. 

Spridda rättelser och tillägg till G. Anrep, Svenska 

adelns ättartaflor, ur O. B:s anteckningar .... » 110. 

Smärre biografiska meddelanden, af P,, F. U. W. och 

OR... » 119. 

Svenska adliga ätter med rysk härstamning, af S. Ar- 

SENIEW > 120. 

Frågor och svar » 123. 

Kurfursteättlingar i Sverige, af G. v. E » *I28. 

Förteckning öfver Svenska Autograf-Sällskapets leda- 
möter 1899 • ••••• » 130. 



4 

Med detta häfte följer såsom bilaga andra delen (slutet) af hof- 
marskalken C. Silfverstolpes »KLOSTERFOLKET I VADSTENA». 




N:k i. Grkkvk Kmanukl Gvi.dknstolpk. 




N:K 2. I*K1I1KKKE pRKDklK MaNDKRSTRÖM, 




N:R j. l r RHIKRRK Gu STA K AK Uc.Gl.AS. 



'Fersens ka mordet 



Skildrad- af Drottning Hedvig Elisabeth Chtirlolta i h :uv.e.- riagboks- 
antepkningar för a r iSro 

Meddelad! af Carl C:son Bonde. 

Juni månad. 

{\\>rl>. t'i an föreg. häfte och /.ul.) 

Vid sextiden minskades ändtligen i någon man Drottningens 
ångest och oro genom de underrättelser, som hon erhöll från 
Grefvinnan Engeström, ehuru dessa visserligen voro fuga lugnande. 
Grefvinnan Engeström, som varit ute pä Haga samma morgon, 
men ej velat stanna till middagen, skickade nämligen sin betjent 
med ett bref till Drottningen dcruti hon omtalade att hon hade 
erbjudit Grefvinnan Piper en fristad uti sitt hus, som ligger 
midt emot Grefve Fersens, emedan hon ansåg att en säkrare 
tillflykt borde kunna beredas henne defstädes, da detsamma som 
inrymmer Utrikes Departementet, tillhörde Konungen samt hade en 
portvakt uti kungligt livré; Grefvinnan Piper hade likväl ej velat 
antaga det gjorda anbudet för att ej derigenom äfven utsatta 
andra för den öfverhängande faran; Grefvinnan Engeström om- 
talade äfven att pöbeln fortfarande omringade Grefve Fersens lik, 
och skymfade detsamma under skrik på hämnd samt hot mot 
hans syster. Genast efter Konungens ankomst till staden, hade 
emellertid en bataljon af gardet blifvit beordrad att bevaka 
Grefve Fersens hus och sörja för Grefvinnan Pipers säkerhet 
samt förekomma den befarade plundringen. Statsrådet hade genast 
sammanträdt, och Konungen hade under förevändning utaf 
Grefve Klingspors klena hälsa, som hindrade honom att stiga, 
till häst, fräntagit honom befälet och utnämnt Herr Skölde- 
brand till öfverståthållare ad interim. När Konungen kon: 
till staden voro gatorna ganska folktomma, emedan massörn.: 
samlat sig kring Riddarhustorget för att beskåda och h.ma 

/V; senhistorisk tidskrift. i 



5 2 

den olycklige grefvens nakna och sargade kropp. Herrar Adler- 
creutz och Silfversparre hade låtit qmgifva slottet med trupper 
for att hindra den deromkring samlade folkmassan att tränga 
sig in der. Vid fyratiden sammankallade General Skoide- 
brand borgerskapet för att med dem rådgöra om hvad som 
borde göras för att undvika ytterligare olyckor; ammunition ut- 
delades åt soldaterna, som fingo order att möta vald med våld. 
Trupperna hö Hos alltjemnt under vapen och tolkmassan sk-ränade 
fortfarande samt gaf tillkanna sin afsigt att begifva sig till Grefve 
Fersens hus, och älven uppsöka hans broder, som med sin maka 
dolt sig uti de rum, som han bebodde på slottet. Mellan kl. 4 
och 5 började folkhopen att kasta sten emot den sida utaf slottet 
som ligger emot den nya bron samt utefter den gata som löper 
förbi Storkyrkan mot slottet. Förgäfves sökte General Acller- 
creutz och Generaladjutanten att skingra pöbeln; stenar liksom 
regnade ned pä alla hall; en stor hög ined stenar las.; qvar i 
närheten af kungliga stallet ifrån den tid da bron och stallet 
byggdes, utaf dessa togo pojkar och gummor och stoppade 
1 sina fickor for att sedan kasta (kan på förbigående; Under 
passerandet af Storkyrkobrinken öfverföl] folkmassan med stcn- 
och smutskastning till och med den deputation utaf borgerskapet, 
som med den nye öfverståthållarcn i spetsen var på väg till slottet, 
for att der betyga Konungen sin tillgifvenhet och föreslå honom 
alt borgerskapet skulle ställa sig under vapen och tillsammans 
med trupperna besörja vaktgöringen. Packet ryckte till och med 
plymen ur Herr Sköldebrands hatt; General Atllercreutz blef 
utaf en karl öfverfallen med en käpp, men denne blef genast 
arresterad. Den tygellösa hopen hade ej längre någon hänsyn 
för hvarken civil eller militär myndighet, den tycktes vilja söka 
Grefvinnan Piper uti Grefve Ugglas hus eller i hennes våning 
på slottet, men da den märkte sitt misstag och fick veta, att 
hon ej fanns der, vände sig folkmassan emot Grefve Fersens hus, 
som dock befanns vara för starkt bevakadt. Under antagande 
att grefvinnan befann sig ute hos Drottningen stälde äfven folk- 
hopen sina steg ut mot Haga samt gaf tillkänna sin afiigt att 
under vägen företaga plundring i (lera hus. hvilket verkligen 
tyckes halva ingått uti den för upploppet på morgonen upp- 
gjorda planen; lyckligtvis kunde dock massan ej vittna förstärk- 
ning från de södra qvarteren. emedan man låtit draga upp 
slussarna ät söder för att hindra passagen derifran, likaledes 
hade man satt ut en stark vakt vid den nya bron; han den 



53 



norra sidan tillstötte dock mycket folk och alla gator omkring 
slottet voro uppfylda af menaiskor. Nu insåg General Adler- 
creutz att folkmassan ej med godo skulle kunna skingras, och 
da flere militärpersoner lika val som han sjelf hade blifvit 
skymfade, hotade han folkhopen med att han ämnade att gifva 
c Kl. Man lat också soldaterna ladda sina gevär och gaf en 
kavalleritrupp befallning att rida till anfall; härigenom lyckades 
han rensopa en gata och folkmassan minskades för ett ögon- 
blick, men då den likväl ej ville skingra sig, beslöt sig generalen 
för att låta skjuta skarpt på densamma, hvarvid flera personer 
föllo for kulorna pä den gata som leder till slottet; man har 
visserligen icke bestämd uppgift på huru mänga som dödades 
eller särades, men det torde nog halva varit minst ett hundratal, 
som på detta sätt fingo ett rättvist straff för sina ogerningar; 
liera muskötsalvor blefvo aflossade och slutligen användes äfven 
kanonerna; artilleriet var placeradt rundt omkring slottet hufvud- 
sakligen vid bron, som dessutom bevakades af poster som hade 
befallning att ej lata någon passera. Hästgardet, som utaf massan 
blifvit öfverfallet med stenkastning, hvarvid llere man särades, 
gjorde slutligen i karrier ett anlopp och rensade därigenom 
bron från folk, hvarvid mänga kullkastades, särades och möjligen 
äfven dödades. Man lyckades dock ej afhalla hopen från Grefve 
Ugglas hus, där inom ett ögonblick alla fönsterrutor blefvo sönder- 
slagna. Ett bud, som Konungen skickat till 1 laga för att öfver- 
bringa lugnande underrättelser till Drottningen, ofverfölls i trots 
af det kungliga livréet. Förr än emot tiotiden pa qvällen kunde 
upploppet ej anses stillad t, och det hade törhända fortgått hela 
natten om icke ett ymnigt regn på qvällen börjat falla, hvilket 
sedan fortfor äfven hela följande dag. Trupperna fingo dock 
fortfarande stå under vapen och afdelningar af hästgardet patrul- 
lerade på gatorna. 

Drottningen, hvilken tillbringat hela dagen under stur oro, 
lugnades något genom de underrättelser om eftermiddagens till- 
dragelser, som hon vid 8 tiden erhöll Iran Konungen genom 
Herr von Engeström, som hade lyckats komma fram Daktädt 
Grefve Ugglas hus ännu vid den tiden belägrades utaf folkmassan. 
Man medförde äfven lugnande underrättelser rörande Grefvinnan 
Piper, hvars afresa till landet han sade sig hafva ombestyrt, och för- 
säkrade att hon före kl. 10 pa aftonen skulle vara i trygghet pa 
något säkert ställe. Under återvägen skymfades Baron von Enge- 
ström pä Norrbro, derfe>r att han kom från Haga; detsamma hände 



54 



Kammarherre Koskull, som Konungen skickat med ett bref till 
Drottningen och pöbeln kastade sten pä hans vagn. Konungen, 
som hade lofvat att återkomma till Haga samma afton, underrättade 
Drottningen att han ansåg sig böra stanna qvar i Stockholm for 
att öfvervaka stadens säkerhet, men 'nan bad henne icke komma 
till staden. Drottningen besvarade likväl detta Konungens bref 
med en anhållan att fä resa in till Stockholm för att ej nödgas vara 
skild frän Konungen. Senare ankom adjutanten, Kammarherre 
Bergenstråhle, som General Adlercreutz utsändt för att taga 
befälet öfver den vakt som blifvit kommenderad till Hagas för- 
svar, men da alla trupper béhöfdes i Stockholm, var denna vakt 
alldeles for fåtalig för att kunna uträtta något for den händelse 
slottet blifvit angripet utaf pöbeln. Sa länge det ännu var dager 
gick Drottningen omkring slottet och talade med vakterna for 
att ingifva dem mod och uppmana dem till trohet mot dera-» 
Konung. Det minsta buller som hon hörde oroade henne likväl, ty 
Kammarherre Bergenstråhle hade tillrädt henne att ej invagga sig 
i någon säkerhet samt ej ga till sängs om natten, utan vara 
beredd att genast lenina Haga och taga. med sig sina penningar 
och smycken for ilen händelse upploppet skulle sträcka sig dit ut. 
Man hade nämligen, under det folk-massan var pä väg mot Grefve 
Ugglas hus, hört den utropa att den ämnade supera pä Haga. 
Herr Bergenstråhle tillrådde Drottningen att göra sig beredd pä 
det värsta, hvärför båtar lades i beredskap invid paviljongen 
för att kunna föra Drottningen öfver lill den andra stranden 
utaf sjön, der den stora landsvägen till Finland gar fram och 
dit man låtit fora Drottningens vagnar, pä det att hon skulle 
kunna begifva sig till något säkert ställe uti Roslagen, så långt 
bort från Stockholm som möjligt. Drottningen och hennes 
hof vakade hela natten under största oro; vid midnatt anlände 
en ytterligare eskort för att sörja för hennes personliga säkerhet, 
och med densamma fick hon vidare underrättelser om dagens 
händelser; pöbeln hade icke velat draga sig tillbaka oaktadt man 
gifvit eld pä den, och det var endast det våldsamma regnet 
under natten som förmått skingra massorna. Klockan *nio på- 
följande morgon skickade Drottningen sin stallmästare for att 
inhemta underrättelser om Konungens befinnande och det all- 
männa tillståndet; emellertid kommo före stallmästarens åter- 
komst andra personer frän staden som berättade att folkmassan 
lugnat sig samt att allt var tyst och stilla, men att man fort- 
farande hörde hotelser mot Grefvinnan Pipers lif. Stallmästaren 



medförde hälsning från Konungen att han ämnade sig ut till 
Drottningen på förmiddagen, äfvensä meddelade han att Grefvinnan 
Piper befann sig uti säkerhet, fast nian ej visste, hvart hon be- 
gifvit sig. Grefvinnan hade på aftonen, iklädd en tjenarinnas 
kläder, Icmnat sin bostad och tagit sin tillflykt till Skeppsholmen, 
men der voro alla så uppskrämda, att man vägrade att slappa 
in henne hos Kommendanten, oaktadt hon åtföljdes af sin systerson 
och den förut af mig omnämnde fransmannen, Hertig de Pienne. 
Hennes systerson, Baron Klinckowström, som var adjutant hos 
Konungen, hade i denna sin egenskap tillfälle att, nian att upp- 
väcka misstankar, fä tala såväl med Konungen som statsråden 
om hvad som kunde göras för att kunna rädda hans moster 
undan de blodtörstiges händer. Hän fick tillstand att taga en slup, 
som skulle föra henne till något af de landtställen som ligga 
strax utanför Stockholms hamn, hvarifrån hon sedermera lättare 
skulle kunna begifva sig utrikes, vare sig till Ryssland eller 
Tyskland och sålunda komma uti säkerhet. Midt i natten under 
ösande regn for hon uti en öppen båt utåt ha f vet med afsigt 
att stiga i land pä Djurgärden, men man öfvcrtalade henne att 
fortsätta färden längre bort. emedan man ansåg att detta var för 
nära staden. 1 

Slutligen kommo de till Grefve Brahes egendom Rydboholm, 
hvarest Grefvinnan hoppades hos sin anförvandt finna en tillflykt, 
men olyckligtvis var Grefve Brahe ej hemma och hans tjenstefolk 
vågade icke längre än till påföljande dag lata henne lä stanna 
qvar derstädes, de fruktade nämligen för landtbefolkningen, som 
redan hade hunnit blifva upphetsad utaf folk som kommit frän 
staden i afsigt att der ute försöka gripa henne. Hon undkom 
dock* lyckligt deras efterspaningar och anlände till Penningby, 
hvarest hon titaf Grefvinnan von Rosen blef mottagen med en 
anhörigs hela vänskap. Hertig de Pienne och Baron Klinckowström 
hade emellertid lemnat henne vid Rydboholm och ämnade för- 
skaffa henne ett pass i och för afresa sjöledes till Lifland eller 
Kurland. Efter samråd med sin broder ändrade emellertid hennes 
systerson mening och bad Konungen skicka henne till Vaxholm; 
ovisst är huruvida de, som visserligen ej i grund och botten äro 
elaka menniskor men dock misstänksamma till sin natur, verk- 
ligen hyste för henne nedsättande misstankar, eller om de gjorde 

1 Det var verkligen lyckligt, all hon cj landsteg der, ty man har sedermera 
f.'.:t veta alt folk ined illasinnade afsigter der väntade pä henne. 



56 



detta tor att genom hennes qvarstannande i landet berodd henne 
tillfallo att rättfärdiga sig för de framkastade beskyllningarna. 
Konungen för sin dol ville dock ingalunda att hon skulle få ens 
ett skon af brottslighot" emot sig, och ansåg det rättsvidrigt att 
lata arrestera en person, som, ehuru hon hade allmänhetens 
misstankar emot sig, dock oj var direkt anklagad för någonting, 
lian lät derför uppmana henne att frivilligt begifva sig till Vax- 
holm och sjelfmant förklara sig för fånge, h vilket hon äfven 
gjorde. 1 

Det föreslogs följande dag att Drottningen skulle begifva 
sig till Rosersberg för att vara i säkerhot för den upphetsade 
folkmassan, men detta hade varit att ohjelpligt skada henne-. 
Konungen för sin dol gillade ej heller donna plan, och det 
var äfven mänga andra som ansägo att det var lämpligare att 
hon stannade i Konungens närhet för att kunna förströ honom 
och lindra hans bekymmer. Den 21. vid ett-tiden anlände 
Kammarherre Koskull for att homta Konungens saker och papper 
samt anmoda Drottningen att pä eftermiddagen flytta in till 
Stockholm med hela sitt hus, dit hon begaf sig eskorterad af en 
stark piket; hela garnisonen var ännu i rörelse och gatorna, 
isynnerhet de som af Drottningen skulle passeras, bevakades 
här och der af kavalleri, Gustaf Adolfs torg var bosatt med 
artilleri, omkring slottot von» vakter till hast och till fots samt 
kanoner uppställda, hvilket gaf detsamma mera utseende af en 
fästning än ett kungligt rosidens. Tullportarna voro stängda och 
ingen fick slippa ut utan pass. en kunglig proklamation var upp- 
slagen uti gatuhörncn, tillkännagivande att alla husportar skulle 
stängas kl. [i, att ingen fick vistas pä gatorna efter nattens in- 
brott, samt att hvar och en äfven om dagen skulle vara försedd 
med ett legitimationskort, hvarpä stod innehafvarens namn och 
signalement, starka poster af såväl infanteri som kavalleri vakade 

1 Grefvinnan Pipers systerson, Ikiron Klinckowström, som hade följt henn< 
pä hennes llykt, hade föreslagit regeringen att lata fura henne till Vaxholm utan 
att hon sjelf skulle fa kännedom om orsaken härtill. Uti känsla al 4 mu egen 
oskuld och understödd utaf sina vänners rad, insåg hon sjell att hon på delta sätt 
skulle kunna komma i tillfälle att rättfärdiga sig. Hon gick också tlerur med al! 
den heder, som man kunde begära. Ilen hade först tänkt att draga sig tillbak:) 
till ett familjen Fersen tillhörigt gods i Finland, men hade hön det gjordt hade 
hon varit ohjelpligt förlorad, och det var derför lyckligt all hennes sunda omdöme 
afhöll henne frän att göra detta, och att hon sålunda nästan som genom ett underverk 
kom ifrån denna öfverhängande fara. 1 det [oljande kommer man att tä erfara 
huru hon till slut blef fri från alla misstankar och huru hennes oskuld trädde i 
ljusan dag. 

Denna note är skrifven rSii. 



57 



hela dagen samt isynnerhet om natten ofver ordningen pä gatorna 
för att hindra folksamlingar och skingra dem sä snart ett 
tiotal personer kommit tillsammans. Den proklamation, som 
Konungen utfärdat genast efter sin ankomst till staden för 
att gifva uttryck ät sitt ogillande af folkets uppträden, blef, 
i trots af den respekt man var Konungen skyldig, nedrifven 
från gathörnen utaf gatpojkar, utan att man någonsin lyckats 
f;i kännedom om hvem som dertill uppmanat dem; dagligen 
häktades likväl personer som voro mer eller mindre misstänkta 
for delaktighet i mordet pa den olycklige Grefve L r crsen. Justitie- 
kansleren erhöll Konungens befallning att inleda undersökningar 
rörande denna sak-; justitiekanslersembetct innehades af Grefve 
Wachtmeister. men i anseende till dennes bortovaro ttllförordnåde 
Konungen i hans ställe en Herr Klinteberg. som var känd for 
skicklighet och redbarhet. 1 En utomordentlig kommission utaf 
polismän tillsattes, men ransakningssättet enligt nu gällande lagar 
ar ej detsamma som torr. dä man kunde fä använda strängare 
medel att upptäcka brottslingar, nu har man endast lagens 
bokstaf att rätta sig efter, hvilkct bereder advokatyr och intriger 
gynnsamt tillfälle att hjelpa de skyldige att slippa undan. Justitie- 
ombudsmannen, hvilken är en slags folktrtbun. kan numera ej 
förvägras tillträde till förhören, och äfven om det var åt Justitic- 
kanslern som Konungen gifvit i uppdrag att leda dessa, sä hade 
denne andre Justitiekansler full befogenhet att dervid yttra sin 
mening och öfvervaka att lagens bestämmelser noga iakttogos 
ai såväl domare som undersökningsnämnd. 

Det föreföll genast sannolikt att det var ifrån Herr Manner- 
heims klubb som alla de lögner ledde .sitt upphof, hvilka blifvit 
utspridda rörande Kronprinsens förgiftning och familjen kerscn. 
De mest fanatiske i denna lians klubb voro, förutom han sjelt 
och Herr von Plåten, alla Herr Adlersparres gamla fortrogna 
vänner och bland andra en förut utaf mig omtalad Herr Berg- 
stedt. Under de första dagarna var allt oro ocli förvirring, man 
visste ej till hvem man skulle kunna väga tala eller förtro sig, 
och fruktan stod att läsa i allas ansigten, i allmänhet hade man 
en forkänsla af att ett skräckvälde liknande den franska revolu- 
tionen vore i antagande. Redan ett par dagar derefter började 

1 Alldenstund Grefve Wachtmeister var gift med Grefvinnan Kersons niece. 
hatte han under alla förhallanden ej i förevärande tall kunna! utföra hvad 
hans befattning hörde, tia enligt svensk lag en anförvandl ej får fura talan i mäl i! 
denna beskaffenhet. 



5 S 

på nytt upphetsande ströskrifter att spridas pä gatorna, uti hvilka 
de personer, hvilka man ytterligare ville prisgifva ät folkets 
raseri och hämnd blefvo utpekade. En betjent blef utaf nägra 
hästgardister häktad, då han ville locka dem att mörda sina 
officerare tor att sjelfva taga befälet. Äfven några soldater vid 
det törsta gardesregementet hade man hört falla hotande uttryck 
om att det nog till slut skulle gä derhan. Konungen fann sig af 
dessa tilldragelser nödsakad att inkalla andra trupper för att kunna 
hälla folkmassan i styr hvarför Lifregementets Grenadierer, nägra 
sqvadroner af Lifregementets Husarer, en sqvadron utaf Lif- 
regementets Dragoner, några kompanier utaf Uplands Regemente, 
en afdelhing af Ostgöta Grenadierer samt några kompanier af det 
gamla Finska Regementet inkallades för att förstarka Stockholms 
garnison. Lifregcmentet anlände först, redan några fa dagar efter 
den olyckliga tilldragelsen; på dessa trupper kunde Konungen 
fullkomligt lita och man kunde vara fullt viss pä att de ej skulle 
lata locka sig frän sin plikt. De utspridda lögnerna och de tro- 
värdiga olycksforebuden gåfvo all anledning att befara nya orolig- 
heter, hvarför man under den första veckan lat bevaka gängania 
i slottet med talrika trupper, ty ett rykte hade bli [Vit utspridt 
att man ämnade tända eld pä slottet genom att uti källar- 
gluggarne inkasta brännbara ämnen, hvarför dessa noga till- 
bommades. Alla dessa händelser alstrade en dyster och sorgsen 
sinnesstämning. Den utaf Sundhets-Kollegium gjorda undersök- 
ningen rörande Kronprinsens obduktion hade gifvit ytterligare 
fart at misstankarna om förgiftningshistorien och hade sålunda 
äfven den medverkat till skandalskrifveriet och Grefve Ferscns 
mord. 1 

Den mördades broder, Grefve Fabian Fersen, inlemnade 
dagen efter mordet till Konungen en böneskrift med begäran om 
ransakning rörande broderns uppförande, samt anhöll att han- 
papper skulle noga undersökas och alla hans nycklar tagas i 
förvar. Med anledning häraf gaf Konungen genast befallning 
al sin Ofvcrste-Kammarjunkare, Grefve Stenbock', att tillsammans 
med Justitie-Kanslern försegla alla Grefve Ferscns papper 'och till- 
hörigheter. Den mördade Grefve Fersens lik" tordes samma natt 
till hans gods Steninge, för att fredas för ytterligare förolämp- 

1 Det var isynnerhet uti en berättelse som afgifvils af en läkare i landsorten, 
och som infordrats dä prinsens lik fördes genuin Linköping, som denne på del 
afskyvärdaste siitt sökte bevisa att prinsen dolt till följd af förgiftning, hvarigenoin 
misstankarna ytterligare stärktes. Denne läkare hette Lodin och lär vara en 
fanatiker som på detta sätt ville göra .sig ryktbar. 



59 



ningar från det rasande folket; dä man ej kunde fa någon annan 
likkista, nedlades grefvens Lik i en utaf polisen anskaffad svart- 
målad träkista, som var alldeles för kort för hans stora längd, 
men man ansåg det icke desto mindre lyckligt att kunna skynd- 
samt skaffa undan liket. Grefve Stenbock tillförordnades till chef 
för IConungens hof ocli öfverstekammarherre, alidenstund Grefve 
Fabian L ? ersen ej ville utöfva denna sin befattning, öfverväldigad 
som han var utaf sorg öfver den lidna förlusten och dessutom 
.il ven sjelf utsatt för allmänhetens hat. 

Grefvinnan Piper hade äfven hon, då hon för att rädda sig 
undan folkets raseri, lemnadc sin broders hus öfverlemnat sina 
nycklar till Grefve Stenbock; efter sin ankomst till Vaxholm 
skref hon till Konungen för att: begära rattvisa, hon framhöll 
att da hon genom Konungens godhet funnit en säker tillflykt, 
samt genom att frivilligt förklara sig häktad undandragits 
folkets raseri, hoppades hon pä rättvisa både for sig och sin 
broder. Hennes papper blefvo likaledes utaf Grefve Stenbock 
förseglade. 

Emot slutet af månaden voro alla fängelser uppfyllda med per- 
soner som häktats såsom mer eller mindre invecklade uti mordet på. 
Grefve Fersen, och den 30 Juni hade man redan upptäckt 
sjelfva mördarne, men man sväfvade dock fortfarande i okunnighet 
om sjelfva upphofvet till oroligheterna, och h vilka de voro, som 
satt dem i gång. Alan hoppades dock slutligen äfven fa klarhet 
härutinnan, ehuru man befarade, att polisens verksamhet skulle 
förlamas, ju mera undersökningen drog ut på tiden dä det 
säkerligen fanns mänga personer, som hade det största intresse 
af att hölja uti evigt dunkel allt hvad som härmed egde samman- 
hang. Undersökningen pågick dagligen uti poliskammaren i när- 
varo af en mängd åhörare, som voro nyfikna att fa veta hvad 
som kunnat föranleda detta afskyvärda mord. Bland militärerna 
började! man nu allmänt att pa General-adjutanten Silfversparre 
skjuta skulden för att Grefve Fersen ej räddats undan den 
rasande pöbeln. Konungen hade äfven två dagar efter upploppet 
fräntagit Herr Silfversparre kommendantstafven och återlämnat 
den ät General Adlercreutz. 

Kronprinsens lik' hade blifvit lagdt pä -dit de parade for att 
enligt bruket visas för folket, ty ehuru det nog kunde vara 
förehadt med en viss fara att visa det offentligt, ville nian dock 
ej stöta allmänheten för hufvudct och derigenom framkalla nya 
oroligheter, som kunde välla olyckor och blifva vådliga för den 



DO 



kungliga myndigheten. I stället för att fora liket till kyrkan for 
att der högtidligen förevisas, beslöt Konungen, att detsamma 
skulle vara qvar på slottet till begrafningsdagen. Till följd af 
den starka värmen måste inan ställa in kärl med is och läkarnc 
fmgo söka sa varda liket att ej förruttnelse instälde sig och 
gjorde det oigenkännligt. Konungen faststälde trennc dagar för 
likets förevisning. Den första dagen var ganska stormig, de 
dagen förut till staden anlända trupperna utposterades rundt- 
omkring slottet och pä de öppna platserna, men den oroliga 
och bullersamma folkmassan försökte bryta sig igenom vakterna, 
och det var nära, att man nödgats gifva eld pa densamma; 
lyckligtvis lugnade sig folket och gaf vika för militärmakten. De 
öfriga dagarna förflöto lugnt, folket hade fatt kännedom, att alla 
vakter hade laddade gevär, hvilket gjorde, att det lättare lät 
handtera sig. 

Författarne utaf smädeskrifter hade nu dri.fv.it sitt ursinne 
sä långt, att de sökte intala folket, att Konungen och framför allt 
Drottningen haft kännedom om kronprinsens förgiftning: Drott- 
ningen var isynnerhet komprometterad tillföljd af sin förbindelse 
med Grefvinnan Piper. Konungen nödgades tillbringa hela den 
månad, em hvilken denna berättelse rör sig. uti Stockholm, men 
hans hälsa kräfde landtluft, h varför det bestämdes, att han någon 
af de första dagarna i påföljande manad äter skulle flytta ut: till 
Haga for att der vistas, till dess Riksdagen skulle samlas. Man 
hade redan förut bestämt, att Riksdagen skulle sammanträda 
under Juli manad i Stockholm, men da man fruktade, att detta 
kunde vara förenadt med en viss fara, hemstälde Statsrådet strax 
efter upploppet att Konungen mätte välja en annan ort för 
Riksdagens arbete, och bestämde man sig för Örebro, samt upp- 
sköt dess öppnande till de sista' dagarna af Juli. Tiden tik- 
bringades i Stockholm pä ett mycket dystert satt, under fruktan 
och oro, man vågade ej förtro sig ät någon, da man ej visste, 
hvilka som medverkat till oroligheternäs framkallande, och mötte 
man tolk pä gatan, visste man ju ej om bland desse dolde sig 
någon af den olycklige Grefve Forsens mördare, ja s*ållan har 
man sett en sorgligare anblick. 

Det hände en dag, att en karl begärde att fa tala med mig, 
-och sade sig hafva en upplysning - af vigt att Lemna, men det var 
svårt att veta, om hans uppgift var sann eller om han blott var en 
lycksökare. Han vände- sig till min kammartjenare med förklaring, 
att han kände vigtiga hemligheter, som han blott kund, anförtro 



6 1 

personligen ät mig eller åt Konungen. Det kunde möjligen 
vara oklokt att vägra taga kännedom om, hvad han hade att. 
berätta, da man ju ej visste, pä hvem nian kunde lita, men det 
kunde a andra sidan vara komprometterande att cmottaga en 
angifvare, som törhånda var en äfventyrare. Konungen, för 
hvilkcn jag genast omtalade detta, ansåg saken mycket kinkig, 
men jag hade för min del redan på förhand bestämt mig för att 
ej taga emot denne karl, åtminstone ej ensam, ty dä jag sjeli 
var utsatt för misstankar ansåg jag detta farligt. Dä Konun- 
gens klena hälsa ej heller tillät honom att taga emot karlen, 
frågade han mig, hvad jag tänkte göra. hvartill jag svarade, att jag 
bedt Grefve Essen komma till mig för att rådgöra med honom 
hårutinnan, innan jag gaf karlen något svar; karlen hade sagt. 
att han mycket väl kände Konungen, dä han förut' varit anstäld 
vid gardet, men att han ej ville besvära Konungen och ej hade 
fortroende till något af statsråden eller till den nuvarande öfver- 
stathallaren i>ch derför önskade tala med mig. da han kände 
mänga vigtiga hemligheter rörande upploppet, som ännu vore 
långt ifrån slut, och för hvars fortsättande ytterligare planer 
voro uppgjorda. Konungen gillade min åtgärd att tillkalla Grefve 
Essen. I lan är , sade han frän den tid, dä han var öfverståt- 
hällare förtrogen med polisens hemliga vägar och kan nog lemna 
oss vigtiga upplysningar, skicka honom till mig, sä snart han 
kommer, så .skall jag rådgöra med honom och Öfverenskomma 
om hvad, som är att göra.» Grefve Essen, som ar en hederlig 
och bra man. och såväl Konungen som mig mycket tillgifven 
öfverraskades mycket af denna tilldragelse och sade. att 
man ej fmge tillbakavisa några upplysningar under förhanden- 
varande förhållanden, men att han ville inhemta Konungens 
befallningar, innan han gaf mig något råd. lifter att hafva 
varit hos Konungen återkom han och bad mig ä Konungens 
vägnar, att jag skulle pa ett papper skrifva, att jag vore den 
ifrågavarande karlen mycket förbunden för hans visade tillgifvenhet 
mot Konungen och mig. men att forsigtighetcn bjöd mig att ej 
cmottaga honom, hvarför jag anmodat Grefve Essen att umitt 
ställe tala med honom. Jag tecknade mitt namn härunder och 
lemnade papperet ät min kammartjenare, som fick befallning att 
visa det for karlen, men derefter återlemna det till mig och ej 
låta karlen behålla papperet, hvilket för mig kunnat blifva kom- 
prometterande. Kammartjenaren fick äfven i uppdrag att för 
karlen nämna dag och timme, dä Grefve Essen ville taga emot 



62 



honom. Karlen tycktes dock verkligen vara en intrigmakare, 
som ville göra sig vigtig, ty då han, oaktadt han förklarade sig 
vara missnöjd att ej blifva personligen emottagen utaf mig, likväl 
infann sig hes Grefve LCsscn, hade han nästan Ingenting alt om- 
förmala och derefter blef det aldrig mera tal om denna sal:. 

Gatpojkarna fortior») emellertid med att nedrifva Konungens 
proklamationer, man häktade en och annan utaf dem, men jag 
vet ei. huruvida de erhöllo någon slags bestraffning, jag har 
dock all anledning att tro att i sa fall deras enda straff bestod 
i några näsknäppar, ty polisen ar verkligen mycket dålig och 
föga verksam och efter några fä dagar glömde man bort allt- 
sammans. Som jag förut berattat häktades en uppassare hos en 
gardesofficer hvilken sökte förleda soldaterna att mörda sina 
officerare för att sjelfva taga befälet och spela herrar, detta var 
fullkomlig Jakobinism, men de hästgardister, till hvilka han 
vändt sig. lockade honom med sig pä en liten krog, der de 
pryglade upp honom för att fä kännedom om hans planer, hvar- 
efter de häktade honom och öfverlemnade honom at rättvisan. 
Tjenstemännens och Adelns betjenter voro i allmänhet ganska 
opålitliga och sysselsatte sig endast med att tala politik i tam- 
burerna och ansago sig böra yttra sin tanke i .illa dagens 
frågor samt äfven tala derom med sina husbönder, om de under- 
stundom kunde vara ganska qvicka hade de likväl i allmänhet 
alltid en skef uppfattning af sakerna, tjenstefolkct var sa bort- 
skämdt, att det verkligen var svårt att träffa på en rigtigt bra 
betjent. 

Innan jag fortsätter min berättelse måste jag omtala en sak, som 
gjorde mig stora bekymmer; en del af de häften, som innehålla de 
af mig skrifna dagboksanteckningarna, hade vid revolution den [3 
Mars utaf mig blifvit lemnade att förvaras al' Grefvinnan Piper, de 
da tiniadc tilldragelserna hade nämligen gjort mig misstänksam 
och jag fruktade, att nian skulle kunna vilja taga dem ifrån mig, 
okunnig som jag dä var, huruvida ej samma olyckliga ode som 
drabbat Gustaf Adolfs familj, äfven skulle kunna sträcka sig till 
hans farbror och faster, och att det kanske ej blott var nöd- 
vändigheten, som föranledt dessa händelser, utan att till äfventyrs 
man ville skicka oss alla samma väg; det var ju också möjligt, 
att någon främmande makt hade sin hand med i spelet för att 
bemäktiga sig tronen for någon annan familjs räkning, ty äre- 
lystnaden kan locka till mycket. — l tanke således att dessa 
mina anteckningar skulle vara i säkrare forvar hos en enskild 



/ 

person, lemnade jag un .stor del deraf till Grcfvinnail Piper, som 
dorefter gömde dem. Jag fruktade nu att hon möjligen, da hon 
flydde frän sin broders hus, ej skulle liafva hunnit medtaga dessa 
anteckningar, hvilka, om de blefvo funna bland hennes papper, 
skulle hafva kunnat ytterligare kompromettera henne. Jag kunde 
ju hafva all anledning misstänka att hon uti sitt upprörda till 
stånd haft annat att tänka på än mina personliga angelägenheter; 
hennes ömma tillgifvenhet lör mig förnekade sig likväl icke, ty 
före sin afresa nedlade hon sjelf det skrin, hvaruti antcoknin- 
garna voro gömda, uti ett häl i den terrass som omgifver 
huset, och det var ingen annan än hon sjelf som kände göm- 
stället, sä att jag hade nog aldrig fatt återse mina antecknin- 
gar om det hade inträffat att han dolt af förskräckelsen. Detta 
är för mig ett tydligt bevis ej blott på hvilken utmärkt qvinna 
hon är utan äfven på att hennes sinnesnärvaro var lika stor som 
hennes ömhet för mig! Till följd af den oro och förskräckelse 
som denna hemska tilldragelse framkallade hos mig har det varit 
mig omöjligt att förrän i Februari manad 1S11 återtaga träden 
i mina berättelser och nedskrifva detta, hvarför jag också i detta 
sammanhang kunnat omförmäla detta faktum. Då jag var ytterst 
orolig ofver denna sak beslöt jag mig för att öppna mitt hjerta 
för Konungen och heldre omtala för honom att jag anförtrott 
ett hemligt skrin åt Grefvinnan Piper, än att på något sätt kom- 
promettera henne. »Detta var ganska förargligt , sade han, men 
det är bäst att Ni talar härom med Klinteberg, som är till- 
förordnad Justitiekansler och som nog uti största hemlighet kan 
skaffa Eder skrinet tillbaka.* Då jag under de senaste dagarna 
ej haft någon beröring med grefvinnan kunde jag öppet tala 
med Herr Klinteberg utan att behofva frukta for att derigenom 
skada hennes sak, han utlofvade att hålla sak-en hemlig och jag 
tror nog äfven att han hållit sitt löfte, ty ingen talade någonsin 
härom. Någon tid efteråt, dä man skulle borttaga förseglingarna, 
bad han mig om nyckeln till skrinet, men lät mig strax efteråt 
veta, att något sådant skrin ej stod att finna, jag trodde da att 
det var uppbrändt och fick försöka trösta mig dcröfver, ehuru 
jag allt kände en viss saknad» dä det ju uti mina anteckningar 
bland allt annat småprat, ändå fanns omtalad en och annan 
anekdot, som ej saknade sitt intresse och som för allmänheten 
vore okänd och som jag ensam varit i tillfälle att kunna omtala. 
Da jag nu som bäst sörjde öfver att så många ars arbete galt 
förloradt, biet jag utaf Grefvinnan Piper, sedan hon sluppit ur 



64 



sitt häkte, underrättad om huru jag skulle kunna få tillbaka mina 
papper, och dessa aro också alltsedan Februari 1811 åter uti mitt 
eget förvar 1 — — — — — — — — — — — — 

Kort tid efter sedan Grefve Forsens lik blifvit fördt till Steninge, 
begärde Domstolen, hvaruti Justitiekanslern a Konungens vägnar 
öfvervakade ordning och noggrannhet, att liket skulle under- 
kastas läkarebesigtning för att fä bevis lör att han blifvit mördad 
och kunna häkta och bestraffa mördaren, men man kunde ej 
påfinna någon verklig dödsorsak, ty intet slag hade i och för sig 
varit dödande, ehuru alla tillsammans bidragit till ati bringa 
honom om lifvet. Den mest brottslige var nog i alla fall den 
som trampade honom pä bröstet och gaf honom nådestöten. 
Af alla de tillhörigheter som Grefven hade på sig den dagen, 
klocka, snusdosa, planbok, näsduk och ringar, hvaraf han alltid 
bar tvenne, blef endast hans klocka under förklaring att de ej 
hade för afsigt att plundra samma dag utaf en karl aterlemnad 
till Herr Silfversparrc, som ej ens brydde sig om att taga reda 
på denne karls signalement långt mindre att häkta honom. Det 
aldra märkvärdigaste är verkligen att dä Domstolen tillkallade 
Herr Silfversparrc, stallmästare Fhrengranat och Herr Diiben 
(hviika bada senare som jag förut omnämnt försökte frälsa 
grefven), for att konfronteras med de häktade, kunde desse ej 
igenkänna en enda af dem, hvarför man misstänkte att antingen 
de personer som användts lör att föröfva mordet gjort sig 
(•igenkännliga genom att måla sig i ansigtct eller också att det 
blott var obekant folie som dertill blifvit brukade. Det enda man 
hade lagt märke till var att tecken till massaivern blifvit gifven 
och denna delvis äfven utförd med röda paraplyer, hvaraf man 
säg en ovanlig mängd uti folkhopen. Folk af olika klasser hade 
varit i rörelse den dagen, pä morgonen sag man en mängd sjö- 
män, antingen verkliga eller dertill utklädda personer. Vid sjelfva 
mordtillfället fanns der närvarande folk som voro välklädda nog, 
herrar uti frack och fruntimmer i eleganta kappor, men om qvällen 
under dä följande oroligheter var det mest drägg 'som var i 
rörelse, man hittade på gatorna kopparslantar uti stor mängd, 
hvilket bevisar att penningar blifvit utdelade bland folket, och pä 
krogarna serverades gratis ät folket bränvin, som blifvit för 
detta ändamål betaldt pä förhand, hvarför man redan vid ett- 

1 Här innehålla anteekningarne berättelser om den utländska politiken, som 
ej hafva sammanhang med Grefve von Kersens mord. 



°5 

liden säg menniskoi" som voro dödfulla, och då krogarna ej 
stängdes den dagen, var verkan häraf ganska märkbar. Det 
föreföll som om hela det följe som uppträdde tor att förolämpa 
Grefvc Fersen blifvit dertill niutadt, och att sjelfva ledarne först 
ingripit i det afgörande ögonblicket; det var tydligt att det var 
hatet mot den olycklige grefven som framkallade det hela. 
Under aftonens lopp växte det frö till Jakobinism som gror 
under en laglig frihets täckmantel, till verkligt raseri, som ej 
kände några gränser, ja, man har nog anledning misstänka att 
liera kända och framstående personer hade sin hand med i alla 
dessa förfarliga olyckor, och att det är derför som det hela ännu 
denna dag höljes i ogenomträngligt mörker. 1 Jag har ofvan 
nämnt att utaf alla grefvens tillhörigheter det endast var hans 
klocka som blef återlenmad men hans snusdosa har ännu ej åter- 
funnits. Följande dagar försåldes uti Upsala och andra långt af- 
lägsna platser såsom reliker eller troféer bitar af hans kläder, 
kappa och till och med har, hviika gått ur hand i hand. Gref- 
vens planbok blef några dagar efter mordet inleirmad till polisen 
af en karl, som sade sig hafva hittat den dä grefvens sorgkappa 
kastats ut genom fönstret, han hade da sett någonting rödt falla 
ut och dä han säg efter livad det var. fann lian planboken, som 
han nu återlemnade. I lan underkastades förhör, for att man 
skulle fä veta om han tilläfventyrs var en af grefvens mördare, 
men man blef öfvertygad om att hans berättelse var sannings- 
enlig och karlen oskyldig. I plånboken funnos (lera anteckningar 
rörande liofvet med afseende pä anordningarna, hvilket bevisar 
grefvens stora ordningssinne och noggrannhet. Dessutom fanns 
i plånboken ett hotelsebref, som jag med egna ögon läst och 
som hade följande lydelse: 
Till Axel Forsen. 
Usling. Läss detta Bref och Dana. Tror du och din Liga 
att 2 millioner människor läta några aristocrater ostraffadt begå 
livad horreur som halst och läta trampa sig af nägre samnian- 
svurne landsförädare, skall detta olyckliga land evigt vara under 
trycket af tilltagsne våldsverkare. Tror Du likväl att icke Nationen 
känner allt, allt och hämdens stund skall komma! fast din nedriga 
far den högmodiga aristokraten lyckades i sina spel, fast han 
igenom de nedrigaste medel pä fäderneslandets bekostnad stal 
sig till omätteliga rikedommar, fast din länga hals som bar en 



1 Detta är skrifvet i Februari nianail i S i i 



66 



liten Järnlös knopp, undgått Guillotinen i Frankrike, fast din syster 
den giftblanderskan ännu undgått rättvisans bila, fast ert högmod 
utan gränser ännu icke blifvit qväfdt, sä veten uslingar att hvad 
som bort ocli har ännu icke skett kan ske. — En nation i rasen 
och förtviflan är förskräcklig. Redan har dätt komit fråga bland 
en mängd allmoge, att lata Ljung och Löfstad uppgå i Rock, 
ty livar människa kjäner Cabalers nedrigheter och andas hämd — 
grymma odjur, är allt fäderneslandets kjänsla hoss Er försvunnen' 
Skall dätta urgamla Ricke, genom sin adels trolöshet, nedrighet 
och förräderi omsider förlora sin sjelfständighct och sin existens 
bland Europas Nationer? — Månne icke den af dig fordom sa 
föraktade Napoleon äfven kjänner din. Cabal och ett ord kan 
krossa dig smalbenta kräck! — Föraktliga varelse, när du kommer 
i ali din förmenta storhet och stat i staden, sä vet all den sämsta 
bonde spottar ätt dig och kjäner sig vara större och bättre 
menniska än du högmodiga usling! men Darra pä dina langa 
smala ben och vet att dalta Bref är hela publiqiiens röst — och 
dätt bör vara den största hämd, att se dig sa mepriserad af en 
hel nation, för bofstreck och nedriga mordplaner; Tro mig tor- 
acktliga Axel Fcrsen, det bör spöcka för dig och din nedriga 
syster en dag när den mördades skugga sväfvar omkring ed ra 
ödsliga Slott, och om I icke förfalskat all kjänsla af Religion 
och moralité, sä skall edra Samveten ensam vara ed ra bödlar 
— — — — — men i behöfvä andra — — — — — 
Carl August skall hämnas. 

I kanten var det med stora bokstäfver skrifvet »Dätte Bref 
är i afskrift i mängas händer.:; Stilen var dålig och det tycktes 
vara skrifvet af en man utaf folkel. 

Juli månad. 

Till Eder alla, hvilkas hjärtan äro känsliga och kunna fatta 
hvad verklig vänskap vill säga, vädjar jag nu och besvär Eder 
att tänka Eder in uti min ställning-, T skolen dä filt kunna inse. 
huru jag fatt lida. ännu lider och allt framgent kommer att lida, 
och jag är viss pa att I skolen kanna medlidande med mig. 
Dock vill jag göra hvad jag kan för att ådagalägga all jag ar i 
besittning af tillräcklig själsstyrka att i tysthot och tillbaka- 
dragenhet dölja min djupa smarta, jag skyr verid 'ii och alll um- 
gänge a! fruktan att någon skulle kunna läsa mina innersta län- 
kar; mitt rena samvete och medvetandet om min oskuld gifvoi 



"7 

mig kraft att bara min sorg". Jag vet nog att misstänka)" rigtas 
äfven mot mig att hafva varit delaktig i det uppdiktade brott, 
för hvilket man ej skytt att anklaga de mest hederliga männi- 
skor. Det år med förakt, som jag tillbakavisar en sådan ankla- 
gelse, som jag ej ens vill besvära mig med att bemöta. Som 
ett exempel på allmänhetens förvillade omdöme, vill jag anföra 
hurusom till oeh med tvenne af mina gamla vänner hafva för- 
sökt att öfvertyga mig om att, äfven om den olyckliga Grefvin- 
nan Piper möjligen i det förevarande fallet vore oskyldig, hon 
dock sedan gammalt haft anseende att vara giftblanderska <>ch 
att någon grund val måste finnas lor en sådan misstanke. Jag 
besvarade detta med det förakt som det förtjenade och framhöll 
for dem huru ringaktande ett sådant yttrande vore emot mig 
sjelf, att nämligen tro mig om att med ett sådant odjur kunna 
vara på vänskaplig fot eller också att vara sa blind att jag ej 
under alla de trettio är, som denna var vänskap varat, kunnat 
upptäcka hennes verkliga karakter. Jag försäkrade dem att jag 
för min del aldrig känt en person med mildare sinnelag, och 
att hon förvisso vore ur stånd att göra sig skyldig till ett sådant 
brott, tvärtom hade hon alltid ådagalagt den största grannlagen- 
het emot alla sina vänner af båda könen, för hvilka hon i san- 
ning vore i stånd till hvilken uppoffring som helst. Den ene af 
de ifrågavarande personerna sade dä: »Ni kan hafva misstagit 
Eder, ty Ni ar god och godtrogen . Min Herre», svarade jag. 
hvarfor skall jag mera tro på Kder, .som jag blott känner sedan 
några fa är tillbaka, än pä min barndomsvän, som jag kännt 
alltsedan min ankomst till detta land>. Ungefär detsamma sva- 
rade jag den andre och förklarade för honom, att allt hvad lian 
hade att anföra pä mig icke gjorde eller någonsin kunde göra 
det ringaste: intryck och bad honom aldrig mera vidröra detta, 
ämne. »Eders Majestät . invände han då, måste verkligen vara 
sina vänner varmt tillgifven, men tyvärr har sjelfva denna Eders 
Majestäts vänskap varit en olycka för grefvinnan . »Detta smär- 
tar mig mycket», svarade jag, »men häruti ser jag dock intet 
skäl att i något afseende förändra mitt sätt emot henne . l!on ä 
sin sida», tillade han. har likväl ej alltid emot Eder uppfört sig 
sa som hon bort, sarskildt vid det tillfälle, då hon vägrad», åt- 
följa Eder pä Eder utrikes resa är 1798, hvilket beteende väckte 
allmänhetens ogillande ... »Nåväl, om hon dä möjligen handlade 
origtigt, sä angår det väl ej allmänheten, nar jag sjelf för mm 
egen del förlåtit henne detta. . Nu är hon emellertid djupt olyck 
Personhistorisk tidskrift. 5 



lig och jag kommer ingalunda att förändra mitt sätt emot henne 
och anhåller endast att hädanefter fa vara i fred.' Sedan dess 
har ingen med mig talat om grefvinnan. 

Jag återgår nu till berättelsen om denna månads tilldragelser. 
Jag har redan berättat att man några dagar efter uppträdena 
den 20 juni hade häktat en betjent, som försökte uppvigla häst- 
gardisterfta och muta dem till uppror, lian hade några hundra 
riksdaler på sig. 

Allt hederligt folk önskade lilligt att man skulle få något 
ljus i den invecklade saken och lyckas afslöja de hemliga drif- 
fjedrar som satt oroligheterna i gäng, men tyvärr voro de 
rättänkande härvidlag de svagaste, då deremot, såsom ju oftast 
ar fallet, de illasinnade hade öfvertaget. Det hade varit synner 
ligen onskligt att Herr Silfversparre ' genast hade låtit häkta 
Grefve Korsens mördare da man kunnat lä reda pa hvilka de 
voro som anstiftat gräsligheterna, hans uppförande klandrades 
allmänt, alldenstund han blott behöft tillkalla vakten för att 
gripa mördarnc, h varigenom han gjort det allmänna en >tor 
tjenst, ty af dem hade man kunnat fä något ljus rörande till 
dragelserna den JO Juni, hvilka nu deremot törhätula föl all 
framtid komma alt höljas af en ogenomtränglig slöja. Merr 
Silfversparres beteende uppväcker allmänt ogillande och alla 
rättänkande äro ursinniga pä honom. Deremot söka alla som 
kunna liafva något att befara utaf möjliga upptäckter, att ur- 
skulda honom. 

livad man med visshet kan antaga är dock att oroligheterna 
ej ledde sitt upphol Iran sjelfva folket eller den tjenande klas- 
sen, utan att de tor visso hade vida mäktigare driffjedrar. Den 
tjenande klassen är dock' nuförtiden särdeles begifven pa att 
blanda sig i allmanna ärenden, i stället för att förrätta sin tjenst. 
Tjenarne sysselsätta sig med att i förstugorna läsa tidningarna 
och tala politik samt bita hvarken statsrad, generaler eller do- 
mare dervidlag ga fria samt utan att dertill vara vuxne, anse 
de sig böra yttra sitt omdöme om allting. De utgöra en otro- 
ligt talrik liga, som äfven om de sjelfva ej äro *>ä vådliga 
tor den allmänna säkerheten, dock kunna blifva farliga och 
framkalla oroligheter genom sina många bekantskaper och för- 
sänkningar bland småfolket. 1 [vad som genom den härofvan 
omtalade häktade betjentens berättelse kom i dagen, föranledde 
att (lera andra betjenter ej blott i Stockholm utan älven i lantis- 
orten arresterades. 



Cg 



Pen af Sundhetskollegium verkstälda undersökningen rörande 
orsaken till Prins Carl Augusts död tycktes ådagalägga att han 
dött till följd af ett slaganfall och ingalunda genom yttre vald. 
Icke destomindre var den meningen ganska allman i Sverige att 
han verkligen b 1 i f v i t mördad och det just utaf dem, som arbetat 
för hans val, och hvilkas hersklystnad kant sig besviken, då de 
kommit till insigt om att det var fåfängt att försöka genom ho- 
nom få något inflytande på regeringsärendena. A andra sidan 
sökte prinsens anhängare att kasta skulden for han . död på det 
parti som arbetat för Prins Gustaf eller Prins Peter afllolstein. 
Det fanns också mänga som trodde att han redan blifvit förgif- 
tad innan han kom Iran Norge och att det var danskarne som 
då gjort det, man sköt till och med skulden på Ryssland och 
Frankrike såsom medverkande till hans död. Den verkliga san- 
ningen ai dock ai: det var ett slaganfall som ändade hans lif, 
men icke destomindre hade hvar och en sin egen uppfattning 
om saken och leddes vid de framkastade anklagelserna säväl af 
begäret att skada andra, som af önskan att rentvå sig sjelf från 
misstankar och elaka rykten. 

Ehuruväl Sundhetskollegium ådagalagt att prinsen dött en na- 
turlig dod, lät man häkta D:r Rossi vid dennes återkomst till 
Stockholm, pä grund af hans stora vårdslöshet vid liköppningen, 
lian fick likväl bo pa slottet, for att undandragas folkets rasen, 
men hans dörr bevakades och han lick ej sammanträffa med 
någon menniska, innan han hunnit rättfärdiga sig, han skötte 
dock sitt försvar pä ett mycket tartligt sätt. 

Justitickanslerns berättelse om förloppet den 20 Juni offent- 
liggjordes jemte General Adlercreutz rapport om hvad han iakt- 
tagit, och hvaruti han sökte urskulda Herr Silfverspärre under 
anförande att var lagstiftning är sådan att man ej kan fä bruka 
vald emot medborgare utan konungens uttryckliga befallning, 
dä man annars kan sätta sitt eget hufvud på spel. Nog måste 
man medgifva att våra nuvarande lagar äro föga betryggande 
för den som har ett befäl, men vanlig humanitetslag ålägger ju 
enhvar att bispringa den som rakar i fara och man må Väl all- 
tid hafva rätt att följa sitt hjertas maning. Den allmänna ord- 
ningen var ju störd och det var v i i I for att upprätthålla densamma 
som trupperna funnos der, derför måste man betrakta det som 
en försummelse att ej halva begagnat dem till lugnets återstäl- 
lande och det grymma brottets afvärjande. General Silfverspärre 
hade äfvenledes afgifvit en rapport, men denna var affattad pä 



7° 

ett satt. som omöjliggjorde dess offentliggörande, han försökte 
deri att urskulda sig ocli framhöll hurusom han sjclf utsatt sig 
for diwi under sina försök att forsvara Grefve Fersen. Denna 
rapport öfverleninades till justitiekansleren för att intagas bland 
rättegångshandlingarna och användas vid de pågående under- 
sökningarne. Hvad som verkligen föreföll ganska egendomligt 
var att hvarken 1 [err Silfversparre eller de tre herrar som försökt 
forsvara Grefve Kersen, nämligen Duben, Ehrengranat och Schul/. 
kunde kanna igen någon enda af de som blifvit häktade såsom 
misstänkta för mordet, då de sägo dem inför ransakningsdom- 
stolen. detta kunde lika litet någon af de officerare göra, som 
fort befälet öfver de på torget uppstälda trupperna. ( Ovisst 
torde vara huruvida detta berodde på att de häktade voro oskyl- 
diga och man ej ännu påträffat de skyldige, eller också att de 
brottslige förställt sina ansigtcn och gjort sig oigenkännliga; 
möjligen hade det vilda raseriet förvridit deras ansiktsuttryck ; 
man kan också tanka .sig, att de personer, som försökte bi- 
springa grefven, varit så uppskakade, att de ej lagt de upp- 
trädandes utseende pä minnet. Kanhända har man till dådets 
utförande användt särskildt lejdt folk, som omedelbart derefter 
tagit till flykten ombord pä fartyg eller annorledes. .Alla öfver- 
ensstämde dock uti den uppgiften, att man lagt märke till en 
mängd sjömansklädda menniskor med vikit och hemskt uttryck 
samt att det föreföll, som om röda paraplyer varit ett öfveirens- 
kommet igenkänningstecken, ty i folkträngseln rundt omkring 
den olycklige grefven såg man en mängd sädana svängas i 
luften. 

Onda tungor lemnade fortfarande Grefvinnan Piper inga- 
lunda i fred uti den af henne frivilligt valda tillflyktsorten. Man 
utspred ett rykte, att hennes kammarjungfru plötsligt aflidit och 
af henne blifvit förgiftad. Justitiekanslern lat genast undersöka 
saken och fann, att det var en nedrig osanning'. Oaktadt Gref- 
vinnan Pipers fullständiga oskuld offentligt blifvit tillkännagifven, 
spred man fortfarande pa gatorna upphetsande ströskrifter och 
ytterligare angifvelser, hvilket de såväl natt som (Jag patrul- 
lerande militärerna ej kunde förhindra. 

Förseglingen utaf den aflidne grefvens samt Grefvinnan Pipers 
papper blef bruten, och man fann der ej det minsta, som pä 
något satt kunde kompromettera någon al dem. Ströskriftcrna 
sökte dä att kasta skugga pä andra personer och pa adelsklassen 
i allmänhet. Snart vände sig dock den allmanna uppmärksam- 



n 

heten åt annat hall och sysselsatte sig med den till ( )rcbro 
sammankallade riksdagen och det blifvande tronföljarevalet — 

Oktober månad. 

_ i 

[ag återkommer nu till livad som angår rättegången rörande 
(»refve Fersens mord. Utur mina berättelser för de föregående 
månaderna liar jag omtalat, hurusom man verkstält rättslig under- 
sökning rörande prins Carl August föregifna förgiftning, och 
hurusom den utaf de vid liköppningen närvarande läkarnes af- 
gifne berättelser granskats af Sundhetskollegium. Man hade 
äfven verkstält förhör med alla. som varit i prinsens följe, och 
efter en långvarig undersökning hade Sundhetskollegium afgifvit 
den förklaringen, att prinsen dolt af slag. Domstolen stod just 
i begrepp att afkunna samma utslag, då en oförmodad händelse 
inträffade, som framkallade nya misstank-ar. att man velat på- 
skynda prinsens död samt att d:r Rossi genom sin vårdslöshet 
hade skulden härtill, da han skulle halva kunn.it rädda prinsens 
lif, sedan denne blifvit inburen till p.restgården. Presten hade 
nämligen uti ett bref omtalat, att sedan läkarne lenmat prinsen 
under förklaring att han vore död. hade en tjenstcflicka kommit 
in uti rummet för att göra i ordning en fältsäng at prinsens 
adjutant Holst, hvilken varit honom varmt tillgifven och derför 
önskade fa tillbringa natten hos den döde for att kunna erhålla 
full visshet om att han verkligen vore död och förhindra lik- 
öppningen, innan man deröm hade kunnat fullkomligt öfvertyga 
sig. Presten berättade nu i detta bref. att denna tjenstcflicka 
hade tyckt sig förmärka, att blod rann ut ur prinsens pulsåder; 
man hade nämligen låtit äder pä honom; detta skyndade hon 
sig genast att omtala for de i rummet bredvid församlade 
herrarnc af prinsens svit. Dessa herrar funno da tjensteflickans 
uppgift enlig med verkliga förhallandet, men d:r Rossi ville ej 
ens ga in till den döde, förklarande sig vara öfvertygad pm vitt 
tjensteflickan farit med osanning, da han ju visste, att prinsen 
vore död. De herrar, som gått in till prinsen, hade funnit honom 
liggande qvar pä den säng, der han blifvit nedlagd, och hans 

1 Uti sina öfriga anteckningar tur September ocli Oktober månader syssel- 
sätter sig Drottningen med den politiska ställningen och andra föi del förevarande 
ämnet fremmande saker. 



7? 

kropp ej ens aftvättad; vid åderlåtningen tycktes blod hafva 
framkommit men snart afstannat, sedermera hade, då det dervid 
uppkomna såret lemnats öppet och till följd deraf att, såsom det 
ju inträffar med döda, kroppen svällt, något litet blod ytterligare 
sipprat ut. Trösten förklarade likväl i ofvannämnda bref, att så 
mycket blod strömmat ut, att det genomträngt madrassen och 
runnit ut pä golfvet. Linder rättegångsförhandlingarne h.ide ingen 
kommit ihåg att omtala denna händelse, antagligen derför att 
man ej dervid tyckte sig kunna fästa särdeles stort afseende, 
utan endast betraktade tjensteflickåns berättelse såsom ett ut- 
tryck af den inom hennes samhällsklass sa vanliga, fruktan för 
skendöd. 1 alla fall kan man ej underlåta att anse d:r Rossi 
vid detta tillfälle hafva handlat särdeles försumligt, som så snart 
lemnade prinsen, ty läkarens pligt hade ovilkorligen, med hänsyn 
till dödsfallets hastighet, varit att ganska länge, ja till och med 
hela natten, stanna qvar inne hos den döde. for att kunna er- 
hålla fullkomlig visshet om att all räddning vore omöjlig. Detta 
uraktlåt han och var till och med så oförsigtig, att han föreslog 
liköppning efter endast 24 timmar. Jag har redan förut om- 
förmält, att kammarherre Sparre anhöll, att man härom skulle 
afvakta konungens befallning, och hade ej lemnat sitt samtycke 
till liköppningen, förrän d:r Rossi förklarat, att han, om dermed 
uppsköts, omöjligen skulle kunna verkställa fullt noggrann under- 
sökning. Allt detta utvisar, att d:r Rossi, äfven om han ej kan 
direkt anklagas för brottsligt förfarande, dock handlat ytterst 
försumligt och värdslöst. För att nu allmänheten ej skulle fa 
anledning att beskylla Konungen och hans rad att afsigtligt vilja 
söka förhindra upptäckten af den föregifna uppdiktade stämp- 
lingen emot prinsens lif, ansågs nödvändigt att uppskjuta den 
rättsliga undersökningen, till dess man hunnit få full klarhet 
rörande den ifrågavarande saken, för hvilket ändamål en person 
skickades till Skåne för att derstädes pä sjelfva platsen företaga 
undersökningar. Tjensteflickåns iakttagelser fingo dock slutligen 
den naturliga förklaring, som jag härofvan har vidrört, och det 
blef äfven tydligt, att presten afgifvit denna berättelse under 
förhoppning om någon belöning för sitt stora nit att vilja fram- 
visa, huru försumligt man hade burit sig at vid dödstillfallet. 
Domstolen ansåg derför, att detta ej kunde inverka på frågan, 
men man hade likväl fått full bekräftelse pä d:r Rossis stora 
försumlighet, t)- det ansågs allmänt vara alldeles oförlåtligt, att 
han hade lemnat den döda kroppen utan någon omvårdnad 



73 



under tjugufyra limmar samt ej heller brytt si^ om att nog- 
grannare undersöka, huruvida prinsen verkligen varit död eller 
tilläfventyrs endast utsatt for ett qvafningsanfall. För denna sin 
försumlighet fick d:r Kossi äfven plikta, dä han utaf domstolen 
dömdes till landsförvisning. 

Rättegången rörande mordet pä Grefve Fersen fortgick 
likaledes. Genom polisundersökningen hade det fullkomligt blifvit 
ådagalagdt, att såväl den aflidnc grefven som Grefvinnan Piper 
voro fullkomligt oskyldiga till den emot dem rigtacle anklagelsen 
att hafva förgiftat Prins Carl August, och man afvakiade nu 
endast domstolens utslag, som skulle fullkomligt rentvå gref- 
vinnan, hvilken annu befann sig på Vaxholm, visserligen under 
bevakning men dock icke behandlad såsom fånge. Till en början 
hade man öppnat alla bref, som ankommo till henne, men snart 
upphörde man dermed, och bevakningen blef mindre sträng. 
Sjelf ville hon emellertid ej lenma denna plats, förr an hon fatt 
Konungens eller åtminstone domstolens utslag beträffande sin 
fullkomliga oskuld, och det sålunda inför allmänheten blifvit ådaga- 
lagdt att alla de emot henne rigtade nedriga beskyllningarna voro 
ogrundade och endast uppdiktade af förtalet. - — — — — 



November manad. 



Rättegången rörande orsakerna till Prins Carl Augusts död 
närmade sig nu sitt slut. och domstolen hade funnit det ådaga- 
lagdt, att han dött en naturlig död, som förorsakats af ett slag- 
anfall. ■ Härigenom hade nu äfven säväl Grefve Fersens som hans 
olyckliga systers oskuld blifvit ådagalagd, och de hade sålunda 
blifvit fullkomligt rentvagna frän de nedriga misstankar, som 
allmänheten rigtat emot dem. Konungen måste således anse 
det som sin pligt att gifva dem en offentlig upprättelse, för att 
full rättvisa skulle dem vederfaras. Det var derför nödvändigt, 
att Grefve Fersen erhöll en hederlig begrafning; detta kräfde 
helt naturligt Konungens rättskänsla, likasom det fordrades for 

' Innehåller en besk ritning öfver Kronprinsen (';irl Johans ankomst till 
Sverige och de politiska, förhållandena. 



74 

hans eget anseende, , då han härigenom skulle kunna återvinna 
den myndighet, som han alltsedan den 20 Juni nästan fullkomligt 
förlorat, och hvilken ju djupt hade blifvit kränkt uti dens person, 
som var ehef för hans hof och innnehatvare af hans högsta 
ordnar. Likväl hade man grundad anledning att befara, att 
regeringen, som vid detta tillfälle visat sig vara i saknad af 
kraft och styrka, fortfarande skulle komma att lägga samma 
svaghet i dagen. Het framhölls äfven. att man kunde frukta för 
oroligheternas förnyande i händelse al en offentlig jordfästning. 
Konungen sjeJf hade likväl sedan länge bestämt sig för att egna 
sin riksmarskalk och trogne tjenare en honom fullt värdig be- 
grafning, hvilken upprättelse frän sin furstes sida denne i hög 
grad förtjenade, ej blott pä grund af sitt höga embete och fram- 
stående egenskaper, utan ätven derför .itt han under utöfning at 
sm tjenst blifvit af en rasande folkhop pa ett sä grymt och 
orättvist sätt massakrerad. Då emellertid statsraden allt fort- 
farande hyste sina betänkligheter, var det af noden att söka in- 
gifva Konungen fasthet och ståndaktighet; visserligen hade jag 
fattat ett beslut att för min del aldrig blanda mig uti regerings- 
ärenden, men min stora vänskap för Grefve Fersen och mitt 
lifliga intresse för Konungens eget anseende tvingade mig 
härvidlag att på allt sätt forsöka öfvertala Konungen att icke 
gifva efter. Alla de, som hade intresse deraf, att Grefve Fersen 
och hans olyckliga syster ej skulle erhålla fullkomlig upprättelse, 
begagnade sig nu utaf den föregifna fruktan för nya oroligheter 
för att i sista stund forsöka förhindra begrafningen. Man föregaf 
äfven, att begrafningen skulle komma att blifva alldeles for dyrbar 
for Konungens egna tillgångar. Denna invändning omtalade jag 
for Grefve Fabian Fersen, hvilken haft hofförvaltningcn om hand 
och derför kunde upplysa om att kostnaden för Konungen skulle 
blifva högst obetydlig", ty vid sådana högtidligheter vid hofvet 
såsom bröllop och begrafningar är det alltid vanligt, att de 
anhöriga lemna drickspengar at alla dem, som dervid anlitas. 
Dessutom ansåg jag det äfven vara af stor vigt, att begrafningen 
blefve förrättad med all möjlig högtidlighet, for att härigenom 
Grefvinnan Piper, hvars fullkomliga oskuld blifvit tillkännagifven, 
skulla erhålla nödig upprättelse. Jag hade öfvertalat Konungen 
att till henne skrifva ett b ref, hvilket hon på ett synnerligen 
förträffligt sätt besvarade. Ehuru hon fatt tillstånd att redan nu 
lemna Vaxholm, ville hon ej göra detta innan äfven hennes 
broder fatt fullkomlig" upprättelse genom högtidlig begrafning och 



75 

liktal, hvarför jag önskade att så mycket som möjligt påskynda 
den dag efter dag uppskjutna begrafningen for att befria henne 
Iran den under vintern hclsovådliga vistelsen på denna ö. Då 
jag likväl ej kunde se, huru jag skulle kunna få ett slut pä alla 
dessa svårigheter, beslöt jag mig tor att vända mig till Kron- 
prinsen, hvilken visat mig särdeles < stor vänskap ; jag fann honom 
hysa samma asigt som jag, nemligen att Konungens personliga 
anseende stod pä spel. Detta skulle alltså vara Eder särskildt 
angenämt, sade han. Ja, svarade jag, och detta icke blott 
tor den vänskaps skull, som jag hyser tor hans syster, som 
behöfver komma ifrån Vaxholm, utan äfven derför att jag be- 
traktar det såsom en gärd af rattvisa emot en oförvitlig man, 
men allramest likväl for Konungens eget anseende, ty han måste 
visa sig ega viljekraft nu. då han en gång bestämdt förklarat, 
att begrafningen skall ega rum. >Ni har fullkomligt rått , blef 
prinsens svar och ehuruväl jag ännu icke bor blanda mig uti 
någonting utan i allt uteslutande råtta mig efter Konungens 
vilja, lofvar jag Eder att göra hvad jag kan, för att begrafningen 
sä snart möjligt är ma komma att ega rum. »Jag besvär Eder 
härom., tillade jag, isynnerhet som man härigenom skulle kunna 
nedtysta alla dessa tidningsskrifvare, hvilka nu förklara att någon 
högtidlig begrafning ej kommer att förrättas, och sålunda visa 
att regeringen ej bryr sig om deras prat.» Prinsen gaf mig full- 
komligt rätt härutinnan, och han höll sitt ord. 



December manad. 

Under förra månaden har jag omfÖrmält, hurusom Kron- 
prinsen hade lofvat mig, att han skulle intressera sig för att 
Grefve Fersens begrafning skulle blifva af. Man höll sitt löfte 
och talade om saken ej blott med Konungen utan äfven med 
statsråden, hvilka lyssnade till hans framställningar och gäfvo 
vika för hans skal. Det blef således bestämdt, att begrafnin- 
gen skulle förrättas i Stockholm uti vederbörlig ordning, ehuru- 
väl man föreslagit att antingen göra densamma derstädc^s utan 
någon vidare ståt, eller ock med större eller mindre högtidlighet 
ute pä landet. Grefvens lik, h vilket såsom jag förut berättat 
blifvit förd t till hans emellan Stockholm och Upsala belägna 
egendom Steninge, afhemtades utaf en afdelning af hästgardet, 
som skulle beledsaga det till hufvudstaden. Dä man fruktade 1 
för liklukten, blef liket tvä dygn före den högtidliga begrafnings- 



76 

ceremonien nedsatt i Kcrsenska familjegrafven uti Riddarholms- 
kyrkan, för att furst natten före sjelfva jordfästningen uppställas 
pa den för ändamålet uti Riksmarskalkens våning på Stockholms 
Slott anbringade katafalken. Ännu en gång skulle likväl hatet mot 
den olycklige grefven gifva sig tillkänna, da hans fiender på allt 
satt sträfvadé efter att kunna storande inverka pä den högtidlighet, 
som var afsedd att genom denna sista hedersbevisning' återupprätta 
hans minne. Man hade försökt att intala Baron von Engeström, 
att folkmassan skulle komma att gifva uttryck- at sitt missnöje, för 
den händelse att kistan komme att bäras uti procession, och att 
det derför vore klokast att endast ifrån grafhvalfvet flytta upp den- 
samma pa den katafalk uti kyrkan, der kistorna pläga ställas under 
liktalen, samt att det förresten vore ganska egendomligt att föra 
kistan tillbaka till slottet, isynnerhet som det aldrig brukade vara 
tillätet, att lik finge finnas inom det slott, der Konungen residerar. 
Baron von Engeström skyndade sig derför helt upprörd till 
Konungen för att försöka afstyra, att den olycklige grefvens qvar- 
lefvor insattes uti hans embetsväning. Lyckligtvis befann jag mig 
hos Konungen, da Herr von Engeström kom dit, och dä hvarken 
han eller jag genast kunde komma in till Konungen, som var 
sysselsatt med sin toilett, vände sig baronen till mig för att 
bedja mig öfvertala Konungen att på nyss anförda skäl afstyra 
att grefvens lik' ditflyttades. Det kan jag ej», svarade jag honom. 
»Konungen har nu en gäng fastställt ordningen för ceremonien, 
och det vore småaktigt att nu ändra densamma, dessutom kunna 
flera exempel anföras derpä, att lik fatt sta q var pä slottet ända 
till begrafningsdagen. Ja . invände Herr von Engeström, -men 
det har uteslutande varit kungliga personer. Jag anförde da 
för honom flera fall. som inträffat till och med på senare tid, da 
till exempel Grefvinnan von Rosen, som varit anstäld hos de 
kungliga barnen och haft sin bostad pa slottet, efter sin död. 
fick stå qvar der ända till begrafningsdagen. Ja . tillade Herr 
von Engeström, for sådana personer, som haft sin bostad pä 
slottet kan möjligen Konungen lenina ett sådant medgifvande, 
men att nu till slottet föra ett lik', som redan varit ijedsatt i 
kyrkan, det är verkligen for mycket och mäste uppreta folk- 
massan samt kan lätt framkalla nya olyckor. Man kan aldrig, 
svarade jag honom, göra for mycket, da det är fråga om en 
trogen undersate. som utaf det rasande folket, blifvit misshandlad 
och dertill drabbats af denna olycka midt under utöl ningen at 
sitt cmbete. Den vid detta tillfälle kränkta konungamakten kan 



endast vinna upprättelse derigenom att full rättvisa blifvcr be- 
visad tion hederlige inan. som städse lagt sin hängifvenhet för 
Konungen i dagen, och detta kan ej sko på annat sätt, an att 
hans jordiska qvarlefvor blifva egnade all don hedersbevisning, 
som tillkommer honom såsom hofvets främste man. Jag ar dess- 
utom öfvertygäd om att Konungen kommer att visa sig stånd- 
aktig och ej skall vilja andra sitt en gång tattade beslut samt 
att Ni ingalunda kommer att lyckas öfvertala honom. Tala för 
resten sjelf med honom, sa tar Ni se, hvad han svarar Eder* jag 
fruktar ingalunda for folkmassans oroligheter, ty trupperna äro 
nu under säkert befäl samt fullt beredda att möta våld med 
vald.* Herr von Engeström väntade ännu en stund, men då 
Konungens toilett tog lång tid, beslöt han sig slutligen for att 
aflägsna sig. När jag sedermera kom in till Konungen, berättade 
jag för honom hvad som tilldragit sig mellan Herr von Enge- 
ström och mig, hvaruppå Konungen vredgad yttrade: »Jag har 
nu en gång faststält ordningen for högtidligheten och kommer pä 
intet vilkor att ändra mitt beslut, t)' jag kan ej fatta denna 
ängslan, som synes mig löjlig. Sä mycket bättre, om folkmassan 
vill ställa till brak, ty da far man tillfälle att visa, att jag ej skall 
lata det ga denna gång pä samma sätt som den 20 Juni. Peyron 
är förberedd, och jag litar fullkomligt pä honom, och det ar väl 
ända jag, som är herskaren här. Edert beslut fägnar mig», 
svarade - jag, »Ni egcr dessutom ett säkert stöd uti Kronprinsen, 
som ej kommer att lemna Eder i sticket uti det afgörande ögon- 
blicket.'» Kronprinsen hade verkligen begrafningsdagen den 2 t 
denna månad sina hästar sadlade och var fast besluten att vid 
minsta oordning stiga till häst for att med väpnad hand under- 
trycka sjelfsvåldét och illviljan hos en tolkhop, som låtit sig 
missledas utaf illasinnade personer, hvilka sträfvade efter att 
kunna ställa till oreda. Dagen aflöpte emellertid under allsköns 
lugn, trupperna voro uppstälda under vapen, och Stockholms 
garnison hade understöd utaf det pä flera ställen posterade 
artilleriet. Afven andra trupper voro för dagen inkallade. En 
stark kavalleriafdelning åtföljde processionen såväl for ordningens 
upprätthållande som för att utgöra en hedersbevisning at den 
aflidne, som uti lifstiden varit ej blott fältmarskalk' utan äfvvn 
en af rikets herrar och serafimerriddare, h vilket berättigade 
honom till en dylik eskort. De trupper, som marscherade före 
och efter liktåget hade sina gevär och pistoler laddade, detsamma 
var förhällandet med alla de öfriga trupper, som voro utstalda om- 



7 8 

kring slottet och vid de gator, som derifrån leda till Riddarholms- 
kyrkati, der begrafningen skulle ega rum. Starka patruller till 
fots och till hast tågade genom gatorna för att afstyra folk- 
samlingar, och Herr Peyron hade låtit artilleriet uti folkets åsyn 
hulda kanonerna for att ingifva respekt och göra tydligt, pä 
hvilken sida makten fanns. Den tillförordnade Ofverståthåilaren 
Herr Sköldebrand hade dagen förut utfärdat en proklamation 
med förbud emot folksamlingar uppå gatorna samt befallning, 
att alla bodar, först och främst sådana der matvaror och starka 
drycker försåldes, skulle hallas stängda. Som jag harofvan om- 
nämnt, atlöpte emellertid allting under fullkomligt lugn, och föga 
folk syntes på gatorna, h\ art ill säkerligen det mycket hade bi- 
dragit, att allmänheten visste, att trupperna hade befallning att 
vid första oordning skjuta skarpt. Der processionen passerade, 
iakttog folket fullkomlig värdighet, och det syntes vara en öfver- 
flödig försigtighet af t. f. Ofverståthåilaren och Generaladjutanten 
att personligen till häst öfvervaka ordningen, ehuruväl det måste 
anses vara mycket klokt handladt utaf dem. 

Såväl predikan som det deruppä följande liktalet voro ut- 
märkt bra skrifna. Den förstnämnda, som hölls af ( )fverhof- 
predikanten Murray, var dock särdeles försigtigt affattäd, ty han 
vidrörde endast obetydligt hvad som hade hän dt och framhöll 
blott vara pligter enligt evangelium, och kunde gerna uti sin 
predikan hafva inlagt något mera kraft. Den särskilda bon. som 
vid detta tillfälle lästes, var mycket bra. Liktalet var ett full- 
komligt mästerstycke i vältalighet, det innehöll en betraktelse 
öfver den 20 Junis gräsliga tilldragelser och ger sin författares 
både hjerta och snille den största heder; denne är en af de 
aderton i den af Konung Gustaf 111 instiftade svenska akademien; 
visserligen hade han framhållit sin önskan att fa förblifva obekant, 
men hans namn förtjenar verkligen att bevaras ät efterverlden; 
det var Konungens förre bibliotekarie Herr Leopold, en man. 
som stod högt i gunst hos Gustaf 111 och hvilkens arbeten äro 
mycket populära samt intaga bland de främsta rummen inom 
den svenska litteraturen. Den sa olyckligt omkomne var verk- 
ligen värd att fä sitt minne återupprättadt genom ett sådant 
loftal, hans ädla dygder och hans varma hängifvenhet för sin 
herskare hade bort berättiga honom till ett bättre öde. 

Herr Sköldebrand hade varit mycket emot. att jordfästningen 
förrättades med stor högtidlighet, antingen detta nu berodde 
endast pä småaktighet eller derpå, att han verkligen hade stora 



försänkningar bos det parti, som var inveckladt uti och möjligen 
framkallat oroligheterna den 20 Juni. 

Han hade gjort allt för att söka förhindra begrafningen och 
föregaf sin fruktan för orolighetcternas upprepande. Herr Skölde- 
brand ar nog en mycket rättskaffens man och har alltid haft an- 
seende att vara det, men partiandan kan tyvärr ofta torleda den 
mest rättänkande menniska till ganska mycket. Man var dess- 
utom behäftad med denna tidens lyte, den s. k. frihetskänslan, 
som han städse lade i dagen, och kunde derför icke med 
Cflad håg se, att en man sådan som Grefve Fersen b vilken alltid 
uppträdt såsom kunglighetens och konungamaktens beskyddare, 
egnades en så stor hyllning, som den högtidliga begrafningsakten 
innebar. Då nu emellertid allting aflöpte uti lugn och ordning, 
sökte han tillskrifva sig förtjensten att härtill hafva bidragit, 
ehuruväl det är otvifvelaktigt att äran häraf tillkom General 
Peyron såsom befälhafvare for Stockholms garnison. Denne hade 
skaffat sig en särskild hemlig polis, bestående af underofficerare 
och soldater vid garnisonsregementena, derför att han ej ansåg 
sig kunna lita pä den ordinarie poliskåren. Genom denna hemliga 
polis hade han lyckats skaffa sig kännedom om allt, som yttrades 
rundtomkring uti .staden samt pä krogarna i stadens utkanter. 

Herr Sköldebrand hade. innan den högtidliga begrafnings- 
akten blef bestämd, lör mig gifvit uttryck at sin farhåga för 
hvad som skulle inträffa, om begrafningen blefve förrättad an- 
norlunda an uti den största enkelhet, derför ansåg jag mig nu 
dagen efter begrafningen böra fråga honom, hvem som fatt rätt, 
han eller jag, häruppä svarade han mig synbarligen besvärad: 
Men dett.i har likväl ej kunnat ske utan de alclra största an- 
strängningar samt säkerligen ej utan alla de åtgärder, som af 
mig blifvit vidtagna for att lugna alla dem, som kunnat hafva 
for alsigt att ställa till oordningar, och polisen har varit särdeles 
verksam för att uppnå detta resultat. Jag kunde blott småle ät 
ett sådant svar och vände honom ryggen. 

Baron Engeström hade verkligen ganska mycket arbetat för 
att fä de brottsliga från den 20 Juni bestraffade och (jrcfve 
Fersens minne återupprättade denne olycklige man. som sa 
grymt och orättvist blifvit misshandlad och mördad; nar jag 
derför dagen efter begrafningen råkade honom, visade han sig 
särdeles belåten öfver att han kommit underfund med att man 
sökt föra honom bakom ljuset. Jag frågade honom dä: »Nåväl, 
min herre, hade jag ej rätt deruti, att allting skulle komma att 



So 

aflöpa uti största lugn?» »Jo , svarade han. Jag är mycket be- 
låten öfver att sa ar förhållandet, men jag hade verkligen ej 
väntat iiaif» detta efter allt hvad nian Tor mig hade berättat. 
Baron vem Engeströni menade nog uppriktigt, då han yttrade 
detta, men han har onekligen det stora felet att vara alltför lättro- 
gen, isynnerhet när han far hora något frän personer, som han 
anser sig böra hysa fortroende för. 

Sedan nu Grefve Fersens begrafning egt rum, kunde man 
uteslutande fä tänka pä, huru den olyckliga Grefvinitan Piper 
skulle kunna befrias ifrån att längre qvarstanna pä den lastning, 
der hon frivilligt hade lätit innesluta sig. Visserligen hade genom 
en utfärdad kungörelse hennes oskuld redan blifvit fullständigt 
ådagalagd, h varför hon äfven mycket väl kunnat lem na sin till- 
flyktsort, men som jag redan förut omnämnt önskade hon dessför- 
innan se sin broders minne till fullo återupprättadt ; nu var 
Grefve Fersens oskuld utaf domstolen erkänd, och den högtidliga 
begravningsakten hade egt rum, också fordrades det blott för 
att hon kunde fa begifva sig från fängelset, att hon erhöll nödigt 
skydd utaf den kungliga myndigheten, som fullständigt bekräftade 
hvad som innehölls uti kungörelsen samt det särskilda af Konungen 
till henne skrifna brefvet. Jag talade om denna sak både med 
Konungen och med Generaladjutanten Peyron, som ju var den, 
som. vid förefallande behof egde att vidtaga nödiga anstalter 
for grefvinnans beskydd och hvilken stod pä hennes sida. Gref- 
vinuan önskade gerna få färdas genom Stockholm, hvilkct hon 
ej ansåg böra vara förenad t med någon fara, da hon ju var full- 
ständigt oskyldig och detta blifvit ofientligt förklaradt. Hertig 
de Pienne, som sa ädelmodigt följt henne och icke lemnat henne 
under hela hennes vistelse pä Vaxholm samt till och med tagit 
afsked frän sin tjenst för att helt och hållet kunna egna henne 
sin vänskap, hade troligen intalat henne detta, för att hon i Stock- 
holm skulle fä tillfälle att återse sina slägtingar och vänner. Dä 
jag emellertid hade mig bekant att man fortfarande lika skonings- 
löst som förut talade om Grefvinnan Piper, ansåg jag det vara 
lugnast för hennes egen säkerhet, att hon ej kom genom Stock- 
holm utan tog en annan väg. Hennes bada söner, som varit i 
Stockholm med anledning af morbroderns begrafning, anhöllo 
att fa till mig framföra sina tacksägelser for det intresse och den 
omvårdnad, som jag hade om deras moder; jag Fick dervid till- 
fälle att för dem framhålla min äsigt rörande denna sak, hvilken 
de fullkomligt gillade, men de anhöllo att till yttermera säkerhet 



8i 



ilcras moder skulle få åtföljas utaf en oliieer. med hemligt be- 
myndigande utåt Konungen att vid förefallande behof bruka våld 
till hennes försvar. Sjelf hade jag redan förut tänkt häruppå, 
men grefvinnan hade framhållit, att hon fruktade, att detta skulle 
kunna gifva henne sken af att vara en fånge; 

Alltsedan min afresa till Strömsholm hade jag underhållit 
brefvexling med grefvinnan. Till en början kommo hennes 
bref mig tillhanda under kuvert till General Adlercreutz, men 
sedermera genoiii särskilda bud. Jag fick nu bref Iran henne, 
att hon ville följa mitt förslag; antingen hade hennes söner öfver- 
talat henne härtill eller hade hon fatt samma rad utaf andra; 
hon sade sig helst önska till följeslagare någon, som ej hörde 
till hennes slägt och som skulle vara i stånd att försvara henne 
med väpnad hand. om detta skulle synas erforderligt. Jag kände 
mig mycket glad öfver hennes beslut och framstälde saken för 
Konungen, hvilken godkände förslaget och lofvade att tanka ut 
någon härtill lämplig person. Jag talade äfven med Kronprinsen 
om detta, ehuru han, som ej närmare kände Grefvinnan Piper, 
ej kunde tor henne hysa något särskildt intresse, annat än för 
att vara mig behaglig, men da han emellertid mycket haller pä 
den kungliga värdigheten, insåg han, att det var af vigt att den 
till grefvinnans forman afgifna kungliga förklaringen på lagligt 
satt understöddes och hennes person finge erforderligt beskydd, 
lian tog derför saken om hand och framhöll betydelsen af att 
hon eskorterades, hvaruppå han mycket höll. Generaladjutanten, 
som äfven delade mina åsigter härutinnan, bad mig angifva någon 
})erson, som kunde vara grefvinnan behaglig såsom följeslagare. 
Ofverste Reutersvär J, hvilken af Gustaf 111 blifvit använd vid 
Konung Ludvig XVl:s flykt till Varennes och derefter åtföljt 
Grefve Fersen samt en tid varit Chargc d'affaires syntes mig 
vara en lör detta ändamål särdeles lämplig person. Konungen 
godkände detta mitt förslag samt gaf honom detta uppdrag, som 
han utförde till såväl Konungens som Grefvinnan Pipers stora be- 
låtenhet; grefvinnan tackade mig sedermera särskildt for detta val. 

1 stället för att taga vägen genom Stockholm förde han 
grefvinnan genom Vestmanland till hennes egendom Löfstad i 
Östergötland; hon uppehöll sig under resan tvenne dagar hos 
sin son pa Engsö, der denne uti kyrkan, hvarest familj egrafven 
finnes, liit anställa en högtidlig tacksägelsegudstjenst med anled- 
ning at moderns fullständiga befriande från alla misstankar, 
äfvensom till åminnelse af sin aflidne morbroder Grefve Fersen. 



Kyrkan var illuminerad, och grefvinnan blef såväl dit som der- 
ifrån buren af sina bada söner och sin mag. Dä hon under sin mans 
lifstid varit herskarinna derstädes, äfvenså under sonens minder- 
årighet förvaltat egendomen till sina underhafvaiides fromma, 
voro dessa nu närvarande vid högtidligheten och egnade henne 
en lillig hyllning. Resan gick lyckligt och väl, och vid Löfstad 
blef hon med stor gladjcbetygclse emoitagen. Kj blott de under- 
hafvande derstädes utan äfven de ifrån brödrens i närheten be- 
lägna egendom ljung lade vid detta tillfälle i dagen sin stora 
lillgifvenhet for sin aflidne husbonde och dennes syster. 

Konungen söker på alla satt att lägga i dagen huru be- 
låten han är med Kronprinsen, och sjelf börjar jag verkligen 
att hysa högaktning for honom. lians uppförande vid detta 
tillfälle har tillförsäkrat honom min innerligaste vänskap. Det 
sätt han städse iakttager gen t emot Konungen kan ej nog be- 
römmas, en verklig son kan ej visa en större uppmärksamhet 
och vördnad än Kronprinsen vid alla tillfällen gör det emot 
Konungen. Dä jag talade med honom rörande händelserna den 
20 Juni. svarade han mig: Xi vet mer än väl, att jag ingen rost 
har i rådet och att min skyldighet är att underkasta mig Konungens 
vilja och beslut, hvarför jag ingenting kan utlofva, såvida ej 
något särskildt tillfälle yppar sig. men det gifver jag K der 
mitt hedersord uppå, att om sa inträffar, skall jag göra allt, livad 
jag kan. Min öfvertygelse är verkligen också, att såvida icke 
Kronprinsen ingripit, sä hade hvarken den högtidliga begrafnings- 
ceremonien, ej heller det hedrande sätt, hvaruppå Grefvinnan 
Piper blef behandlad kommit i fråga, ty han förklarade sig efter- 
tryckligt för bådadera, men detta utan något skryt och utan att 
vilja att det skulle märkas, att det kom ifrån honom, tvärtom 
sökte han låta påskina, att det uteslutande berodde pä Konungens 
eget initiativ, och undvek der för alla slags tacksamhetsbctygelser. 
När han talade om saken med Konungen, skedde det, ehuru med 
kraft, likväl med den allra största undergifvenhet ; härigenom 
förskaffade han sig alla hederliga menniskors odelade: högaktning. 
Kronprinsens hela uppträdande såväl emot Konungen £>ch mig, 
som ock emot sin omgifning är sådant, att det måste tillvinna 
honom hela folkets erkännande, och han börjar äfven redan att 
blifva allmänt älskad. 



1 Innehåller betraktelser öifver Jen politiska ställningen i allmänhet. 



83 

[ag kan verkligen ej underlåta att ytterligare vidröra I lerr 
Silfverspa^res uppförande nied afseende på G ref ve Fersén. Man 
ar allmänt ansedd för en person med en svag karakter och för- 
svaras uteslutande af sina gamla partivänner. 1 lan har försökt 
att urskulda sig infor Kronprinsen, Jiyilken, okunnig som han ar 
om hans uppträdande den 20 funi, behandlar honom på samma 
sätt som alla de öfriga generalerna, men af allmänheten betraktas 
han såsom en lågsinnad person. Konungen tilltalar honom aldrig, 
och han inbjudes ej till hofvet af annan anledning an att anses 
tillhora Prinsessans hof. Man haller sig likväl framme vid alla 
tillfallen; när Konungen tager emot generalit etet eller sitt hof, 
ar han alltid en af de förste att inställa sig, ja, han var till och 
med med pa Grefve Korsens begratning; antingen ar lian verk- 
ligen sa inskränkt att han oj märker, hurusom alla menniskor 
lika såväl som Konungen undvika horn un. eller också vill han 
genom sitt satt att uppträda ådagalägga sin oskuld. lian är 
med i hofkretsarne och öfverallt. han har till och med in- 
funnit sig hos Grefven och Grefvinnan Fabian Fersen samt 
med dem talat om händelsen den 20 Juni pä ett sätt, som orn 
han varit Grefve Fersens räddare, lian skryter för alla ofver att 
Konungen talat med honom, da sanningen tvärtom ar att Konun- 
gen aldrig rigtar ett ord till honom. Hans uppträdande är sa 
besynnerligt, att ingen ratt kan begripa detsamma, men det bi- 
drager åtminstone ej att öka den aktning man kan hysa för 
honom' i stallet är han nästan allmänt utpekad nu. sedan man 
latt närmare kännedom om detaljerna vid händelserna den 20 juni. 
De personer, som söka urskulda honom, förklara att han tappat 
hufvudet samt saknat erforderlig beslutsamhet, hvilket likväl 
ingalunda kan vara till hans beröm. Man far val se. nar en 
gäng hela rättegängen blifver utredd . och Herr Silfversparres 
verkliga uppforande blifver bekant, huruvida han skall kunna 
rättfärdiga sig; under tiden sprider sig dock kännedomen om 
hans handlingssätt ibland allmänheten, och sanningen kommer 
alltid fram. Grefve Fabian Fersen och hans gre tvinna taga 
emellertid numera aldrig" emot denne general, nar han latjr an- 
mäla sig, ty de hafva fatt kännedom om livad som genom for- 
hören blifvit utrönt, jag tror dock for min del med säkerhet, 
att han felat mera genom dumhet än till följd af brottslig vilja. 
Fa det hela är dock alldeles omöjligt att förstå något af det, 
som hände denna olyckliga dag, livars tilldragelser säkerligen 
blifvit framkallade 11 ta f partilidelserna. Alan fruktade troligen. 

Ptrs o n historisk tiJskrift. o 



S4 

att se Konungen omgifven af royalistcr, hvilka kunde gifva honom 
nyttiga rad, och önskade, att demagogerna ensamt skulle komma 
till makten. Hela denna sak är dock fullkomligt omöjlig att be- 
gripa, men säkert är, att den för all framtid kommer att utgöra 
en skamfläck för den svenska nationen. — — — — — — 



1811. 
Juli manad. 

i 

Den långvariga rättegången rörande händelserna den 20 Juni 
börjar nu ändtligen att närma sig sitt slut och de vidlyftiga 
handlingarna, hvilka upprepade gånger blifvit genomgångna såväl 
hos polisen och kämnersrätten som uti hofrätten kunna un 
öfverlemnas till statsrådet: Den dom, som Hofrätten afkunnat 
ofver de personer, som befunnits vara Grefve Fersens mördare, 
och dem, som framkallat Upploppet den 20 Juni, var ovanligt 
mild, h Vilket måste antagas bero antingen pä svaghet hos 
domstolen eller också derpå, att den förberedande undersökningen 
spridt föga ljus i saken. Det var tydligt, att polisen velat und- 
vika, att personer i framskjuten samhällsställning och som tagit 
verksam del i [809 års revolution, skulle komma att bestraffas; 
man försökte dcrför att öfverskyla deras brottslighet och sa 
missleda undersökningen, att de skulle drabbas uteslutande af 
misstankar. 1 )et omtalades emellertid ganska allmänt, att det 
var Herr von Plåten, som allra först framkastat tanken på historien 
om Prins Carl .Augusts förgiftning, och i sammanhang härmed 
utslungat missstankar emot den förre Konungens förtrogne 
vänner; man påstod också, att Herr von Mannerheim, som be- 
kläder befattningen som Justitie-Ombudsman, varit det egentliga 
upphofvet till oroligheterna, och att han till och med den 20 Juni 
förklädd varit med bland folkhopen for att underblåsa upp- 
hetsningen. Sädana rykten äro allmänt spridda bland allmän- 
heten, men de äro verkligen sa ohyggliga, att jag icke vågar 
försäkra någonting bestämdt härvidlag och skulle for min del 
ger na vilja hoppas, att de äro ogrundade, men sa mycket är 

1 Innehåller ej lill förevarande ämne hörande betraktelser. 



35 



dock fullkomligt säkert, nämligen att Herr von Plåten var en af 
de förste, som framkastade misstankar rörande prinsens för- 
giftning, likasom att det var från den utaf Herr von Mannerheim 
strax efter Carl Augusts död med anledning af riksdagskallelsen 
instiftade klubben, som den ohyggliga fabeln Räfvarne» ut- 
spreds-, åtminstone biet den der i första hand uppläst och 
diskuterad, [nom denna klubb förtalades för resten alla den 
torre Konungens förtrogne vänner och behandlades såsom 
eländige giftblandare; minst af alla skonades familjen Fetsen. 

Nog hade man bort väcka åtal emot militärbefälet' och i 
främsta rummet emot 1 lerr Silfversparre, men Konungen lät af 
politiska skäl öfvertala sig att ej vara för sträng utan taga hän- 
syn till den verksamma del, som denne tagit uti Gustaf Adolfs 
arrestering, och det är verkligen ett bevis på Konungens 
mildhet, att han ej ännu låtit ställa honom under krigsrätt. 
Militärbefälet i allmänhet förtjenade att bestraffas för sin pligt- 
förgätenhét att ej hafva sökt afstyra detta upplopp, som stort den 
allmänna säkerheten. Då man emellertid hade sina misstankar, 
att ganska högt stående personer vore invecklade här ut i , undvek- 
man med tlit att försöka taga reda pä anstiltarne af denna ohygg- 
liga händelse samt ledde undersökningen med slapphet och 
långsamhet. Ett helt är hade gått utan att man lyckats upptäcka 
någonting eller kommit till något resultat. Nu blef hovrättens 
dom underkastad Konungens pröfning, sedan högsta domstolen 
för sin del förklarat, att den ansåg hofrätten hafva dömt alltför 
mtldt. Kronprinsen var äfven särdeles missnöjd med hofrättens 
dom och begagnade sig nu haral att återförvisa saken till hof- 
rätten för ny behandling i och för skärpandet af de brottsliges 
straff. Han uttryckte högt inför alla sitt stora missnöje och 
kallade domen löjlig. Det var efter öfverenskommelse med 
Konungen, som han den 25 i denna manad uti statsrådet for- 
klarade, att hofrätten skulle anmodas fatta ett annat beslut. Man 
visste, att endast presidenten och tvenne ledamöter ansett att 
en strängare behandling bort tillkomma dem, som gjort sig 
skyldiga till mordet, samt dem, som varit upphofvet till l^indel- 
serna den 20 Juni, men att alla de öfriga ledamöterna hade varit 
svaga nog att lata skrämma sig till att fatta ett sä foga värdigt 
beslut. Man misstänker, att de insett, att liera högt stående 
personer voro medbrottsliga derför att de befrämjat saken, 
och de fruktade törhända dessas hämnd tor den händelse de 
brukat större stränghet. Det ar i sanning högst bedröfligt att 



86 



finna, huru illa denna angelägenhet blifvit behandlad samt med 
hvilken långsamhet och vårdslöshet, som man bedrifvit under- 
sökningen för att upptäcka de medbrottsligc, likasom huru man 
på alla sätt sökt skona militärbefälet lör att icke blotta befäl- 
h af vårens dumhet, sinnesfrånvaro och oduglighet. 

Konungen förargade sig sig sjeli vid genomläsningen utaf 
handlingarna i målet ganska mycket öfver, att han underlåtit att 
genast lata arrestera Herr Silfversparre* men felet var nu en gång 
begånget, och Konungens godhet och mildhet hade vid detta till- 
fälle icke förnekat sig. Det vill derför verkligen synas, som om 
militärbefälet kommer att gå fullkomligt strafflöst frän det hela. 
Sjelf har jag genom last handlingarna, och af dem framgår det 
ganska tydligt, att det borde varit en latl sak att hafva kommit 
de hemliga driffjedrarne på spåren, men sedan man nu dragit 
ut pä tiden, torde det nog blifva svårare. 

Kommer ej en efterverld att vinna större klarhet i allt detta 
an det lyckats för samtiden, och detta är val föga troligt, sä för- 
blifver för all framtid hela denna historia en förborgad hemlighet. 



November manad. 

Såsom jag under sommarens lopp O-m förmäl t hade Kron- 
prinsen ej velat godkänna den dom, som högsta domstolen 
afkunnat öfver de brottslige frän den 20 Juni, nu hade domstolen 
något skärpt de ädomda straffen. Justitie Kanslern hade ställt 
1 ferr Silfversparre och militärbefälet under åtal för pligtför- 
gätenhet. Kronprinsen omtalade detta för mig och omnämnde, 
att några af statsråden verkligen önskade se Herr Silfversparre 
bestraffad, men han trodde i alla fall, att allt skulle aflöpa uti 
godo. Det föreföll verkligen strax efter Kronprinsens hitkomst, 
som om han skulle önskat se anstiftarne af upploppet» strängt 
bestraffade, likaså väl söm de pligtförgätne personer, hvilka 
underlåtit att afstyra detsamma, men nu, sedan man ifrån början 
begått den försummelsen att ej ställa Herr Silfversparre under 
krigsrätt, tyckes kronprinsen lyssna till de föreställningar, som 
göras honom härvidlag, att ett sådant steg skulle kunna be- 
traktas såsom ett öppet klander utaf den mildhet, som Konungen 



*7 



visat. Dessutom är äfven General Adlercrcutz invecklad uti 
saken, då han genom de försök han gjorde att lugna folkmassan 
ej lyckades rädda (rrefve Fersen, hvilket nog varit möjligt, om 
han redan pä förmiddagen vidtagit samma åtgärder som pa 
eftermiddagen, nämligen att lata skjuta pa folket. Man hade 
dessutom särskilda hänsyn for Silfversparre med anledning af 
den verksamma del han tagit uti hvad som den 13 Mars gjordes 
for att rädda fosterlandet ur det olyckliga läge, som Gustaf 
Adolfs galenskaper stortåt det uti. Alla dessa omständigheter 
inverkade nog pä Kronprinsen till att nedtysta hans redbara 
hjertas maningar att söka fä de pligtförgätne bestraffade. Emeller- 
tid kommer man att försätta Herr Silfversparre ur tjenstgöring 
och tvinga honom att med det snaraste taga afsked. Man är 
verkligen alldeles oduglig att fora något befäl, ty han saknar 
fullkomligt all militär begäfning. 1 



Biskopen i Strengnäs Johannes Mattiae sjelf- 
biografiska anteckningar. 1 

Han föddes 159- 29 u i V. Husby i Östergötland, der fadern 
var kyrkoherde. Vid sju ars ålder, 1599 i april, sedan han af sina 
föräldrar lärt att läsa rent svenska, kom han till länköping med sin 
preeeptor M. Claudius Prytz och var sedan der hos sin broder välb. 
Peder Mattsson i 1 1 år. 

1609 i sept. sänd till Upsala akademi. — ■ 

1 6 10 i juni dog hans fader i Söderköping ueh begr. i V. Husby kyrka. 
1O17 i juni, sedan han varit student i 7 ar, kallades han jemte nägra 

andra till promotion i til. faculteten. 

. ... * 

1 Kågon l i cl efter sedan det beslutet blifvit fattadt, alt ingen vidare rättegång 

skulle inledas emot Herr Silfversparre rörande' hans beteende den 20 Juni, för- 
sökte man förmå honom att ta;^a afsked från sitt regemente. Man bjöd honom 
en oerhörd aekordssumma för att blifva af med honom. Då han ;ir mycket m.in 
om sig, gick han in häruppå; lian fick likväl behålla den generalsvärdighet, som 
han ulan någon som helst krigarebragd förvärfvat sig. (Not skrit ven i februari t8l2.) 

" 1 en i skinnband bunden bok med följande titel: »Freulein Maria Ku- 
phr.vsine, 1'fhalt/. Greffin, Vocabular Buch. Deutsch, Latein, Franlzösisch>, som 
sannolikt tillhört C. G. Tessin. l'r arkivet pa Sjöholm, 



88 



1 6 1 S i maj, sedan han varit student i 8 ar och i 2 år varit erkebiskop 
1*. Kenicii yngste sons lärare, reste han till Akademier till Tysk- 
land genom Danmark och var vid flere universitet; hufvndsakligen 
i Giessen i Hessen sa när i 3 är, der han hufvndsakligen stu- 
derade teologi och orientaliska språk. 

16 jo i maj. hemkallades han att informera Herr Per Grönenbergs söner, 
men blef emellertid kallad till professionen i Upsala, som han 
förestod i l /a är. 

1621 i juli for han med Grönbergs söner Jakob och Peter tili Holland, 
England och Frankrike in pa a,:de aret. 

1625 i sept. strax efter hemkomsten kallades han af Riddarhusdirek- 
tionen till profess. theol. pa Riddarhuset och var det i 4 är. 

1629 i april Hofpredikant. 

1030 1 juni åtföljer armen till Tyskland. Då hans gamle preceptorer 
fick veta att han var i Frankfurt erbjödo de honom att blifva 
theol. doktor i Marburg, detta tillstadde dock ej H. M:t Konungen 
som sade att det med tiden bättre kunde ske i Upsala. 

1632 i sept. »Befallte H. K. M:t migh uthi Dynkelspel i Swafwen reesa 
hem til Swerige, til att wara ä conciniandus et studijs hooss 
then unga Fröken Christina, H. K. M:ts eenda dotter och ar fr 
winge. Men sa blef thenne reesa drögd in til thess H. K. M:t 
war slagen och jagh i medier tijdh blef hooss H. .M:t Ankie 
Drottningen Maria Eleonora». 

1 633 i feb. Blef han expedierad från Wo-lgast till Sverige af enke- 
drottningen att antaga tjensten hos den unga > Arffroken ; samma 
är i mars kom han genom Danmark och tillträdde tjensten i april. 

1634 d. 23 nov. Gifte han sig med kamreraren Nils Olssons äldsta 
dotter J. Karin Nilsdotter. Bröllopet stod på slottet och be- 
kostades af H. K. M:t. — 

1,636 14 2 k. 2 pä dagen föddes dottern Kristina; dog samma år JO o 
och begrafdes i Riddarholmen af Stephanus Gallins. — 

1637 11 4 föddes Johannes i Stockholm. 

1638 - s ' 4 v Gustaf i 

r (> 3 - l o » Anna pa Gröuöö. 

1640 -',0. Promoverad till theol. doktor. 4 

1641 r %a föddes Nils i Stockholm. 
1643 2S . ! 6 » Karin i 

-v /ii »blef migh tilsagt in pleno senatu att jagh confirmerades' 
till biskop i Strengnäs . 

Dagen derefter skedde installation; samma dag voro alla bisko- 
parne bjudne till middag pa slottet. 



8g 



io.}4- Phil. Jacobi tid tillträdde han embetet. 

s 3 n löddes Kristina i Stockholm, 
i (>4 6 4 Klisabeth i ; y i Strengnäs af messling " 7 

164S. 

1(148 9/3 föddes Maria i Strengnäs; f i Stockholm efter riksdagen af 
hetsig sjukdom 1050 17 12, begrafdes i Strengnäs jemte brodern 
Peter s. a. 2 ^/i 2 . 

1650 : ° 5 föddes Petrus i Strengnäs; f s. a. -' 7 > i Stockholm: 

1652 l 7 4 l Carl i •• . 

1054 JJ 7 Maria i Stockholm, döpt i. S:t (Mara; ■[ 1660 i de- 

cember i Stockholm vid riksdagen af messling. 

1656 3 n föddes Catharina i Strengnäs, och dog modern en dag 
senare. 

HustfUti var på sitt 381.de är, och begrafdes den 14 ia . Hennes 
utfärdspredikan hölls hemma i huset af Mag. Anders Ar vi di 
log. et phys. leetor. Sjelfvn likpredikan bolls i Pomkvrkan 
af Mag. Petrus Grubb, theol. leét. 

1658 1 1 skref han sitt testamente, som finnes intaget i boken. 

1659 14 u gifte han sig med fru Beata Nilsdotter killieram till Roc- 
kesta. 1 

En hundraår ing 

skildrad i bref från Kong-1. Bibliotekarien C. C. Gjörwell till Fru Gustaf v a 
Eleonora Lindahl i Norrköping-; dat. Stockholm, d. 10 Oet. 1805. 

Ur Kongl. Bibhs samling. 
(Meddel. af Ikrr Grefve C. Snoilsky). 

Nu til hela Könets Oldtfru, eller Fru Anna Beata Theim^ 
född Luthman, och Enka efter Capitainen Christian Gottlieb 
Theim, död här i Stockholm och på Ladugårdslandet den r Jun. 
sistl. samt uti en ålder af 104, år 1 manad och 3 dagar. Om 
hennes Död och Begrafning finner Du en skriftlig Underrättelse 
af hennes Själe-sörjare, Kyrkoherden Widing uti Ladugårdslandet, 
som bilägges detta Bref likaledes. Alen säsbm jag' personligen 

1 I det följande meddelas förteckning på biskopens egendom i löst och last 
samt fördelningen af arfvet mellan barnen. Huset vid Si. 1'lara tiek sekret. Krano 
och sonen Gustaf. Huset vid l\iddarh,usgatan fick dottern Kristina: det vai byggd l 
af biskopen sjelf. 



9° 

kant denna Heders-Matrona, så har jag ock åtskilligt at tillägga, 
hvilket jag dels har af hennes egen mun, dels at" sjelfva åsynen 
och om gänget kan tilfoga. Jag ät med henne den 23 Mart. sistl. 
hos Herr Grefve Snoilsky, som budit främmande just för denna 
Frus skull; älven som jag sedan besökte henne hemma, korrt 
fore hennes död. Se ila har dessa mina Antekningar. Hon var 
Doter af Sergeanten Pehr Luthman, och io^d på des Boställe i 
Högsäters Pastorat på Dal. Fadren avancerade under Kon. Carl 
XII til Capitaine vid Westgötha-Dals Regemente, och>följde med 
på sista Arets Campagne uti Norrige. Hennes hade Far oeh 
Mor blefvo hvardcra 99 ar gamla, och Modren var blott Enka 
uti 4 är. Denna deras Doter var född den 29 Apr. 1701. Hon 
biel gift med en Tysk Officerare, som också tjente sig iip til 
Capitaine, lag efter Kriget uti Garnison i Stralsund, tog Afsked, 
satte sig ner i Fahlun och deg for 30 är sedan; da hans Enka 
flyttade til Stockholm och biel där boende. Hon hade sett flere 
gånger Kon. Carl XII, äfven honom Lik. Hon lämnar efter sig 
en ogift Doter, 72 ar gammal, och som hon kallar ännu för 
Flickan, och en Dotersson, Lieutenanten Thennenius vid Artil- 
leriet. Ibm bodde til slut på Ladugårdslandet och midt emot 
Kongl. Secreteraren Baron Gripenstierna, som hade mycken God- 
het for henne, och gjorde henne kand af I lans Exc. Grefve 
Oxenstierna, den Tid han var Riks-inarskalk, som utverkade for 
henne hos Konungen en ärlig Pension af 100 Riksdaler. Hans 
Maj:t hugfäldes att .se denna Carolinska, och betalte henne komma 
up pa Slottet ilen 24 Maji sistl . eller dagen näst fore afresan til 
Lägret i Skåne. Konungen visade henne for Drottningen, satte 
sjelt stol at henne och betalte henne sitta medan han talte åt- 
skilligt med henne; men ^jorele henne i synnerhet flere Frågor 
om Kon. Carl XII. Han gaf henne otta Ducater, och slöt med 
de högst nådiga Orden: fag hoppas at, nar vi komma up i höst, 
är ni en ibland de första som halsa pa oss». — Alen hon har nu 
redan gått all verldens väg under och öfver jorden. — 1 lon var 
liten til växten — nu beskrifver jag henne såsom hon var hos 
Grefve Snoilsky — hade små eldiga ögon, läste utan» glasögon 
uti Bok, dock' med stort Tryck; hade god Hörsel, skrynklig och 
torr samt blekgul Hy, god Appctit, ät och drack af alt, hade 
fria och goda maner, höll jämn Conversation, samt log mellanåt; 
gjorde Reflexioner och Skilnad pa de unge Grefvarne Nils och 
Fredric Snoilsky i afseende pa deras Tycke af Far och Mor. 
hvilka alla hon dock" for törsta gången nyss säg; gick rak, endast 



9i 

med en Käpp i handen, Hufvudet var dock något framlutande; 
var lätt uti alla sina Rörelser; hvarken fet eller mager; bar en 
grå Siden-mössa och Stycke med bred fåll, och en svart Siden- 
tygs-klädning. 

Se har Min Bästa Stafva, har Du tvänne Taflor. Gjör nu 
sjelf dina Kellexioner. 



En autograf af J. Haydn. 

I Se facsimile). 
(Meddel. af llofmarskalken Silfverstolpe I 



Wohlgebohrner 
Ver Ehrungs:\viirdigster Herr v. Silverstolp!' 

Ich bin so dreist beyliegende io ti. dem guten Mådehén tur Ihre 
inir g dedicirte Quartetten als eine kleine Erkenntlichkcit durch Sie 
mein Herr \. Silverstolp zu iiberschicken ; ahbey bedaure ich aber, 
dass ich die versprochene zusage in betreff deren iibrigen Exemplairen 
an die Liebhabers zu verkaufen nicht erfiillen kan. indem zwey sehr 
vermögende Cavaliers, deren Namnen zu nennen ich mich schäme 
und denen ich die erste Violin-stimme zu durchsehen iiberschickte, 
sich eusserten, diese Quartetten noch vor den Kauf zu dutchfiedlen. 

Aus dieser mir entgegengesetzten Handlung und der Delicatesse 
wegen muss ich auf die Wohlthat fur dass gute Mädchen Verzicht 
thuen! Ubrigens bin ich mit vorztiglichster Hochachtung 

Euer VVohlgebohrén 

gehorsamster Diener 

Joseph Haydn. 

Von Hauss S02 

den 6tn Febr. » 

1 Bmefvet är skri f vet till chargc d'aftajres Fredrik Silfverstolpe, slutligen öfver- 
intendent. Det var denne, som till Sverige öfverförde Haydns »Skapelsen , till 
hvars repetitioner och första uppförande i Wien under kompositörens egen ledning 
han inbjöds. Texten till nämnda oratorium ar ock delvis af honom öfversalt. 



Ett statistiskt arbete om Sveriges adel. 



At Sveriges adel hafva mänga af vårt lands forskare egnat sitt in- 
tresse. Historieskrifvarne hafva aldrig förnekat att detta stånd spelat 
en betydelsefull roJ i de förflutna tidernas lif, vare sig de nu velat 
se denna såsom en af de ljusa sidorna i utvecklingen eller såsom den 
mörka kraft, som hindrat framåtskridandet och berédt olyckor öfver 
fäderneslandet. Skriftställare, som beaktat några särskilda sidor af 
\ art lands kulturella utveckling, hafva ofta kring adliga personer eller 
kring adeln i dess helhet grupperat sina tidsmalande skildringar. Och 
för genealogen har Sveriges adel varit ett tacksamt studiefält — ingen 
annorstädes hafva källorna för honom sa rikligt erbjudit sig. 

Intresset för adelns historia har' knappast bleknat med tillbaka- 
gången i ståndets politiska betydelse. Den högre bildning, som 
öfverallt vidgar intressekretsen, drar inom sin ram allt liera sidor af 
menskligt vetande; och om de ämnen, som beröra Sveriges adel, 
ej längre ta sin styrka genom kampen mellan politiska intressemot- 
satser, sa kunna de i stallet lungt beaktas at vetenskapen, som iakttar 
utan att fördöma. Kring dem strålar dessutom ännu den nimbus, som 
h varje generation sa gerna ser öfver de gångnas lif. Såsom ämne 
för forskning är Sveriges adel ett värdigt föremal, stort genom det 
helgjutna i dess existens. 

Nyligen har af professor Fahlbcck i Lund utgifvits första delen 
af et l arbete kalladt Sveriges adel. h vilket lo f var att blifva ett 
bland de märkligaste, som kunna antecknas i adelns bibliografi. Det 
är här en alldeles ny sida af ståndets historia, som beröres, <och efter 
en strängt vetenskaplig metod framläggas fakta, som gifva uppslag till 
intressanta, hittills obeaktade iakttagelser. 

Arbetet är en statistisk undersökning öfver de på Riddarhuset 
introducerade ätterna och öfver adeln som befolkningsgrupp. Den nu 
utkomna delen sysslar med ätternas demograf! och deras historiska 
utsträckning i talen, en senare del skall behandla ätternas plats i den 
lefvande folkmassan. 

Både formelt och reelt, både med hänsyn till metod och slut- 
resultat, är arbetet hufvudsakligen af intresse från befolkningsstatistisk 
synpunkt. De stora frågor, som länge sysselsatt sociologer och psyko- 
loger, frågorna om folks och slakters utdöende, om ärftlighet, om drif- 
vande krafter i befolkningens tillväxt, om nativitet och könens fördel- 
ning — alla dessa berör författaren med utgångspunkt fräi* statistiska 
premisser. Han granskar äldre och nyare teorier, ftån Malthus' kon- 
struerade lära om menniskornas förökning, till Hansens mera mång- 
sidiga uppfattning om ståndscirkulationen. Hvad som härvidlag för- 
länar arbetet dess särskilda intresse är att författaren vunnit sina re- 
sultat därigenom att han kunnat statistiskt begränsa ämnet inom ett 
särskildt lämpligt område. Mans undersökning ror sig kring en be- 
folkningsgrupp, som hittills inom statistiken knappast varit föremal tur 



en systematisk granskning, nemligen ätten. På denna just Ur en 
grundform för det geivealogiska samband, genom hvilket släktet fort- 
lefver, förefaller det tydligt, att lian vid sina slutledningar bör se sa- 
kerna frän en annan sida än den mer eller mindre ensidiga filosofi- 
ska spekulationen. 

Betraktar man arbetet från genealogisk ståndpunkt, sa samman- 
hänger dess varde just med författarens beaktande af ättens betydelse. 
För en genealog kan det icke \ara annat an glädjande att se, Innu 
resultatet af hans forskningsarbete dragés m under nya vetenskaps- 
grenar, som erkänna dess varde, och huru området vidgar sig fot 
studier i lians ämne, på samma gäng han bibringas en mera mång- 
sidig syn pa släkternas sammanhang. Professor Fahlbecks uttalande 
om genealogiens betydelse ar sa myöket mera beaklansvärdt, som det 
egentligen är första gängen i vart land en person med hans veten- 
skapliga anseende velat pa vetenskapens niva ställa ett forskningsom- 
råde, som man ansett hänvisad t endast at det personliga släktintresset. 

Några sjelfständiga genealogiska iakttagelser ligga ej bakom för- 
fattarens arbete. bet rent genealogiska utbytet ■ — om inan sa vill 
kalla det — blir endast de schematiska öfver^sikterna öfver samtliga 
ätter med ■uppgifter om tiden för deras introduktion och utslocknande, 
ättefaderns nationalitet och yrke samt några smärre anmärkningar. 
Samtliga tabeller, som äro grundade pa Svenska adelns attartallor. 
äldre och nyare serier, äro mycket öfverskådliga och synnerligen 
lämpliga som uppslagsbok öfver adelsätterna. 

Arbetet är ordnadt på lyra afdelningar: inledning, de lefvandc 
ätterna, de döda ätterna samt lefvande och döda ätter. I inledningen 
framhällas en del allmänna synpunkter, stam Is- och klassorganisationer- 
nas plats i den historiska utvecklingen, adelns betydelse för Sveriges 
historia och dess karaktär af ett socialt urval, hvilken förklarar dess 
glänsande politiska rob 

Vid studiet af de lefvande ätterna söker författaren först begränsa 
ättebegreppet. Han skiljer mellan den fysiska och historiska ätten 
och förstår med den senare den på endast manlig härstamning grun- 
dade ätten eller för närvarande tid den krets af blodsfors andter och 
deras hustrur, som bära samma tillnamn. K huru ätten i denna be- 
märkelse är mer eller mindre konventionell, kan den dock studeras 
till sin sammansättning, tillväxt och utslocknande. I an högre grad 
an med de öfriga historiska ätterna kan delta göras med de adliga, 
då de genom introduktionen pa Riddarhuset under hela sin utveck- 
ling äro bestämdt afgränsade. 

1 fråga om de nu lefvande ätterna är det hufvudsakligen med 
deras antal och ålder författaren sysslat. Ar [890 uppställer han som 
gräns for sina undersökningar och uppger antalet lefvande ätter till 
732. Genom att sammanräkna de samstämmiga d. v. s, de som utgå 
från en och samma adlige ättefader, således en stor del af de med 
högre värdighet förlänade, redin erar han siffran till 638 sjelfständiga 
ätter. Från Karl XI:s regering härstammar det största antalet ätter, 
Iran Oscar II:s det minsta. Om de gångna tiderna indelas i 25-års- 
perioder, blir det perioden 1 7 1 6 — 1740 som till vår tid lemnat de 



94 



flesta minnena från upphöjelser i adligt stånd. Ej mindre än 98 nu 
lefvande ätter hafva under dessa ar blifvit naturaliserade, under det 
att endast 48 kunna kalla sig gammal adel, d. v, s. åberopa adlig 
värdighet äldre än 1 5 9 1 • 

Den mest intressanta och mest omfattande delen af professor 
Fahlbecks arbete iir den som handlar om de döda ätterna. Det ma- 
terial, som här statt honom till huds, har fullt lämpat sig for en sta- 
tistisk utredning; da det bildar ett afslutadt helt. kan det från alla 
tänkbara sidor bedomas. Genom att skärskada ätternas lifslängd, 
dödsordning, sammansättning m. m. i alla dess olika skiftningar tror 
sig författaren finna, att lagar gälla för ätternas utslocknande, lagar 
som äro oberoende af tidernas skiftning, fullt säkra i sin regelbunden- 
het. De uttalanden han gör i dessa frågor bilda kärnpunkten i hans 
arbete, det som han sjelf tyekes betrakta som hufvudresultatet. 

De (född ätternas antal stiger till en långt högre siffra än de 
lefvandes. Då kommendörsätter och adopterade ätter räknas som 
särskilda, bringas den upp till 2,324, således mer än tre gånger de 
lefvandes. 1 Af dessa äro dock en del endast heraldiskt döda. d. v. s. 
uppflyttade i högre stånd, andra nationelt döda genom utflyttning frän 
Sverige. De verkligt dödas antal kan beräknas till 2,026. Men be- 
tänker man, att flera utdöda ätter endast äro grenar af större stam- 
mar som ännu lefva i andra förgreningar, sa måste denna siffra än 
mera reduceras. Den gretliga klassen visar den minsta procenten 
af döda ätter, rak ha dt på samtliga inom klassen, den adliga den 
största. 

Vid sina undersökningar grupperar författaren ätterna hufvudsak- 
ligen etter tre grunder: åldern vid utslocknandet, tiden för utslock- 
nandet och antalet led; den sistnämnda indelningen, som är den ge- 
nomgående, sammanställes stundom med en gruppering efter tids- 
perioder tor adlandet. De ätter som i dessa fall behandlas äro natur- 
ligtvis ic ke alla de döda, ila både åldern och ledens antal för en stor 
del äro okända. Sä är det endast något öfver 1,200 ätter som lemna 
material för en åidérsundersökning och öfver 1.500 för en indelning 
efter led. 

Det visar sig att de döda ätterna i allmänhet varit kortlifvade. 
Endast en ätt har uppnätt öfver 300 ar - oberäknadt ätterna af gam- 
mal adel, h vilkas åldersår man ej kan exakt angifva. Häremot hafva 
341 ätter utgått innan de lefvat i 25 ar. Redan här skönjer man 
tendenser till en lag, da antalet vid en viss ålder döda ätter stiger 
alldeles jemt i samma man som åldersperioderna sjunka. Likartad 
blir slutsatsen vid grupperingen efter led. Antalet ätter, som lefvat i 
endast ett led, d. v. s. utgått med ättefadern, är större än tvåleds- 
ätternas o. s. v. ända tills nioledsätterna visa den lägsta siffran: af 
de under beräkningen indragna ätterna hafva 52S, d. v. s. mer än en 
tredjedel, dött med grundläggaren, och endast två lefvat i nio led. 

1 Da förfaltaröia for de döda ällernci har vall 189S i il 1 gränsar och då han 
vidtagit nåmda dubbelräkning, öfverstiger hans tal för lefvande och döda del 
numinertal, 2,891, som a Riddarhuset tinnes. 



95 



( >m man med hjtip äf ätternas medellifsUingd, söker konstruera en 
tidslängd för generationerna, finner inan, att äfyen denna tyckes af- 
taga med ätternas ålder, sa att treledsätterna halva en längre gene- 
rationslängd än fvraledsättcrna ete. 

Kri jemförelse mellan lefvande och döda ätter, ordnade efter 
tiden för adlandet, tyckes ådagalägga att inom h varje grupp på 25 
ar de döda slakterna utgöra en allt större procent af samtliga under 
gruppen upptagna, ju längre tillbaka i tiden de blif.vit adlade, de lef- 
vande däremot en mindre. Detta skulle tyda på att för ätterna lik- 
som for individerna åldern ar den förnämsta dödsorsaken. Dock 
märkas här liera kastningar och särskildt visar det sig au for ätterna 
af gammal adel de k varleh andes procent varit större än ful' de 
under 1600- och hörjan af [700-talen adlade. Författaren söker 
förklara detta undantagsförhållande sa. alt den äldre adeln länge bi- 
behållit sin karaktär al' jordadel, och därigenom sparat mera lifskraft 
an de senare tillkomna ätterna, hän sannolikheten al' en sådan för- 
klaring talar äfven den omständigheten, att rörande de gretliga och 
frihefrliga ätterna det proeentiska talet för de kvarlefvande af gammal 
adel ar långt större än rörande adeln 1 gemen. 

Genom framkonstruerande al mortalitetskoefhcienterna söker för- 
fattaren gifva styrka ät den lag, som han redan funnit antydd, när 
han ordnat ätterna efter ted, neinligen att dödligheten inom ätterna 
aftager med åldern, sa att dödsfaran skulle vara störst under de första, 
åldrarna och leden, men minskas, när dessa lyckligen vore genom- 
gångtia. 

En utredning af dödligheten under olika tidsperioder visar gan- 
ska stora skiftningar, hvilka dock, enligt författarens mening, varit 
oberoende af de yttre förhållandena, a dl andels mängd och tidernas 
glans eller nedan. 

Under jemförelse mellan de olik-leclade ätterna Iran åtskilliga 
synpunkter fixerar författaren allt närmare de lagar, lian trott sig 
finna for internas utslocknande. Vid en öfversikt ofwr ätternas tid>- 
form och utseende konstaterar han för abstrakta medeltalsätter en len- 
dens for dessa att ha sin största utsträckning från jemi stigande mot 
iemt fallande i andra till f jer de led alltefter ledens växling mellan tvä 
och sju. För, några exeinpelsvis tagna ätter är formen naturligtvis långt 
mera oregelbunden. 

Fördelningen mellan könen har gifvetvis för studiet af ätternas 
fortbestånd en stor betydelse. Härvidlag visar det sig, an tvåleds- 
ätterna hafva procentiskt färre mankön än treledsätterna o. s. v. Vid 
ile särskilda leden inom h varje grupp är mankönets betydelse i jeinnt 
nedgående for hvarje led. men haller sig inom de lleiledade ätterna 
regelbundet högre än kvinnokönet ulls vid del sista ledet kvinnokönet 
kommer i slor öfvervikt. l)enna konstanta växling med leden uti kö- 
nens tal är synnerligen märklig. 

Motsvarande regelbundenhet återfinner författaren vid studiet af 
ätternas statistiska historia, d. v s. äktenskapligheten, fruktsamheten 
och dödligheten. Gifterniålsfrekven&en altar med leden i jemnt ned- 
gående, ända till det sista ledet, da den gör ett ännu skarpare fall. 



Detsamma kan iakttagas vare ml; man räknar de gifta i procetift af 
samtliga inankon elleT endast i procent af de giftasvuxna. Antalet 
lefvande födda barn blir allt mindre för h varje led, hade dä man räk- 
nar dem i medeltal på äktenskap eller i medeltal på fruktsamma 
äktenskap. I analogi därmed okas de barnlösa äktenskapen t em ligen 
regelbundet med leden, dock s:i att i sista ledet steriliteten plötsligen 
bryter fram i mångdubbelt mått. Och slutligen tyckes det älven som 
om en okad dödlighet i unga är betecknar vägen mot förintelse. Den 
återfinnes vid leden lika regelbundet som de öfriga faktorerna. Och 
ju större familjen är, dess mera okas barnadödligheten. Denna död- 
lighet tyckes ej vara beroende på tidsförhållandena, da den visar sig 
vid ganska ensartad procentsififra under olika tider. 

Alla dessa slutsatser äro onekligen intressanta. Man kan visser- 
ligen anmärka att det ar naturligt, att de har nämnda s. k. statistiska 
dödsorsakerna skola hafva funnits, och att de älven måste af forskaren 
iakttagas, da det är döda ätter han studerar, men märkligt är i alla 
händelser att se, huru detta dödsarbete successivt förberedes redan i 
föregående led, och man gör sig ovilkorligen den frågan, h varför icke 
i något enstaka led t. ex. giftermålsfrekvensen eller antalet mankön 
varit i tillfälligt stigande. Professor Fahlbeck besvarar frågan med 
antagandet att det finnes ert lag sorti regtertir dödssättet för de histo- 
riska ätterna. Han tror äfven, att samma krafter, som verkat till de 
döda adelsätternas undergång, alltjernt arbeta "mom de högre klasserna, 
utan att man dock kan förutsäga att alla dessa släkter skola dö. Och 
det är troligt att de ätter, som utslockna, i likhet med de undersökta 
adelsätterna do småningom, etter enahanda forebud och på samma 
sätt, om ock i \e\lande tempo. 

Dessa slutsatser äro de definitiva, som författaren tror sig kunna 
med säkerhet draga ur sina premisser. Men han gar än ett steg 
vidare — for att söka orsaken till orsaken. Utan att vilja tillskrifva 
sina tankar ett slutgiltigt värde, gör han såsom ett slags epilog till sin 
undersökning några nya spekulationer öfver den gamla frågan om 
släkternas undergång. Redan förut har han gentemot en del utland- 
ska författare framhållit att det endast är de historiska ätterna som 
skola dö, ej samtliga; nu sluter han sig vid sin sträfvan efter grunden 
till den uppfattning, som i de högre slakternas undergång ser en ver- 
kan, åtminstone delvis, af degeneration. Men denna är hvarken af f\ 
sisk eller moralisk art, utan uteslutande en reproduktionens degene- 
ration, ett försvagande af fortplantningens kraft. Den inre orsaken 
till försvagandet tror han vara det högt utvecklande nervlifvet och 
hjärnverksamheten, däremot ej ingiftet, såsom mänga påstått. En yttre 
orsak iir celibatet, som tyckes förekomma talrikare inom ue högre 
klasserna än de lägre. Del är framförallt ekonomiska förhållanden 
samt högre andliga fordringar med en stigande kultur, som förorsaka 
celibaten; liksom i det gamla Kom torde också en ytterlig kvinno- 
emancipation inom de högre klasserna verka i samma riktning. 

I arbetets sista afdelning, om lefvande och döda ätter, egnar 
författaren äfven några ord åt likartade sociala frågor. Efter att 
hafva gjort några historiska beräkningar rörande ätterna, hvarvid han 



97 



äfven uppmärksammat de icke introducerade, och därefter lenmat 
några synnerligen intressanta data rörande ättefädernas nationalitet och 
yrken, talar han i bokens sista kapitel ont den sociala omsättningen 
eller ståndscirkulationen. livad han redan förut framhållit ställer han 
liar endast i ett annat sammanhang. 

På samma gäng han ger ett visst erkännande at Georg 1 lansens 
teori om de tre folkklassernas växelverkan, söker han att utfylla dess 
brister och från några nya synpunkter mäta de verksamma krafterna i 
den uppåtgående och nedåtgående rörelse, som kännetecknar stånds- 
cirkulationen. Dessa krafter äro framförallt den i människonaturen 
inneboende sträfvan att na det högsta, samt konkurrenskampen om 
ämbeten och egendom, men äfven de historika släkternas utdöende. 
Det sistnämnda verkar oemotståndligt, tast långsamt sugande, da de 
tomrum som döden leninar i de högre klassernas led, måste fyllas 
ined friskt folk nerifrån. Vid den nedåtgående rörelsen medfölja en 
del af de högre klasserna, men ej i sa vidsträckt grad som 1 lansen 
\ill anse. Het ar släkternas utdöende, som är hufvudorsaken till deras 
försvinnande från den högre samhällsklassen. Hvarför måste de da 
försvinna? De måste försvinna, därför att naturens och samhällets 
ordning tyckes vara sådan, att det sk;ill rada en viss proportion 
mellan arbetarne med hufvudet och arbetarne med händerna. I ett 
fritt samhälle far ilen bildade klassen icke intaga större rum an livad 
kulturarbetet for tillfallet fordrar. Och när da starkare och friskare 
krafter arbeta sig fram. måste de gamla vika. Sa förorsaka de större 
anspråken på nervkraft och hjärnans verksamhet den fysiologiska af- 
mattning, som yttrar sig i aftagande fortplantningsförmåga, och den 
sociala likgiltighet, som ar celibatets grund; bada dessa omständig- 
heter bereda släkternas död. Och liksom släkterna dö, sa skolakan- 
ske äfven folken skatta at förgängelsen. 



Det hiifvudintryek man far vid genomläsandet af professor Fahl- 
becks arbete är, att här foreligger ett originell uppslag, helgjutet i 
utförandet och fullt af skarpsinniga iakttagelser och allsidiga vyer. 
Men just därför att ämnet är sä rikt och frågorna sa mångsidigt be- 
handlade, fa tankarna en viss benägenhet att tränga djupare in och 
vilja känna t. o. in. pa de skarpaste konturerna af den storslagna 
tall an. Mot allt nytt känner nian sig gerna tveksam; och har står 
författaren sjelf i mänga fall på den tveksammes sida. 

Kn svårighet, som måste göra sig gällande vid ett arbete af denna 
art, är, att det grundbegrepp, på hvilket de statistiska beräkningarna 
byggas, till sin karaktär är konventionellt, under det att man at de 
slutsatser, som dragas, önskar tillmäta en naturvetenskaplig eller åt- 
minstone lagbunden giltighet. Ätten såsom en grupp af eir viss per- 
sons manliga afkomlingar är. sa\idt man kan visa, endast ett kon- 
ventionellt eller konstrucradt begrepp. Dess fristående plats i en at 



9S 

naturlagar humlen hushållning eller i den sociala organismen bör knap- 
past kunna tillmätas någon betydelse, för sävidt den icke ar erkänd 
af naturen eller samhället sjelft. Då man godtyckligt gjort den fysiska 
afgränsningen i tiden och afskih den manliga ätten från den kvmliga. 
måste man känna sig tveksam mot resultaten och misstänka, att rcgel- 
bund heten i företeelserna närmare sammanhänger med andra förhål- 
landen än dem, som röra den manliga ätten såsom sådan. 

Uppfattningen af ättebegreppet vexlar med folkens kultur- och 
samfunds-förhållanden. Ovisst torde vara, om man kan tala om att 
den manliga alten utsöndrat sig Iran den gemensamma sa tidigt och 
sä fullständigt som författaren vill anse, åtminstone i det 'allmänna 
medvetandet. Att man redan under medeltiden i vårt land hade nå- 
gon utpräglad uppfattning om samhörighet under fäderneslägten är ej 
Uevisadt; snarare tyckes en viss likmätighet framgå al den ganska 
vanliga seden bland adeln att anlägga moderns vapen samt af de 
samtida slägtböckerna, hvilka lika fullständigt angifva kvmliga. som 
manliga descendenter, sammanförande alla såsom ättefaderns slägt . 
Det inväxande bruket af tillnamn torde först halva fixerat den mer 
speciella betydelsen af ättebegreppet., snarare än tvärtom. Alla dessa 
förhållanden äro för ölrigt så skiftande, beroende pa tillfälliga sociala 
eller politiska kastningar, att det ar svårt att ens fastslå den ledande 
grunden. 

En historisk ätt - en ensidigt manlig — kan tänkas under flera 

former. Antingen räcker den sa långt tillbaka som forskningen fur 
tillfället kan leda sambandet eller omfattar den alla personer med 
samma tillnamn eller alla som äro förenade genom några kulturella 
eller sociala band jemte de fysiska. \ ill man se ätten såsom en i sam- 
hället gifven enhet kan man knappast göra det annat än med det 
sistnämnda slaget af ätter. Liksom folket blir en nation endast da 
det har andra gemensamma drag än de fysiska efter dessa mätas 
knappast numera tolkens samhörighet — sa blir slägten en social fak- 
tor endast om den verkligen varit bunden af gemensamma intressen 
eller gemensamma kulturdrag, hvilka da vanligen yttrat sig i slägt- 
inedlemmarnas känsla af samhörighet. Det torde endast vara en så- 
dan slägt som i fullaste bemärkelse kan jemföras med ett folk och 
betraktas såsom e.n integrerande del af en nation. Sådana voro de 
gamla grekiska och romerska ätterna, om hvilkas utslocknande de 
klassiska författarne tala; de voro helgjutna genom sm sociala afgräns- 
ning. Sådana äro de ätter, som inga i de lägre kulturfolkens sam- 
fundsorganisation — vare sig nu individen räknar sig såsom medlem 
endast af en manlig ätt eller af flera ätter på mans- eller kvinnosidan. 
Sädana äro älven de svenska adelsätterna. De ständsvilkor, *som galt 
för individerna inom ätten, hafva haft sin grund just i härstamningen 
och ättebandet och sålunda gjort känslan al samhörighet nödvändig. 
Det är framförallt från denna synpunkt adelsätterna kunna vani lamp- 
liga att studera för ett syfte sådant som det föreliggande — ej endast 
därför att de är® mera kända an andra titten Det berättigade i stu- 
diet af alten såsom en folkgrupp ar olika för skilda tider och folk, 
beroende på ättens tillfälliga betydelse i samhället; pa •samma gång 



99 

svårigheterna för ett sådant studium betingas af de olika gränser, som 
samhällsformerna salta for den sociala ätten. Dessa kunna bestå i 
skrifna privilegier eller andra lagstadgandeli, de kunna också vara fast- 
slagna endast i det allmänna medvetandet utan någon annan yttre 
form an ett släktnamn eller dylikt kännemärke, 

Slaktnamn tar icke uppfattas såsom en grundbestämmelse vid 
ättebegre^pet. Det är af en alltför vcxlandc karaktär for att kunna 
göras allmängiltigt. Det bar skiftat i tiderna och hos folken. Att det 
emellertid är ett medel att i allmänna medvetandet inprägla en upp- 
fattning om altesamband torde vara otvifvelaktigt. Men sociala ätter 
hafva funnits utan ättenamn, och ättenamn hafva funnits utan alt v ätte- 
medlemmarna på något satt varil sammanslutna. Kn manlig ätt, för 
hvilken man ej kan visa någon annan gemenskap an namnet, ar knap- 
past något mera an en konstruktion, en form för oss att i tanken 
fatta släktsaminanhanget 

Att tala om att en nation eller folket hor samman i ätter är en 
ren abstraktion. Då begreppet ätten, endast har sin grund och till- 
varo i samhället — fysiskt linnes endast cn att vill det synas som 
om de förhändenvarande samhällsförhållandena böra gifva oss möjlig- 
het att iakttaga en verklig begränsning af ätten i tid eller rum. Öm 
man rent praktiskt skulle tanka sig folket uppdéladt i ätter, kunde 
det icke göras efter någon annan grund än den som det tillfälliga 
historiska vetandet g4fve — d. v. s. att en person räknade sig till 
>in farfars att. sa länge han ej kände sina föregående fäder och till 
sin egen, sa länge han ej kände sin fader etc. — såvida man ej 
gjorde en bestämd begränsning i tiden efter årtal eller efter ätteled. 
Framtiden skall möjligen kunna finna en annan form för en eventuel 
statistisk uppdelning af folket i ätter. Men i alla händelser skulle 
därmed ättebegreppets betydelse ändras — och grupperna icke längre 
blifva ätter i sådan bemärkelse som ordet tor närvarande bar. 

Kn noggrann undersökning af ättens historia och ättebegreppets 
utveckling skall säkerligen ådagalägga att — historiskt sed t — ätter 
endast funnits under särskildt gifna förhållanden, hos särskilda klasser 
och folk och i särskilda tider. Det enda attribut, som skulle tillhora 
ätten under alla förhållanden, vore dä, utom den fysiska härstam- 
ningen, att ätten som sådan vore i samhället känd eller erkänd. 

Hen begränsning af ättebegreppet, som här antydts, sammanhänger 
på det närmaste med hvad professor bahlbcck kallat historiska ätter. 
Det tyckes nemligen som om författaren därmed menar just en sådan 
folkgrupp, som af samhället erkännes som en ätt, enkannerligen en 
sådan, söm står på de öfre stegen i den soc iala rangskalan. Då han 
såsom grund for begränsningen antydt folkets kulturella eller , sociala 
ståndpunkt, är nog detta i stort sedt riktigt, ty bildningen underhåller 
just känslan af slägtsambandet, äfven om ej privilegier eller lag- 
stådganden förläna ätten en särskild betydelse. Men här just tvinga 
tidernas skiftningar till tvekan: den uppfattning som var lid kan skapa 
om sina egna förhållanden har den ej ulan vidare rätt alt tillämpa på 
andra. 1 de samhällen, där ätteorganisationen haft betydelse, far man 
anse att hela folket tillhört ätter, oberoende al deras kulturella stånd- 

1\ r son k is t or i sk tidskrift. 7 



100 



punkt. Och då kanske i en framtid hela folket antagit slägtnamn 
— hos oss förberedes en sådan process just nu — stall en sådan 
omständighet kunna skapa känslan al slägtsamb.and äfven hos individer, 
som i bffigt sia långt nedom de hikladt; klasserna. A andra sidan 
hafva tider funnits, då bildning och historiskt iittesa inband ej alls han 
med h varandra någon gemenskap. 

livad som här framhållits totåt taln for, all ättebegrej&pct i be- 
tvdelse af ensidig lilänlig att i och for sig cmla>i är nagOi konvéntio- 
nch och konstruerat It. Detta hindrar naturligtvis icke. att en sädan ätt 
kan Iran statistisk synpunkt studeras, likaväl som hvilken företeelse som 
helst kan ställas i samband med en annan. Och då studiet gällei er, 
grupp af ätter, för h vi 1 k a sjelfva ättegemenskapen haft en afsevard social 
betydelse, kan sammanställningens resultat lian en mängd synj^unkter be- 
traktas. Men faran härvid är, att man vid upptäckten af ordning och re- 
gelbundenhet förklarar som organisk enhet hvad som efter allmänna för- 
hållanden att döma endast är en form. Alt man vid studiet af den man- 
liga ätten finner en viss lagbundenhet i dess utveckling och aftagande 
bevisar ej, att den manliga ätten såsom sådan har någon särskild plats 
i naturens hushållning: da skulle bland annat först ådagaläggas att den 
k vinliga ätten icke är underkastad samma lagbundenhet. Och a andra 
sidan bevisar ej företeelsernas systematiska ordning, att reproduktions- 
kraftens gradvisa aftagande är något som pii förevarande ättegrenar 
- — rent fysiskt tagna — trycker sin stämpel; da skulle först ådaga- 
läggas att den kvinliga ätten verkligen är underkastad samma lag- 
bundenhet. Och äfven om man kunde till full evidens klargöra dessa 
saker, sä är det ej nödvändigt att tillämpa dem på ätter, som sta 
utom undersökningens räckhåll. Likaväl som man tänker sig. att all- 
männa sociala förhållanden åstadkomma fysiskt märkbara följder, 
nästan likaväl kan man tänka sig, alt de speciella sociala förhållan- 
den, under hvilka dessa ätter tefvat, åstadkommit en lagbunden ord- 
ning vid deras utdöende. 

Het rika intryck, som professor Fahlbecks arbete gifver, väcker 
hos läsaren en viss hunger efter ännu mera. Man ville sa geina sc 
utredningar äfven om kvinnoHnien-, man ville se interna grupperade 
äfven efter andra grunder, med nyanser och skiftningar i deras sociala 
betydelse, deras blandning med oadliga ätter, ingiften o. d. Men det 
är jäi naturligt att den vetenskapliga metoden måste söka en gräns, 
och ingen har da bättre kunnat väljas an den som författaren valt. 
Tv vill man också ställa sig tveksam mot lämpligheten att for ett 
konventionelt begrepp, skrifva naturbundna lagar, sa kan man aldrig 
förneka, att den ensidigt manliga alten är den bäst tankbara och af 
nuvarande samfundsförhållanden gilna formen for att samla 'uppgifter 
rörande släktskap, härstamning, ärftlighet och allt hvad som binder 
lif vid lif och släkte vid släkte. Såsom det forsla uppslaget till en 
statistik på genealogisk botlen har föreliggande arbete sin enastående och 
grundläggande betydelse. Och skulle man sakna någon synpunkt vid 
framställningen, sa har man alltid vägen angifven, hur den kan sökas. 

Ser man på det rent statistiska arbetet och dess utförande, sa 
bör man säkerligen ej hafva något skäl att tvilla pa metodens riktiga. 



101 

användande och resultatens tillförlitlighet. Och bakom det hela 
ligger ett sa ston och omfattande detaljarbete, att det äfven från 
denna synpunkt måste väcka beundran. En del smärre, rent formela 
saker, som 4 möjligen någon skulle vfljh se på ett annat satt. betyda 
Vid ett sådant arbete sa ofantligt litet. D-é anmärkningar, som a 
delta ställe skulle kunna göras, de gälla statistiken öfverlnifvudtaget, 
de^s oförmåga att bedöma nyanser och dess aprioristiska antagande 
att lagar sta öfver individualiteten. Närmast Iran sådan synpunkt 
skulle man kunna påpeka som ett förhastande t. ex. författarens an- 
märkning om det egendomliga i att de statistiska dödsorsakerna, sär* 
skildt celibat och sterilitet, raka ihop i samma punkt; da de vJsa ett 
skarpt tilltagande r sista ledet. Det vill synas som om han fattade 
detta sä, att dessa företeelser företunnes tillsamman inom ätten. Men 
det är att märka, att,, det ar ett stort antal ätter, som i slutsumman 
behandlas. Att dessa gifvetvis måste hafva någon al' de statistiska 
dödsorsakerna att beskylla tor sitt utslocknande är ju naturligt, men 
därmed är icke sagd t alt ens en enda att haft någon af dessa döds- 
orsaker samtidigt. Befintligheten af den ena företeelsen hos en grupp 
af ätterna, måste för slutsumman vid denna företeelse göra procenten 
lägre än i föregående led; likaså for de andra företeelserna, som 
förekommit i öfriga grupper, lut sådant förhållande, som endast 
för gruppernas slutsumma yttrar sig som sammanträffande, är nog; 
icke omöjligt att tänka sig i samband med det nian kallar tillfällig- 
heter. For bedömande af en sådan fråga hade det varit af intresse 
att la se några enstaka ätter, där de statistiska dödsorsakernas 
verkan varit på kålen beräknad. Alt belysa bilden frän sa mänga 
sidoi" som möjligt ligger ju alltid inom ramen lur en statistisk 
studie. 

Det skall blifva synnerligen intressant att fa del af de beräk- 
ningar, som professor Fahlbeck kommer att framlägga i andra, delen 
af sitt arbete. Den skall säkerligen liksom den första gifva fängslande 
intryck och märkliga tankar och sa till en klassisk helhet samman- 
gjuta det digra verket. 

Intressant skall det också blifva att iakttaga, om statistikern 
och genealogen taga upp de tankar som författaren framkastat, da 
han manat dem båda all egna sig al forskning af sådant slag som 
det föreliggande. En sådan maning bor icke helsas annat än med 
tillfredsställelse. Geneologiska forskningen kan knappast taga skada af 
att inom mera allmänna områden gifva tillämpning ät sina resultat, 
och statistiken, framlidens vetenskap, far icke känna tyngd eller trött- 
het därför att den måste draga allt menskligt vetande inom sina rå- 
märken. , 

ffolgcr ftosiriah. 



Några anteckningar ur Frösö nyligen uppbrunna 
kyrkas ministerialböcker. 

Våra äldre kyrkböcker förvaras ännu, trots alla påtryckningar, i 
kyrkorna. Det torde ej behöfva påpekas, huru välbetänkt det skulle 
vara att ju för desto hellre genom öfvertiyttaiide af de gamla kyrko- 
arkiven ti" Riksarkivet (såsom det faktiskt redan skott i' Finland) 
rädda hvad som ännu räddas kan af det i vara kyrkor för förgängelse 
utmatta, lur forskningen värdefulla 01 h, i händels>e af förstöring, oersätt- 
liga biografiska materialet, livad som nu ej ruttnar och möglar bort, 
forstöres af råttor eller eld. och vid nästa sekelslut skola sannolikt \ara 
efterkommande, om det nuvarande oefterrättlighe.tstillständet far fortfara, 
blifva tvungna att afsta ifrån att hemta upplysningar om förgångna 
släglen ur de sannolikt då för längesedan förintade kyrkoarkiven. 

Vid frösö kyrkas brand t. ex. lyc kades man visserligen rädda 
arkivet, men hade elden utbruiit vid någon annan tid på dygnet, skulle 
sannolikt de biografiska skatter, som der forvarades, blifvit lågornas rof. 
Särskild t med afseende fäst på de mångfaldiga upplysningar, som i 
nämnda arkiv finnas att hemia om personer, anställda vid den gamla 
skolan a Frösöri, hade det varit högst beklagligt, om kyrkböckerna 
brunnit. 

Uncler ett tillfälligt besök på ön gjorde undertecknad ur nämnda 
kyrkböcker för en del ar sedan några Hy g tiga anteckningar och tillåter 
sig här nedan af dem meddela blott ett fätal, i hopp att derigenom 
mana till efterföljd, i det hänseendet nemligen, att hvarje vän af forsk- 
ning, äfven utan bestäm dt forskningsin < / /, bor göra anteckningar nr 
kyrkböcker, när tillfälle dcriill erb/ndes. 



Åranre us 

Änders fohan, öfverstelöjlnant, j iSjj 3- s och begrafyen 
- L \ s, 68 år, 3 man. och {5 dagar gammal; hans hustrui 

Kristina Staa //', j 1S07 - 1 u af slag, 68 ar gammal och 
kallades då »majorska . 

v o n 1) r o c k e r 

postinspektor, stod fadder 1773 ' .> samtidigt 

med fänrik von Bräcker. Han dog 1700 4 * af förkylning, 

68 ar gammal, och begrofs den M 2 . 



103 



K rabbe 

J&rik Å[ikqcl } kapten och kommendant på »Cröhsta» skans, 
f. 1763. lians hustru, hvars fullständiga namn saknas såväl hos 
Schlegel & Klingspor s. 200 som hos Otto Bergström ^Invalid- 
inrättningen på Ulriksdah s. 90 bette Dorotea Elisabet Schmidt. 
Dottern Hedvig Elisabet, som gifte sig 1809 28 I2 med Johan 
Daniel ron iVandelstadt, var fot Kl 17S7. 

Montgo mer v 

Otto Vilhelm (se Anrep 11, s. 91 8, Tab. 8); hans hustru var 
född 4 s (ej 3 s). Sonen Otto Robert var föda 7 s (ej 3 3) och 
dog 7 11 (ej 9 11); sonen Karl Edvard var född ^/s (ej >s; s) och 
dog 1802 28 s (ej 1S00 7/3)1 sonen Gustaf Adolf dog 1S09 26 5 
(ej 6 .0; sonen Otto Henrik Robert (se Tab. 9 anf. st.) var född 
*/« (ej »/xxji 

von N andel st ad l' 

Henrik Mikael, f. 1 S 1 5 3 sannolikt är det han, som hos 
Schlegel & Klingspor, s. 200, kallas Henrik samt uppgifves varit 
aktör och död t 1S48. I Otto Bergströms »duvalidiurättuingen 
pä Ulriksdal », der fadern (?) namnes, finnas inga upplysningar 
om barnen. 

Per m a n 

Samuel, apotekare, vigdes med mademoiselle Maria Marga- 
reta Wasell pa Stocke 1788 28 12. Barn födda a Frösön: .Mag- 
nus, f. 1789 IO /8; Samuel, f. 1791 28 / 3 . Elisabet, f. 1702 30 y . 

Planting-Berglod (enl. kyrkboken Bergloo) 

Kar^ förare (se Anrep III. s. 201, Tab. 9) f 1788 10 n (ej 
10 5 ) af vattusot och begrofs- den 25 /ii. Hans hustru var född 
1765 och afflvttade 1700 Iran bostället Knytta. 

Katarina ^se Anrep 111. s. 201, Tab. 9) f. 1786 - + 8 (ej j 7 S 7 ). 

v o n S a 1 1 / a 

Katarina Lovisa, född Kiekjuan, j 1791 25 3 vid pass 71 år 
gammal. Hon var enka efter en kapten von Saltza (ej hos Anrep). 

S t a a f f 

Anna Magdalena, j ogift 1S07 2I /i? af kräfta 66 urgammal. 

Wellingk , 

Gotthard Johan (ej hos Anrep), f. 1730. Inflyttade 1770 till 
Frö sö och bosatte sig da på Valla. Han hade följande barn. 
hvilka alla nämnas i 1778 ars förhörsbok: Gol: hord, f. 1760; 
Jakob Johan, f. 1765; Elans Vilhelm, f. 1769; Berndt Magnus, 
f. 1770; Nils Lars, f. 1772; Eva Augusta, f. 1777; (datum sak- 
nas for alla). 

F. U. W, 



104 



Södermanlands slägten Strandberg" 
och Jemtlands slägten Oldberg 
grenar af samma stam. 

Af den vidtutbredda Jemtlands slägten Oldberg är, efter ett inom 
densamma förvaradt gammalt stamträd, äldsta grenen införd i i2:e 
årgången af slägtsamlings verket Svenska Ättartal, sid. 362, på följande 
knapphändiga sätt: 

"3 ) 3- Olof Olofsson, f. 1635; kprslag. i Falun; g. der (m. en prestdtr). 

Barn [ 4 a)i-4a) 3 ]: 

4a) 1. Olof Olofsson. 

» 2. Per Olofsson. 

» 3. Elisabet Ii Olofsdotter.^> 

I 3:e årgången af nämnda arbete, sid. 195, angifves som stamfar 
tor Södermanlands slägten Strandberg en 11 io 168S i Falun född Olof 
Strandberg, hvars bror Petter Strandberg blef bosatt i Sala. 

Om dessa bröder och deras föräldrar innehåller Hiilphers'ska 
samlingen (i Vesterås läroverks bibliotek): 

Adberg, handl. i Jemtland; hans enka blef omgift med kpr- 
slag. i Falun Strandberg, hvars namn upptogs af stjufsönerna. 

Olof Strandberg, f. 6 /io 1688, Petter Strandberg, f. 17 / 3 1690, 

kr.befalln.man i Selebo h:d. j I2 /i 2 1759; br.dir. i Sala.» 

Enligt Falu stads mantals längder (i kammararkivet) bodde i stads- 
delen Nedan Åsen derstädes: 

"/s 1690 mäster Olttf Jämbte med hustru och piga. 
14 3 1 69 1 Olnf fämbtes enka med dräng och piga. 
8/3 1692 Anders Johansson kopparslagare med hustru och piga. 
24 / 3 1693 mäster Anders kopparslagare med dräng och piga. 
13 3 1694 Anders Strandberg med dräng och piga. 

Under alla dessa år förekomma i längderna lika namn näst ofvan 
och näst nedan de nu anförda, hvilket ådagalägger, att dessa äro en 
fortsättning af ett och samma hushall. 

Uppgiften hos [-lulphers, att bröderna Olof och Petter Strandbergs 
rätte far hetat »Allberg» (sä uttalas namnet Oldberg ännu), utgör det 
vigtigaste beviset för de båda slägternas gemensamma ursprung; och 
de små invändningar, som kunna framställas, äro lätt vederlagda. Att 
i det gamla stamträdet fadern ej uttryckligt anföres med slägtnamnet, 
betyder ju blott, att slägten sjelf, som egde och antagligen upprättat 
det ända in i våra dagar på stamgården Oldberg förvarade stamträdet, 
ansåg namnet sjelfskrifvet; men att samma namn. åtminstone inom 
Petters 1 gren, ej var förgätet, synes a t 1 lulphers. — Mur vacklande 

1 Då äldre brodern, Otof, kom längre bort tian hembygden och ej uppnådde 
någon hög ålder, blef deremot den yngre, Petter, bosatt närmare Falun och lefde 
tillräckligt länge för att hinna utfrågas af den outtröttlige Abraham [lulphers 
(5:1274, f. 1734, t 1798), såvida denne ej fatt uppgifterna från någon af Petters 
söner: Petter, f. 1723, f 1755, eller Johan llenrie, f. 1 727, f [764, båda studenter 
och brukspatroner samt gifta men barnlösa. 



ros 



mantalslängderna anföra namnen, finner man vid stjuffadern; och rätte 
faderns benämning femte försvagar ingalunda, utan tvärtom bekräftar 
dem visshetens gräns öfverstigande, sannolikheten af här framställda 
antagande. Just vid slutet af 1600-talet började borgerliga slägter (af 
Svensk rot) antaga tillnamn, hvilket dock försiggick småningom och 
utan någon skarp tidsskilnad mellan de olika namnens användning; 
dertill kunde lika ofta en till annan ort öfverflyttad främling i dagligt 
tal benämnas efter sin hembygd. — Bröderna Strandbergs rätte far 
kallas af sin okonstlade slägt »kopparslagare», men i den yngre upp- 
giften hos Hulphers »handlande», hvilket dock torde vara alldeles det- 
samma, ty sällan förekommer väl någon kopparslagare, som ej har 
kopparkärl att sälja och alltså tillika är handlande. — Som af stamträdet 
synes, var för slägten bekant, att denne Olof haft 3 barn: Olof, Petter 
och Elisabeth; gamla slägtledningar anföra ofta sönerna först och 
döttrarna sist. utan att dessa döttrar derför alltid äro yngre än sina 
broiler. Här var nog dottern äldst: hon dog förmodligen ung, allden- 
stund Hulphers ej hört något om henne. Och da. som strax skall 
visas, föräldrarna afledo i barnens späda ålder, blefvo dessas vidare 
oden okända för fädernefränderna i jemtland. 

För tiden i fråga saknas tyvärr såväl i Falu kyrkarkiv de dop-, 
vigsel- och begrafnings-böcker, som i dess radhus arkiv de bouppteck- 
ningar, genom hvilka fullständigt bindande bevisning kunde åstadkom- 
mas. Men de nyss åberopade mantalslängderna upplysa: att Olof 
Jämte lefde ännu 11 3 1690, men var död I4 ; 3 169], då hustrun var 
enka; hon var omgift s , 3 1692 med Anders Johansson Strandberg, men 
dog före -' 4 3 161)3, då denne hennes senare man redan var enkling. 
Man omhuldade gifvetvis sina sä tidigt både fader- och moder-lösa 
stjufsöner, hvilka antogo sin stjuffars namn, heldst de sannolikt aldrig 
kommit i beröring med sina frän Falun allägse boende fädernefränder, 
utan måhända af stjuffadern blott i förbigående förnummit, att deras 
far haft slägtingar i Jemtland med namnet Oldberg. Denna kraftiga 
stam skulle alltså nu blomstra i 3 qvistrika hufvudgrenar sålunda: 



Olof (12: 361), lefde i slutet af 1500-talet. 

Olof Olofsson i Oldberg, f. umkr. iooo, f 1677. 



Otof Olofsson i Falun (1 2: Elias Oldberg (12: 364), Eric Olofsson i Oldber o 

362). f. 1635, f 1690 el. 91. f. 1640, f 1702 el. ,03. (12:363), f. 1643, f 1 7 1 3. 

Olof Strandberg (3:195), Anders Oldberg (12: 365), 

f. 16S8, f 1730. f. 166S, "I' 1710. 



Olof Strandberg, Olof Oldberg (12: 367), 

f. 1721, t 1814. f. 1703, f 1 76 1. 



Olof Strandberg, Johan Oldberg (i 

f. 1755, t 1S3S. f. 1726, f 1803. 

Olof Strandberg, Olof Oldberg, 

f. 1790, f 1S65. f. 1763, f 1809. 



Olof Strandberg, Carl Oldberg (12:369), 

f. 1816. f 1882. f. 179S, f 1876. 

Olof Stra/idberg (3: 196), Carl Eredrie 

f. 1847, f 1S89. Oldberg, f. 1836. 



Jöns 


Ericsson 


1 Old- 




f. 1086, f 


1755- 


'Eric 


Jönsson 1 


Old- 


berg, 


t" 1715, t 


1781. 


Jöns 


Ericsson 


Old- 


berg, f. 1747, f 


1832. 


Eric 


Jönsson i 


Old- 


berg,^ 


f. 17S2, f 


18(19. 


Olof 


Ericsson i 


Mån- 


sta, f 


1829. 




Eric 


Olofs- 




son, t 


. 1856. 





\o6 



För ett tretiotal ar sedan var upptäckaren af denna sammanbind- 
ning i tillfälle att till skalden Talis Qtmlis (3: 196) kunna öfverlemna 
en egenhändig skrift af dennes farfars farfar och dittills (eller rättare 
hittills) äldste kände stamfader, förste namnbäraren, den 16SS födde 
Olof St/\v!Jberg; ättlingens strålande glädje vid betraktande af sin 
»anherres» namnteckning har meddelaren ej glömt, och han tänker sig 
just, hvilken förnöjelse bekantskapen med de nyfunna urfäderna nu 
skulle beredt den varmhjertade mannen. 

Tilläggsuppgifter om här påvisade samband mottagas med största 
tacksamhet och skola med synnerligt nöje införas i följande häften af 
denna tillskrift. 

Vittor io Äqu iimon /< ' . 



Trenne porträtt. 1 

Med detta häfte göres början till en serie af bildningar af sällsynta 
porträtt öfver svenska män och qvinnor. 1 denna serie, som sålunda 
hufvudsakligast afser att upptaga bilder, hvilka annars blott undantags- 
vis kunna komma till allmänhetens kännedom, vore redaktionen tack- 
sam att från intresserade kännare och samlare erhålla bidrag eller an- 
visningar. 

De bilder, hvilka nu meddelas, äro porträtt af medlemmar 
ur Stockholms eleganta ungkarls verld på 1840-talets slut samt utförda 
af den kände tecknare, som signerar sin pennas genialiska, ofta hu- 
moristiska alster: Fr. v. D., och som till redaktionens förfogande med 
stor beredvillighet ställt sin för kännedom om Stockholmslifvet allt 
ifrån slutet af r 830-talet oskattbara samling porträtt, ritningar m. m. 

Till deras tjenst, som det åstunda, bifogas följande biografiska 
notiser: 

1. Emanuel Romanus (Ma/me) Gyldenstolpe, född 18 14, var en 
kusin till Riksmarskalken Grefve Nils Gyldenstolpe samt sjelf den 
yngste af fem bröder, hvilka alla afledo som gamla ungkarlar. Han 
blef 1848 rvttmästare vid Lifregementets dragoner, hvarifrån han 1863 
tog afsked som öfverstelöjtnant. Två år senare var han död. En 
mycket värderad kamrat och glad sällskapsbroder, var han härjemte 
mycket musikalisk och ansågs som en virtuos på piano. 

2. Friherre Fredrik Wilhelm Afa/iderströ/u, yngre broder till 
den bekante statsmannen Grefve Ludvig Manderström, var född 1800 
och blef 1S47 ryttmastare vid Lifgardet till häst. Tre år senare tog 
han afsked ui v fkrigstjensten. De tjugo ar, han ännu lefde, tillbragte 
han i hufvudstäden, hvarifrån han, en inbiten Stockholmare som fa, 
ej ens på kortare tider ville skiljas. Under sina yngre år var han 
genom sitt ståtliga, imponerande utseende, sitt skämtsamma Lynne, sin 
torroliga qvickhet och sin originalitet en af de mest framträdande 
personligheterna i det glada Stockholmslifvet. 

1 Se före texten. 



107 



3. Friherre Curt Gustaf åf Ugglas, var född 1820 och blef 
1846 vice häradshöfding. Han tillbragte deréfter några år i hufviid- 
staden, delande sin tid mellan tjenstgöringen i Svea hofrätt och ett 
lilligt deltagande i det mondäna umgängeslifvet. Han gifte sig 1850, 
slog sig ned på sin landtegendom Lénnartsnäs och började deltaga i 
det parlamentaristiska lifvet, hvilket sex är senare skulle föra honom 
till taburetten, men stannade emellertid ej mer an två år på denna 
plats, hvarefter han blef landshöfding i Östergötlands lan. För andra 
gången statsråd, 1867, tog han efter tre är ånyo sin reträtt och lefde 
några år pä sina gods, tills han 1874 utnämndes till öfverstäthallare. 
Denna befattning innehade han till 1886. Han afled furst 1895, 
lemnande efter sig minnet af en ovanligt insiktsfull , plikttrogen, verksam, 
human och välvillig personlighet. 



En på riddarhusgenealogien ej upptagen, ännu lef- 
vande gren af adliga ätten Rosenstrål e n:r 37. 

Ätten Rosenstråle tillhör de äldre nu lefvande svenska adels- 
släkterna. Dess förste med säkerhet kände stamfader var Holmsten 
Johansson, hvars son, Erik Holmstensson, var gift med .Torberg Kär- 
lings dotter Gunnor. Fader och son egde efter h varandra Sonstorp i 
Hällestads socken i Östergotlands län, hvilken gärd före dem beboddes 
af en Jon Holmstensson, som utan tvifvel stod i nära släktförhållande 
till dem. Med Erik Holmstenssons sonsons sonson, höfvitsmannen 
Börje Jönsson, som efter vapnet upptog namnet Rosenstråle, intro- 
ducerades ätten 1625. — ■ Vid riksdagen 1859 — j86o affördes likväl 
ätten från riddarhuset under antagande att den var utdöd på manssidan. 

Emellertid kan undertecknad här nedan genom forskningar grun- 
dade pä herr Grefve Rutger YVaehtmeisters anvisning . lemna autentiska 
uppgifter om atlidna och ännu lefvande medlemmar af ätten, ej upp- 
tagna a riddarhusgenealogien, men som utan tvifvel borde höra dit. 

Per Rosenstråle, som enligt nämnda genealogier var löjtnant och 
atled år 1706, hade två söner, kaptenen Anders Gustaf Rosenstråle 
och kornetten Gustaf Johan Rosenstråle, af hvilka den förre var gift 
med Anna Beata Nauckhoff, med hvilken han bl. a. hade en son, 
Anders Gustaf som ej finnes upptagen på riddarhusgenealogien. 
Han är stamfader för den nedan upptagna gren, hvilken fortlefver ännu 
i dag i de sydligaste landskapen inom vårt land. 

Sambandet synes af följande kyrkoboksutdrag: 

d. 14. November kristnades aflidne kaptenens Herr Anders 
Gustaf Rosenstrå 'Ides och fru Anna Beata Nauckhoff s barn på Glsshult^ 
föd t den 8. de. ocli kallades Anders Gustaf.. 1 

1 Utdrag ur Norra Solberga församlings födelse- och dopbok för ar I746. 



Tab. I. 



Anders Gustaf Rosensträle (son till Anders Gustaf Rosenstråle och 
Anna Beata Nauckhoff), f. 1746 8 /« på Gisshult i Norra Solberga 
socken i Jönköpings lan. Yaktgosse a Vesslarf i Glimåkra socken 
i Kristianstads lan; dräng derstädes; torpare å Snararp i nämnda 
socken 1772; f 1823 14 4 i Svenarps by i Glimåkra socken. G. m. 
Elna Persdofter, f. 1750 I5 /s i Loushult i Kristianstads län; f 1823 
8 4 i Glimåkra socken. 

B a r n : 

Benkta, f. 1778 5 i Glimåkra socken; j därstädes 1857 s / 5 .' 
Anna, f. 1780 21 1 i Glimåkra socken; j 1S45 22 / 9 i Glimåkra socken. 

Gift; enka på 1820-talet. Hennes dotter hette Elna Olasdotter, 

f. 1813. 

Elna, f. 1782 17 7 i Glimåkra socken; f i Virestads socken i Småland. 

G. 1815 m. torparen Sven Svensson, f 1828. 
Anders, f. 1786, dragon; f 1S43. Se tab. II. 

Maja, f. 1788 2 / a i Glimåkra socken; f 1860 2 %. G. m. dragonen 
Sven Jonasson Haak. 

Per, f. 171)0 9 10 i Glimåkra socken. Antogs 1813 23 1 till rekryt för 
Södra Rågeboda vid Östra Göinge sk vadron af Skånska karabi.nie.r- 
regementet; var sistnämnda år ännu ej gift; blef sedermera landt- 
brukare å Tngarp i Hjersås socken i Kristianstads län; [lärer blifvit 
uppfostrad af prosten Rolf Andersson i Glimåkra församling]; f 
1857 2 10 å Ingarp. G. i Hjersås socken m. Sissa Jönsdotter, i. 
1792 -"' 1 i Glimåkra socken; j. 

Tab. 11. 

Anders (son till Anders Gustaf, tab. I), f. 1786 17 jt i Glimåkra socken. 
Antogs 181 2 -/i., till rekryt för Bossarp vid Östra Göinge skvadron 
af Skånska karabinier-regementet; f 1843 a $/ 4 i Kilinge i Glimåkra 
socken. G. 1819 i Broby socken i Kristianstads län m. Kerstin 
Christiansdotter, f. 1797 ~ 5 /-> t- 

B a r n : 

Anders, f. 18:9 5 /i i Broby socken. . Tjenade som dragon under 
namnet Brandin och bodde i Drakeberga i Glimåkra socken; ihjäl- 
slagen 1874. 

Kristian Andersson, f. 182 1. Murenarbetare. Se tab III. 
Anna, f. 1825; f 1826. 

Per, f. 1827 2 Vi; t- 4 
John, f. 1820; f 1833. 

Anna, f. 1831 1 4 ; j. G. m. dragonen Nordström, f. Rodde i 

Snararp i Glimåkra socken. 
John, f. 1834 V»; t- 

Elna Andersson , f. 1837 1 \. G. 1867 m. verkmästaren vid banverk- 
staden i Vänersborg. Jöns Anders Ek, f. 1835 * 5 . 
John, f. 1839 14 5 ; j s. ä. 



109 



Tab. III. 

Kristid// Andersson (son till Anders, tab. II), f. 1821 3/3 1 Glimåkra 
socken. Mureriarbetare i Knisslinge socken i Kristianstads län. G. m. 
Benkta Eriksdotter, f. 1826 '-74 i Glimåkra socken. 

1 ) a r n : 

Anders, f. 1849 Ia /s i Glimåkra socken. Mar sedan 1884, c ^å nan 

flyttade till Köpenhamn, ej lätit höra af sig. 
Per, f. 1851 21 x i Glimåkra socken. Öfverflyttade i medlet af 1S80- 

talet till Amerika och har sedan dess ej afhörts. 
Benkt, f. 1852. Torpare. Se tab. IV. 

August, f. 1855 2 /6 i Glimåkra socken. Kusk. Vistas i Norrland. 
Nils, f. 1S5S J 9 6 i Örkeneds socken. Artillerist; f. 
Sissa, f. 1800 10 , io i Örkeneds socken. (1. m. torparen Axel Ha?isson 
i Hjersåslilla. 

Benkta, f. 1864 17 s i Glimåkra socken. G. m. tillsyningsrnannen öfver 

eldstäder i Köpenhamn, Jöns Jönsson. 
Martin, f. 1S6S 21 / 2 i Hjersäs socken; f 1 87 S 22 / 2 . 

Tab. IV. 

Benkt (son till Kristian, tab. III), f. 1852 6 /n, Torpare å Barnakulla 
torp i Glimåkra socken i Kristianstads län. G. m. Nilla Lund och 
har 7 barn. 1 

a: L—d. 



Anteckningar om några medlemmar af ätten 
Rosenstråle på 1600-talet. 

Margareta Quaase, g. m. Svante Rosenstråle, berättar i en egen- 
händigt förd dagbok (original på Skalltorp i Södermanland.) bl. a. 
följande : 

1622 3 11 gift 1:0 i Narva med Peder Mannerhielm. 

1624 25 7 dog P. Mannerhielm i Tuna socken, Helsingland. 

1625 - 7/ 4 gifte hon sig 2:0 med Svante Rosenstråle pä Barksäter. 

1629 2 9 L (ej J5 ( j) föddes sonen Libert på Kurckjärfvi i Tavastland. 

1630 2 / 3 föddes dottern Margareta på samma gärd. 

1634 ~ 7 /6 föddes dottern Märta pä samma gård, dog strax» derpå 

och begrofs i Lempis kyrka. 
1636 7/9 föddes dottern Gunilla på Karksäter. 

1648 2 s (ej I /s) gifte sig hennes dotter i i:a giftet, Ingrid 
Mannerhielm med Jöns Rosenstråle. — (Ingrid Mannerhielm 
föddes 1623 22 / s pä >,kungsgarden » i Umeå socken). 

1 Om dessa barn hafva ännu ej fullständiga upplysningar kunnat erhållas. 



I IO 



1649 - s 4 föddes de sistnämndas dotter Anna Margareta på Sonstorp. 

1651 23 /i föddes den sistnämndas syster Emerentia på Sons- 
torp (hon hade i sitt gifte med öfverstelöjtnant Q. C. Mont- 
gomery en dotter, Gunilla Montgomcry, hvilken 1711 V 8 på 
Svarttorp i Regna socken, O. G., gifte sig med löjtnanten 
Karl Magnus Drake till Hagelsrum, son af hennes morfaders 
systers, Brita Rosenstrdles, andre man, Magnus Drake, i hans 
3. gifte). 

1652 13 7 föddes på Sonstorp en tredje dotter Marta. 

1660 11 7 vigdes på Barksäter Libert med Gunilla Gyllenstierna. 



I en stamtatla öfver Drake-ätten (uppstäld 1821 af L. F. Drake 
och grundad på gamla slägthandlingar till vissa delar) förekommer 
bl. a. följande om Brita Roseiistråle, g. m. Magnus Drake: Hon föddes 
1601, gifte sig 2:0 1647 med majoren Magnus Drake, och dog i 
oktober 1656 på Graby i Sunds socken i Ydre härad. Hon med- 
förde i boet bl. a. Fostorp med underlydande i Östra Vingåkers 
socken (då själfständigt säteri, nu underlagdt Claestorp) samt Stvrcsta- 
holm i Styrestads socken, hvilket senare hon fatt i morgongåfva af sin 
förste man. 

F. Drake. 



Spridda rättelser och tillägg 

till 

G. Anrep: Svenska adelns ättartal! or. 

(Ur O. B:s anteckningar.) 
Ta b. 1. 

Ahlefelt. [Gregorius Ahl, adlad Ahlefelt]. 1 Var systerson till Johan Bothwids- 
son, adlad Gyllensting. Musketerare vid grefve M. G. De la Gardies 
regemente af gardet 1643 och deltog i danska kriget; deltog i tyska 
kriget från 1645, b\e( sedan korpral och underofficer vid Karelska 
kavalleriet 1648 och bevistade belägringen af Prags, å,; [regements- 
adjutant] vid De la Gardies lifregemente till häst och bevistade 
Rigas belägring; beviljades pension r6So 8 / M ; — — — ; f 1698 
-3/8 i Venersborg. 

1 De inom [ ] meddelade uppgifterna återfinnas i ÄUartaflorna, men hafva 
för sammanhangets skull här a nyo mast upprepas. Upplysningar om de k :i 1 \* > r 
hvarur rättelserna hemtats meddelas gema af antecknaren. 



1 1 1 

Tab. 4. 

[Johan]. Kom i tjenst 1678; bevistade kriget i Polen 1704; blef 1 709 
illa särad; [var öfverste] för allmogen i Vermland och fick 1723 
"/i underhåll af hemmansräntor i nämnda provins. 

Barn (bl. a.): 

"1. Jacob] Ludvig. [Var fänrik] vid Vestgötadals regemente. 
"1. Anna Margareta]. Lefde ännu 1735. 

"2. Anna Metta]. Öfverlefde sin man. (lift med kaptenen Hen- 
rik Scharpi 'f* 1750 -'° - i Tunhems församling i Elfsborgs län. 

Tab. 5. 

[Carl Magnus], F. d. fänrik; f 1758 (hade i maj 175g varit död 
något mer än ett är och efterlämnade enka med fem barn). [Gift 
med Hedvig Margareta Cederhelm von Sc1unalcn$ce\, i hennes 1. gifte 
(gift 2:0 1759 — efter Kongl. Maj:ts tillstand af s. å. — med volon- 
tären vid Bohusläns regemente Erik Cervin), f. 1729, lefde ännu 
1767. dotter af löjtnanten Casper Adolph Cederholm von Schmalensée 
och hans 1. fru Anna Maria Kafle, n:r 70. 

Barn (bl. a.): 

Margareta [Beata]. Lefde ännu 1831. [Gift med] sergeanten [Con- 
stantin von Zweigberg1i\ % i hans 2. gifte (gift 1:0 med Maria Elisa- 
beth Schievers) f. 1741, f 17(89) i finska kriget. 

Tab. 2. 

[Claes.] Hans enka lefde ännu 1702, dä hon, med anledning af Anckar- 
den är 1700 vunna segern vid. Narva, bad konungen om en almosa fjell. 
för sig och sina mänga barn. Hon var då sängliggande sjuk. 

Barn (bl. a.): 

Catharina [Helena]. Lefde 1697. 

[Christina] Beata. Lefde 1697 och var dä enka efter en qvarter- 

mästare vid fr.ih. Ribbings regemente. 
[Axel]. Konstapel vid Amiralitetet. Föll 1700 31 / 7 på skeppet 

Sverige från öfversta däcket ned i hålskeppet och slog sig sä illa, 

att han dog på sjette dagen derefter. Gift 169S r2 / 3 . 

Son: 

Abraham Magnus, f 17 12 hos sin mormor. 

Tab. 3. 

[Johan]. Tjenade vid öfverste Drakenbergs Elfsborgs) regemente 
och blef vid skansen Clementzfehr i Preussen illa särad. Kapten 
vid Bohusläns regemente 1657 till 1662, då regementet reducerades. 
Anhöll sedan blifva kapten vid Nerikes regemente i kapten Ulfs ställe. 



112 



Barn (bl. a.): 

[Johan]. Volontär vid Lifregementet till fot under 14 månader 
ifrån 1680. När några regementen utrustades mot turkarne, kon) 
han med grefve Nils Bielke till (Jngarn och var med under fält- 
taget till dess freden slöts. Antog sedan tjenst hos kurfursten 
Fredrik August af Sachsen under öfversten Carl Gustaf Lewen- 
hattpt; efter erhållet afsked 1700 begaf han sig till konung Carl 
XII, som da var utanför Köpenhamn. Bléf öfverofficer vid öfverste 
Nils Skyttes 3-männingsinfänteriregemente, som bestod af man- 
skap från alla tre länen i Smaland, och följde armén till Libau. 
Under fälttaget i Litbauen blef han två gånger fangen, men be- 
friade sig sjélf. Antog sedan tjenst vid Öfverste Buchwalds rege- 
mente, med hvilket han följde till Flandern och Brabant. Da freden 
mellan Frankrike och de allierade var sluten, tog han afsked efter 
55 månaders tjenst. Ingick clerefter i grefve Stenbocks armé och 
blef fangen vid Gadebusch, men befriade sig sjelf och återkom 
till Stockholm. Var 1714 korpral vid Lifgardet och blef kort 
derefter rustmästare der. Intogs på krigsmanshusét i Vadstena 
och dog i nämnda stad 17 iS 23 / 5 samt begrofs i klosterkyrkan. 
— Ciift 1 7 14 i Stockholm med hustru Ingrid Wetterberg, i hennes 
2. gifte (gift 3:0 1719 JJ , 5 i Vadstena med f. d. löjtnanten vid 
Uplands regemente Johan Willman, i hans 2. gifte, y 172 1 30 10 
1 Vadstena och begrafven på klosterkyrkogarden samt förut gift 
med Susanna Samuelsdotter, j* 17 18 27 /i i Vadstena). 

[Engel Margaretha], y före 1737. Gift med kyrkoherden i Krist- 
bergs församling af Linköpings stift Magnus Montin Svensson, i 
hans 1. gifte (gift 2:0 1737 med Brita Alf, i hennes 2. gifte, 
dotter af kyrkoherden Samuel Alf och Brita Jönsdotter VVallén- 
ström), f. 1683 l /n, f 1750 25 '11. 

Tab. 4. 

[Erik], Lärstyrman vid Amiralitetet 1671; medelstyrman 1673; under- 
löjtnant 1676; ofverlöjtnant 1078; [kapten 1688 |. Bevistade sjöslagen 
mellan Bornholm och Vstad 1670 och i Kjögebugt 1677. 
Barn (bl. a.): 

"Beata Elisabet. Mannen dog] 1751. 
Brita], y 1725, begrafven d. 2 9/6. 

Margareta Charlotta, f. 1701 2 9/ 9 , f 1780 l8 /n. Gift på 1720- 
talet med löjtnanten Johan Gustaf Klingsftor \ n:o 195, f. 1700, 
t 173^- 

Tab. 5. ! - , * 

[Jacob. Gift] 17 16 s 9/ 3< 
Barn (bl. a.): 

[Brita Christina. Gift 2:0 [1759 23 - \ med vice pastorn] i Tvings 

församling i Blekinge län Carl Henrik \Tall\. 
"Beata Jacquette. Gift 1761] 18 s. 
Carl Hans]. Löjtnant vid Amiralitetet 1755 4 10 - 



1 13 



Tab. 1. 

[Axel Hägg, adlad Anckarklo]. Hans första fru dog [695 [ 8 / s ] i Anckar- 
Stockholm och begrofs i Jakobs kyrka s. a. 23 /6; han gifte sig 2:0 klo. 
den 4 « i Jakobs församling derstädes. 

Barn (bl. a.): 

2. Brita Christina, döpt 1697 ao /" i Jakobs församling. 

Tab. 2. t** > 

[Ingemund Axel. Född] i Stockholm; underfyrverkare vid' artilleriet 
i nämnda stad 17 11 i januari; fyrverkarc s. å. J öfverfyrverkare 17 16 
i september; [underlöjtnant] 17 19 - ,J , r2 ; afsked före 1722 Hän 
begrofs i Jakobs kyrka i Stockholm. Hustrun som hette Maria (ej 
Margareta), dog redan den -'-\ o i Hedvig Eleonora församling äfven 
i Stockholm, 

Barn (bl. a.): 

[Margaretha Christina], f, enka, 1782 14 7 i Hedvig Eleo- 
nora forsamling. [Gift 1754] 17 n i Skeppsholms församling i 
Stockholm, efter förutgången lysning a Vermdön. 

[Ingemund]. Förgicks med sitt skepp 1768 på återresa från Ost- 
indien och Holland. 

[Ulrika, i] 28 s. 

Tab. 3. 

[Carl Gustaf]. Volontär vid Amiralitetet 1728 12 3 ; arklimästare 1732 
- 2/ 6; konstapel 1733 * 8 / 6 - 
Son : 

Carl Axel, döpt 1755 6 /s 1 Stockholm, f s. ä. före modern. 



[Arvid Göransson, adlad Anckarsköld.] Bevistade slagen vid Anckar- 
Nördlingen och Wittstock, der han blef illa sårad. Bekom med sin sköld, 
hustru några frälsehemman m. m. i Abo län, hvilka hon ärft af sin 
moder, fru Margareta Hansdotter till Långholmen, såsom frälse. 
För sina omyndiga barn anhöll han om konfirmation på egen- 
domarna under adliga privilegier. Drottning Christina beneficerade 
1647 honom med några hemman i Pikis härad i Abo län. — [Gift 
med Maria Stjema], hvilkens syster, Iliana Stjerna, sedan hon in- 
gått ofrälse gifte, af generalguvernören Per Brahe 1649 3 /jo é ålades 
att sälja sina gods undan svågern Anckarsköld. Han hade en 
yngre bror. Claes Göransson Anckarsköld, hvilken hos Drottning 
Christina anhöll att liksom brodern blifva intagen på Riddarhuset, 
emedan brodern Arvid sökte undantränga honom frän hans arfsrätt. 

Barn (bl. a.): 

Arvid. Tjenade sig upp från gemen till ryttmästare. Stupade vid 
fiendens infall i Abo län under andra decenniet af [700-talet, 



H4 



hvarvid ock all hans egendom gick förlorad. Gift före 1685 
med Hedvig Maria ron Falkenbergs som ännu 17 14 bodde i 
Stockholm. Han hade flere afkomlingar, af h\'ilka några voro 
minderåriga 1685, och bland hvilka var en dotter, f före 17 14. 
— Gift med löjtnanten vid dragonerna Joachim Vagel, som var 
död 1714 i januari. 

Bland de öfriga barnen voro måhända nedanstående med nam- 
net Anckarsköld: 
Catharina. Öfverlefde sin man med fyra små barn. All hen- 
nes egendom blef vid Riga 1710 borttagen af ryssarne. Gift 
med barberaren vid Abo läns regemente Petter JJfyss. 
Maria. Kallade sig 1715 fattig flykting frän Vemo socken i 
Åbo län. Gift med qvartermästaren vid Adelsfanan i Sverige, 
Carl Gustaf lVedeman r som hade afsked, men lefde 17 15. 
Christian. Volontär vid Amiralitetet. Blef 1693 ombud å 
skeppet »Jagaren» under kryssning utanför kurländska kusten 
sårad i högra handen af ett styckeskott och fick derför 
underhall af krigsmanshus kassan 1694 8 / a . 



Tab. 1. 

ren. [Lars, t] 14 6. 

[Eric. Kommissarie], f 1702 i Uran i Estland. 

Barn : 

Johannes, döpt 1676 32 /s i Nikolai forsamling i Stockholm. 
En dotter, döpt 1677 1 -, 10 i Nikolai församling, j 1679 före 27 ,/s, 
dä själaringning efter henne gjordes i Jakobs församling. 
"Brita. Gift] 1659 1 s i Nikolai församling. 

Catharina]. Jordfästes 16S9 ~ n pä V ar by i Huddinge socken i 
Stockholms län. 

Tab. 2. 

[Nils]. 

Barn (bl. a.): 

"Anna Catharina. Gift] 1688 2 9/7 [. Jakobs församling i Stockholm. 

Elsa, döpt] I3 /i i Jakobs församling. [Gift] der 1694 2I /i. 
"Christina Maria, döpt] 7 i Jakobs forsamling. 

Anders, f] -° t,. 

Brita Juliana], y före 1676 "/ 4j då själaringning efter henne gjor- 
des i Jakobs församling. * 
[Christina], f 1 74 r 13 o. 

Tab. 3. 

[Johan]. 

Barn: 

[Christina Maria], döpt 1664 * t i Jakobs församling i Stockholm. 



"5 

[Johan]. Öfvade sig några år på fortifikationskontoret; [löjtnant vid 
fortifikationen i Malmö] 1687; gjorde kampanjen i Flandern 1695; 
[kapten 1699] "/V 

[Elsa], döpt 1680 2 ' 7 i Jakobs församling, f der före 1682 2 /s då 
själaringningen gjordes. 

[Jakob], döpt 1682 l8 / 5 i Jakobs församling. 

Tal). 4. 

[Arvid]. F. 1647. Lefde ännu 1696. För ett af hustrun begånget 
brott förlorade han sitt embete och kom i Kongl. Maj:ts onåd, 
men efter hennes död anhöll han att få komma tillbaka i sin gamla 
ställning. Hustrun dog 1696. 

Dotter: 

[Eva Christina, f.] s / xo . Testamenterade 1762 22 /s Ludgonäs till 
sin systerson Johan Jacob Blomfelt och hans fru Charlotta Bene- 
dikta Wlismandel. 



[Anders Ericsson, adlad Bergsköld]. Lefde ännu 1675 * 3 /" och Bergsköld 

hade tjenat kronan några och femtio år. — Gift med kyrkoherdens 
i Frösthult och Hernevi socknar i Vestmanlands län Johannes Olai 
Renhorn dotter, som var syster till major Anders Renhorn, n:r 367. 

Barn (bl. a.): 

[Eric]. F. 1642 i Vestergötland ; kom i tjenst 1659 ocn var styck - 
junkare vid artilleriet i Stockholm 1669; fänrik 1674; [löjtnant 
1675; kapten 1678] 23 / 9 . Ganom en reduktion af artilleriet i 
Göteborg, der han var anställd, blef han utan tjenst. Bevistade 
Bohus' belägring 1678; f 1682 8 / 3 i Stockholm och begrafven å 
Johannes kyrkogård. Gift med Margareta — — — — ■ — — , 
7 1690 22 10 på Djurgården vid Stockholm. Han efterlemnade 
mänga barn i stort armod, bland hvilka nedanstående två äro kända. 

Barn: 

Erik (eller Anders). Var handtlangare vid artilleriet i Stockholm 

1684; underfyrverkare 1689 ; /n. 
En dotter. Öfverlefde modern. Gift med Olof Eriksson Tell- 
ning, som lefde 1690. 
[Aron]. Furir vid faderns kompani af Vestmanlands regemente 
1656 i februari; sergeant s. a. i augusti; fänrik 1657 5 / a ; 
tjenade en tid såsom löjtnant vid öfverste Liitzows regemente i 
Tyskland; löjtnant vid Bergsregementet 1674 5 /n; kapten 1676 
I5 / 3 ; erhöll 1680 2 9/ IO konungens tillstånd att sälja ett till honom 
af drottning Christina doneradt skattehemman Kläpserud i Eriks- 
stads socken i Elfsborgs län; f på 1680-talet (före 1684) 9/3» 
under hustruns bortvaro i Verrnland. Hans enka lefde ännu 
1684 10 1 ii. Hon hade måhända varit gift en gång förut med 
en Brant, ty Bergsköld öfverlefdes af en styfdotter Elisabet Brant, 

Personhistorisk tidskrift. S 



u6 

gift med Otto Damster, från hvilken hon blef skild, hvareftér 
soldaten Anders Abrahamsson Redebogen hos Kongl. Maj:t anhöll 
fa vigas med henne. 

Utan hittills kändt samband med denna ätt äro följande: 
Anders Bergsköld, f. 1770. Sergeant vid Enkedrottningens lifreg- 
mentes bataljon i Stockholm; f 1795 5 / 1 1 nämnda stad. — Gift der 
1792 med Margareta Christina Österberg, f. 1771. 

Son : 

Gustaf Axel, f. 1792 */« i Stockholm. Bland faddrar märkas 
madame Anna Lovisa Bergsköld och meddles Fredrika Birgitta 
och Ulrika Bergsköld. 
Anders Nils Bergsköld. Korpral. Gift 17 17 med Brita Lar sdotter. 

Barn : 

Anders, f. 1723 18 4 . 

Simon, f. 1726. Furir. Gift med Magdalena Holm. 
Son : 

Carl Gustaf, f. 1791 10 <, i Skeppsholms församling i Stockholm. 
Brita, f. 1729 a6 / 7 . 
Anders Bergsköld, f. 1759. Landstullvaktmästare; f 18 10 3/ 3 i 
Stockholm och Adolf Fredriks församling, enkling. 



von Bil- [Johan Eberhard von Billinghusen, friherre von Billinghusen]. 
linghusen.} -\ före 1656 ■/* och skulle begrafvas s. å. d. 2I / 2 i Riga. — • Gift 
1:0 med Margaretha Zögen, dotter af Jörgen Zögen; - — 2:0 med 
Ebba Barbara Wrangcl, i hennes 1. gifte (gift 2:0 med landtrådet 
Carl Adolf von Tiesenhausen, i hans 2. gifte, och 3:0 före 1673 
med överstelöjtnanten Otto Johan von Yxkull). 

Son: 

1. [Leonard Johan]. Var sju år kapten vid generalmajor Gynthers- 
bergs regemente. 



Tab. 1. 

Björn- [Hans Jönsson CIöös, adlad Björnsköld]. Var död 1660 2 3/s och 
sköld. skulle begrafvas d. 23 / 9 [i Eggeby kyrka]. — Gift 3:0 med Karin Isaks- 
dotter (Rosenbielke, n:r 52), som Öfverlefde honom. 4 

Tab. 2. 

[Anders]. Gift — mellan 164S och 1659 — med Margareta Gustafs- 
dotter Krabbe till Svancby, som lefde ännu 1671, dotter af överste- 
löjtnanten Gustaf Krabbe till Svaneby, n:r 46, och Anna Carlsdotter 
(Lilliestjelke, n:r 120). 



H7 



Söner : 

[Hans]. Dog 1750 2 4. 

Dotter: Ingegerd \ f 1707. 
Pehr. Lefde 1671. 

Kn Jakob Björnsköld blef ryttare vid Nylands kavalleri 1694. Be- 
vistade slagen vid Narva och Dtinaströmmen, der han blef särad 
Efter slaget vid Fraustadt 1706 blef han korpral samt i slaget vid 
Holofczin fangen och lord till Astrakan. Hemkom 172 1 och fick 
afsked. Beviljades pension 1756 20 5 . 



[Johan Johansson Blanck, adlad Blanck]. Studerade först vid Blanck. 
Upsala universitet och begaf sig derifrån till fältmarskalken Johan 
Banérs armé i Tyskland, der han fick tjenst såsom ingenjör; löjt- 
nant vid Banérs lifregementes dragoner 1638; kapten 1639; stads- 
major och ingeniör på fästningen Christianpris i Holstein under 
öfversten och kommendanten Helmuth Wrangel ; följde derefter armén 
till 1646, då han fick fältmarskalken grefve C. G. Wrangels permis- 
sion att resa hem till Sverige. Lefde 1675, men var dod 1680. 
Dan hade i donation fått några gods i Vermland samt ägde på 
Lingarby ägor i Tuna socken i Gefleborgs län ett skattehemman, 
som tillhört hans förfäder under 250 är. 

Barn :] 

Johan. Löjtnant] vid Bergsregemente; [f 1676] 9/9 på Hven. 
Gustaf]. Var 1675 löjtnant vid Bergsregementet. 
Catharina]. Öfverlefde såväl sin fader som ofvanstäende tvä 
bröder. 

Dessutom nio barn, som lefde ännu 1673. 



[Peter Blom, adlad Blume]. Gift med Margareta Betens, som Blume. 
1655 bodde i Stralsund. 

Dotter: 

Maria. Var förlofvad med Johan Ilar/nes, med hvilken hon 1655 

2 /io skulle gifta sig i Stralsund. 
En son till Petter Blume var utan tvifvel artillerikaptenen Fredrik 
Blum, som 1 67 1 V 9 i Stralsund begagnade adliga ätten Blumes 
vapen i sitt sigill. 



Tab. 1. 

[Mårten Brunnerus]. Enkan lefde ännu 1688. 



von Brun- 
11 er. 



T I 8 

Son : 

[Sebastian Brunner, adlad von Brunner. Född] 1663 [i Up- 
sala]. Följde fältmarskalken grefve Bielke till Ungan) 1685 i 
maj; adjutant vid hans kavalleriregemente 1689 3 / 7 : [kornett 1693] 
16 1; regementskvartermästare 1695 22 /n; [ryttmästare 1697] 2 %2j 
[major 1710] 14 n ; öfverstelöjtnant 1712] 9/9; bevistade slaget 
vid Gadebusch s. å.; öfverste vid kavalleriet 1 7 1 9] 21 / M ; f 1732 
J5 10 i Greifswald, 69 år gammal. Han gjorde tre kampanjer i 
Ungarn och bevistade Ofens belägring samt slaget vid Mohatz; 
— [Gift med] en von Steijpe, [i hennes 2. gifte (gift i:o med 
en Reisner, hvars barn jämte styrrad ern adlades i7a3 med namnet 
von Brunner)]; hon lefde ännu 1740 i Greifswald. 

Den såsom deras dotter uppgifna Gertrud Elisabeth var ej 
17 1 o — 1729 gift med Erik Börje till Gennäs, ty han var 
1725 gift med en dotter till kaptenen Ulrik Johan Brunner 
och Magdalena Gertruda Richter. 



Bråken- [Jost Bråkenhusen, adlad Bråkenhusen]. Hustrun lefde ännu 
husen. 1665 l8 / 6 på Skaboo, då han ingick gårdsskifte ined amiral G. O. 

Stenbock. Hon bortbytte sin gård Ranshammar i Södermanland 
mot Bosgården, Lindhult m. fl. hemman i Verstergötland samt 
400 Rdl. specie. 

Son: 

Jöns. Underskref moderns bytesbref 1665 l8 /e. 



Cabeljau. [Abraham]. Begrofs 1645 29 , 4- Gift med Maria von Last, be- 
grafven 1650 27 / 7 i mannens graf. 

Son : 

[Johan Cabeljau, naturaliserad Cabeljau. Naturaliserad svensk 
adelsman 1652] 8 /ö. [Begrofs 1652] 5 /i 2 . Gift med Macktildå 
Haak, som 1663 vistades i Amsterdam och lefde ännu 16S2. 

"Dotter]: 

"Maria]. Lefde, enka, 1682. [Gift] 1:0 1665 i december i Helsing- 
borg med borgaren i Stockholm [Peter WcJirJmscn\ i hans 2. 
gifte (gift 1:0 med sin 2. frus faster Anna Cabeljau som var 
syster till den bekanta Margareta Cabeljau och hade 4 fasta gods 
och sin hemvist i stiftet Bremen), begrafven 1675 6 /s i Riddar- 
holmskyrkan; 2:0 efter 1676 i Holland med en van Roon, f före 
1682. 



Svante Hedin 

SOM KICKI I DIR M PK VRA. 



ii9 



Smärre biografiska meddelanden. 

Svante Hedin, den bekante skådespelaren, hvars biografi nyligen 
Utkommit, har, med anledning af nämnda arbete, uppgifvits, aldrig 
blifvit fotograferad i kostym eller i någon viss röle. Denna uppgift 
vederlägges bl. a. af här bifogade af bildning, som undertecknad anhåller 
få ställa till Personhistorisk tidskrifts förfogande. 

Skådespelaren är framställd i sin kostym såsom »Kicki» i en pjes 
benämnd »Doktor Mekara» som i början af iS6o-talet införlifvades med 
d. v. Kongl. Dramatiska teaterns repertoir. Denna pjes, en bearbetning 
af en engelsk idé, var författad af kabinettskammarherren Fr. Daniel; den 
holl sig endast en kortare tid uppe på repertoiren. Innehållet var unge- 
fär följande; Doktor Mekara, en dårhusläkare, har en dotter, som han 
ej vill gifta bort annat än med en person, hvilken han botat. Detta 
erfar en ung man (Herr Hedin), som låtsas vara sinnesrubbad och in- 
tages på doktorns anstalt, der han kläder sig till barn. Han blir 
naturligtvis botad och sålunda äfven måg hos doktorn. 

Den här afbildade fotografien är utförd af fotografen I. F. Dahl- 
bom, som hade sin atelier i d. v. huset n:r i Nybrogatan. 

P. 



Charles Ignace de Silva. På friherrliga ätten VVachtmeisters 
till Björkö stamtafla å Riddarhuset märkes bland landshöfdingen och 
generallöjtnanten friherre Bleckert Wachtmeisters tolf barn, en dotter 
Charlotta Aurora, enligt kyrkboken f 17 18 2<j / 4 (ej 1715) i Ystad 28 
är gammal. Hon var enligt nämnda stamtafla gift med wfverstcn 
Carl Ignatius Silva, f barnlös 173S.. Nägra närmare upplysningar 
om denne, samt om hans gifte lemnas ej i de vanligaste biografiska 
källorna. I franska utrikesdepartementets arkiv finnas likväl om honom 
några kortfattade notiser, hvilka ju här kunna försvara sin plats. 
Charles Ignace de Silva, var född i Frankrike vid pass 1681, samt 
var son till en, under senare hälften af 1600-talet, till fransk tjenst 
öfvergången spanior. Redan vid unga år hade Silva kommit till 
armén och innehade år 1703 kaptens beställning. Anklagad för en 
vmauvaise affaire, dant il sétait du reste pleinement Justific -, och genom 
fredsslutet försatt i overksamhet inträdde Silva i svensk tjenst, hvarest 
han tjenade först såsom kapten, sedan som ofvcrstelöjtnant, Ar 
1727 afsändes han till hofvet i Versailles såsom öfverbringare af 
meddelandet om Sveriges anslutning till freden i Hannover. Under 
sin sju veckor långa vistelse i Frankrike utnämndes han till öfveiste 
i franska armén samt till riddare af S:t Louis orden, hvars röda band 
lyste i hans knapphål vid återkomsten. Han medförde till Sverige 
vigtiga depescher, som M. de Morville sände till franske ambassadören 
M. de Branoas, hvilken strax derefter lemnade Sverige. 



I 20 



Dels ur »Biographica* i Riksarkivet, dels ur Krigsarkivets samlingar 
hafva ytterligare följande uppgifter om honom kunnat hemtas. Han 1 
hade varit i fransk tjenst i 23 år, nar han ingick i svensk tjenst, 
hvilket torde skett omkring 17 14, ty från detta år den 2 jan. hade 
han ännu 1726 sin lön innestående. Ar 17 15 den 16 juli i Stralsund 
erhöll han Carl XH:s fullmakt på »majorsbeställning widh det fran- 
söske dragonregementet , blef öfverstelöjtnant vid samma regemente 
1720 den 22 mars, med rang frän 17 19 den 25 mars samt erhöll 
»öfverstes karaktär» 1728 den 25 november. 

På 1730-talet hade han långa processer med den då i Sverige 
vistande grefvinnan Woynarowska. 

f. u. w. 



Peter (von?) Frischeil. Med detta namn benämnes, i Sv. 
adelns ättartafior, den förste kände stamfadern för friherrliga och 
grefliga ätterna Ridderstolpe. Närmare upplysningar om honom hafva 
hittills saknats, men af nedanstående i Tortuna af fil. kand. F. L. 
Fredriksson gjorda kyrkboksutdrag, kan dock någon ledning för kom- 
mande forskningar erhållas: 

»1694 juni 21 (begrofs) Leutnanten Herr Petter Frisk i Ekeby 
dödde af hetsig feber och machtlösheet 47 år». 

»1722 Dnica 4 Trinrtijsdagen efter, begrofs Ädla och Wällborna 
Fru Sara Klerk pä Ekeby Sal. Hr. Leutn. Petter von Frisks 
efterlåtna Enkefru. Modren till Hrr. Riddarstolperne.» 

1 7 15 d. 22 Januaru Wigdes fendricken Hr. Adam Johan Bräcker 
med jungfru Magdalena von Frisc/i i Ekieby.>- 

C. R. 



Svenska adliga ätter med rysk härstamning. 

Inom den svenska adeln finnas 10 på svenska riddarhuset intro- 
ducerade ätter med härstamning ur ryska slägter. Medlemmar af så- 
dana ryska ätter hafva af olika anledningar öfverflyttats till Sverige 
och blifvit svenska undersatar. Den första perioden, dä sådan öfver- 
flyttning egt rum, var under Ivan IV den förskräcklige, då rlere bojarer 
lemnade Ryssland för att undandraga sig dennes tyranni. Den mest 
kände af desse är furst Kourbsky, som flyttade till Lithauen. * Hans 
exempel följdes af furst Dmitri Wischnewetzky samt af Alexis och 
Gabriel Tscherkassky, h vilka äfven drogo till Lithauen J . En författare, 
som på 1600-talet utgifvit Livlands historia 3, och som till sitt för- 

1 Närmare meddelanden om honom och hans hustru mottagas med tacksam- 
het af meddelaren. 

2 Karamzinc Histoire de Russie. T. IX. annot. 100 och 105. 

3 C. Kelchen. Liefländische Geschichte. Keval 1695 s - 2 ^°- 



121 



logande hade en del nu torkomna document, berättar att bl. a. år 
1567 planlades en konspiration mot czar Ivan den förskräcklige. Bland 
de sammansvurne befunno sig furst Wladimir Andreewitch, czarens 
kusin, furst Michael Temrukowitch Tscherkassky samt ilere andra 
medlemmer af de förnämsta bojarfamiljerna. Sammansvärjningen blef 
uppdagad och czaren utkräfde en blodig hämnd. 

Det var under denne czar Ivans regering, som tvenne andra 
ryska adelsmän, Levonti Nassokin och Peter Rosladin lemnade Ryss- 
land och i ilet följande blefvo stamfader för de svenska adelsätterna 
Nassokin (Nassaken) och Rosladin. Den förtsnämnda af dessa ätter 
lefver ännu i Finland, men den senare uigick redan 1628 den 7 juli 
med Fritz Petrowitz Rosladin. 

En annan grupp af ryska adelsfamiljer äro de, hvilka efter freden 
i Stolbowa 1618, dä en del af provinsen Nowgorod under namn af 
Ingermanland inkorporerades med Sverige, på grund af sina der be- 
lägna gods, föredrogo att blifva svenska undersåtar. Till dessa fa- 
miljer böra räknas de på riddarhuset i Stockholm introducerade ätterna: 
Apolloff y Klcmcntcoff (Clementeoff), Kalitin och Pereswetoff. 

Den första af dessa, Apolloff, härstammar från Grigori Zebetrioff 
(Xerebtzoff :), hvars broder Wassili, egare af byn Starabura i Ingerman- 
land redan år 1631 blifvit svensk adelsman. Grigori, som af okänd 
anledning kallade sig Apolloff, hade afkomlingar, hvilka under detta 
namn introducerades på riddarhuset, der ätten ännu är representerad. 

Ätten Klementeoff (Clementeoff) räknar såsom sin stamfader en 
Michael Klementeoff, som egde godset Osegina i Ingermanland och 
hvars son, Wasili Clementeoff, blef svensk adelsman 1680. Denna ätt, 
som ännu lefver på qvinnosidan, utgick 18S9 på manssidan. 

Den förste till Sverige öfverrlyttade medlemmen af ätten Kalitin, 
Nikita Iwanowitch Kalitin, var äfven född i Ingermanland. Hans af- 
komlingar utdogo i Sverige. 

Den fjerde af sist anförda fyra rysk-svenska adelsslägter, ätten 
Pereswetoff nemligen, introducerades på svenska riddarhuset med nam- 
net Pereswetoff-Morath. Någon ledning till detta senare namns för- 
klarande fås ej i de svenska arkiven. Sannolikt är att det tagits frän 
något ätten tillhörigt gods. Den förste till Sverige inflyttade med- 
lemmen af ätten var Per Philipsson Pereswetoff-Morath, som under 
förra hälften af 1 600-talet frän rysk tjenst öfvergick till svensk, der 
han blef kapten. Den svenska grenen af ätten är nu representerad af 
en manlig medlem. 

Utom ofvan nämnda tvenne kategorier af ryska adelsslägter finnes 
i svenska adelns matrikel upptagna några familjer härstammande från 
ryska adelsmän, hvilka blifvit svenska undersåtar under intarregnum i 
Ryssland i början af 1600-talet. De äro ätterna Bitturlin, Golowits^ 
Roubzoff och Aminoff. Efter all sannolikhet står dessa till Sverige 
öfverflyttade ätters beslut att lemna Ryssland i samband med den 
svenske prinsen Carl Philips val till rysk czar 16 10 i Novgorod. Denna 
stad svor Carl Philip trohet och det vill synas som om äfven andra 
provinser i Ryssland varit på väg att år 1612 göra likaledes. Åt- 
minstone skrefvo furst Pojarsky och Kuzma Minine till metropoliten i 



122 



Nowgorod, Isidor, till Wojvoden i samma stad furst Odoewsky och till 
svenska generalen J. De la Gardie: »Om Konungen af Sverige vill 
gifva oss sin broder till czar och om hans broder vill antaga den 
ortodoxa bekännelsen, äro vi redo att, i likhet med Nowgorods inne- 
byggare, erkänna honom» 1 . När da församlingen i Moskwa 1613 
valde Michael Teodorowitch Romanow till czar, torde några af de 
adelsmän, hvilka svurit Carl Philip trohet, ansett det med sina in- 
tressen mera förenligt att öfverflytta till Sverige. 

Ätten Aminoff s förste till Sverige inflyttade medlem var Fedor 
Grigoriewitsch, som 1 6 1 5 blef svensk undersåte och 16 18 naturali- 
serades såsom svensk adelsman. Hans afkomlingar lefva talrikt såväl 
i Sverige som i Finland. 

Daniel Golovitz (Golowinr), som öfvergick till svensk tjenst, blef 
i Sverige stamfader för tvenne generationer af denna ätt, hvars namn 
i Sverige skrifvits Golawitz. Ätten, som introducerats på svenska 
riddarhuset 1648, utgick sannolikt redan i slutet af 1600 talet. 

Familjen Buturlin har endast haft en enda representant i Sverige, 
Wassili Nikititsch Buturlin, som 1614 blef tagen till fånga af svenskarne 
vid Gdow och sedan gick i svensk tjenst, der han uppnådde överste- 
löjtnants grad. Han arled 1665 utan att lemna afkomlingar. 

Af ätten Rubzoff (Roubzow) öfvergick 1617 i svensk sold Alex- 
ander Lubin Rubzoff, hvars sonsöner, med hvilka ätten utdog på 1730- 
talet, blifvit introducerade på svenska riddarhuset 1723. 

Af ofvannämnda tio ryska familjer, som under 1600-talet inkor- 
porerats med svenska adeln, hafva således trenne (Golowitz. Butur- 
lin och Rosladin) utslocknat redan under samma sekel; fyra andra 
(Nassokin, Kalitin, Clementeoff och Rubzoff) utslocknade under 17 oo- 
talet och början af 1800-talet. Endast tre (Aminoff, Apolloff och 
Pereswetoff) fortlefva ännu och af dem två med blott en manlig re- 
presentant. 

Afkomlingarna af dessa till Sverige inflyttade ryssar kände sig redan 
i tredje generationen fullständigt såsom svenskar och deltogo i sven- 
ska arméns leder i det stora nordiska kriget. Under Carl XII:s fanor 
stredo 4 medlemmar af ätten Apolloff, 1 Aminoff, 1 Nassokin, 2 Kalitin, 
3 Pereswetoff et 2 Rubzoff. Tio af dem föllo i rysk fångenskap, men 
ingen, undantagandes en medlem af ätten Kalitin, synes hafva uttryckt 
någon önskan att stanna i Ryssland. 



1 Solowiew. Histoire de Russie. Vol. VIII. Moskwa 1S58, s. 431. 

S. Arscniew. 

i 



123 



Frågor och svar. 



Frågor. 

5. Ar något kändt om G. L. F. von Olthoffs (se Anrep III. s. 
qi) fyra döttrars öden? 

k. x. 

6. Till hvem var ryttmästaren Joh. Gust. Sodenstiernas (se Anrep 
IV. s. 23) hustru, Maria Scheffer^ dotter? 

X. X. 

7. Äro porträtt kända af amiralen grefve Erik Arvid Spar re till 
. Söfdeborg (tab. 3 hos Anrep) och hans maka, friherrinnan 

Charlotta Eleonora Sjöblad? samt af ryttmästaren Daniel 
Isaak Ehrenborg (tab. 28 hos Anrep) och hans maka Hedvig 
Ulrika Lovisa Klingsporr äfvensom af ryttmästaren Casper 
Ehrenborg (tab. 5 hos Anrep) och hans maka Elisabeth 
Euphrosyne von Conowen.- 

F 

8. Hvilken slägt tillhörde Christina Håkansdotter, som kallar 
R. R. Abraham Christiernsson (Leijonhufvud) »sin krere 
modher systhersson» (Perg. bref i R. A. 1499 den 31 okt.) 
och Cristina »Erixdotter» (Gyllenstierna) i Biurum. Hans Åkes- 
sons (Tott) efterlefverska, för »sin kaere fraenko», (Perg. bref i 
R. A. 1493 den 8 juni, 1494 den 6 april, 1495 den 29 
mars och 1496 den 10 oktober)? 

Hon var gift 1:0 med Erland Eriksson och 2:0 med 
Tordh Svensson till Twaerydh. Hennes morföräldrar voro 
Peder Eriksson, ä vapn, som namnes 1406 den 17 juni, och 
Kierstin Thoraesdotter, syster till Sven Thoraesson (Tjurhufvud), 
till Adisslef i Halland. 

S. Z. 

q. Af hvilken slägt var den i frågan n:r S nämnde Peder Eriksson? 

S. L. 

10. Hvilka voro föräldrarne till Christina Gyllensparre, som på 
1680-talet skref sig »en mycket bedröfvvat Anckia efter »Capi- 
teinen Gustaf!" Campbell af Callmar Regementet»? 

/. 



124 



11. Kan någon lemna upplysning om och hvarest porträtt af 
nedanstående chefer för K. Skånska Husar Regrtet finnas? 

Georg Henrik Lybecker, f. 1619, j 1683. 
Frih. Fredrik Ulrik Spar re, f. 1 7 19, j 17 77. Chef i sju 
dagar, sedermera chef för K. Smålands Husar Reg: te. 
Grefve Bengt Gustaf Frö lic h, f. 1715, j" 1783. 
Friherre Christian Thott, f. 1770, j 1844. 

A. F. 

12. Anhålles att om möjligt erhålla någon underrättelse om en 
Wellingk, som post varios casiis, lar hafva blifvit Fransk 
språkmästare vid universitetet i Greifswald? Anrep nämner 
honom ej. Enligt Apeibladh utgaf han i Greifswald 1762, 
på svenska språket, en afhandling med titel: »Anvisning at 
kunna lära sig sjelf läsa och explicera Fransyska språket». 

X. 

13. Kunna närmare upplysningar lem nas om den Harald Friksson 
Körning till Wällinge och Edeby, »af gammal adel--, hvars 
ena dotter Magdalena Haraldi, blef gift med prosten i Stora 
Tuna, Olaus Canuti Helsingius, och andra dotter, Ingeborg, 
blef gift med Dionysius Beureus, genom båda dessa sina 
döttrar, stamfader för en talrik mängd nu lefvande svenskar, 
deribland mänga framstående män och qvinnor? 

Fr. L — r. 

14. Hvad hette ståthållaren Ivar K:son Ulfsparres till Hjortö första 
hustru och h vilken var hennes härkomst? Hvilket dopnamn 
hade den af deras döttrar, som var gift med rytm. Leon Hägg? 

F. D—e. 



Svar. 

i . / anledning af frågan n:r 2 i förra häftet kan undertecknad 
upplysa, att Martin (Thijsen) Anckarhjelms maka, å ett bref 
till C. Gr. Wrangel (förvarad t i Skoklostersamlingen deponerad 
i Riksarkivet), dateradt Göteborg 1657 I2 /n, och i hvilket bref 
han omtalar, att hennes man, amiralen, dött s. å. 2I / 3 , under- 
tecknat sitt namn på följande sätt: »Lousbitha Anckarhjelms. 
Någon upplysning om hennes eget slägtnamn fås således ej 
här af. I sammanhang härmed må nämnas, att sonen Adrian 
ej dog ogift, såsom uppgifves i Sv. adelns ättartatlor. Hans 
enka Elisabet Ankarhjehn lefde 1660 (enligt s. å. daterad 
skrifvelse till M. G. De la Gardie i Riksarkivet). 

O. B. 



125 



2. Såsom svar å frågan n:r i i förra häftet 1 beder jag att få 
hänvisa dels till Ehrenströms efterlemnade historiska anteck- 
ningar, utgifna af S. J. Boethius, deraf framgår, att Riksrådet 
Reuterholm och hans fru varit begrafna i Sjundeå kyrka i 
Finland, men att hans son presidenten friherre Reuterholms, 
enka före sin afflyttning till Sverige låtit från familj egrafven 
i Sjundeå >bortföra alla der befintliga lik» (jfr. sid. 686), 
dels ock till Isak Fehrs arbete om Strengnäs kyrkomuseum 
m. m., sid. 68 och följande, deraf inhemtas, hurusom ej 
mindre riksrådet Reuterholm och hans maka, än äfven deras 
ryktbare son Gustaf Adolf Reuterholm funnit sitt -slutliga 
hvilorum i Olivekrant/ska grafkoret i Strengnäs Domkyrka. 

Axel Durling. 

3. Svar på frågan n:r 1 i förra häftet, t>Hvår ära friherre 
Esbjörn Kristian Reuterholm, hans maka samt deras son 
Gustaf Adolf Reuterholm begrafna r 

Att riksrådet E. Chr. Reuterholm och hans makas stoft 
först fick sin hviloplats uti Sjundeå kyrka i Nyland, Finland, 
i hvars församling deras gods Svedja var beläget, är kändl. 
Öfver deras graf lät sonen Gustaf Adolf resa ett monument, 
som aftäcktes 1793. Till denna aftäckning hade han författat 
verser som skulle »sjungas af under godset lydande bönders 
barn, hvilkas föräldrar sä ofta genom salig Hans Excellences 
och dess värda Makas välgerningar, sedt sig räddade ifrån 
hungerns nöd och elände». De skulle också »beströ grafven 
med friska blommor». Detta opus har följande egendomliga 
titel: »Da Efter Tjugu års saknad At en Vördad Faders Minne, 
Och efter Tio års, åt en Dyrkad Moders Stoft, Den . . 
Augusti MDCCXCIII Uppå Deras Graf i Finland, Det Monu- 
ment Upprestes, En Sörjande Son, Hans Excellence, Presiden- 
ten i Kongl. Cammar-Revisionen och Öfver-Cammarherren hos 
Hennes Kongl. Maj:t Enkedrottningen m. m., Herr Baron 
Gustaf Adolph Reuterholm, till hugkomst af Dess Älskade 
Föräldrar låtit förfärdiga, Afsjöngos där tillika följande stancer.» 
(Sthm. Kongl. Tr. 17 93). 2 Minnesvården hade följande 

1 Äfven från signaturen { har liknande svar på denna fråga ingått. 

2 Som prof på dessa stancer, må anföras: 

»Af Anm förd på sina Fäders bana, 

Nu återskänkt at sina fäders bygd, 

På deras graf han Konsterna bod dana 

En Göthisk sten, till vård åt Göthisk dygd. t 

Från höga Värf, som hvälfva Rikens öden, 
Till oss hans suck från Mälarns stränder går 
Att på det Stoft, här gömmes efter döden, 
De blomster strö, som växt i deras spår.> 



Stancernas antal var 19 och blefvo i afdelningar inristade å 4 tarlor, som 
uppsaltes i det Reuterholmska grafkoret i Sjundeå kyrka. 



126 



inskription i stenstil: »Christian Reuterholm och Maria Gyllen- 
stierna vördnadsvärda makar öfverlämnade åt himmelen belö- 
ningen af deras dygder tacksamheten deras namn denna vård 
deras aska den förre den 20 Januari 1773 den sednare den 
19 Januari 1783. — En Rådsherre rättvisans lagens och 
oskuldens stöd hvars kärlek för fäderneslandet uti svigtande 
tider aldrig svigtade som icke kunde öfverlefva dess frihet. 

— Kn Maka sitt köns och samtids heder ett mönster af 
äckta trohet en rar oförliknelig moder orörlige vid ödets 
hwälfningar store i motgången förmådde afwunden hatet 
otacksamheten aldrig störa deras lugn. — ■ De ägde det, inom 
sig sielfwe ock lyckan utan att ägas af henne. — Omsider 
trötte af lifvet dess omskiften och ära funno de hvilan uti 
en främmande jord sedan mera än sextio års vandring- 
möda godsfruktan välgörande krönt dem för odödlgheten. — 
Efterwerld här anförtror dig en söriande son deras aska den 
han sä ofta med sina tårar fuktat deras minnen förvaras i 
dygdens tempel. — Gustaf Adolph Reuterholm uppreste stenen 
år 1787.» 

Af Khrenströms Hist. Anteckn. (II: 223) finner man att 
E. C. Reuterholms och hans makas stoft ej fick ostördt hvila 
i Sjundeä: »Presidenten Axel Reuterholms [deras son], enka, 
som ärfde Svedja och Pickala, sålde dessa egendomar ocli tog 
vid sin öfverrlyttning till Sverige alla liken ur familjegrafven 
vid Sjundeä kyrka med sig — hvar de nu äro vet jag icke». 

— Af Fe hr, Strengnäs kyrkomuseum samt notiser om staden 
oeh d ess domkyrka, Strengnäs 1895, inhemtar man att stoften 
efter E. Chr. Reuterholm, hans maka, deras söner, den beryk- 
tade statsmannen Gustaf Adolf R. (y 18 13) och presidenten 
Axel Chr. R. (•(• 181 1) samt hans enka Lovisa Charlotta 
Malm (f 1845) äro förvarade i OHvercrantz'ska grafkoret i 
Strengnäs domkyrka. I grafkoret ligger »en lös marmorvård 
öfver Esbj. Chr. Reuterholm och hans maka, nemligen den 
ofvannämnda rest af sonen Gustaf Adolf. Den sistnämndes 
kista kom dit 182 1 (Strengn. konsist. prot. d. 12 Sept. 1821 
och d. 14 Juni 1845). 1 01ivecrantx'ska grafkoret har i senare 
tid benämnts Reuterholmska grafkoret, så i en skrifvelse till 
Strengnäs domkapitels protokoll 1864. 

Anledningen till Reuterholmska likens förflyttning från 
Sjundeä kyrka finner man af följande anteckning i nämde 
kyrkas inventariebok: »Yngsta sonen till i epithaphiet upp- 
nämde herrskap presidenten i Statskontoret i Sverige lians 
excellens friherre Gustaf Adolf Reuterholm egde efter sina 

1 »Gust. Ad. Reuterholms förhoppning nit få njuta lugnet och hvilan i 
Sjundeå kyrka, uppfylldes icke, ty efter ett kringirrande lif, till största delen under 
lånadl namn och merendels bäfvande för sin egen skugga, dog han i Slesvig den 27 
Dec. 1 8 1 3, i sitt 57:e ålders år. under det svenska arméen var som fiende inryckt 
i Ilolstein. Det är sannolikt att denna armées ankomst och närvaro påskyndade 
hans död, emedan han fruktade att på något sätt komma i beröring med den- 
samma» (Ehrenströms Hist. Ant. II: 323). 



[27 



föräldrar Svedja och Pickala egendomar i Sjundeå, men vista- 
des ej egentligen har utan sa länge han var i tjenst i Sverige 
vid Kongl. hofvet i Stockholm, men ända från 1796 i Dan- 
mark. Denne herre som dog ogift 1S13 i Kihl [Kiel] hade 
till sin ende brorson baron Axel Renterholm, testamenterat 
all sin qvarlåtenskap med vilkor, att såvida Finland numera 
kommit under ryska spiran och Renterholmska friherrliga ätten 
var bördig ifrån Sverige så hade den unge baron Reuter- 
holm att, om han ville tillgodonjuta testamentet, försälja Svedja 
och Pickala egendomar, uppköpa en egendom i Sverige och 
vid den sockens kyrka, der den köpta egendomen låg, upp- 
föra en familjegraf, och till den nya grafven flytta alla i 
Sjundeå befintliga och i härvarande Reuterholmska grift be- 
fintliga likkistor. Detta verkställdes om sommaren 181 5. 
(Hausen, Anteckningar gjorda under en antiqvctrisk forsknings- 
resa sommaren iS/O i ] r estra Nyland. Hfors 1872. Reuter- 
holmska graf koret beskrifves af H. mycket omständligt. Det 
är nu kyrkans vinkällare.) 

Att de Reuterholmska stoften deponerades i 01ivecrantz'ska 
grafkoret berodde därpå, att Axel Reuterholms enka, Lovisa 
Charlotta Malm, härstammade från Elisabeth Paulina Olive- 
crantz' stjufson Gabriel Emporagrius, nob. Lilljeflycht, samt 
att hennes morfar, löjtnant Georg Johan v. Köhnnigstedt, 
(f 1778) och mormor, Christina Lovisa Wallenstiema (f 1795), 
äro begrafna i förutnämnda grafkor. 

Följande genealogiska tabell visar den förmenta slägt- 
skapen mellan 01ivecrantz'ska och Reuterholmska ätterna: 

Ärkebiskop Laurentius Paulinus Gothus, f. 1565, f 1646. Barnen 
adlade Olivecrantz. 

I 

Elisabeth Paulina Olivecrantz, g. m. Er. Gabr. Emporagrius, biskop 
i Strengnäs (f. 1606, f 1674) som i ett föregående gifte med Sara Sim- 
telia hade sonen 

I. . 

Gabriel Emporagrius, nob. Lilljeflycht, lagman, f. 1639, j* 1690, 
G. m. Maria Björnklou, f 1696. 

I 

Brita Eleonora Lilljeflycht, f. 16S5, f 1736. G. m. hofrättsrådet 
Olof Wallenslierna, f. 1672, f 1740. 

Christina Lovisa Wallenstiema, f. 1723, f 1795- G. m. Georg Johan 
von Köhnnigstedt till Olivehäll, löjtnant, f. 1707, f i Strengnäs 1778. 

I 

Eleonora Lovisa von Köhnnigstedt, f. 1745, f 1821. G. 1767 m. 
Henrik Jacob Georgsson Malm, f. 1735, f 1789, major vid Södermanlands 
regemente. 

I 

Lovisa Charlotta Malm, f. 176S, f 1845. G. 1797 m. friherre 
Axel Christian Reuterholm, f. 1753, f 181 1, president i Wasa hofrält 
(broder till Gustaf Adolf R. hvars enda svägerska hon var). 



C. M. C. 



128 



Kurfursteättlingar i Sverige. 

Genom tyska furstinnors (Braunschweig-Liineburg, Hessen-Cassel) 
eller grefvinnors (Löwenstein-Scharffeneck, Nassau-Siegen, Solms-Braun- 
fels, Hohenlohe-Neuenstein och Daun-Falkenstein) giftermål med ätt- 
lingar af de svenska eller på svenska riddarhuset introducerade 
ätterna Brahe, Blixen, Oxenstierna, Wrangel, Dohna och Lewenhaupt 
härstamma liera medlemmar af såväl adliga som icke adliga släkter i 
Sverige från furstehusen på den europeiska kontinenten. I en upp- 
sats om »Karl den stores ättlingars • liar hofintendenten V. Örnberg 
närmare redogjort för ifrågavarande allianser o. s. v. Brändenburgs 
förste kurfurste, burggrefven af Niirnberg, Friedrich I, är för de flesta 
af nyss uppräknade furstinnor och grefvinnor en siste gemensam stam- 
fader. Här skola emellertid ytterligare tvenne härledningar från denne 
kurfurste visas. Den ena af dessa mynnar ut i en svensk friherrlig 
ätt, hvars nuvarande bestånd af undertecknad skall påpekas i Wrangels 
och Bergströms: Attartatlor ifrån är 1857; en kvinlig medlem af denna 
i Estland bosatta ätt har på grund af giftermål öfverrlyttat till Sverige. 
Härledningen är i detta fall led efter led följande: 

I. Friedrich I kurfurste af Brandenburg 141 5 — 1440. II. Frie- 
drich, markgrefve af Brandenburg, j 1463. Gift med Agnes af Pom- 
mern. III. Magdalena af Brandenburg, f. 1450, j 1496. Gift med 
Eitelfritz II, grefve af Zollern, j 1512. IV. Eitelfritz III, grefve af 
Zollern, f 1525. Gift med Johanna van Borselen. V. Karl, grefve 
af Hohenzollern-Sigmaringen, f 1576. Gift med Anna af Baden. 
VI. Eitelfritz I, grefve af Hohenzollern-Hechingen, f. 1505, j 1604. 
Gift med Sibylla af Zimmern. VII. Johan Georg, furste af Hohen- 
zollern-Hechingen, f. 1577, t 1 ^ 2 3- Gift med Fransiska, rhengrefvinna 
af Salm-Neufville *. VIII. Anna Maria, furstinna af Hohenzollern- 
Hechingen, f 1652. Gift med Egon, grefve af Furstenberg. IX. Anna 
Maria, grefvinna af Furstenberg, f. 1634, f 1705. Gift med Ferdinand 
Karl, grefve af Löwenstein-Wertheim-Rochefort. X. Ernestina Barbara 
Katarina, grefvinna af Löwenstein-Wertheim-Rochefort, f. 1655, y 1698. 
Gift 2) med grefve Johan Karl Serényi. XI. Maria Ernestina, gref- 
vinna Serényi, f. 1680, f 1744- Gift med grefve Otto Ferdinand Felix 
von Hohenfeld. XII. Otto Karl Max, grefve von Hohenfeld, f. 1704, 
f 1772. Gift med Maria Teresia, contessa Guido di Bagno. XIII. 
Maria Teresia Anna Judith, grefvinna von Hohenfeld, f. 1740, f 1814. 
Gift med friherre Johan Heinrich Emmerich von Keyserlingk till Gawe- 
sen i Kurland. XIV. Marie Julie Terese Elise friherrinna von Keyser- 
lingk, f. 1 76 1, j 1800. Gift med Christian Ewald vort Kleist till 
Susten. XV. Julie von Kleist, f. 1798, y. Gift med friherre Carl von 
Dellingshausen till Jess m. m. i Estland. XVI. Anna, friherrinna von 
Dellingshausen, f. 1833. Gift 1853 med friherre Otto Fromhold Taube 

1 Rhengrefvames ätt erhöll i I5:de århundrandet genom giftermål halfva 
grefskapet Salm i Lödningen. Till en utslocknad gren, Salm-Mörchingen, at 
denna ätt hörde 30-åriga krigets »rhingrefve» Otto Ludwig, som i svenska histori- 
ska verk alldeles orikligt fått namnet Solms. 



129 



till Maydel och Carlöö n:r 34. XVII. Flere söner, bosatta i Estland, 
och en dotter: Julie Heléne, friherrinna Taube till Maydel och Carlöö. 
Gift med kabinettssekreteraren m. m. grefve Arvid Fredrik Taube 
n:r 112. 

Filiationerna i det andra fallet äro följande. I (från kurfurst 
Friedrich I, jfr ofvan citerade uppsats i Svenska Ättartal V. sid. 32 — 
46 skulle generationen numreras med V). Elisabeth, grefvinna af Solms- 
Laubach [hos Omberg 26 d.]. Gift med Ludwig, grefve af Sayn- 
Wittgenstcin. IL Amalia, grefvinna af Sayn-Wittgenstein, f. 1585. 
Gift med Georg, grefve af Xassau-Dillenburg. III. Margareta, gref- 
vinna af Nassau-Dillenburg, f. 1606, f 1 66 1 . Gift med Otto, grefve 
/.ur Lippe-Bracke *. IV. Dorotea, grefvinna zur Lippe, f. 1633, 
f 1706. Gift med Johan Diedrich, grefve von Kunowitz. V. Maria 
Filippina, grefvinna von Kunowitz 2 , f. 1678, f 1754. Gift med 
generalen i Hessen-Casselsk tjenst Friedrich Ludwig von und zu 
Schachten. VI. Sofia Maria von und zu Schachten f. 1713, f 1775. 
Gift med generallöjtnanten och guvernören i Cassel Georg Moritz 
VVolfF von Gudenberg. VII. Sofia Filippina Wolff von Gudenberg 
f. 1738. Gift med d. v. löjtnanten i Hessen-Casselsk tjenst, Carl 
August von Berg från Estland. VIII. Georg Filip von Berg (genera- 
tion XII från Kurfurst Friedrich I), naturaliserad och adopterad 
Berch på n:r 1774 bland adelsman, till VVrams Gunnarstorp, f. 1769, 
f 1817. Gift med Anna Ulrika Juliana von Berg. Från Georg Filip 
härstammar, utom den ännu lefvande adliga ätten Berch, medlemmar 
af adliga ätten Schmiterlöw, n:r 1768, af Hofdalasläkten Fischerström 
(se Svenska Ättartal III; sid. 79) af friherrliga ätten Stackelberg n:r 
192, bosatta i Estland, den ointroducerade i Sverige bosatta grenen 
af den pommerska ätten von Horn till Ranzin och en släkt Pettersson- 
Ranzin samt, genom gifte med fröknar von Hennings, de tvenne yng- 
sta generationerna af friherrliga ätten Djurklou n:r 234, tvenne ätt- 
lingar af grefvarne Mörner till Morlanda n:r 60, äfvensom yngsta 
generationen af den 1756 introducerade grenen af adliga ätten Fock 
(n:r 1846 B.) 

G. v. E. 



1 Begge härstammade i femte led från hertig Henrik af Mecklenburg och 
Sophia af Pommern. Om dessas folkungahärkomst se Svenska ättartal VII 28 
och VIII 18. 

' 2 Från hennes systrar Juliane Luise, grefvinna Lippe-Biesterfeld. och Charlotte 
Amalie, grefvinna Erbach Furstenau, härstamma, bland andra, H, M. Kejsarinnan 
Augusta Victoria af Tyskland, II. M. Drottningen af Sverige och Norge och 
H. K. H. Hertiginnan af Dalarne. Jfr Svenska ättartal VIII 29 och IX 6. 



♦ 



Svenska Autograf-Sällskapet 

1899 



Styrelse: 

Bonde, Carl Carlson, Friherre, Ofverceremonimästare. Ordförande. 

Klinckowström, Rudolf, Friherre, Öfverste. 

Odhner, Claes Theodor, Riksarkivarie. 

Silfverstolpe, Carl, Hofmarskalk. Skattmästare. 

Wrangel, Fredrik Ulrik, Grefve, Kammarherre. Sekreterare. 

Hedersledamot: 

H. H. Prins Johan af Holstein-Glilcksburg. 



Ledamöter: 



Abramson, A., Grosshandlare. * 
Adelswärd, 77/., Friherre, Bergsingeniör. 

Åtvidaberg. 
Almquist, J. A., vice Slottsarkivarie. 
Annerstedt, C, Universitetsbibliotekarie. 

Upsala. 

Bager, E., Godsegare. Thorsberga. 
Barthelson, F., Akluarie. 
Becker, N., Protokollsekreterare. 
Beck-Friis, C, Grefve, Godsegare. Bör- 
ringe. 

Belfrage, J. G. IV., Kammarherre. 
Berger, S., vice Häradshöfding. Djurs- 
holm. 



Bergström, O., Kapten. * 

Björlin, G., Öfverste. Visby. 

Bonde, C. C:son, Friherre, Ofvercere- 
monimästare. Ericsberg. 

Bonde, C. J. Trolle-, Grefve, Godsegare. 
Trolleholm. 

von BonsdorfF, C., Trofessof. Helsing- 
fors. 

Bore, £., Grufpastor. Malmberget. 
Brahe, Af., Grefve, Kammarherre. Ryd- 

boholm. 
de Brun, A'., Direktör. * 
Bukowski, //., Konsthandlare. 
| af Buren, .Ii,', Kammarherre, 



Bottiger, AA, Hankdirektör. Gefle. I 
Bottiger, 'J., Elofintendent. 
Carlander, C. .)/., Grosshandlare. 
Carlson, £"., Professor. Göteborg. 
Cederström, A\, Friherre, Godsegare. 

K rusenberg. 
Celsing, 6\, Förste Kammarherre. 
Claeson, S. } Docent, 
von Dardel, .V., vice Häradshöfding. | 
De la Gardie, M. G., Grefve, Lands- | 

hövding. Kristianstad. 
Douglas, A., Grefve, Utrikesminister, | 

Excellens. 
Drake, A., Jur. stud. Sigtuna. 
Durling, vice Häradshöfding. 
Egerström, A'., vice Häradshöfding. j 
Ehrensvärd, .}//>., Grefve, f. v. Utrikes- j 

minister, Tosterup. 
Ehrensvärd, y. J. Alb., Grefve, vice | 

Häradshöfding. 
Ehrensvärd, Aug. % Grefve, Ryltmästare. 

Liatorp. 

Ek, C'. A., vice Häradshöfding. 

Ekman, C, Bruksegare. Finspong. 

Ekman, Sopkie, Fru, f. Kurck. Goteborg. | 

Ekstrand, U., Ingeniör. Järfva. 

von Engeström, A. Bcnzelstierna, 
Grefve, Godsegare. Posen. 

von Essen, G. y Grefve. 

Falkenberg, C, Friherre, Kammarherre. 
Lagmansö. 

Falkenberg, C, Friherre, Amanuens. 

von Feilitzen, A'., Notarie. Karlskrona. 

Finska Statsarkivet. Helsingfors. * 

Fries, Ellen, Fil. D:r. 

Fröding, G. //., Öfverstelöjtnant. 

Fröst, K. /'., Komminister. Mantorp. 

Geete, 6'., Provinsialläkare. Borås. 

Grönvall, E, Kandidat. Pund. 

Gymnasiebiblioteket i Skara. 

Göteborgs Museibibliotek. Goteborg. 

Hagdahl, J. E., Kapten. 

Hallström, A, Professor. 

Hedström, E., Revisor. 

Hcilborn, Otto, Generalkonsul. Djurs- 
holm. 

Hildebrand, E.. Lektor. 

Holm, C. B. A., vice Häradshöfding. 

Indebetou, C, Bokhållare. 

Personkislorisk tid skr i/t . 



13' 

Jahnsson, J., Llofjuvelerare. 
Janse, A., Kapten. 
Johansson, y., Bruksegare. 
Jungbeck, A'., Revisor. 
Kalling, A. U:soti, Grefve. Upsala. 
Karlsson, A". /A, Biblioteksamanuens. 
Koin. 

Kempe, A'., Grosshandlare. 
Kiellman-Göranson, A, Komminister. 
Kinberg, A., Revisor. 
Klingspor, C. A., Riksheraldiker. Näsby. 
Klinckowström, ./., Friherre, Docent. 
Klinckowström, JA, Friherrinna, f. de 
Laboisky. 

Klinckowström, A'., Friherre, Öfverste. 
Koschell, O., Bankkassör. 
Krigsarkivet. 
Kronberg, J., Professor, 
von Krusenstjerna, A., Statsråd. 
Kugelberg, O., Revisor. 
Lagerberg, .1/., Kammarherre. 
Lagerberg, .s'.,\ ice Häradshöfding. Djurs- 
holm. 

Lagergren, C, Markis, Kammarherre. 
Lagergren, /A, Postexpeditör. Kristine- 
hamn. 

Lagerheim, A., Envoyé. Berlin. 
Lagerheim, E., Friherre, Major. 
Langenberg, A., Kapten. 
Leijonhufvud, A'. K:son, Friherre, Löjt- 
• niint. 

Leijonhufvud, S., Friherre, Kapten. 
Levertin, A. A., Docent. 
Lewenhaupt, „-/., Grefve, Kammarherre. 
Lewenhaupt, E., Grefve, Bibliotekarie. 
Upsala. 

Lindegren, A., Slottsarkitekt. 
Lindeli, A., Ingeniör. 
Lindquist, G., Jur. Fil. stud. Upsala. 
Lindström, A., Statsyeolog. 
Lundberg, /U, Ingeniör. Lund. 
Lundin, C, Skriftställare. 
Lysholm, T. F. Å\, Major. Marie- 
berg, 

Läffler, /•'., Professur. Djursholm. 
Malmsten, K., Med. D:r. * 
Malmström, C. G., f. v. Statsrad. Djurs- 
holm. 

Mannerfelt, O., Kapten. Horas. 

9 



) 



*3* 

von Meck, JA, Kysk Legationssekrete- 
rare. 

Montan, E. W., Professor. 

Montgomery-Cederhielm, Ä'., Kam- 
marherre. Segersjö. 

Munthe, L. Wtson, öfverstelöjtnant. 

von Möller, A., Godsegare; Skottorp. 

Nationalmusei Konstafdelning. 

Naumann, A., vice Häradshöfding. * 

Nelson, C.\ Folkskolelärare. 

Nordenfalk, C, Landshöfding. Halm- 
stad. 

Norska Rigsarkivet. Kristiania. 
Odelberg, C. A., Kapten. 
Odencrantz, C, vice Häradshöfding. 
Kalmar. 

Odhner, C. 77/., Riksarkivarie, 
von Oelreich, F., Kapten. Katrineholm. 
Olivecrona, A'., Justitieråd. 
dTJtrante, G., Hertig, Förste Hofstall- I 
mästare. 

Palmén, E. G., Friherre, Professor. Mel- 
singfors. I 

von Plåten, C, Amanuens. 

von Plåten, A., Friherre, Aktuarie. 

de Prat de Nantouillet, Marquis, Spansk 
Envoyé. 

Printzsköld, 0., Förste Ilofmarskalk. 

Regnstrand, O. V., vice Häradshöfding. 

Retzius, G., Professor. * 

Riddarhuset. 

Riksdagens Bibliotek. 

von Rosen, C, Grefve, Öfverste Kam- 
marjunkare. 

von Rosen, C. G., Grefve, Öfverste 
Kammarjunkare. 

von Rosen, A'., Grefve, Löjtnant. 

von Rosen, W., Friherre, Major. 

Rosman, //., Amanuens. 

von Rothstein, A., Direktör. 

Rudbeck, J., Friherre, vice Härads- 
höfding. 

Röhss, H., Godsegare. Munkeberg. 
Samzelius, //., Jägmästare. Neder- 
Kalix. 

af Schmidt, A'., Godsegare. Nyköping. 
Schiick, //., Professor. Upsala. 
von Schwerin, IV., Friherre, Gods- 
egare. Skarhult. 



Settervall, A'., Biblioteksamanuens. 

Silfverstolpe, C, Ilofmarskalk. 

Sjöström, 6", Stadsfogde. Lund. 

Snoilsky, C, Grefve, Överbiblio- 
tekarie. 

Sondén, P., Amanuens. 

Stockenström, /A, Öfverkammarherre. 
Ekensholm. 

Strokirch, C. E., Kapten. Storvik. 

Swalin, IV., Protokollssekreterare. 

Taube, B., Friherre, Arkivarie. 

Tegnér, £., Universitetsbibliotekarie. 
Lund. 

Thomle, E. A., Arkivarie. Kristiania. 

Torpadie, A'., Major. 

Trolle, Anna, Friherrinna, f. Leijon- 
hufviid. Trollenäs. 

Trotzig, C. E., Kontrollör. 1 ledemora. 

Ulfsparre, J. A. O., Major. Helsing- 
borg. 

Vitterhets- Historie- & Antiqvitets- 
Akademien. 

Vougt, C. F., t. f. Kanslisekreterare. 

Vult von Steyern, F., Direktör. 

Wachtmeister, A. IV., Grefve, Andre 
Sekreterare. 

Wachtmeister, Elisabeth, f. von Plåten, 
Grefvinna, Statsfru. Vanas. 

Wachtmeister, E. C;son, Grefve, Gene- 
raldirektör. 

Wachtmeister, H. //.son, Grefve, Stats- 
råd. 

Wallensteen, J. A., Kammarrättsråd. 
Wallin, H., Bokhandlare. 
Warburg, A'., Professor. 
Wedberg, O., Justitieråd. 
Werner, A' E., Kamrer. 
Wikström, P., Grosshandlare. * 
Wrangel, E. I 7 ., Grefve, Kammarherre. 
Wrangel, /A, Grefve, Kammarherre. 
Paris. 

Wrangel, /A, Kapten. 
Wrangel von Brehmer, Ingeborg, Fri- 
herrinna, f. Ehrensvärd. Hyby. 
Wretman, J., Rådman. 
Åkerhielm, A., Friherre, Statsråd. 
Åkerman, //., Envoyé. Paris. 
Örnberg, r.. Ilofiritendent. 



Korresoonderande ledamöter: 



Bovet, .-/., Bokhandlare. Paris. 
Charavay, Archiviste-paléogaphe. 
Paris. 

Cohn, Bokhandlare. Berlin. 
Fischer v. Röslerstamrr . £"., Skrift- 
ställare. Graz. 
de Guéll-y-Borbon, Markis. Madrid. 



Houghton, Ä\ M. .]/., Baron. Fryston 

Hall, Vorkshire. 
v. Mohr, von Morburg und Sunegg, 

Rittet, Tur. Doktor. Graz. 
Vallier, G. f Godsegare. Grenoble. 
Zannini, A., Grefve, Envoyé. Haag. 



De af sällskapets ledamöter, för h vilka ej annorlunda uppgifv -s. bo i 
Stockholm. 

* Ständig ledamot. 



Meddelande. 

Redaktionen af Personhistorisk Tidskrift har, 
med anledning af den till Svenska Autografsäll- 
skapets medlemmar utdelade monografien öfver 
adliga ätten Aminoff, fått mottaga välvilligt er- 
kännande. Idén att sålunda sätta sällskapets med- 
lemmar och för framtiden äfven abonnenter på 
tidskriften i tillfälle att såsom bilaga, till Person- 
historisk Tidskrift samt i mån af tillgångar erhålla 
liknande arbeten öfver andra slägter har rönt lifligt 
intresse och från olika håll hafva ingått förfråg- 
ningar angående de vilkor, hvilka af redaktionen 
skulle uppställas, i händelse någon önskade att 
genom redaktionens försorg få en liknande slägt- 
monografi befordrad till trycket. 

Härtill anhåller redaktionen få svara: 
1:0. Manuskriptet bör, så vidt möjligt, vara 
fullständigt utarbetadt. — 2:0. Den, som önskar 
få ett sådant manuskript tryckt i ungefärlig över- 
ensstämmelse med Aminoffska slägtens monografi, 
erlägger 6 kronor 50 öre för hvarje trycksida samt 
erhåller 1 00 exemplar af boken. — 3:0. Redaktionen' 
åtager sig sjelfva korrekturläsningen samt ombestyr 
tryckning, utstyrsel m. m. och får diponera öfver 
den återstående upplagan, som utdelas till Auto- 
grafsällskapets medlemmar samt till abonnenterna 
på Personhistorisk Tidskrift. 

Red. 



4 • 



Persönhistorisk 

Tidskrift 



1898 — 1899 
UTGIFVEN 

AP;,,"' ' 

SVENSKA AUTOGRAF SÄLLSKAPET 

- : ; -\ ' GENOM . 

F. U. WRANGEL 

SÄLLSKAPETS" SEKRETERARE 




ÅRG. I 



HÄFT. 3 



INNEHÅLL 



an Silfverstolpe, f» af Th. W— N sid. 135 

Tvenne egenhändiga bref från Drottning Kristina, 

meddel. af Frih. C. C:SON BONDE \> 139 

Drottning Kristina, af K. F. W — R . » 140 

Peter Cohorn.- Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frank- 
rike, af L. BYGDÉN . » 146 

Hertig Bengt Algotssons fäderne-slakt, af K. H. K. . . » 160 

Släkten Leijonhufvud-Lewenhaupt under medeltiden, af 

Karl K:son Leijonhufvud »162 

Text till porträtten, af N. VON Darde.l . »174 

Hvem var Dislin?, af H. F — G . . . . . . . . ... » 177 

Rättelser och tillägg till Anrep: Svenska Adelns Ättar- 

taflor rör. släkten Oxenstierna . . » 184 

Spridda rättelser och tillägg till G. Anrep, Svenska 

Adelns Ättartaflor, ur O. B:s anteckningar .... » 190 

Biografisk litteratur, af J. W . . . . . » 200 

Frågor och svar » 204 

Smärre biografiska meddelanden . » 207 

Svenska Autograf-Sällskapet • » 208 

Desiderata s> 209 



ILLUSTRATIONER. 



Carl Silfverstolpe (sid. 135), Peter Cohorns grafsten t Mont- 
favet (sid. 148), H. M. Drottning DESIDERIA, Grefvinnan 
Aurora Brahe, Friherrinnan Charl. v. Essen, Grefvinnan 
Lovisa Meyerfelt, Grefvinnan, Varvara Sprengtpoi^ i N 
och Grefvinnan Charl. Wrangel (alla efter texten)! 




Carl Silfverstolpe 
(tens k a autografsällskapets skattmästare 



135 



Carl Silfverstolpe. 

t 

Carl Gudmund Uno Silfverstolpe föddes i Stockholm den 
31 Mars 1840. Han tillhörde ej någon af de grenar af ätten 
Silfverstolpe, h vilkas medlemmar, såsom en Axel Gabriel, en 
Fredrik Samuel, en Gustaf Abraham, en Gudmund Leonhard, 
kastat en literär och konstnärlig glans öfver namnet, utan hans 
förfäder hade beklädt högre militära poster. Hans fader David 
Ludvig, som vid sonens födelse var major vid Lifregementets 
dragonkår och öfverste i armén samt sedermera avancerade till 
generalbefälhafvare och generallöjtnant, chef för Stuteriöfversty- 
relsen och kansler för krigsakademien, hade likväl en kort tid, 
efter aflagd kansliexamen, tillhört den civila banan vid sidan af 
den militära. Genom sin moder, finska friherrinnan Johanna 
Sofia Fredrika von Troil, en sondotter af den bekante ärkebiskop 
Samuel Troilius, hade Carl Silfverstolpe emellertid ett lärdt på- 
brå. Under hans skolgång i Stockholms Lyceum fingo hans 
literära anlag väckelse och näring genom umgänge med be- 
gåfvade kamrater, en Snoilsky m. fl., hvilka i en förtrolig 
krets, ' »Fratres amicitia^ verse», samlades af gemensam kärlek 
till böcker och framträdde med förstlingarna af sina ingifvel- 
ser. Silfverstolpe blef 1859 student i Upsala. Följande faderns 
exempel ingick han (s. å.) vid Lifregementets dragonkär, der han 
(186 1) blef underlöjtnant, aflade (1863) kansliexamen och beträdde 
(1867), såsom e. o. kanslist i Finansdepartementets expeditipn och 
e. o. amanuens i Riksarkivet, den civila tjenste mannabanan. I 
motsats till fadern lemnade han snart (1S70) krigstjensten, hug- 
nades i sammanhang dcrmed med kammarherretitel och egnade 
sig sedermera uteslutande åt literaturen och Riksarkivet, I nämnda 
embetsverk befordrades han 1874 till andre amanuens, 1877 till 
amanuens och först nära tjugo är derefter, pä grund af en säll- 

Personhistorisk tidskrift. 10 



136 



synt dålig tur, 1896 till arkivarie vid den administrativa afdel- 
ningen. De senaste åren af Silfverstolpes lif, sedan han blifvit 
först (1S90) tjenstgörande kammarherre, sedermera (1895) hof- 
marskalk hos enkehertiginnan af Dalarna, tog uppvaktningen vid 
hofvet eller omsorgen om detsamma ej så litet af hans tid i an- 
språk. 

I Riksarkivet sattes Silfverstolpe till att ' ordna några bref- 
samlingar (Tessins, Lagerheims, v. Görtz', v. Mullerns) och kan- 
slipresidentens koncept, nedlade rätt mycket arbete på att för- 
dela och ordna den stora samlingen »Militaria» (generalers och 
öfverstars m. fl:s bref till K. Maj:t, strödda handlingar rörande 
de olika regementena, meritförteckningar och meritlistor), deltog 
i permebrefvens inordnande m. m. Han tillhörde ej kretsen af de 
arkivmän, hvilkas lif konsumeras i en ohjelplig obemärkthet under 
identifiering, fördelning, ordnande, afskrifning och värd af hand- 
lingar, men hvilkas tysta möda exploateras af forskarna och mån- 
gen gång utgör den ej ens nämnda källan till deras berömmelse. 
Man var en af de lyckligt gynnade, som få använda större delen 
af tjenstetiden till att utgifva handlingar af trycket, derigenom 
mera synbart gagna vetenskapen och blifva kända af allmänheten. 
Honom anförtroddes nämligen att redigera en serie, omfattande 
tiden 1401 — 1420, af Svenskt d ip lomat a rium , och under loppet 
af 17 är (1875 — 92) utgaf han denna serie i 3 digra band (med 
registret till 3:dje bandet blef han dock ej färdig). Hvarken 
genom akademiska examina eller genom utgifna skrifter hade 
han dokumenterat sig såsom lämplig för detta värf. Men med 
den honom egna ihärdigheten och sitt klara hufvud gjorde han 
sig snart förtrogen med detsamma, och hvarje nytt häfte gaf 
bevis pa huru han alltmer växte sig in i sin uppgift. 

Vid sidan af detta sä att säga officiella arbete på medeltids- 
forskningens fält dref Silfverstolpe med en till lefnadens sista dag 
brinnande kärlek vidtomfattande studier rörande det svenska 
klosterväsendet, i främsta rummet rörande den heliga Birgitta 
och hennes skapelse, Vadstena kloster. Ämnet var gifvande, ty 
af vara, enligt Silfverstolpes uppgift, omkring 30,000 permebref 
handlar en femtedel om klostren. Vadstena kloster (i -Mist. 
bibliotek», 1875), som utgör en öfversigt af klostrets öden, En 
blick i Vadstena klosters arkiv och bibliotek (i Festskrift, till- 
egnad G. E. Klemming», 1891), Om kyrkans angrepp mot Reve- 
lationes Sanctce Birgitta? (inträdestal i Vitt.-, hist.- och ant.-akad., 
1895) och Klosterfolket i Vadstena. Personhistoriska anteck- 



1 37 



ningar I (i »Personhistorisk tidskrift», 1899) äro frukter af hans 
tlit. Men såväl dessa uppsatser som de af honom utgifna »Vad- 
stena klosters uppbörds- och utgiftsbok 1539 — 1570» (i »Antiqv. 
tidskrift», 1895) och »Vadstena klosters jordebok 1500 jemte tillägg 
ur klostrets äldre jordeböcker» (i »Historiska handlingar-, XVI, 
1897 — 98) betraktades af honom och voro endast förarbeten till en 
fullständig historia med bifogad urkundssamling rörande Vadstena 
kloster — ett verk, hvars utförande han stod nära, dä döden trädde 
emellan och beröfvade honom denna ära. Om Sveriges öfriga 
kloster har han ur , källorna lemnat upplysningar i en mängd ar- 
tiklar i »Nordisk Familjebok». 

Silfverstolpes mest betydande insats pä det historisk-veten- 
skapliga området, näst efter diplomatarieverket och klosterforsk- 
ningarna, var utgifvandet af Historiskt bibliotek (7 delar, 1875 — 
80). Detta var ämnadt till att, i likhet med 1700-talets historiska 
»magazin», innehålla hufvudsakligen historiska aktstycken, kröni- 
kor o. d., men kom snart nog att bjuda läsaren bl. a. vetenskap- 
ligt utarbetade af handlingar och recensioner, d. v. s. närmade sig 
en historisk tidskrift. För skapandet af en verklig sådan inlade 
han synnerlig förtjenst. Han arbetade nämligen främst i ledet 
bland de män, som, efter föredömet i grannlanden, bildade (1880) 
»Svenska historiska föreningen» och sålunda möjliggjorde, med 
denna såsom ekonomisk grundval, utgifvandet af .Historisk tid- 
skrift». Frän föreningens stiftelse till sin död var Silfverstolpe 
ledamot af hennes styrelse och skattmästare. 

Silfverstolpe utgaf vidare bl. a. praktverket »Några anteck- 
ningar om slägten Silfverstolpe» (1883), delarna 8 — 15 (1886 — 99) 
af »Sveriges ridderskaps och adels riksdagsprotokoll fr. o. m. 
171 9>, omfattande riksdagarna 1734 — 47, och »Riksrådet A. J. 
von Höpkens skrifter» (2 bd, 1890—93).. 

Af vigt för forskningen är ett af Silfverstolpe, med understöd 
af statsmedel, utfördt, ej tillräckligt uppmärksammadt verk, som 
i manuskript förvaras i Riksarkivet och der är tillgängligt för 
allmänheten. Det är en i 6 serier, omfattande 16,500 rubriker 
under 1880- och början af 1890-talet utarbetad Förteckning po 
tryckta handlingar rörande Sveriges historia intill iJiSy närmast 
jämförlig med det af Danske videnskabernes selskab utgifna »Re- 
gesta diplomatica historiae Danicaj». 

Silfverstolpe, hvilken såsom författare debuterade med den i 
tidskriften »Framtiden.' införda artikeln Teaterfrågan (1871), skref 
der vidare bl. a. Källor till Svenska teaterns historia (1877), en 



mycket värdefull uppsats, som 1882 utkom i en omarbetad upp- 
laga med titeln Svenska teaterns äldsta öden. Han uppträdde 
ht ven såsom vitterlekare, under psevdonymen Astolf, med Några 
dikter (1883), som röja studier och känsla och stundom, t. ex. 
i »Gttllregn», en djupare uppfattning. Han verkade derjemte så- 
som öfversättare, bl. a. af fransmannen Rambauds »Rysslands 
historia» (1880) samt af några ryska skrifter, nämligen utdrag ur 
»A. V. Chrapovitskijs dagbok 1787—92» (1880), Kostomarovs bio- 
grafi ofver Alexander Nevskij och Ivan Vasiljevitj r (1882) samt 
(delvis) monografi Mazepa och Karl XII (1883). 

En redogörelse för Silfverstolpes literära intressen skulle vara 
ofullständig utan en antydan om hans tidigt väckta kärlek till 
böcker. Han samlade ett bibliotek, som var ett bland de för- 
nämsta enskilda på sin tid ej blott genom antalet tryckalster, 
utan genom den gedigna smak, som utmärkte både urval och 
utstyrsel. 1879 försåldes detsamma pä bokauktionskammaren i 
Stockholm. 

Silfverstolpes förtjenster blefvo ej ouppmärksammade. Han 
kreerades till filosofie hedersdoktor vid jubelfesten i Upsala 1893, 
erhöll 1894 af Svenska akademien Konung Karl Johans pris och 
kallades s. å. till ledamot af Vitt.-, hist.- och ant. -akademien. 



»Personhistorisk tidskrift» har en särskild anledning att dröja 
vid Carl Silfverstolpes bild. Han var nämligen en af Svenska 
autografsällskapets stiftare och styrelsemedlemmar samt, efter C. 
F. Meinanders frånfälle (Sept. 1878), dess skattmästare. Jemte 
O. von Feilitzen och C. Eichhorn utarbetade han det förslag till 
nya stadgar, hvilket antogs den 13 April 1883 och enligt hvilket 
sällskapets verksamhet utsträcktes äfven till genealogien och per- 
sonhistorien. Någon trägen medarbetare i dess tidskrift var han 
ej: utom den ofvannämnda innehållsrika uppsatsen »Klosterfolket 
i Vadstena* torde ett par dödsrunor (öfver Meinander, Feilitzen 
och Eichhorn) och en notis om Jan Mazepa och furstinnan Dol- 
ska» vara allt, hvarmed han bidrog. 

Hofmarskalken Silfverstolpe hade under de senare åren af 
sitt lif att kämpa med ett endast af hans närmaste kändt lidande. 
För utomstående syntes han såsom en man med full kroppslig 



139 

och andlig helsa. Allmän var derför bestörtningen Öfver den 
plötsliga död, som drabbade honom den 3 sistlidne Juni. Midt 
under det tal, hvarmed han i egenskap af inspektor for Anna 
Sandströms skola afslutade vårterminen, segnade han medvetslös 
i golfvet och uppgaf några minuter derefter sin anda. Dödsorsaken 
\-.ir hjertförlamning. 

1 äktenskap med sin franka Ottilia Meurman från Finland 
efterlemnade Silfverstolpe sonen Gudmund, jur. filos, kandidat, 
samt döttrarna Mathilda, studentska, lärarinna, gift med ingeniö- 
ren i Järnvägsstyrelsen A. Carlquist, och Eva. 

77/. IV— 71. 



Tvenne egenhändiga bref från Drottning 

Kristina. 

(Ur arkivet på Eriksberg). 
Meddelade af Frih. C. C:son Bonde). 

I. 

Till Riksdrotsen gr ef ve Per Brahe d. y. 

Stockholm den 5 Martij 1649. 

Edle och Wälbårne Grefwe högtärade her R. Drotz, Jag 
aciperar medh stort Contentement denne occasion at tesmoignera 
min her, R. D. Continatiationen aff min afifection h[v]ilken Jagh 
altidh har borit til honom och beder han wile Wara försäkrat att 
Jagh den medh Sinceritet altidh skal lata påskina. Beder att R. D. 
altidh wile continuera i den trogne benägenhet som han altidh 
har migh protesterat. 1 Jagh är och bliwer honnom altidh wäl 
affectionerat. 

Christina. * 

[A tergo:] 

A Monsieur le Drotz 
Monsieur le Comte Brahe 

ifrån M. A. Nadigsta Dråtning ett Nådigt handebretT leff. i Åbo denn 25 
Marti 1649. 



1 Betygat, försäkrat, enligt den tidens språkbruk. 



140 



2. 

Till Rikskansleren grefve Magnus Gabriel De la Gardie. 

Norcopie le 6 16 Mars 1661. 

Mon Consin la maladie de mon seccretoire menpeche de re- 
pondre a la lestre du rov que le S:r LillieCron ma porte de sa 
part, je Vous prie den faire mes excuses et de lasseurer que je ne 
manqueray pas dy repondre au plustost, et dy repondre dune 
maniere qui le satisfera san doutte, et qui ostera a mes Ennemis 
tout Moien de me nuire sous pretexte de religion. Jespere que 
le roy aura la bonte dauoir quelque peu de Civilite pour moy 
Croiant la meriter non seullement par ma naissance niais par 
plusieurs austres raisons qui merite du roy et de la suede quils 
aye quelque sorte de bonte pour moy, durarit le peu de temps 
quil me reste a passer ycy je Vous puis asseurer que sil meust 
este possible je seroy sortie moy mes[me] de la suede une heure 
apres auoir receu la lestre du roy, et mesloingent jaurois oste 
tout ce qui peut estre odieux a la suede 011 plustot a ceux qui 
ne m'aime[ent] pas, mais je tarderay si peu icy que jespere que le 
roy permettera que je puis sortir de la suede san receuoir un 
attronte, qui feroit tort a sa gloire puisque je say que toutte la 
terre habitable me croit digne dun austre traittement, soyes de 
mes amis du moins pour le peu de temps que je suis ycy et 
donne moy occasion de Vous obliger. 

Christina Alexandra 

[A tergo:] 
A[mon C]ousin 

Monsieur [le c] onte de la Garde 
Gran Chancelier de Suede a Stocolme. 



Drottning Kristina. 

Drottning Kristinas lifsgerningar hafva städse, dels genom sin 
äfventyrlighet och dels genom sin bländande beskaffenhet, utgjort 
ett lockande ämne för utländsk författareverksamhet, synnerligas! 
som denna uppmuntrats af allmänheten, hvilken i alla tider hatt 



141 



tycke för det äfventyrliga och lysande. Tusenden af hennes 
samtida hade tillfälle att bevittna hennes bedrifter och att lägga 
grund till traditioner. Flera samtida hafva i sina memoarer ned- 
skrifvit de intryck hennes personlighet och handlingssätt pä dem 
utöfvat, och sjelf har hon i en mängd af ännu i offentliga och 
enskilda arkiv bevarade skrifvelser lemnat efterverlden aktstycken, 
hvilkas innehåll sprida ljus öfver hennes gerningar och karakter. 
Dessutom finnas i behäll andra hittills obegagnade källskrifter af 
värde. Arckenholtz har visserligen i sitt bekanta samlingsverk 
upptagit allt hvad han kunnat öfverkomma, men han har gått 
miste om mycket, som sedermera tid efter annan uppdagats. 

Sedan friherre C. Bildt 1889 blifvit svenskt-norskt sändebud 
i Rom synes han med lifligt intresse hafva hängifvit sig ät forsk- 
ningar rörande bland annat drottning Kristina och det med fram- 
gång, enär hans ställning beredt honom tillträde till källor som 
andra icke åtkommit eller hvilkas befintlighet varit obekant. 
Frukterna hittills af hans forskningar och iakttagelser hafva fram- 
trädt i tryck i följande ordning. 

Upplysningar om det italienska originalet till Histoire des 
intrignes galantes de la reine Christine (Amsterdam 1697, om- 
tryckt och öfversatt på andra språk; se Warmholtz n:r 4446). 
I denna uppsats, som är införd i Historisk Tidskrift 1895, ådaga- 
lägges, att boken är en dålig, om okunnighet vittnande öfver- 
sättning af en italiensk handskrift, som friherre Bildt sett och som 
troligen härrör från någon person i Kristinas omgifning samt 
således har ett visst historiskt värde. 5. Birgittas hospital och 
den svenska kolonie?i i Rom ' tender 1600-talet. Afven denna 
uppsats är införd i Historisk Tidskrift 1895 och har afseende på 
Kristina af det skäl, att hon, som 1673 förordnades till hospitals-' 
stiftelsens öfverhufvud, i denna sin egenskap, enligt förebrakta 
bevis, ådagalade pligtförgätenhet och i vissa fall orättrådighet. 
Anteckningar från Italien (Sthlm 1896) innefatta bland annat 
(s. 158 — 60 och s. 215 — 18) berättelser om Kristinas besök i 
Assisi och i Loreto under december månad 1655. Drottning 
Kristinas sista dagar är en särdeles intressant, i tidskriften 
Ord och Bild 1896 införd, uppsats med ypperliga illustrationer, 
liksom uppsatsen Kristina och teatern i Rom, i samma tid- 
skrift 1897. 

Dessa meddelanden om Kristina hafva nu ökats med dylika 
om och af henne i publikationen Christine de Snede et le Cardinal 
Azzolino, lettres inédites {1666 — 1668) avec nne introduetion et 



142 



des tiotes. (Paris 1S99, XXVITl + 514 p. + afbildningar af Kristina 
och Azzolino, samt fascimile af hennes handstil 1656). 

Kristina hade i sitt testamente ålagt sina sekreterare, att till 
hennes arftagare aflemna alla skrifvelser angående hennes rättig- 
heter, anspråk och finansiella intressen; öfriga i hennes kansli be- 
fintliga papper skulle uppbrännas. I kansliet funnos väl endast 
officiella handlingar, enär Kristina sjelf förvarade privata och 
hemliga sådana, hvilka, liksom de förenämnda, tillföllo hennes 
universalarfvinge kardinal Azzolino, för hvilken hon hyst oin- 
skränkt förtroende och följaktligen ansåg pålitlig beträffande 
arkivets öde. 

Kristina afled den 19 april 1689 och Azzolino, som redan då 
var sjuk', den 8 juni samma år, sedan han ungefär i l / a månad 
förut emottagit Kristinas papper. Under denna tid sysslade han 
med förstöringen af handskrifter och medhann undanrödjandet af 
intima dokument samt en god del af andra dylika frän första 
perioden af Kristinas vistelse i Rom. Men hans frånfälle räddade 
återstoden och deribland den brefföljd, som nu af friherre Bildt 
pä ett förtjenstfullt sätt utgifvits med tillstånd af innehafvaren r 
markis P. Azzolino i Florens. 

I sitt företal till brefsamlingen anmärker utgifvaren, att de 
olika omdömen, som i tryck förekommit om Kristina, hafva endast 
relativt värde, enär resp. författare icke haft tillgång till de sam- 
lingar af handskrifter kardinal Azzolino efterlemnade. Arcken- 
holtz' kända samlingsverk rörande Kristina finner friherre Bildt 
visserligen hafva varit nyttigt och nödvändigt för historieskrifvare 
att anlita, men han framlägger bevis på, att Arckenholtz, utom 
det att han daterat oriktigt, delvis förändrat ordalydelsen af de 
af Kristina skrifna bref, han meddelat. Samma anmärkning mot 
Arckenholtz framstälde redan Ebbe Samuel Bring, då han 1832 
i Lund utgaf >JBref och handlingar hörande till drottning Christinas 
historia, efter originalerna». Dylikt välment bedrägeri till för- 
bättrande af andras framställningssätt har egt rum ända till vår 
tid, men måste anses högst obehörigt. Att, såsom i nu ifråga- 
varande publikation skett i enlighet med förläggaren^ önskan, 
modernisera stafningssättet, är deremot försvarligt, dä man där- 
igenom kan påräkna en vidsträcktare läsekrets än annars. För ut- 
gifvaren har nog moderniseringen medfört mycket besvär. 

Friherre Bildt är icke utgifvare i vanlig mening, utan har 
med denna egenskap förenat den af författare. Han har nemligen 
pä 148 sidor, med anlitande af delvis förut obegagnade källor, 



143 



lemnat en öfversigt af Kristinas lefnadshändclser till år 1666, då 
don nu tryckta samlingen af bref till Azzolino vidtager och fort- 
sätter under den tid hon var stadd pä resa till och från Sverige 
samt under den långa vistelsen i Hamburg. 

I Sverige fruktade regeringen för, att hon skulle uppehålla sig 
här längre än nödigt var, men hade, dels genom att bereda henne 
ett lysande emottagande och dels genom en viss undfallenhet, 
uppmuntrat hennes oförsynta anspråksfullhet, sä att hon, oaktadt 
hon emot förbud medförde en katolsk prest, fortsatte sin resa till 
Norrköping, der hon möttes af upprepadt förbud att medhafva 
prosten till Stockholm och dessutom ålades en inskränkning i sin 
religionsutöfning. Detta var lyckligtvis mera än Kristinas omått- 
liga högmod medgaf henne att tåla, och dagen efter det senaste 
förbudets emottagande skyndade hon till Helsingborg, der hon 
för alltid lemnade sitt fädernesland, hvilket hon genom sina 
gerningar kränkt och skadat. 

Samma dag Kristina öfverreste till Helsingborg, på hitvägen, 
skref hon frän Helsingör den 16 maj 1667 till Azzolino, att man 
ej längesedan i Sverige utfärdat en förordning mot katolikerna, 
men det oaktadt förklarar hon. att om den nya påfven (Clemens IX) 
årligen ville offra lika mycket för katolska lärans utbredande i 
Sverige, som kardinal Chigi årligen utgifver för sina hundar och 
hästar, skulle man, trots alla hinder, få se underverk. Reflexio- 
nerna öfver detta yttrande göra sig sjelfva. Dä hon på svenska 
sidan af sundet emottogs med pomp och ståt, fick hon den före- 
ställningen, att alla hennes önskningar skulle uppfyllas. När hon 
togs ur denna villfarelse blef hon ursinnig och skref från Jönköping, 
den 24 maj 1667, till den knappt tolfårige Karl XI ett ganska 
oförsynt bref, som anföres ä sidan 354, och ådagalade dermed, 
att öfvermodet var större än klokheten. Följden deraf blef den 
ofvan angifna, en ny förargelse, som befriade vårt land från henne. 
Sin uppfattning af svenska regeringens åtgärder meddelade hon 
Azzolino från Hamburg (s. 360) och kom till den slutsatsen, att 
följderna af den behandling hon rönt kunde blifva ganska obe- 
hagliga för svenska regeringen. Med det antagandet tillfredsställde 
hon sin sjelfkänsla. 

Sedan hon i Hamburg, trots varningar, tillstält offentlig fest 
med anledning af att kardinal Rospigliosi valts till päfve (Clemens IX) 
och dermed föranledt det kända upploppet, som hotade hennes 
lif och egendom, så att hon slutligen lat skjuta på de anfallande, 
af hvilka åtminstone åtta dödades och många särades, sände hon 



144 



Azzolino en berättelse om tilldragelsen, och skref, att hon tröstade 
sig med att hon gjort livad hon kunnat för att förekomma denna 
katastrof. Det föll henne icke in att erkänna, att hon sjelf var 
den skyldiga, oaktadt hon måste hafva förutsett möjligheten af 
fara, dä hon deremot vidtagit försigtighetsmått. Hennes öfvermod 
ingäf henne städse den föreställningen, att hon egde rätt att göra 
livad hon behagade och att hvad hon gjorde icke kunde vara 
annat än rätt. Den jesuitiska grundsatsen, ätt ändamålet helgar 
medlen, följde hon när behofvet kräfde det. Att med osanning 
bedraga sina samtida generade henne icke, enligt hvad man finner 
vid genomläsandet af ifrågavarande bok. 

Hufvuddragen af Kristinas lefnadshändelser känner man genom 
historiska skrifter och således äfven hennes äfventyr 1666 — 68, 
men genom de nu utgifna brefven hafva nya enskildheter af in- 
tresse kommit i dagen, hvilka delvis rätta misstag, delvis belysa 
eller bekräfta hvad man förut antagit. Men dermed rubbas icke 
det omdömet, att hennes karakterlyten voro så stora, att hennes 
goda egenskaper icke kunde göra sig gällande. Hennes tillvaro 
var för hennes faders minne föga hugnande, för Sverige en olycka 
och för Europas samtida maktegande en plåga. Visserligen gjorde 
påfvedömet i hennes person en märkvärdig eröfring, men en sådan 
som emellanåt var bekymmersam nog. 

Ehuru Kristinas lifsgerningar icke ingifva nutiden någon 
sympati för henne, är det dock underhållande att läsa allt hvad 
henne vidkommer, icke minst hennes bref till Azzolino. Dessas 
värde höjes emellertid betydligt genom en mängd upplysande 
noter och derigenom att luckorna emellan hennes bref blifvit, 
der det för sammanhanget varit behörligt, fylda med andra bref 
samt med kommentarier, hvilket prisvärda förfarande har till följd, 
att man kan läsa boken utan att störas af afbrott. Noterna och 
kommentarierna vittna om vidsträckta forskningar, kanske mest i 
arkiv. 

Att utgifvaren kunnat införa äfven chiffrerade meddelanden 
beror derpå, att han lyckats upptäcka lösningen till chiffern. 

I Eryxells Berättelser X, 3:e uppl. s. 293, meddelas i öfver- 
sättning utdrag ur ett bref från Kristina till Azzolino, enligt upp- 
gift dateradt Hamburg den 20 maj 1668. Denna datering är 
felaktig, ty originalet i Kongl. biblioteket är dateradt den 6 Juni 
och rätt aftryckt i frih. Bildts publikation s. 433. 

En annan af våra diplomater har äfven ådagalagt historiskt 
intresse och varit litterärt verksam, nemligen kammarherren, f. d. 



M5 



ministern vid hofven i Belgien och Holland, fil. dr. Carl 
Burenstam, Under sin tjenstetid utomlands har han efterforskat 
och antecknat hvar handskrifter rörande Sverige och dess regenter 
rinnas samt afskrifvit åtskilliga af fynden, hvilket allt han pä sin 
bekostnad låtit trycka i Haag 187 1, 1885 ocn 1888 i små upplagor 
för utdelning. 1 I dessa tre band finnes åtskilligt om och af Kristina, 
bland annat bref från åren 1667 — 68. Dessutom har han, med 
anlitande af tryckta och otryckta källor, författat och utdelat: 

La reine Christine de Snede a Anvers et Bruxelles 1634. — 1 ^ > 55 
(Bruxelles 1891), en intressant redogörelse för händelserna under 
den tid, dä Kristina började sitt så att säga katolska lefnadslopp 
och beredde sig på, att i Innsbruck afsvärja den troslära för hvilken 
hennes fader offrat sitt lif. J Senast har samma författare 1897 i 
skriften »Till vår hembygd-; publicerat större delen af en uppsats 
kallad Hertigen af Aumale om den store Condc, drottning 
Christina. Sobiesky ni. fl., med porträtt af Kristina till häst, 
efter original af van Dyk i rradomuseet i Madrid. 

Nedannämnda författare hafva äfven lemnat bidrag och upp- 
gifter till Kristinas historia. 

Olof Granberg 1896: Drottning Kristinas tafvelgalleri på 
Stockholms slott, dess uppkomst och oden ända till våra dagar 
(utgifven pä franska i sammandrag 1897 med några tillägg). 
C. H. Gustafsson 1887: Bidrag till historien om drottning Kristinas 
afsägelse och riksdagen 165^, akad. afh. Doc. E. Meyer 1885: 
Om drottning Kristinas literåra verksamhet i Italien (i Samlaren V) 
och 1 891: Drottning Kristinas »Alexander: (i Samlaren XI). 
Bibliotekarien Elof Tegnér 1S92: Till drottning Kristinas historia 
efter tronafsagelsen 1634. — röSp, förteckning pä handskrifter i 
italienska arkiv och bibliotek (bihang till Hist. Tidskr.). Professor 
M. Weibull 1887 — SS granskning af Mémoires de Chanut (i Hist. 
Tidskr.) och 1892: Drottning Kristina och Klas Tott, akad. 
progr. Ewert Wrangel 1897: Om de främmande lärde vid 
drottning Christinas Jiof (i I list. Tidskr.); samma år strödda upp- 
gifter om Kristina i hans afhandling om »Sveriges litterära för- 
bindelser med Holland särdeles under 1600-talet», och i8c)S i upp- 
satsen »Ett blad ur historien om Sveriges litterära förbindelser 
med Frankrike» (i Samlaren XIX); s. ä.: Drottning Christina 
och Le grand Cyrus (i festskriften »Pro novitate ). Sistnämnda 

1 I Haag utgaf han 1S72 en bok »Om Carl XIl:s och svenska krigarnes 
hemfärd 1714» och i Bruxelles samma bok på franska 1S74. 

1 Se Christina von Schweden in Tirol von Arnold liusson, Innsbruck 1S84. 



i 4 6 

uppsats är särdeles intressant. Ämnet beröres i uppsatsen i Sam- 
laren XIX. 

Dessutom må här antecknas, att två bref angående Kristinas 
ankomst till Hamburg 1654 och ett bref af Kristina, dateradt 
Rom d. 27 juni 1656, äro införda i Hist. Tidskrift 1884 och 1894. 

Äfven Burenstam, Gustafsson och Wrangel anmärka felaktiga 
dateringar i Arckenholtz' samlingsverk. 

Ofvan gifna, kortfattade öfversigt gör ej anspråk på full- 
ständighet, men ådagalägger likväl, att Kristina under senare tid, 
varit föremål för svenskars uppmärksamhet. Det vore önskligt, 
att frih. Bildt finge tillfälle att fortsätta sina forskningar och 
meddelanden. 

K. F. IV— r. 



Peter Cohorn. 

Ett nordiskt medeltidsminne i södra Frankrike. 

I Dictionnaire de la noblesse, »den franska adelns ättartaflon, 
påträffar man (Torne 6. Paris 1865 sp. 8) en uppgift som säker- 
ligen väcker våra svenska forskares förvåning, nämligen att den 
sydfranska adelsätten Cohorn, hvilken under skilda tider bland 
sina medlemmar räknat åtskilliga framstående män och ännu ej 
synes vara utdöd, gör anspråk på att härstamma från Sverige. 
Men denna förvåning öfvergår till häpnad vid närmare känne- 
dom om allt det nya, som vi här erfara, men hvarom vi i Sverige 
svarvat i djup okunnighet. Ej nog dermed att ätten täljer sitt ur- 
sprung frän en Eric Coliorn, som lefde i konung Olof Skötkonungs 
tid: äfven en rad svenska ätteleder uppräknas pä följande sätt: 

Eric-Christian Cohom, un des descendans ftEric, assista Tan 
1300, aux Etats du Royaume de Suéde, & épousa Marguerite 
Broderson, dont vint: 

Frcdéric-Toussaint Cohorn, Conseiller au Conseil roy^l des 
Einances de Suéde, qui épousa Hélene Kropelin, & en eut: 

Toussaint Cohorn, Général de la Cavalerie Suédoise, vivant 
ä Upsal en 1400, qui eut de Vol ande Mnncki 

1. Christian-Frédérie Cohorn, Gouverneur d'Upsal en 1473; 

2. Pierre, qui suit; 

3. Et Jean, Chanoine de 1'Egiise cathédrale d' Upsal, 



147 

Pierre Co/iorn, Chambéllan & General des Troupes de la 
Couronne de Suéde, suivit å Rome le Roi Christian, & se retira 
ä Avignon en 1494, pour avoir tué en duel ii Rome le Comte 
de Schulemberg, Favori de son Roi. 11 testa le 18 Mars 1479, 
& avoit épousé Hélhie Kaplendon y dont il eut: 

Jean Cohorn, qui testa le 9 Janvier 15 16, ayant épousé, en 
1465, Agnes de Rhotis. 

Med den sistnämnde synes ätten rotfästad i fransk jord. 

livad skall man tänka om hela denna historia? Ja, den 
första tanken, som tränger sig på oss, torde vara den, att den 
franska adelns ättartaflor i afseende på trovärdighet tyckas lemtia 
lika mycket öfrigt att önska, som vår egen adels i somliga 
punkter. Den andra tanken är nog den, att mänga ord ej be- 
höfva spillas på denna genealogi, hvars orimlighet är uppenbar. 
Ty har man väl sett någon enda medlem af våra förnämsta 
medeltidsätter bestå sig med tvenne förnamn, ett privilegium 
som vid denna tid till och med blott sparsamt användes af rege- 
rande furstehus. Ännu orimligare att någon svensk kunnat bära 
namnet Toussaint eller det rent provengalska namnet Yolande, 
för att nu ej tala om hvilka anakronismer och om hvilken okun- 
nighet rörande svenska förhållanden ätteledningen i öfrigt bär 
vittne. Väl äro Broderson och Kropelin för oss välbekanta 
namn och sjelfva det franska ättenamnet ljuder med äkta svensk 
brytning. Men den tystnad, som våra egna urkunder iakttaga 
rörande denna berömda ätt, tyckes afgjordt hänvisa hela historien 
till de hopgjorda fablernas område. Och dock, bakom denna 
genomskinliga väfnad af orimligheter, af mer och mindre med- 
vetna osanningar, synes ett verkligt — man kan säga romantiskt 
— menniskoöde, till en del förknippadt med vår nordiska historia, 
träda i dagen. Påpekandet af detta samband bör kunna påräkna 
ett visst intresse, ehuru undersökningen pä grund af det material, 
vi förfoga öfver, ej kan erbjuda sä mycket nytt, men möjligen 
gifva anledning till nya forskningar. 

# # 

i 

Berättelsen om ättens ursprung från en nordisk främling 
binder sig närmast till ett gammalt i södra Frankrike befintligt 
minnesmärke, hvarom man från skilda häll har några under- 
rättelser. Nära staden Avignon, der de romerska påfvarne pa 
1300-talet tillbragte sin babyloniska fångenskap, ligger en landt- 
lig ort Montfavet. I kyrkan derstädes, redan anlagd år 1343 i 



148 



samband med ett kloster, som under tidernas lopp tillhört åt- 
skilliga munkordnar, förvaras en gammal grafstenshäll af marmor. 
Enligt uppgitt påträffades denna grafsten i närheten af det forna 
klostret och erhöll år 1 741 sin nuvarande plats i S:t Nicolas 
kapell i ortens kyrka. Den källa, hvarur vi i första hand hemtat 
denna uppgift, är ett litet tryckt häfte med titel »Chronique de 
Montfaveto, som år 1850 utgafs af kyrkoherden derstädes abbc 
Moutonnet. Alen redan flere år förut blef detta grafmonument 
afbildadt i franska tidskriften »Magazin pittoresque» för år 1843 
(s. 184), jemte åtskilliga bifogade underrättelser om den person, 
som fått detta minnesmärke öfver sin döda mull. Och dessa 
underrättelser i all sin underlighet lyda ungefär sålunda: 

Pierre de Cohorn — sä benämnes den nordiske ädlingen — 
andre sonen af Toussaint, general öfver svenska kavalleriet*, hade 
varit ganska verksam att förskaffa danska konungen Christian I af 
Oldenburg den svenska kronan och dervid understödt biskopen i 
Upsala, h vilken begagnat sig af hans tjenster och genom hvars bemed- 
ling lian blef utnämnd till kammarherre och generalissimus. Sedan 
konung Christian blifvit fördrifven af Sten Sture, följde denne Cohorn 
honom till Danmark, och några är senare, da konungen företog sin 
färd till Rom, hade han Cohorn i sitt följe. Men under vistelsen i 
Rom rakade den sistnämnde att i en duell döda en grefve Scheilem- 
berg, en dansk, som stod högt i konungens ynnest. Pä grund af 
detta dad blef Cohorn förvisad ur konungens närhet och tjänst, men 
erhöll i kardinalen Julian della Rovere en beskyddare. Denne hade 
frän att vara biskop 1 Carpentras vid samma tidpunkt 1474 blifvit ut- 
nämnd till ärkebiskop i Avignon och erbjöd honom och hans son att 
fä medfölja till Frankrike. Och här lefde nu Cohorn några år i till- 
bakadragenhet hos munkarne i Montfavet, der han afled den 10 juli 
1479, sedan han före sin död såsom ett slags testamente uppsatt en 
instruktion, i hvilken han lemnade sonen Johan sina faderliga rad huru 
han skulle skicka sig i lifvet. Sjelfvä det latinska originalet på perga- 
ment tillhörde 1S43 grefvinnan de Seguins-Yassieux, född Cohorn i 
Carpentras, och dess huv udsakliga innehall meddelar tidskriften i fransk 
öfversättning. Enligt tidskriftens uppgift skall sonen Johan redan under 
faderns lifstid trädt i gifte med Agnes de Rhodes. 

Den i Magazin pittoresque af bildade grafstenen visar oss en af- 
liden riddare med pipskägg och mustascher, med öfver bröstet hop- 
lagda händer, klädd i rustning med hjelm på hufvudet, dqpk ej en 
vanlig tornerhjelm, utan snarare lik en nutida dragonhjelm. På hvar- 
dera sidan om hufvudet synes hans vapen: en fyrdelad sköld med ett 
jagthorn i första och fjerde fälten, samt i andra och tredje fälten tre 
stolpar. Längre ned vid sidorna synas devisremsor, bärande valspråket 
Ntmtiant funcra mo?istris, »de förkunna död ät skogens vilddjur», med 
hänsyftning på de i ädlingens vapen förekommande jagthornen, med 
hvilka hans vapenrock äfven är öfversållad. 



149 



l abbé Moutonnets lilla arbete »Chronique de Montfaveb 1 skildras 
denne Pierre Cohorns öden temligen dermed öfverensstämmande. 
Kaderns namn Toussaint namnes dock ej. Upsalabiskopen angifves 
dock riktigt vara Jean de Sa/sta, men tillhöra Bjelke-ätten, ehuru som 
vi veta han är identisk med ärkebiskop Jöns Bengtsson Oxenstjerna. 
Vidare meddelas åtskilliga data, hvilka tydligen äro beroende på arkiv- 
studier i Avignon. Sa erfara vi att Pierre Cohorn den 30 Juni 1478 
upprättade sitt testamente, som omhändertogs af Guillaume Zitelli, 
advokat i Avignon. Här insatte han ende sonen Jean till arftagare 
samt föreskref att om han atied i Avignon, ville han blifva jordad i 
U'e'glise rurale des chanoines de S:t Ruf» i Montfavet; dog' han i 
Carpentras, skulle han begrafvas hos prédikarebröderna derstädes. Man 
kan deraf sluta, att han vanligen uppehållit sig pä dessa orter. Äfven 
rörande sonen erhålla vi den bestämda underrättelsen, att Jean Cohorn 
gifte sig med Agnes de Rhodes den 7 April 1485 (ej 1465) och så- 
ledes ej under faderns lifstid. X sitt testamente den 9 Januari 15 16, som 
deponerades hos Rtienne de Tltlia x notarie i Ma/an, valde äfven han 
sin lagerstail i Montfavets kyrka. Vidare meddelas faderns instruktion 
fullständigare, ehuru den i motsvarande delar är ord för ord lika med 
det i Magazin pittoresque intagna utdraget, något som har sin för- 
klaring deraf, att familjen Seguins-Vassieux ställt denna öfversättning 
äfven till abbé Moutonnets förfogande. Men det vigtigaste är, att han 
meddelar den latinska inskrift, som förekommer på grafstenen, sådan 
den, enligt hvad han säger, blifvit tolkad af personer, som egnat sin 
uppmärksamhet åt monumentet, ty inskriften är svårläst och flödar af 
abbreviationer. Den bifogade afbildningen af grafstenen, i smärre 
detaljer något olik den i Magazin pittoresque meddelade, har emellertid 
icke återgifvit inskriftens utseende eller anordning. Vi aftrycka här 
nedan denna inskrift efter Moutonnet och skola derpå meddela några 
utdrag af instruktionen, då bådas uppgifter synas i väsentlig mån stödja 
hvarandra. Graf stenens inskription har tolkats på följande sätt: 

hlc jacet nobilis et illustris petrus de cohorno, suecus, 
Upsali/E episcopi fautor in electione Cristierni, in ejus gratia 

CAMUELLANUS CASTRISQUE PR.EFECTUS. VlCTORE STENO StURO IN DÄ- 
NIAM VENIT. REGEM ROMAM COM1TATUS, IBI DaNUM FAVORIS /EMULUM 
SINGULARI PUGNA DELE VIT. InDE UTRINQTJE EXULEM GäLLIA SUSCEPIT, 
Jo A N N E FILIO COMITANTE jULIANUM DE RUVEREJ MONTEQUE VERE 

Faventi riE vixit juxta AvENiONEM. Obiit XJulii M CCCC LXXIX . 

[OANNES DE CoiIORNO FILIUS, SED ATA PROCELLA, PATRIS MEMORfAM 
RESTITU1T DUNTAXAT M°CCCC°LXXX \T. 

Det är uttydt: i 

Här hvilar den ädle och lysande Petrus af Co hor //. en svensk n/an, 
som understödde biskopen i Upsala vid Christians val^ genom hans näd 
kammarherre ocJi fältöfverste. Efter Sten Stures seger kom lian till 

1 Det exemplar, som Upsala Universitets bibliotek eger, :ir 1S74 föräradl af 
marquis de Seguins-Cohorn de Vassieux, tydligen son till ofvannämnda gretvinna, 
som enl. en biografisk uppsats alled den S December 1S67. 



150 



Danmark. Beledsagande konungen till Rom, dödade han der i en 
duell en dansk, med/a/lare i hans ynnest. 1 dubbelt //anseende lands- 
flyktig erhöll han derefter en fristad i Frankrike, under det att hans 
son Johan fick åtfölja Julian de Rui'ere, och i Montfavet, denna i 
sanning gynsamma ort, 1 na ra Avignon tillbragte han sin le fnad i from- 
het. Han ajicd den JO Juli Sonen Johan af Cohorn lät, sedan 
stormen stillats, omsider uppresa faderns graf minne 1 14S6. 

Enligt den franska tolkningen lyder begynnelsen af Peter 
Cohorns instruktion till sonen pä följande sätt: 

- Jag märker, min son, att mitt slut nalkas och att slutet pä mina 
mödor närmar sig mod stora steg, men förrän jag inträder på den 
vag, som är oss alla förelagd, vill jag lemna dig såsom ett testamente 
några faderliga rad, sädana som jag fordom mottog af min fader, då 
han låg på sin dödssäng. Han anbefallde mig framför allt Guds- 
fruktan, omsorg om mitt rykte och min ära och slutligen inträde i 
furstens tjenst (le service du prince)». 3 Efter att lian talat om guds- 
fruktan, som bor leda våra handlingar, framhåller han, att i afseende 
pa sitt uppförande mot andra skall man ratta sig etter olika omstän- 
digheter. »Pet gifves tre slags menniskor i vanliga lifvet, sädana som 
stä högre än en sjelf, sådana, som äro ens jemlikar och sädana som äro 
underordnade.» Beträffande de förstnämnda t. ex. furstar, säger han, 
kan man icke hafva nog vördnad och aktning för dem, da af deras 
godtycke vår lycka och olycka beror, och de äro Guds ställföreträdare 
på jorden, på hvilkas majestät man icke ostraff adt forgriper sig i ord 
och handling, såsom en olycklig erfarenhet alltför väl lärt mig. Här- 
utinnan behöfver jag ej anföra främmande exempel, då de träffas i 
vårt eget hus. Ack, hvem känner ej den storm, som bragt oss i qvaf. 
Yi ha lemnat våra vänner, vara anhöriga, vår egendom, värt fädernes- 
land, vi ha genomtågat nästan hela Europa, ströfvande från rike till 
rike under Christian l:s standar. Slutligen anlända vi till Rom, den 
kristna verldens hufvudstad, och liksom om ödet sparat mig för ett 
ännu sorgligare skeppsbrott, blef denna stad, som för oss bort vara 
en fridens och lugnets ort, för mig skådebanan för en ödesdiger storm. 
Återkalla för ett ögonblick i ditt minne denna förbannade afundsjuka 
(cette maudite jalousie), denna olyckliga duell, denna ödesdigra seger, 
som kom onåden att efterträda gunsten och som i samma graf sänkte 
min vederdeloman och min furstes hela tillgifvenhet. Derpå flykt, 
landsflykt, med ett ord källan till alla olyckor, som hopat sig öfver 
oss. Det är ett dåligt exempel, som en far gifvit sin son. Men jag- 
bör ock säga dig, att min orubbliga trohet mot Christian, oaktadt min 
onåd, är ett exempel, som du bör efterfölja. I denna min lyckas full- 
ständiga undergång, har man väl kunnat förmå mig att bryta min 
svurna ed mot denna fromma furste för att kasta mig in i motpartiet? 
Har man hos mig kunnat skönja tecken till ostadighet och lättsinne 

: Anspelning på namnet. 

3 I dubbel betydelse: återupprätta fadrens minne. 
3 Nämligen hos kon. Christian. 



I5i 

genom att sluta mig till riksföreståndaren Sten Stures fanor? Denna 
påfliga stad Avignon synes mig tusen gånger angenämare an Sverige, 
sa atlägset som det är, och landsflykten har för mig mer behag än 
vistelsen i mitt fädernesland, dä ingenting ligger mig mer om hjertat 
än att hålla min ed och bevara min trohet. Ty märk, min son, att 
eden är ett högtidligt och heligt löfte, och ett till en furste svuret 
löfte, hvartill man tar Gud till vittne, bör ock obrottsligen hållas för 
att en dag lända till vårt bästa och kanske till och med i närmaste 
framtiden åter upprätta vårt fallna hus. Och för detta ändamål bör 
du icke försumma något, som kan dertill bidraga: framför allt betjena 
dig af kardinalen della Roveres mäktiga inflytande och vänskap, det 
skall icke vara onyttigt för att främja detta verk. De välgerningar, 
som vi af honom mottagit, äro så stora, att de aldrig kunna glömmas : 
med hvilken godhet mottog han oss ej i sitt palats efter min onåd. 
Genom sitt beskydd räddade han oss och hjelpte oss med sina pen- 
ningeunderstöd. Det är vid den tid, då han i egenskap af biskop 
reste till Avignon, han erbjöd oss denna påfliga stad såsom en säker 
hamn efter skeppsbrottet. Med ett ord han har hopat på oss så många 
välgerningar, att ditt rykte lede om du bruste i erkänsla. Det är der- 
före, som jag anbefaller dig att hafva allsköns aktning och vördnad 
for denne kyrkans furste och denne lysande vän. Jag bör ej heller 
med tystnad förbigå den ädle Johan af Rhodes, till hvilken vi stå i 
sa betydliga förbindelser: han är vår tröst i smärtan, vår rådgifvare i 
affärerna, vår oskiljaktige ledsagäre i landsflykten. Du skall förblifva 
i hans hus i egenskap af adoptivson; han skall fullkomligt fylla en 
god faders pligter emot dig. Din heder fordrar dä, att du äfven mot 
honom uppför dig såsom en tacksam och vördnadsfull son . . . 

Sedan han gifvit sin son några råd huru han skall uppföra 
sig mot underordnade och uppmanat honom att läsa historiska 
arbeten, för att bilda sin själ och hemta lärdomar, afslutar han 
sina förmaningar sålunda: 

»Farväl, min son, och ehuru ditt goda lynne och din hänsyns- 
fullhet för mig mycket lindrat landsflyktens vedervärdigheter, skall du 
göra dem ännu lättare, om du under den korta lifstid, som ännu åter- 
står mig, tar hänsyn till dessa råd och en dag visar att du icke van- 
slägtats från dina förfäders dygd.» 

Alan ser huru furstegunst, ära och rykte spelar in, om ock 
ej på något oädelt sätt i dessa lefnadsregler för den adlige yng- 
lingen. Alen märklig är frånvaron af all hänsyftning pä helgonen 
och kyrkans andliga patroner, som eljest gå igen i medeltida 
handlingar. De verldsliga patronerna ansägos förmodligen vid 
denna tid för kyrkans andliga förfall förmå mera. 

Till hvad vi här ofvan framställt om grafstenen och dess 
egare kunna vi slutligen lägga en uppgift hemtad ur / Ivien de 
St. Martins stora geografiska lexikon, som i artikeln Montfavet 

Personhistorisk tidskri/t. 1 1 



152 



omtalar att kyrkan derstädes innesluter en graf öfver Pierre Co- 
liorn, danske konungen Christians premierminister(!). 

För att vinna fast fot och tillbörlig säkerhet i hela denna 
från begynnelsen onekligen dubiösa sak, har det synts af högsta 
vigt att få noggrann kännedom om grafstenens utseende och graf- 
skriftens ratta lösning. Mot de i Magazin Pittöresque och i Chro- 
nique de Montfavet meddelade teckningarne höjde sig vissa betänk- 
ligheter. Mustascher och pipskägg voro en i medeltiden okänd 
mansprydnad. Bilderna, ehuru i det hela någorlunda likartade, 
företedde också vissa olikheter. Genom anbragta slagskuggor 
syntes den i Magazin pittöresque af bildade riddaren höja sig öfver 
stenens plan, under det att afbildningen i äbbé Moutonnets skrift 
inskränkte sig allenast till en konturbild. Vapenbilderna i det 
Cohornska sköldemärket voro äfven omkastade. Dessutom före- 
föll det underligt, att en så läng inskription kunde rymmas på 
grafstenens rand, på samma gäng äfven inskriftens latin lockade 
till åtskilliga språkliga konjekturer. 

Genom benägen medverkan af filosofie licentiaten K. V. Bruse- 
witz, hvilken för några år sedan vistades i Avignon för språk- 
studier, 1 lyckades det att af konstfotografen derstädes monsieur 
Michel, som pä min begäran reste ut till Montfavet, förvärfva en 
skarp fotografisk af bildning af Peter Cohorns grafsten, och det 
är denna afbildning, vi här meddela i något förstorad reproduktion. 

Och genom denna i de minsta detaljer trogna bild häfvas nu 
alla betänkligheter, som väcktes med anledning af de förra af- 
bildningarne, hvilka vid jemförelsen visa sig i hög grad otillfor- 
litliga oeh alls icke träffa likheten. Sålunda konstateras att Cohorns 
gestalt pä grafstenen ej är i relief, att han ej bär skägg, men företer 
ett temligen groft drag kring munnen — i parentes sagdt af gam- 
maldags svenskt tycke — som af en ouppmärksam tecknare kun- 
nat missuppfattas. Inskriftens längd förklaras ock mycket enkelt 
genom det utomordentligt konstmassiga sätt, hvarpa skulptören be- 
gagnat sig af utrymmet och anbragt sina abbreviationer. Trots origi- 
nalfotograficns skärpa förekomma visserligen ett par otydliga ställen 
i grafstenens text. beroende pä svårigheten att i kyrktAis dunkla 
kapell finna tillräcklig jemnt fördelad dager, men om man med 
förstoringsglas noggrant skärskådar afbildningen, måste man er- 

1 Såsom tn egen tillfällighet och ett bevis att ätten Cohorns alla grenar ej 
äro utdöda må meddelas, att lic. Brusewitz under sin vistelse i Avignon, ulan au 
känna hela denna historia, gjorde bekantskap med en yngre man Cohorn, som 
letde der under temligen tryckta ekonomiska förhållanden. Han blef presenterad 
såsom härstammande från en svensk eller, enlisrl hans ecen UDncift, dansk ätt. 



153 



kanna att den af Moutonnet ofvan meddelade inskriften synes i 
det allra närmaste ratt läst och att vi sålunda ej längre hafva 
skal att hysa tvifvel om sanningen af den berättelse, som graf- 
stenen med sitt tysta språk aflägger. Det är blott ett par obe- 
tydliga afvikelser, som vi iakttagit, men som icke. i nägot väsent- 
ligt afseende ändra inskriftens betydelse. I stället för in ejus gratia 
forefaller det blott sta ejus gratia, hvilket ock gifver bättre latin. 
Läsningen in synes ha uppkommit dcrigenom att slutbokstafven 
i det föregående ordet Christierni af stenhuggaren oriktigt för- 
dubblats Ckristiernii, men då den saknar streck öfver sig, kan 
den sålunda ej läsas för in. I stället fen* in Da nia m venit står 
in D att tam viigrat eller kanske rättadt till det bättre migravit, 
hvilket obetydligt ändrar meningen frän koin han till Danmark 
till öfver flyttade han till Danmark, Skadad är grafstenen egent- 
ligen blott pä tvä stallen, i det att de tre första bpkstäfverna i 
namnet Sturo äro utplånade, men det föregående Stena är full- 
komligt tydligt, sä ock i orden jfoannes de Cohorno filius fram- 
träda de tva sista bokstäfverna i Cohorno ej. Den bifogade af- 
bildningen ger for öfrigt tillräcklig upplysning om grafstenens 
hela utseende och anordning. 

Sedan vi nu fullständigt konstaterat grafstenens latinska text, 
visar sig att Peter Cohorns ofvan framställda historia i sjelfva 
verket utgör en parafras öfver denna text, om man nämligen deri- 
från undantager namnen på hans närmare anhöriga i Sverige och 
pa hans danska rival, om hvilka hvarken inskriften eller instruk- 
tionen lemna någon upplysning. * Hvad som i inskriften till en 
början fäster vår uppmärksamhet är saknaden af titeln dominus 
framför Peter Cohorns namn, hvilket väl antyder att han ej till- 
hörde det högre ridderskapet, utan blott innehade en väpnares 
rang. sä ock att hans tjenstebefattningar såsom kammarherre och 
fältöfverste ej behofva betyda att han intagit någon utomordentligt 
framstående plats, än mindre en premierministers, i konung Chri- 
stians följe. Rivalitetens anledning mellan honom och hans danska 
motståndare kan man ej heller med bestämdhet läsa ut w\ in- 
skriften. Att han lefde ett fromt lif der i Montfavet {pie vixit) 
betyder ej att han sjelf ingått såsom munk, i hvilket fall sonen 
förmodligen ej kunnat sä afbilda honom pa grafstenen, som han 
gjort. Men det är ett par andra ord i inskriften, som äro egnade att 
fästa vår särskilda uppmärksamhet: jag menar det närmare slutet 
förekommande uttrycket sedata procella, sedan stormen stillats--. 
För sig taget skulle detta uttryck här pä grafstenen förefalla 



154 



ganska dunkelt och omotiveradt, men det finner sin fulla belys- 
ning och förklaring genom faderns instruktion till sonen. Vi sågo 
huru han der liknade det olycksöde, som drabbat honom, vid en 
storm, hvari han och sonen ledo skeppsbrott. Genom detta i all 
sin enkelhet sköna uttryck antydes på en gång, att faderns oroliga 
hjerta ändtligen fatt hvila i grafven och att genom sonens gifter- 
mål hopp om lyckligare tider för hans ätt nu inträdt. Sä vidt 
jag förstår innebära just dessa på grafstenen inristade ord det allra 
starkaste och mest afgörande bevis för det i Yassieuxska familjens 
ego befintliga dokumentets äkthet. 

Om vi nu gä närmare in pä inskriftens sakliga innehåll, är 
det i synnerhet tre momenter i vår nordiska historia, som beröras 
i denna inskrift: Christians val till konung, Sten Stures seger och 
konungens resa till Rom. Om de två förstnämnda momenterna 
kunna vi inskränka oss till blott fä ord. 

Vi erinra om att unionskonungen Christofer af Bayern hade 
dött den 6 Januari 1448, hvarvid bröderna Bengt och Nils Jöns- 
söner (Oxenstierna) utsågos till riksföreståndare. Unionsvänner i 
samma mån det var förenligt med egen hersklystnad, ville de 
tydligen verka för valet af en med Danmark gemensam konung. 
Men innan någon öfverläggning kom till stånd, hade det foster- 
ländska partiet i Sverige redan den 20 Juni genomdrifvit Karl 
Knutssons val till inhemsk konung, under det att Danskarne först 
i slutet af Augusti enade sig om Christian af Oldenburg, hvil- 
ken på samma gång han satte Danmarks krona pä sitt hufvud 
förmälde sig- med Christofers enka Dorothea af Brandenburii. Så 
kämpade båda en tid om Norges krona, men Karls parti var allt- 
för svagt och han måste gifva vika. Derpä flyttades striden till 
Sverige. Redan frän början hade Karl i Oxenstiernorna sina 
hätskaste motståndar e och sedan erkebiskopen Jöns Bengtsson 
slutligen öppet höjt upprorsfanan, blef Karl slutligen nödsakad 
att öfvergifva sitt rike och fly till Danzig. Och midsommaraftonen 
1457 blef konung Christian efter ett brådstörtadt val nu äfven 
utvald till Sveriges konung. 

Med Sten Stures seger kan tydligen icke menks annat än 
slaget på Brunkeberg, som stod den 10 Oktober 147 1, hvarefter 
kon. Christian, som sjelf sårades i drabbningen, återvände till 
Danmark och aldrig vidare kom att beträda Sveriges jord. 

Det sista momentet, kon. Christians Romafärd, är deremot 
kanske icke sä allmänt bekant här i Sverige, och derföre torde 
en kort framställning af denna pa sin tid epokgörande tilldragelse 



här inflyta. Redan de äldre danska historieskrifvarne hade åt- 
skilligt att förtälja om denna färd, men det är först på senare 
tider en mera noggrann redogörelse sett dagen. I de italienska 
arkiven, särskildt i Milano, hafva flera hundra bref och aktstycken 
påträffats och äfven i åtskilliga städer, hvilka konungen berörde 
under sin resa, har man i stadsprotokolien och andra handlingar 
funnit upplysningar om färden, hvilken man kan följa nästan dag 
för dag. Ar 1S71 publicerade danska kammarherren F. Krogh 
i tidskriften For Romantik og Historie en berättelse med använd- 
ning af detta nya material, men det är först professor C. Paludan- 
Miiller, som gifvit en mera genomgående kritisk-historisk fram- 
ställning af hela resan, dess syfte och förlopp, i en uppsats i 
Dansk Historisk Tidskrift (Raekke 5 Bd 2 1SS0— 81). Ur denna 
intressanta skildring meddela vi några drag, som stå i samband 
med vårt ämne. 

Är 1474 den 9 Januari, söndagen efter Helga tre kungars dag, 
drog kon. Christian ut från Segeberg med ett ridande följe af omkring 
150 personer, adelsmän och tjenare. Till konungen slöto sig hertig 
Johan af Sachsen-Lauenburg, Burchard grefve af Mulingen och herre 
till Barby samt Ludvig grefve af Helfenstein. Af konungens egne män 
nämnas tvenne lagkunnige Henrik Sankenstcdt och Herman Rei?iszbcrgcr, 
af hvilka den förre i synnerhet tjenstgjorde såsom konungens orator, 
enär han sjelf ej kunde tala latin. Såsom konungens kansler med- 
följde prosten Albert Qlitzing, som var den yigtigaste politiske per- 
sonen i konungens svit. Krogh nämner en kaplan Nilssen och några 
andra andliga, dock ovisst om de deltagit i färden. Resan skedde 
till häst, kavalkaden räknade omkring 200 hästar, af hvilka en del 
förde packsakerna. Alla deltagare voro klädde i en slags pilgrims- 
drägt af svart tyg med svart kappa och prydd med påsydda hvita 
band. Men att färden icke var strängt religiös, åtminstone innan man 
kom närmare Rom, bevisas deraf, att resenärerna deltogo i åtskilliga 
verldsliga förlustelser. I ett afseende reste de dock som pilgrimer: 
de togo klostrens gästfrihet i anspråk, hvilket i betydlig mån minskade 
utgifterna, som i alla händelser voro stora. Man finner hurusom kon. 
Christian, som ständigt led brist på penningar, före resans anträdande 
mot pant af egendomar och inkomster upplånat stora summor. Res- 
penningarne räckte likväl ej till, ty på återfärden måste han låna ett 
par tusen gyllen af hertigen af Milano. Rom var målet: »Unnse 
pelegrination to Rome» benämner konungen sjelf sin färd. Ryktet var 
utspridt att konungen skulle hos påfven söka aflösning från en resa 
till den heliga grafven, som han en gång i stor lifsfara skulle ha lofvat, 
men resan hade långt mer politiska syften, så?om Paludan-Muller 
mycket skarpsinnigt framhåller. 

Efter ett besök i Ansbach hos kurfursten Aibrccht af Branden- 
burg, hvilken var rätt farbroder till konung Christians gemål och den 
mest betydande personen i kejsarens råd, drogo de i kurfurstens säll- 



156 



skap vidare till Rotenburg, der kejsar Fredrik befann sig, och har 
mottog konungen den 14 Februari 1474 högtidligen i kurfurstens när- 
varo grefskapet Holstein och Stormaren med 1 )itmarschen, såsom kej- 
serligt län, på samma gäng grefskapet upphöjdes till hertigdöme. Här- 
vid är att märka, att han några år förut löst till sig anspråken på 
Holstein af sin broder grefve Gerdt och grefven af Schauenburg. Denna 
lösen utgick i stora summor, och de skatter, som han i anledning 
häraf pålade sina riken, minskade i hög grad den popularitet, han 
eljest genom sitt personliga uppträdande kunnat vinna. 

Redan följande dag den 15 Februari lémnade kon. Christian 
Rotenburg och tog vägen öfver Augsburg till Innsbruck, der hertig 
Sigismund anstälde till hans ära en tornering på torget. ' Hans väg 
förde honom vidare till Botzen och Meran, men för snöhinder åter- 
vände han till Botzen för att följa hufvudvägen öfver Trient norr om 
Gardasjön till Brescia, som då tillhörde Venetianarne och här och 
hvar bevisades honom ärebetygelser. Men alla föregående festligheter 
förbleknade mot det högtidliga mottagande han rönte i Milano af dess 
hertig Galeazzo Sforza. Dä konungen nalkades staden, mötte honom 
först en skara af 400 barn svängande små fanor med konungens 
och hertigens vapen och under höjande af lefverop, derefter nalkades 
hertigens bröder och rädsherrar till häst och slutligen hertigen sjelf med 
ett stort lysande följe. Vid Milanos stadsport stod hela presterskapet 
och helsade honom med sång, alla klockor i stadens kyrkor ringde och 
husen voro prydda med gröna guirlander. Hertigen förärade honom 4,000 
dukater och andra dyrbara gåfvor. Hvad som i synnerhet föranledde 
hertigen till att visa sig så förekommande var hoppet att genom kon. 
Christians bemedling få sitt hertigdöme af kejsaren upphöjdt till ko- 
nungarike. Konung Christian å sin sida hade i sigte att ät sin son 
utse en brud bland Ludvigs af Savoyen döttrar och sålunda blifva 
besvågrad med hertigen. Ingenderas afsigter vunno sin fullbordan. 
Färden gick derefter utför Ticino och Po till Bologna, der konungen 
bevistade en juris doktorspromotion, då bland andra Herman Reinsz- 
berger, konungens orator, mottog sin doktorshatt. Man hade vid 
denna högtidlighet i kyrkan anordnat en upphöjd plats för konungen, 
men blygsamt tog han säte på en af de lägre bänkarne, der doktorerne 
sutto. Detta gjorde, säges det, godt intryck pa menigheten, som i 
början fattat ringare tankar om honom för hans enkla drägt och hans 
okunnighet i latin. Här liksom ock i Florens och jlerestädes mottogs 
han med långa välkomsttal på latin och erbjöds att intåga under öfver 
honom buren baldakin, men han afböjde ständigt denna heder under 
förklaring, att det icke passade för en kung, som drog till Rom för 
religionens skull. I Viterbo gjorde hans följe stort uppseénde. En 
krönikeskrifvare har upptecknat, att konungen förde från sitt land en 
talrik skara unge män, vackra, belefvade, ljusa, väl beridna, alla svart- 
klädda. 

För att till påsken, som inföll den 10 April, hinna till Rom hade 
kon. Christian mast förkorta sina uppehåll pa resan. Påfven Sixtus 
IV hade sändt honom en välkomstskrifvelse, den han prisade konun- 
gens religiösa sinne, som föranledt honom att lemua sina verldsliga 



157 



riken och underkasta sig resans mödor. Tillika hade han artigheten 
att till hans mottagande vid Toscanska gränsen sända tvenne kardi- 
naler, af hvilka den ena Francesco Gonzaga var en systerson till kon. 
Christians gemål. Vid Porta del Popolo kom en väldig skara kardi- 
naler och prelater jemte Roms senat och adel till häst och fots honom 
tillmötes. Den 6 April 1474 skedde det högtidliga intaget i Rom. 
Kardinalerna förde honom först till S:t Peters gamla basilika — den 
nya Peterskyrkans byggnad påbörjades egentligen först 1506 — der- 
efter till påfven i Vatikanen. Konungen knäföll för honom och såsom 
bevis pa sin ödmjukhet skall han under sin vistelse i Rom äfven burit 
påfvens släp och hållit tvättfatet åt honom, när han tvättat sina hän- 
der. Det torde sannolikt egt rum följande dagen, Skärtorsdagen, vid 
ceremonien, då påfven tvättade de fattiges fötter. Långfredagen den 
S April förehades korskyssningen, hvarvid konungen hade sin plats 
mellan de två förnämsta kardinalerna. Genom sin tolk begärde kon. 
Christian tillåtelse att framträda till koret efter alla kardinalerna. 
På tillfrågan om anledningen till denna önskan svarade han: för att 
visa det höga kardinalkollegiet tillbörlig ära. Påskdagen den 10 ut- 
delade påfven i egen person det heliga sakramentet ät konungen och 
hela hans svit. Dagen derpa öfverlemnade han till konungen såsom 
påfligt vänskaps- och äretecken den invigda gyllene rosen, som ur- 
sprungligen varit det aret bestämd för dogen i Venedig. Kon. Chri- 
stian är säkerligen den ende nordiske regerande monark, som erhållit 
denna utmärkelse. Konungen bar densamma i procession samma dag 
då han begaf sig till kardinalens af San Pietro ad vincula boning. 
Denne kardinal var [ullan della Rovere, en brorson till påfven och 
som denna dag bjudit konungen till gäst, — och här sammanknytes 
således Romafärden med ett bekant namn på vår grafsten. Tillika 
biskop i Carpentras, blef han såsom redan är omtaladt vid samma 
tidpunkt utnämd till ärkebiskop i Avignon och besteg sjelf påfvestolen 
under namn af Julius 17, ehuru först år 1503. Han är en af vati- 
kanens storslagnaste herrskaregestalter. ; — Under dessa aprildagar 1474 
växlades mellan kon. Christian och Sixtus IV föröfrigt andra gåfvor: 
påfven skänkte konungen en gyllenduksdrägt, ett guldkors med ett in- 
fattadt stycke af Christi kors och andra dyrbarheter, konungen ä sin 
sida utan all täflan förärade påfven sill, stockfisk och hermelinskinn 
från sina nordiska riken. 

Men bakom alla dessa gåfvor och gengåfvor och dessa festlig- 
heter lågo allvarliga underhandlingar mellan konungen och den påflliga 
kurian. En bland de vigtigaste rörde, såsom Paludan-Muller fram- 
hållit, den ömtåliga frågan om ordnandet af rättigheten att tillsätta 
de högre- kyrkliga embetena i de nordiska rikena, en fråga som under 
den föregående tiden föranledt många slitningar och tvister. Qch 
dessa underhandlingar utmynnade i den bulla, som Sixtus IV redan 
under kon. Christians vistelse i Rom utfärdade den 22 April 1.174 
rörande dessa rättigheter, och som äfven har sin betydelse för Sverige. 1 



1 Påfvebrefvet tryckt i Diplomatarkmi Christiemi Primi, udg, af C, F, 
IVegener, s. 300. Jff 



i 5 S 



Kurian, utan tvifvel påverkad af konungens hela personliga uppträdande, 
visade sig här liberal och undfallande. På konungens ödmjuka anhållan, 
heter det, gaf påfven åt konungen och hans efterkommande patronat- 
och presentationsrätten till prosterierna i Lund, Upsala, Schleswig, 
Åbo, Linköping och Westerås, till dekanatet i Roskilde, till ärkedjekne- 
dömet i Arhus, Ribe och Strengnäs, hvilka i dessa kyrkor bildade 
nästbiskopliga värdigheter, vidare till ärkedjeknedömet i Upsala, till 
dekanaten i Lund, Åbo och Linköping och till prosteriet i Roskilde 
och slutligen till dekanatet i Vårfrukyrkan i Köpenhamn. Det är 
anmärkningsvärdt, att inga norska kyrk ovärdigheter här nämnas, men 
Paludan-Muller antar med fullt skäl, att kurian ej ville härigenom för- 
svaga sitt under föregående stridigheter gjorda yrkande på patronatet 
öfver Norges alla prelaturer. Det skulle vara en tacksam uppgift att 
undersöka huru och i hvad mån detta påfvebref i detalj tillämpades 
här i Norden under de följande 50 åren till dess reformationen tog 
sin begynnelse. Man har uppgifvit, att frågan om upprättandet af ett 
universitet i Köpenhamn äfven varit föremal för underhandlingar under 
konungens närvaro i Rom, och sannolikt har väl denna angelägenhet 
ock kommit på tal, ehuru bullan härom utfärdades först ett ar senare. 
Äfven åtskilliga andra ärenden blefvo vid samma tillfälle af gjorda. 
Den 27 April lemnade konung Christian Rom och återvände ungefär 
samma väg han kommit. Några är senare företog hans drottning 
Dorothea af Brandenburg en liknande Romafärd. 

Mellan den 6 och 27 April 1474, midt under den heliga vec- 
kans dagar, infaller sålunda den händelse, hvarpå grafstenens in- 
skrift häntyder, men som undgått de forskares kännedom, hvilka 
förut skildrat denna kon. Christians resa: en svensk Peter Co horn, 
kammarherre och fältöfverste, som jemte sin unga son befinner 
sig i konungens följe, dödar i en duell under vistelsen i Rom 
en dansk rival, som äfven tillhörde konungens uppvaktning. En- 
ligt någon tradition uppgifves den dödade varit en grefve Schei- 
lemberg* Pä grund af detta svåra brott förvisas Cohorn och 
dömes till landsflykt, men finner skydd i kardinal della Roveres 
palats och med hans hjelp slutligen äfven en fristad i Avignon 
och dess närhet, der han efter en 4 ä 5 ars vistelse dör och jor- 
das i Montfavet. Men hans son Johan grundar här i Frankrike 
en ätt, som ännu synes lefva och som har att tälja betydande 
och framstående män i fransk och holländsk tjenst, men hvilkas 
historia vi dock här ej äro i tillfälle att vidare följa. 2 * 

1 Namnet förefaller högeligen dubiöst. Kanske man härunder kunde för- 
moda ett Schauenburg eller Schnlenbitrg, båda gretliga ätter, ehuru de slägttafior, 
som förekomma i Hit bn ers och Hopfs genealogiska arbeten, ej upptaga någon 
medlem af dessa ätter, som kan med bestämdhet utpekas såsom duellens offer. 

2 Vi vilja här blott till närmare begrundande påpeka att enligt Dictionnaire 
de la noblesse och en handskrifven kompletterande anteckning af marquisen de 
Seguins-Vassieux ätten Cohorns adliga anspråk på framställd begäran af en baron 



159 



Vi hafva ej funnit denne Peter Cohorns namn uttryckligen 
nämdt hvarken i de omhvälfningar och strider här i Sverige, hvåri 
han skall hafva tagit del, ej heller bland de personer, som omgåfvo 
konung Christians person på hans färd till Rom. Men i strider 
och politiska omhvälfningar ser man blott de allra främsta männen 
i leden. Der stod han tydligen icke, och konungens följe pä 
Romafärden var så talrikt och det embete, han beklädde, ej af 
sådan vigt, att han här höjer sig öfver de öfriga. För öfrigt be- 
hofver fautor ej betyda att han i egen person deltagit i konunga- 
valet, liksom det ej heller är uttryckligen sagdt, om ock sanno- 
likt, att han personligen tog del i slaget pä Brunkeberg. 

Men det hindrar ej att vi ändock skulle kunna återfinna man- 
nen i svenska och danska handlingar, ehuru föga troligt under 
det ättenamn, han sannolikt först i utlandet på grund af sitt va- 
penmärke antog. Hornet i åtskilliga former återfinnes väl på de 
adliga vapensköldarne från vår medeltid, liksom i deras ättlingars 
i våra dagar. 1 Men dermed är frågan ej pä långt när klar. Och 
det kan ej heller förefalla underligt, då man rörande hans ante- 
cedentia har sä få hällpunkter i öfrigt. Man känner ej från hvil- 
ket landskap han härstammar, och för fadersnamnet lemnar den 
franska ätteledningen ingen eller möjligen blott vilseledande upp- 
gift. Ty ett af de tu: antingen är hela denna ätteledning hop- 
gjord och falsk, eller ock beroende pä missuppfattning af svenska 
namn och grundad på osäkra traditioner. I förra fallet lönar det 
ej att fästa något afseende dervid, i senare fallet skulle man kunna 
väga sig på försöket att åtminstone i vissa punkter gifva ätteled- 
ningen en någorlunda rimlig, dock alltid osäker tolkning. Så- 
lunda t. ex. förefaller det under den senare förutsättningen icke 
alldeles osannolikt att under detta Toussaint skulle kunna ligga 
ett missuppfattadt Torsten eller Turesson eller Tordsson, likasom 
af de orimliga dubbla förnamnen det senare skulle kunna bortför- 
klaras såsom innehållande fadersnamnet. Men härmed är dock i 
sak föga vunnet. Åtminstone har det ej lyckats mig att genom 
diplomforskning eller konjekturer erhålla någon tillfredsställande 
eller rimlig lösning af den Cohornska slägtgåtan, och derföre är 
jag mera böjd att antaga det förra alternativet. Måhända kan 



Charles Menno Cohorn blifvit frän svensk sida intygade i en officiel handling, 
dat. Upsala d. 24 Dec. 1700 undert. Adolff de Palmberg, juge royal, och kontra- 
sign. Stal-Hamar, samt bevittnad af C. Renolt, M. Wrangel, W. Soscher, L. C. 
Kronstad(l). livad månde detta innebära? 

1 F.xempelvis ätterna Horn, Gyllenhorn, Jägerhem, Jägtrskiåld. 



i6o 

någon annan lyckas bättre att gifva det senare något sken af 
sanning. Men äfven om det ej skulle lyckas att påträffa denne 
Peter Cohorn i våra medeltidshandlingar och binda honom fast 
vid någon af våra inhemska äldre ätter, kunna vi i alla händelser 
ej jäfva grafstenens intyg eller fråntaga honom hans rätt att näm- 
nas såsom en son, en landsflyktig son af värt fosterland. 

L. Bygden. 



Hertig Bengt Algotssons fäderne-slägt. 

Det mörker, som länge hvilat öfver konung Magnus Eriks- 
sons gunstling den bekante hertig Bengt Algotssons slägt, har 
under de senaste årtiondena börjat skingras. Det har påvisats, 
att han långt ifrån att vara af låg börd, såsom förr påståtts, till- 
hörde en af Sveriges mest högborna ätter, samt att han genom 
sin farmoder fru Ingegärd Svantepolksdotter kunde leda sin ätt 
upp till såväl den Sverkerska konunga-ätten som den Danske ko- 
nungen Valdemar Sej er. 1 A fädernet har dock icke hans slägt 
kunnat föras längre tillbaka än till hans farfader Brynjulf Bengts- 
son, som namnes år 13 10. — Uti Nordisk Familjebok framställes 
det visserligen som högst sannolikt, att denne Brynjulf Bengtsson 
varit en yngre son till Ostgöta-lagmannen Bengt Magnusson. — 
Då emellertid intet annat än den gemensamma vapenbilden, lejo- 
net, talar för detta antagande och dessutom Bengt Magnussons 
slägt var fäst vid Östergötland, men hertig Bengts åter vid Ve- 
stergötland, torde man vara fullt berättigad att kasta hela denna 
härledning såsom mindre sannolik öfver bord, om nämligen på 
samma gång en antagligare slägtledning kan påvisas. 

Hertig Bengt, hans fader Algot Brynjulfsson, farbroder Knut 
Brynjulfsson och fastrar Birgitta B rynj ulfsdotter, g. m. riddaren 
Greger Magnusson (2 snedbjelkar), samt Katarina Brynjulfsdotter 
g. m. riddaren Ulf Håkansson (Lama), förde ett lejon i skölden, 
och då lejonbilden äfven föres af Vestgöta-lagmannen Bengt Haf- 



1 Illustrerad Svensk historia 2, sid. 24. 



i6i 

ridsson, 1 som namnes mellan åren 1286 och 1307, torde vara skäl 
att undersöka, om ej någon slägtskap dem emellan kan påvisas. 

Som barn till Bengt Hafridsson eller hans enka Margareta näm- 
nas i skilda bref Folke, Ramfrid, g, t. m. riddaren Birger Röriksson 
(snedbjelke) och 2. med riddaren Karl Tukesson (4-delad sköld) Kata- 
rina och Kristina, stammoder för slägten 3 rosor. 3 Af dessa lefde 
Ramfrid Bengtsdotter längst och i sitt sista testamente af är' 1 358 3 
nämner hon som frähder herr Folke Knutsson, domprost i Skara, 
som äfven näfnnes bland hennes arfvingar, Magnus Gregersson 
och Algot Bengtsson. Folke Knutsson var son till fru Kamfrids 
syster Kristina. Magnus Gregersson var son till riddaren Greger 
Magnusson (2 snedbjelkar) och Birgitta Brynjulfsdotter (lejon) 
en dotter till Brynjulf Bengtsson och således faster till hertig 
Bengt Algotsson (lejon). Algot Bengtsson var lagman i Ycst er- 
götland, förde i vapnet ett griphufvud och var sonson till den 
bekante lagmannen Algot Brynjulfsson. Att äfven han var slägt 
med hertig Bengts förfäder framgår af ett är 1322 af fru Inge- 
gärd Svantepolksdotter på Händelö utfärdadt bref, 4 där han jämte 
Greger Magnusson (2 snedbjelkar) samt fru Ingegärds söner Knut 
och Algot Brynjulfssöner (lejon) namnes som beseglande. — För 
slägtskap mellan fru Ramfrid Bengtsdotter sjelf och Brynjulf 
Bengtssons barn talar vidare den omständigheten, att herr Gre- 
gers Magnusson (2 snedbjelkar) samt Knut och Algot Brynjulfs- 
söner beseglat (1332) ett af henne utfärdadt bref. 5 

Då således såväl Bengt Hafridsson som hertig Bengt Algotsson 
och hans fäderneslägt i vapnet föra ett lejon, då de bada äro när- 
mast bundna vid Vestergötland, då vidare Bengt Hafridssons dotter 
fru Ramfrid Bengtsdotter och hertig Bengts fader hafva gemen- 
samma fränder och då till sist fru Ramfrid sjelf tyckes vara slägt 
med hertig Bengts fader, förefaller det mig högst sannolikt, att 
hertig Bengts farfader Brynjulf Bengtsson varit en son till Vest- 
göta-lagmannen Bengt Hafridsson och äldre broder till fru Ram- 
frid Bengtsdotter. — Rörande Bengt Hafridssons och Bengt Al- 
gotssons slägtförbindelser i öfrigt, hänvisar jag till en uppsa af 
mig i Sv. Historisk tidskrift 1885. s - l 7 2 och H. Hildebr is 
slägttafla i Illustrerad S> r nsk Historia, 2, s. 24. 
: A". //. A 

. 1 Sv. Sig. fr. Me nel tiden 3: 103, 307, 308, 714; Sv, R V. n. 17. 
: Sv. I list. Tidskrift 1S85, s. 172. 
5 Sv. R. P. n. 384. 
A Sy. '\ Si n. 35333.. 
5 S L>. 4. n. 2942. 



IÖ2 



Släkten Leijonhufvud-Lewenhaupt 

under medeltiden. 

I femte årgången af »Svenska Ättartal» finnes å sid. 307 införd 
»Slägten Leijonhufvuds (Lewenhaupt) härstamning», utarbetad af 
K. H. Karlsson. Denna artikel har gifvit mig anledning att taga 
de där uppställda antagandena i närmare granskning. En del 
af forskningarna hafva visserligen som bestämda fakta, redan 
användts i historiken på släkten Leijonhufvud i »Svenska Adelns 
Ättartaflor ifrån 1857», men må det tillåtas mig att härnedan 
något mera detaljeradt framställa resultatet af dessa forskningar, 
dock i så sammanträngd form som möjligt. 

Först några ord om de i riksarkivet befintliga handskrifna 
släktböcker, hvilka jag alla genomgått, och hvilka äro författade 
på 1500- och 1600-talen. 

Våra dagars kritiska forskare hafva sedan länge upphört att 
obetingadt lita på dessa släktböcker, men det torde dock må hända 
vara af intresse att se huru forna tiders forskare framställde släkten 
Leijonhufvuds härstamning så väl på fädernet som mödernet. — 
Hvad härstamningen på fädernet beträffar anföres till exempel i 
en släktbok från 1560-talet [Riks. A. Geneal. H. 44], att Abraham 
Kristiernssons fader skulle hetat Kristiern Abrahamsson och far- 
fader »Her Abram»; i en släktbok af Rasmus Ludvigsson, sanno- 
ligt från 1569 [Riks. A. Geneal. H. 45] säges Abraham Kristierns- 
sons fader hetat »Christer Gregersson till Brunsberg» och far- 
fader »Greger Christersson ■>, hvilkens fader skulle hetat Kristiern 
Brodersson och farfader Broder i Kärr i Halland [släktledningen 
förekommer äfven i Riks-A. Geneal. H. 19 och H. 2. b.]; en 
annan släktbok af Rasmus Ludvigsson [Riks-A. Geneal. H. 42], 
uppställer som Abraham Kristiernssons fader Kristiern Broders- 
son och farfader Broder Svensson [släktledningen förekommer 
äfven i Riks-A. Geneal. H. 6]; en annan släktbok [Riks-A. Geneal. 
H. 41] uppgifver som Abraham Kristiernssons fader {Cristiern 
Brodersson och farfader Broder i Kärr; i en släktbok från 1588 
[Riks-A. Geneal. H. 11] säges Abraham Kristiernssons fader hetat 
Kristiern Gregersson till Brunsberg, farfader Greger Kristiernsson 
och farfarsfar Kristiern Brodersson; Erik Abrahamssons stam- 
tafla [Riks-A. Geneal. H. 21 a] uppgifver Abraham Kristiernssons 
far vara Kristiern Gregersson till Brunsberg, farfader Greger 



163 



Kristiernsson till Ellholmen, farfarsfar Kristiern Brodersson Rid- 
dare och farfarsfarfar Broder; den i allmänhet kritiske Peder 
Månsson Utter uppställer ungefär samma härledning- som den. 
sistnämnda. Sammanfattar man nu dessa uppgifter kommer man 
till det märkliga resultatet att Abraham Kristiernssons fader skulle 
hetat antingen Kristiern Abrahamsson. eller Kristiern Gregers- 
son, eller Kristiern Brodersson, att hans farfader skulle hetat 
antingen »Abraham», eller Greger Kristiernsson, eller Broder 
Svensson, eller Broder i Kärr samt att hans farfarsfarfar skulle 
varit antingen Broder i Kärr i Halland, eller Broder. När 
man ser allt detta virrvarr vore man nästan böjd att helt och 
hållet förkasta alla släktböckernas alla obestyrkta uppgifter, men 
bevis för delar deraf, eller för någon af härledningarna i dess helhet 
kan ju möjligtvis hafva funnits, äfven om det under tidernas lopp 
pä ett eller annat sätt förkommit. — Angående släktens här- 
stamning på mödernet eller om Abraham Kristiernssons moders, 
farmoders och farfaders moders släkter hafva släktböckerna äfven 
temligen motsatta uppgifter. 

Den gård pä Selaön i Södermanland, som ännu i dag bär 
namnet Brunsberg, är så att säga utgångspunkten för släktens 
historia. Ar 1356 28 10 1 köper »Christiern i Brunzebierghe» pä 
Selaön jord i »Medalhwallum»; 1365 6 / x? köper Kristiern, domare pä 
Selaön, jord i Öfre Valla; år 141 3 ? 7 säger »skamligen man Gregers 
i Brundzbaerghe» sig hafva de i en åkerfjäll i »Wallum» efter som 
han var jordägande i byn; år 1425 x % [Riks-A. Pergb.] köper 
Kristiern Gregersson, »boende i Brunsberge», jord i Yttre Valla i 
Ytter Sela socken till sina arfvingars everdliga ägo, samt 1438 23 /3 
[Riks-A. Pergb.], jord i :,Qvikstum i Thorsergis (Thoresund) socken 
i Silbo härad>. Ar 1462 namnes »greger christiernsson oc abram 
christiernsson» på sådant sätt att de otvifvelaktigt äro bröder 
[Dansk Riks-A. Häradsdombok 1547 sid. 148]; år 1463 2 / 7 [Riks-A. 
Pergb.] säljer »Grehers Christiernsson» en »gaardh på Ytraselo, 
hetande Medelwalla, i Silbo herradhe liggiandes». Abraham 
Kristiernsson gifver 147 1 l / 7 [Riks-A. Pergb.] sin hustru i stället 
för 600 mark, som hon förut fått i morgongäfva, bland annat en 
gård i Brunsberg, hufvudgärden ^Quiksta i Torssoka» (Thore- 
sund), en gård i Valla och jord i det andra Valla. 

Med stöd af det ofvan anförda synes med säkerhet framgå 
att de nämnda personerna stå i släktskapsförhållande af fader 
och son till hvarandra. 

1 När uppgiften är härulad ur tryckta rnedekidshandlingar anföres ej källan. 



1 64 

Abraham Kristiernssons fader var således Kristiern Gregers- 
son, hans farfader Greger, omnämnd 1413, och hans farfarsfar 
Kristiern, omnämnd 1356. Tager man i betraktande de tider, 
under hvilka de anförda olika personerna omtalas, finnes ej heller 
något hinder i vägen för rigtigheten af ofvannämnda släktför- 
hållande. 

Kristiern i Brunsberg, som omtalas 1356 och 1365, finnes 
äfven omnämnd 1373 x %, som fastevittne, 1379 x8 /xo [Danska 
Riks-A. Pergb. Södermanland n:o 29], 1380 26 10 [Danska Riks-A. 
Pergb. Södermanland n:r 32] och 1380 [Uppsala Bibliotek Pergb.] 
som vedervaruman. 

Kristiern Gregersson omtalas som nämndt år 1425 och 1438, 
men förekommer äfven 1427 3% [Riks-A. Pergb.] som grefve 
Hans af Everstein fogde på Openstens slott och 1430 V" 
[Riks-A. Pergb.] i ett bref dateradt Opesten. Abraham och 
Greger Kristiernssöner nämnas första gången 1462, och Kristina 
Kristiernsdotter, som, enligt hvad af nedanstående synes, var 
deras syster, omtalas första gången 1453 "A [Riks-A. Pergb.], 
och då som Nanne Kärlin gs hustru. 

Hvad Abraham Kristiernssons farfars giftermål med en dotter 
till riddaren Broder Svensson, (7. 1436) och hans farfarsfars 
giftermål med Margareta Valdemarsdotter (Folkunge) angå, har 
jag under mina forskningar ej funnit några urkunder, som tala 
därom, och instämmer i doktor K. H. Karlssons åsigt, att dessa 
giftermål ej äro sannolika. Frågan om, med hvilka Abraham 
Kristiernssons farfar och farfarsfar varit gifta får således ännu 
lämnas öppen. Beträffande åter hans faders, Kristiern Gregers- 
sons, gifte med en dotter till en Peder Eriksson, hafva forsk- 
ningarna med säkerhet gifvit vid handen, att ett sådant ägt rum, 
samt att Peder Eriksson ej var af Urupska släkten, och att hans 
hustru tillhörde Tjurhufvudsläkten. 

Ar 1400 [Kammar-A. Afskrift å papper], pantsatte riddaren 
»Mattes GöstarTsonn> sitt arfvegods Landbotorp i Håsvika socken 
i Kinds härad till riddaren Abraham Brodersson, hvilken 1407 
[Kammar- A. Afskrift å papper] gaf det till »medgifb till sin sven 
Peder Eriksson och dennes hustru -Christine Toresdotter». Ar 
1501, tisdagen i fastlagsveckan [Kammar-A. Afskrift å papper], 
bevisade Abraham Kristiernssons änka inför riksens råd i Stock- 
holm att Abraham Kristiernsson, hon och hennes föräldrar hade 
obehindradt ägt Landbotorp sedan den tid det pantsattes till 
Abraham Brodersson. — Då man vet att Abraham Kristiernsson 



i6 5 

med sin hustru ej fick Landbotorp, kan hans änka med »hennes 
föräldrar^ ej mena annat än sina svärföräldrar och förfäder på 
mannens sida. Af det föregående hafva vi sett, att Abraham 
Brodersson, Peder Eriksson och »Christine Toresdotter; ägde 
Landbotorp, och voro de således Abraham Kristiernssons 
släktingar på fädernet eller mödernet. Urkunderna lämna inga 
bevis för deras släktskap på fädernet, hvarför således endast 
återstår deras släktskap med honom på hans möderne. Abraham 
Kristiernsson fick således Landbotorp efter sin moder, hvilken 
måste ärft det efter sina föräldrar. — Kunna nu Peder Eriksson 
och :>Christine Toresdotter» med afseende på tiden, när de 
lefde, vara Kristiern Gregerssons svärföräldrar? De gifte sig 
1407 och fingo då Landbotorp, som ligger i Västergötland, 
och kunde 1427, då Kristiern Gregersson var fogde på Opensten 
i Västergötland, hafva haft en fullvuxen dotter, med hvilken 
Kristiern Gregersson ingick giftermål. Den senares dotter Kri- 
stina Kristiernsdotter gifte sig 1453 och behöfver således ej 
hafva varit född före 1427. Häraf ses tydligen att årtalen ej 
lägga hinder i vägen för den nyss framställda frågans j åkande 
besvarande. — 

Gifva urkunderna något vidare stöd för Abraham Broders- 
sons, Peder Erikssons och »Christine Toresdotters» släktskap med 
Abraham Kristiernssons moder? — Ar 1462 [Danska Riks- A. 
Häradsdombok 1547] omtalas, att »Karl erengisslesson paa sind 
hostrues wege greger christiernsson oc abram chrisstiernsson arT 
waben hagde seldt sckott oc affhendtt fra them oc theras arfl-j. 
till H. aaghi axelsson ritth. wtj Hiuleberg oc hans arff-j. halfT- 
delen afT en gardtt liggends i föne Synd Hallandtt i RefTuinge 
sogen heder Bororp Som them war till- 
fälle nd till arff på theras morne epther Suendt tuordtson.» Ar 
1472 "/a [Riks-A. Perg.] tillät Sten Sture att Abraham Kristierns- 
son fick behålla alla de gods, som Broder Svensson och Clawis 
Nichlisson hade köpt till hans behof. De tvenne senare voro 
antagligen på något vis släkt med Abraham Kristiernsson. 
Broder Svenssons fader var Sven Toresson, som bodde i Öddis- 
lef 1436 2 %2 [Riks-A. Pergb.], och ägde denne »Swen Tordsson» 
i 0desslöfT flera gårdar i Halland [Danska Riks-A. Personal- 
historisk Samling. Ake Axelssons jordbok]. Af det ofvansagda 
framgår att Abraham Kristiernsson och hans syskon på sin 
moders sida voro släkt med Sven Toresson och hans son Broder 
Svensson. 



lOO 



Abraham Brodersson, Sven Toresson, Broder Svensson, 
Peder Eriksson och ^Christine Toresdotter» voro således släkt 
med Abraham Kristiernssons moder. Halfva Bororp ärfdes af 
Abraham Kristiernsson och hans syskon på deras moders sida 
efter Sven Toresson. — Kan deras moder hafva varit dotter till 
Sven Toresson? Broder Svensson dog 1436. Hans fader Sven 
Toresson ärfde flera gårdar i Halland efter honom [Danska 
Riks-A. Personalhistorisk Samling. Ake Axelssons jordbok], som 
således ej hade några barn, hviket härnedan skall visas. Hade Broder 
Svensson haft någon syster, och hon varit Abraham Kristiernssons 
moder, skulle hon och Sven Toresson efter Abraham Kristiernssons 
änkas bevisföring ägt Landbotorp, men denna egendom finnes 
ej omnämnd i urkunderna i sammanhang med Sven Toresson, 
hvadan Abraham Kristiernssons moder ej kunnat vara dotter till 
Sven Toresson. Halfva Bororp hade således icke ärfts efter 
Abraham Kristiernssons morfader, utan stod Sven Toresson i 
annat släktförhållande på mödernet till Abraham Kristiernsson. 
Abraham Brodersson och Sven Toresson förde båda tjur- 
hufvudet och hörde utan tvifvel till samma ätt. Den först- 
nämnde gaf som ofvan anförts till sin sven Peder Eriksson vid 
dennes bröllop med »Christine Toresdotter» som »medgift» 
godset Landbotorp, hvilket han fått i pant för 600 mark. Någon 
anledning för en så pass stor gåfva skulle naturligtvis hafva 
funnits, och kan den ej sökas i det förhållande att Peder Eriks- 
son var Abraham Broderssons sven, utan måste utan tvifvel 
härleda sig från något släktförhållande mellan honom och Peder 
Eriksson eller dennes hustru »Christine Toresdotter». Den senare 
ägde 1407 Landbotorp, hvilket varit i Abraham Kristiernssons 
mödernesläkt alltsedan år 1400, och Abraham Kristiernsson ärfde 
på sin moders sida Sven Toresson, som 1407 och 1415 */" 
[Uppsala Bibliot. Pergb.] kallas för »Sven Thoresson». Sven 
Toresson var icke Abraham Kristiernssons morfader, utan broder 
till »Christine Toresdotter», hvilken således varit Abraham 
Kristiernssons mormoder och var af den s. k. Tjurhufvudsläkten. 

Angående den släkt, till hvilken Peder Eriksson hörde, lämna 
ej urkunderna något bevis, men säkert är att han ej hörde till 
Urupssläkten. 

I doktor - Karlssons nämnda afhandling finnes tills slut ett 
uttryck, nämligen, »skaelig man», som skulle vara detsamma 
som »(bonde eller möjligen lägre frälseman)». Detta anser 
jag icke vara riktigt. Ar 141 3 ?f 7 omnämnes »Gregers i 



1 67 



Brundzbaerghe> eller Abraham Kristiernssons farfader som 
»skaeligen man.. Nämnda är och dag kärade Gregers i Bruns- 
berg vid räfstetinget i Strängnäs »oppa en fiael i Wallom i enne 
aengh>\ Biskop Anders i Strängnäs var jordägande i »fiaelen» och 
i byn. Nämnden vid räfstetinget vittnade och svor att den icke 
visste eller mindes annat än att »fiaelen» låg som den af ålder 
legat och att de, som ägde den, af ålder hade ägt den och deras 
föräldrar före dem. Gregers sade sig äga del i denna »fiael» efter 
han var jordägande i byn och det »aer omynnis haefTdt». Bisko- 
pen och de som ägt den förut blefvo tilldömda »fiaelen». 
En »fiael» är detsamma som ett jordområde, och 1409 
kallas en »fiael» i Jönåkers härad för »gammalt frälse». Konung 
Magnus Eriksson hade 1357 förbjudit frälseman att förvärfva 
skattejord, och såväl han som konung Håkan hade sedan 
blott på grund af särskilda förtjänster beviljat undantag från 
denna regel. Men under konung Albrekts tid afhändes honom 
en stor mängd skatt därigenom att frälsemän på ett eller annat 
sätt kommit i besittning af skattejord. »Den märkvärdigaste 
åtgärd, som under drottning Margaretas tid vidtogs i afseende 
på Sveriges inre styrelse är utan tvifvel reduktionen. Den bestod 
i korthet sagdt deri, att alla de skattegods, som allt ifrån 1363, 
då Albrekt kom in, kommit i frälseståndets händer, skulle återgå 
till sin ursprungliga egare eller deras arfvingar och åter blifva skatt- 
skyldiga» [StyfTe: Bidrag till Skandinaviens historia]. Reduktionen 
rörde således såväl de verldsliga som andliga frälsemännen och 
pågick i Södermanland 1399 och ännu 1409, samt berörde flera 
gods på Selaön, hvadan det synes ganska antagligt att efter 
1409 ingen skattejord därstädes var undandragen skatt. Biskop 
Anders i Strängnäs, som hörde till det andliga frälset, hade 
enligt nämndens vittnesmål, af år 141 3 7 / 7 en sedan gammalt erkänd 
besittningsrätt till nämnda »fiael» och måste denna »fiael» efter alla 
räfsteting, som strax före 1413 hållits i Södermanland, om den 
ej varit frälse, ej kunnat behållas af biskopen och hans med- 
delägare, och nämnden ej tilldömt dem »felen.». 

Af det ofvannämnda framgår således att den omtalade »fiaelen» 
var frälsejord och att Gregers pä urminnes häfd grundade anspråk 
på del däraf innebar, att han var frälseman. Doktor Karlsson 
anser att »skaeligen man Gregers i Brundzbaerghe», hvilken af 
det föregående med till säkerhet gränsande visshet kan anses 
vara frälseman, skulle genom uttrycket »skaeligen man» bevisas 
tillhöra bondeståndet eller möjligen det lägre frälset. Som 

Personhistorisk tidskrift. 12 



1UO 



stöd för att skamligen man> ej betyder bonde kan anföras 
följande : Ar 1387 ■/■ namnes »skellicum månne gijurdha foot>, 
år 1388 ♦ 6 svaelborne man Gjurd Foot; år 1392 2 °/i 2 »skaelikom 
och hedherlikom månne» Gjurd Foot; år 1397 8 /s »hedherlikom 
månne ok skaelikom giurdhe footh hseradzhoffdyngha j Ydhro»; 
år 1403 21 10 > skälig riddare herr Niclis Bosson»; 1409 l */ 7 skälig 
man Herr Jakob Fastolfsson riddare. Det begagnas således 
om en och samma person ibland skäligen och ibland välboren, 
samt användes skälig i samband med riddare. Att påstå att 
skäligen man anger bonde eller lägre frälseman håller således ej 
streck. På 1300-talet och 1400-talets början kunde man, ej ena 
året vara ofrälse och andra året välboren och då hörande till 
högre frälset, ty välboren innebar att man genom arf från fäder 
eller sedan längre tillbaka tillhörde det högre frälset. I Telge 
stadga af år 1335 bestämdes visserligen att äfven bönder kunde 
få frälse, men dessa blefvo endast »lägre frälsemän», under medel- 
tiden kallades friboren och ej välboren samt kunde ej föra adligt 
vapen [Hildebrand: Sveriges Medeltid]. Ar 1438 23 /3 [Riks-A. 
Pergb.] omtalas Kristiern Gregersson som välboren man och 
måste således hört till det högre frälset, dit enligt det föregående 
således hans fader skseligen man» Greger äfven hörde. 

I doktor Karlssons åsigt att Kristiern Gregerssons far ej skulle 
varit riksråd instämmer jag helt och hållet samt tillägger äfven att 
dennes farfar ej heller innehade riksrådsämbetet, ty i bevarade ur- 
kunder talas ej därom. Dessa tvenne förmenta riksråds giftermål äro 
redan i det föregående något vidrörda, men torde Kristiern Gregers- 
sons fars påstådda giftermål men en dotter till Broder Svensson och 
en Peder Ribbings dotter, tjäna till utgångspunkt för att visa att 
Broder Svenssons moder hette Ribbing och att han ej hade 
några barn. Förut är visadt att Broder Svenssons fader, Sven 
Toresson, var broder till Kristina Toresdotter och således Abra- 
ham Kristiernssons mormors broder, och att Broder Svensson 
var Abraham Kristiernssons moders kusin. Broder Svensson 
bevittnar redan 1409 17 3 ett köpebref och måste således då 
redan varit myndig, hvadan han säkerligen var född ej senare 
än i slutet af 1380-talet. Hans faders, Sven Toressons andra 
hustru Kristina Piik föddes först på medlet af 1390-talet, ty hen- 
nes moder Cecilia i Haraberga, var ännu i390[Styffe: Skandina- 
vien under unionstiden, sid. 57] gift med Tuve Pedersson, 
hvilken 1406 17 6 [Danska Riks-A. Arne Magn — Danske Samling 
293 fol. 41. v.] var död, ty då säges Benkt Piik vara gift med hans 



169 



änka. Benkt Piiks och Cecilias i Haraberga dotter Kristina Piik var 
död 141 5 5 11 [Uppsala Bibliotek Perb.], ty då gör hennes efterlef- 
vande man ->Sven Thoresson jordaskifte med Benkt Piiks arfvingar. 

Sven Toresson var tredje gängen gift med Hilla Odz dotter, 
hvilken 1443 [Riks-A. Lars Sparres kopiebok, Medeltidshandling B. 
16- n:o 17] var änka efter honom, som lefde 1439 7 / 7 [Riks-A. Pergb.], 
och 1455 6 2 [Danska Riks-A. Pergb. Fjäre härad] nämnes som hans 
änka och som först gift med »Michel Stoffffisk», med hvilken hon 
hade en år 1455 afliden dotter. Hilla ärfde efter dottern en gård, 
hvilken dottern ärft af fadern. Hvad hette således Broder Svens- 
sons moder, hvilken måste hafva varit hans faders, Sven Toressons,' 
första hustru? 

I Ake Axelssons jordbok finnes följande antecknadt »Item 
kyopthe jak afT Swen Tordss i Odesslöff ii gardhae, som liggher 

i Opnorae, eth hedher Apeldhae gardher Tesse 

fornefnde gotz liggendis i Getinghas sogn ok Halmstadhe herreth 

ok en gard i Skaellentorp i EfTthre soghn i Arystadhe 

herreth ok en gard j 0stenebek i Mordhekiewoe soghn, 

— ok en gard i Nessio i KalfT soghn — , 

liggendis bodhe j Kind ok en gard hedher Myoshwlt 

ligger i Arestaedhoe herreth, ok en gard i Gwnnarpae, som 
hedher Aagard. Alle these fornefende gothz them kyöpthe jak 

afT fornefnde Swen Tordss ok gaf hannem — . Ok 

lösdhe jak thet ju afT Sandbek för hwndredha arniske gyldhennae. 
Thesse gardhe erfTdhe han effther syn sön her Brodher Swenss, 
gwd hanss sy ad hawaex 

Broder Svensson hade således på sitt möderne ärft eller 
genom gifte erhållit en del gårdar. Hade han genom gifte fått 
dem och antingen haft barn eller icke haft barn, skulle gårdarna 
vid hans död väl tillfallit hans barn, eller återgått till hans hustrus 
släkt, och hans fader ej kunnat ärfva ens det minsta jordområde. 
Emellertid ärfde fadern de ofvannämnda gårdarna, hvadan synes 
klart att Broder Svensson fått dem pä sitt möderne. I Ake 
Axelssons klagoskrift till Halmstads landsting öfver Ake Sand- 
bek daterad Hjuleberg 1468 [Danska Riks-A. Personalhistorisk 
Samling Aage Axelsson] säger han att alla de gods, som Knut 
Ribbing hade haft i Halland, hvar helst de lågo, hade han köpt 
af Broder Svenssons fader Sven Toresson och att »the fornefnde 
gotz hafTuer jeg wunnit efTther som lagen vduiser, bode till 
herresting och lantztingh met stefTninge breff, ride brefT och 
dombreff, hwilke fornefnde gotz myn herris nade hafTuer sath 



170 

j qwerstade etc.» »Item om ij garde i Opnore ligen dis them 
köpte jegh och art" förnefnde Swen Torss>. I samma klagoskrift 
säger Axel Åkesson »item fiel her Bror Swenss en arff effther 
Knud Rybbing, som a;r en tredingh j Risorp. 

Af det föregående framgår klart att Broder Svensson ärfde 
Knut Ribbing, att Sven Toresson ärfde gods i Halland efter 
Broder Svensson, att Sven Toresson innehaft alla Knut Ribbings 
gods i Halland, hvilka Ake Axelsson köpt af Sven Toresson, 
samt att de gods, den senare ärfde efter sin son, måste denne 
fått på sitt möderne. Alltså hade Knut Ribbing ägt de gods, 
som Sven Toresson ärfde efter sm son, hvadan dennes moder 
eller Sven Toressons första hustru hörde till Ribbingesläkten. 
Denne Knut Ribbing var helt visst död 1436. ty då halshöggs 
Broder Svensson, hvilkens moder måste aflidit före 141 5, 
emedan Sven Toresson då var änkling för andra gången. 
Som visats var Broder Svensson. Abraham Kristiernssons 
moders kusin. Ar 1486 2 ' 3 [Riks- A. Pappersdokument] säger 
en annan Knut Ribbing, häradshöfding i Marks härad, att hans 
och Abraham Kristiernssons föräldrar hade »arfbörd och bref 
tillhopa». Afven af detta synes sannolikt att deras föräldrar 
eller förfäder voro släkt. 

Hvad egendomen Alehoim eller Ellholmen angår inkom 
den ej i släkten förr än genom Abraham Kristiernssons gifte 
med Birgitta Månsdotter [Natt och Dag]. Hon fick Aleholmen 
bland andra gårdar 1479 24 ; 3 [Riks-A. Pergb-] vid arfskifte 
efter sin fader Måns Benktsson. Det ägdes af hennes far- 
fader Benkt Stensson, som var död 1454 [Riks-A. Pappers- 
dokument] och gafs af hennes fader Måns Benktsson 1463 
x 3/i X [Riks-A. Pergb.], till hans andra hustru Märta Månsdotter 
som förökning på hennes morgongåfva, och bestämde han att 
Alehoim, om Märta Månsdotter dog barnlös, skulle tillfalla hans 
barn i första giftet. 

För att Kristiern Gregersson skulle ägt Ekholmen lämna 
urkunderna ej något stöd. Hvad Ekeberg angår sålde Birgitta 
Månsdotters syster Cecilias son, Jöns Jönsson, i hennes andra 
gifte med Jöns Ivarsson, i hans första gifte, detsamma år 1492 
ax /« [Riks-A. Pergb.], till Abraham Kristiernsson, och gaf Birgittas 
broder Johan sitt samtycke dertill 1496 7 6 [Riks-A. Pergb.] — Enligt 
»Svenska Adelns Attartaflor» skulle Kristiern Gregersson haft fyra 
barn, nämligen Greger och Abraham Kristiernssöner, Kristina 
Kristiernsdotter samt en dotter gift med Tord Svensson. Detta 



i7i 



är ej med verkligheten öfverensstämmande, ty 1462 [Danska 
Riks-A. Härads dombok 1547 sid. 148] omtalas att Karl Erengis- 
lesson på sin hustrus vägnar, Greger Kristiernsson och Abraham 
Kristiernsson af vapen, ärfde på sitt möderne halfva Bororp efter 
Sven Toresson, samt att Tord Svensson och Jens Svensson af 
vapen på sina hustrurs möderne ärft andra halfva Bororp. De tre 
första tillsammans kunde ej hafva ärft lika mycket som de två sista 
tillsammans ifall alla fem varit syskon, allra helst som det på 
ena sidan var två bröder. Alltså voro de tre första syskon, 
och de två sistas hustrur systrar, och de tre och två sins emellan 
kusiner på mödernet. Abraham Kristiernsson hade således brö- 
dern Greger och systern Kristina, och var Tord Svenssons 
hustru hans kusin. Greger Kristiernsson nämner 1462 9/s [Riks-A. 
Pergb.] Karl Erengislesson och Tord Svensson som sina mågar, 
men af det anförda framgår att Tord Svensson var hans kusins man. 
Ordet mag betydde den tiden både måg, svåger eller frände i all- 
mänhet. — Kristina Kristiernsdotter gifte sig 1453 22 /i med Nanne 
Kärling, men var 1460 4 ' 3 [Riks- A. Perg.] änka efter honom och 
var 1462 9/5 omgift med Karl Erengislesson, hvilken 1467 [Riks-A. 
Pergb.] förde en delad sköld med en half lilja i högra fältet och en 
fogel i det venstra. Ar 1484 4 '10 [Riks-A. Pergb.] gifver Karl Eren- 
gislesson till »Viglungha^> kyrka några gårdar för sin son Krister 
Karlssons och Nanne Kärlings själar, och 1485 22 5 [Riks-A. Pergb.] 
omtalas Kristina Kristiernsdotter som Karl Erengislessons hustru. 

Hvad hette då Tord Svenssons hustrur Abraham Kristierns- 
son hade en kusin på mödernet vid namn Kristina Håkansdotter, som 
omtalas 1499 3* IO [Riks-A. Pergb.]. Ar 1480 [Riks-A. Sparres 
kopiebok, Medeltidshandling B. 16 = N:o 17 sid. 244] förekomma 
Tord Svensson, hans hustru Kristina Häkansdotter samt sonen Sven 
Tordsson, prest i Ylestad. Då nu Sven Tordsson 1480 var prest 
måste han varit flera och 20 år, hvadan föräldrarne måste varit gifta 
på 1450-talet. Då man vet att den Sven Toresson, som före 1462 
ärfts af Abraham Kristiernssons kusin på mödernet, gift med 
Tord Svensson, hade ägt gårdar i MardaklefTs socken i Kinds 
härad, att Abraham Kristiernsson hade en kusin på mödernet 
vid namn Kristina Håkansdotter, att en Kristina Håkans- 
dotter 1495 2 9 3 [Riks-A. Pergb.] säljer till sin fränka Kristina 
Eriksdotter på Bjurum sin gärd ^MardhaklefT» i Kind i Väster- 
götland, att Tord Svensson, gift med Kristina Häkansdotter, 
hade en son vid namn Sven Tordsson samt att Knut Ribbing 
1486 2 3 [Riks- A. Pappersdokument] säger att hans, Abraham 



172 



Kristiernssons och Sven Tordssons föräldrar hade arfbörd och 
bref tillhopa, anser undertecknad det till fullo vara bevisadt 
att Kristina Håkansdotter, som namnes 1480, 1495 och 1499, 
är en och samma person. Kristina Håkansdotter, som namnes 
1495, kallas 1493 8 /« och 1496 Io/ 2 [Riks-A. Pergb.] för Kristina 
Håkansdotter i Tväryd, Tord Svenssons änka och fränka till 
Kristina i Bjurnum, Hans Åkessons änka. Om Kristinas fäderne- 
släkt hafva de af mig kända urkunderna intet att förtälja, och 
att inlåta sig på en uttömmande undersökning därom samt om 
hennes släktförhållande till Kristina Eriksdotter Gyllenstierna, 
Hans Åkessons änka, är ej här rätta platsen. 

Ar 1462 nämnes Abraham Kristiernsson »aff wapen», år 
1472 12 / '2 [Riks-A. Pergb.] för sven, år 1491, [Danska Riks-A. 
Langebeks Svenska Diplomatarium] som sist bland riksens råd, 
år 1491 30 6 [Riks-A. Pergb.] bland riksens råd och 1493 32 /6 
[Riks-A. Pergb.] som väpnare bland riksens råd. Han lefde år 
1496 I/ 6 [Riks-A. Pergb.], men var död 1501 Vs [Riks-A. Pap- 
persdokument], ty då nämnes Birgitta som Abraham Kristierns- 
sons änka. Hon var omgift 1 504 6 /n [Riks-A. Pappersdokument] 
med Anders Persson, hvilken nämnda år omtalas som Svante 
Nilssons och Sveriges troman. 

Abraham Kristiernsson skulle efter nämnda ättartaflor haft 
tre barn, Erik och Sten Abrahamssöner samt Märta Abrahams- 
dotter, hvilken senare dock ej omnämnes i bevarade urkunder 
såsom de förras syster. Eriks och Stens moder skulle 1501 [Kam- 
mar-A. Afskrift å papper], då hon för dem gjorde anspråk på 
Landbotorp efter deras fader, väl äfven nämnt dottern ifall hon 
ägt någon sådan. Hon kunde visserligen varit död 1501, men 
får dock anses höra till en annan släkt, möjligen i förvandtskap 
med Erik Abrahamsson. Sten Abrahamsson nämnes 1499 3I /io 
[Riks-A. Pergb.] som Erik Abrahamssons broder och som rid- 
dare. Ar 1 501 och 1508 [Riks-A. Lars Sparres Kopiebok 
Medeltidshandling B. 16 = n:o 17] samt 15 12 »s/i [Riks-A. Pergb.] 
omtalas han, och lefde ännu 15 14 x */ 7 [Riks- A. Pergb.]. 

Erik Abrahamsson var redan 1499 riddare och gifte sig 
15 12 E »/i i Söderköping samt gaf då sin hustru Ekeberg eller 
Loffs gård jemte en del andra gods i båda fallen till morgon- 
gäfva. År 1 5 1 3 7/x [Riks- A. Pappersdokument] ombads af Sten 
Sture presterskapet, fribome frälsemännen, köpmännen, kronans 
skattskyldige bönder och menige allmoge, församlade i Skara, 
att, under den tid han bevistade herremötet i Köpenhamn, de 



173 



skulle vara Erik Abrahamsson lydiga och hörsamma pä samma 
sätt de varit Ake Hansson i gamla herr Stens och Svante Nils- 
son Stures tid. Förmodligen afses härmed hans utnämnande till 
riksmarsk. — Erik Abrahamssons änkas, Ebba Eriksdotters, 
jordebok, skrifven 1550. upptager 225 gårdar, 6 halfva gårdar, 
2 ödetorp, 3 rompejordar, 109 tomter, 3 hagar och 6 kvarnar, 
och hans son Abraham Erikssons fädernearf utgjorde 71 gårdar 
hans dotter Annas 46 gårdar, hans dotter Märtas 35 gärdar, 
hans dotter Birgittas 42 gårdar etc, hvadan synes att han och 
hans hustru innehade stora jordområden. 

Med Erik Abrahamsson slutar släktens medeltidshistoria. 



Stamtaf la 



utvisande of van omtalade personers 
släktskapsförhållande. 



Kristiern. 
Greger. 



Tore. 



Peder Eriksson, g. m. Kristina 
Toresdotter. 



Kristiern Gregersson, g. 



m. Pedersdotter. Pedersdotter, 
2. m. Hakan. 



Sven Tores- 
son, g. 1:0 m. 

Ribbing, 2:0 
3:0 m. Hilla 
Odzdotter i 
hennes 2:a 
gifte [gift i:a 
g. m. Michel 
Stoffffisk]. 

l ) Broder 
Svensson. 



Benkt Piik, 
g. m. Cecilia 
i Haraberga i 

hennes 2:a 
gifte [gift i:a 

g. m. Tu ve 

Pedersson]. 

m. Kristina 
Piik. 



Kristina Greger' Abraham 
Kristierns- Kri- Kristiernsson, 
dotter, g. 1:0 stierns- g. m. Birgitta 

m. Nanne son. Månsdotter 
Kärling, 2:0 [Natt och Dag] 

m. Karl Eren- i hennes i:a 

gislesson. gifte [g. 2:0 

m. Anders 
Persson]. 



Kristina 
Håkans- 
dotter, 
g. m. 
Tord 
Svensson. 



Hakans- 
dotter, 
g. m. 
Jens 
Svensson. 



a ) Krister 
Karlsson. 



Erik Abrahamsson, 
Sten Abrahamsson. 



Sven 
Toresson. 



Karl K:son Leijonhufvud. 



i/4 



Text till porträtten. 1 

4. Eugenia Bernhardina Desideria, Sveriges oeh Norges drottfiing, 
var född 17S1 i Marseille, der hennes fader den rike köpmannen 
Francois Clary intog en högt aktad ställning. Som barn fick hon be- 
vittna den franska revolutionens skräckscener. Sedan hennes syster 
Julie blifvit gift med Joseph Bonaparte, uppgjordes mellan dessa makar 
det förslaget, att förmäla den ännu blott 13-åriga Desideria med Josephs 
broder general Napoleon Bonaparte, ej många år derefter Frankrikes 
kejsare. Dessa planer strandade emellertid, da Napoleon förälskade sig 
i Josephine de Beauharnais och kort derefter gjorde henne till sin 
maka. I stället blef Desideria två år senare förlofvad med en annan 
ung hjelte den tappre general Duphot. Aftonen före den utsatta 
bröllopsdagen blef emellertid Duphot mördad under ett upplopp i 
Rom. En ny friare anmälde sig likväl snart, äfven han en af den 
franska revolutionens mest lysande krigare, och 1798 knöt Desideria 
hymens band med general Jean Bernadotte, snart efter hvartannat 
marskalk, furste af Ponte-Corvo samt kronprins och sist konung af 
Sverige och Norge. Först såsom drottning tog hon sin bostad i 
Sverige. Under de 42 år, hon här framlefde, hade hon sorgen se både 
sin gemål och sin son konung Oskar I äfvensom sonsonen prins Gustaf 
och en sonsons son den lille hertigen af Södermanland före sig 
nedstiga i grafven. I sitt åttionde år afled hon slutligen i Stockholm 
den 17 December 1860. Af ödets alla vexlingar temligen oberörd 
hade hon alltjämt bibehållit det sunda, praktiska förstånd, den godlynta 
frispråkighet och älskvärda förbindlighet, som så ofta utmärka den 
franska qvinnan, och ehuru alltid genom skiljaktighet i språk och 
lefnadsvanor i viss mån en främling för det land, som först vid mognare 
år blef hennes fädernesland, lyckades hon der blifva allmänt aktad 
och älskad. 

5. Grefvinnan Aurora Wilhelmina Brahe föddes 1778. Hennes 
föräldrar voro hofjunkaren friherre Otto Anders Koskull och Amalia 
Beata Silfversparre. Hon blef hofTröken hos drottning Fredrika och 
trädde vid 28 års ålder i äktenskap med excellensen grefve Magnus 
Fredrik Brahe, sedan omkring halftannat år enkling efter hennes faster 
Ulrika Katarina Koskull. Lika god som vacker och intagande blef 
hon enligt samtidas intyg hela hofvets förtjusning, liksom hon ock, 
mönstret för en husfru och maka, med ädel värdighet förde spiran i 
den svenska aristokratiens främsta salong och med sin älskvärdhet 
förljufvade de sista 20 åren af sin makes lif. Då excellensen Brahe 
181 1 sändes som ambassadör till Paris för att framföra Karl XIII:s 
lyckönskningar med anledning af konungens af Rom födelse, var 
grefvinnan Aurora sin make följaktig, och äfven här ådrog sig sia belle 
suédoise>, såsom hon af kejsar Napoleon benämndes, mycken upp- 
märksamhet och beundran. Efter mannens död fortfor hon att utöfva 

1 Med detta häfte fortsattes den i häft. II påbörjade serien porträtt af fram- 
stående svenska män och kvinnor. 



175 



ett stort och berättigadt inflytande i Stockholms förnäma kretsar, och 
hennes salong förbiet" alltjämt en af de främsta mötesplatserna för den 
eleganta verlden, en skola, der ungdomen inhemtade kunskap i det 
fina lefnadsvettets och det älskvärda umgängets konst. Afven på 
politikens område synes hon hafva gjort sig gällande. Hon säges 
nämligen hafva varit den Egeria, hos hvilken styfsonen den bekante 
excellensen grefve Magnus Brahe i bekymmersamma stunder sökte 
råd och hjelp. Ännu på äldre dagar bibehöll hon ett skönt och 
majestätiskt utseende. Hon var, säger Crusenstolpe, »sådan fantasien 
skapar sitt ideal af en drottnings Hon arled först 74 år gammal. 

6. Friherrinnan Charlotta Eleonora von Essen var född 17 71. 
Föräldrarne voro den bekante riddarhuspolitikern friherre Karl De Geer 
till Leufsta och hans i:a fru, född von Liewen. Dotter till Sveriges 
rikaste man och dertill enligt samtida vittnesbörd ovanligt täck och 
behaglig såg hon sig vid sitt första utträde i verlden snart omgifven 
af en talrik friareskara. Främst bland hennes beundrare framträdde 
två sedermera ryktbara personer, kaptenen vid Lifgardet grefve Adolf 
Ribbing och hofstallmästaren friherre Hans Henrik von Essen. 1 Den 
sistnämnde blef den gynnade, som det påstås till följd af konung 
Gustaf fitlrs personliga ingripande till hans förmån. Hos den hetlefrade 
Ribbing, som var dödligt förälskad i den vackra fröken Charlotte, 
upplågade nu den ursinnigaste förbittring. Första följden häraf blef 
en duell med Essen, i hvilken denne blef svårt sårad. Men det 
stannade ej härvid. Gustaf III:s 4 år senare timade död, hvari Ribbing 
hade en ej ringa del, torde nog söka en af sina bidragande orsaker 
i Charlotte De Geers giftermål med Essen. Detta genom sina verk- 
ningar så tragiska äktenskap blef ej långvarigt. Tre år efter dess in- 
gående afled den älskliga friherrinnan ej fullt 20 år gammal. Hon 
efterlemnade en son, som dog 31 årig såsom öfverste i armén och 
öfverhofjägmästare i survivance, samt ansedd som en af sin tids 
elegantaste kavaljerer. 

7. Grefvinnan Lovisa Augusta Mcijerfelt föddes 1745 och var 
dotter till öfverståthållaren grefve Axel Wrede Sparre samt dennes 
maka född Törnflycht. Vid 18 års ålder trädde hon i äktenskap med 
den 20 år äldre grefve Johan August Meijerfelt, sedermera fältmarskalk 
och excellens. Detta giftermål var det första, som konung Adolf 
Fredrik och drottning Lovisa Ulrika efter tronbestigningen hedrade 
med sin närvaro; och det förnäma paret omfattades allt framgent med 
synnerlig ynnest från hofvets sida, hvartill nog i hög grad bidrog den 
unga grefvinnans skönhet och älskvärdhet. Denna bevågenhet fortfor 
under Gustaf III:s regering, och grefvinnan Meijerfelt utsågs snart till 
en af drottning Sofia Magdalenas statsfruar. Jemte grefvinnorna Höpken 
och Löwenhielm räknades hon till hofvets främsta skönheter, dess tre 
gracer, en uppfattning, åt hvilken Kellgren gifvit ett uttryck i sin be- 
kanta dikt -Gracernas döpelse>. Ett annat uttryck af den beundran, 
hon väckte, återfinnes i den samstämmighet, hvarmed tidens memoir- 
författare sjunga hennes lof. Hon nämnes sällan utan epitetet »den 
vackra», men äfven hennes intagande, älskliga väsen röner allmän 

1 Sedermera fältmarskalk, riksståthållare och excellens. 



hyllning, under det att det sqvaller och förtal, som i samtida karaktä- 
Tistiker ofta beskugga de mest förtjusande qvinnobilder, studsa tillbaka 
mot hennes allmänt erkända dygd. Det berättas om henne, att hon 
alltid plägade meddela sin make de förklaringar, som hennes fägring 
och behag framkallat. Deras äktenskap var också synnerligen lyckligt, 
oaktadt grefve Meijerfelt skildras som både ful och tråkig. Två söner 
föddes i detta äktenskap men afledo före föräldrarne. Sjelf öfverlefde 
hon i 17 år sin man och dog vid 72 års ålder. 

Kellgren, som varit hennes söners lärare, har äfven ytterligare be- 
sjungit henne i ett ståtligt qväde, der han låter alla antikens gudomlig- 
heter skänka henne sina yppersta hafvor, men derjemte klaga, att hon 
ej synes sjelf veta af de skatter hon fått. Och skalden Oxenstierna 
kallar henne i sin hänförelse: »En skönhet, som den förra- verlden 
hade tillbedit på knä som Venus och Diana». 

Så länge dessa båda snillens verk läsas, skall ock grefvinnan 
Lovisa Meijerfelts minne lefva. 

8. Grefvinnan Varvara Sprengtporten var af rysk börd och dotter 
till statsrådet grefve Xicolai Samytsky. Hon blef gift med den bekante 
grefve Göran Magnus Sprengtporten, sedan denne från Sveriges öfver- 
gått till Rysslands tjenst, i hvilken han blef general och 1808 Finlands 
förste generalguvernör. Då han följande år afgick från sistnämnda 
befattning, utnämndes han till grefve och hans hustru till hofdame. 
Tio år senare afled Sprengtporten, men grefvinnan Varvara öfverlefde 
sin make i mer än 30 år. Hon dog först 1850. Att döma af Sprengt- 
portens två föregående äktenskap, hvilka varit ytterst olyckliga till följd 
af hans svåra lynne och ytterliga lättsinne, är det ej sannolikt, att 
grefvinnan Varvara fått mycket njuta af lifvets glädje isynnerhet under 
det sista decenniet af deras samlif, då den äregirige, orolige, våld- 
samme mannen i en enslig landsort gick och grämde sig öfver, att 
maktens och glansens dagar för honom voro för alltid förbi. Måhända 
hade dock ålderns kyla något svalkat hans fordna hetsighet och gjort 
honom mera lämpad än förr att njuta af ett stilla hemlifs behag och 
en god makas omvårdnad. 

9. Grefvinnan Charlotte Wrangel till Sauss, född 1743, förlorade 
redan vid 7 års ålder sin moder Magdalena Sofia Wachtmeister till 
Johannishus. Följande år afled jemväl hennes fader öfverstelöjtnanten 
friherre Axel Gustaf Wachtmeister till Björkö. Hon erhöll då en 
fostermor i grefvinnan Beata Spens, i ett föregående äktenskap gift 
med hennes farbror den framstående amiralen friherre Karl Hans 
Wachtmeister. Då grefvinnan Spens 1760 äfven dog, fick fröken 
Charlotte efter henne ärfva en summa af 60,000 plåtar. Som hon 
tillika var »mycket vacker och munter*, berättar riksmarskalken grefve 
Karl Bonde, shade hon många friare». Den utvalde bland dessa blef 
öfversten grefve Johan Reinhold Wrangel, med hvilken hon sedan på 
Walinge gods i Södermanland lefde ett lyckligt familjelif, endast stördt 
af en allt mtr tilltagande sjuklighet, som redan 1791 lade henne i 
grafven, 48 ar gammal. 

N. von DardeL 



Hvem var Dislin? 

Vårt kungliga garnisonssjukhus hade ej länge varit i verk- 
samhet, förrän det vardt föremål för en rätt egendomlig inspektion. 

Den 13 Augusti 18 12 infann sig nämligen därstädes en 
>fabriqueur» Dislin, som uppvisade ett förordnande, »att såsom öfver- 
inspektör hafva inseende öfver hvad till det materiala af arméens 
sjukhus hörde», och som därpå gjorde åtskilliga anmärkningar vid 
de på stället af vederbörande läkare och förmän vidtagna ekono- 
miska anstalter. Detta utan att hafva vändt sig till öfverläkaren 
eller någon annan medlem af sjukhusets direktion. 

Ett nytt besök gjordes natten till den 20 i samma månad, då 
herr Dislin begaf sig till sjukrummen, fortfor med sina anmärk- 
ningar samt äskade af sjukhuskommissarien, assessor Baillet, upp- 
gift om och afskrift af staten för sjukhusets betjäning m. m. Med 
anledning häraf hemställde nu denne sistnämde till direktionen, 
huru han här vid lag skulle förhålla sig. 

Man kan förstå, att direktionen kände sig oangenämt berörd. 

Ordförande i denna samma var ingen mindre än konungens 
befälhafvande generaladjutant för armén, öfverste Lagerbring, och 
bland dess ledamöter märktes i främsta rummet arméns nyutnämde 
öfverfältläkare, professor Weltzin, på hvilken i egenskap af sjuk- 
husets öfverläkare närmaste ansvaret för dess styrelse hvilade. 
Det vardt nu också denne senare, som vid direktionssamman- 
komsten påpekade det oformliga sätt, hvarpå dessa inspektioner, 
och särskildt den sistnämda, utförts. 

Han androg, att det för de sjuke vore både skadligt och af 
elaka följder, om desse skulle nattetid och i sömnen oroas, äfven- 
som att ett dylikt förfarande skulle pä stället bidraga till elakt 
exempel och ohörsamhet i de befallningar, som af läkarne kunde 
föreskrifvas. På dessa grunder anhöll professor Weltzin, det 
öfverinspektören Dislin måtte tillsägas, att vid de af honom vid- 
tagande åtgärder, som hans tjänstebefattning kunde tillhöra, först 
anmäla sig hos öfverläkaren eller i dennes frånvaro hos den på 
stället varande sjukhusläkaren. 

.Denna anhållan bifölls på rak arm, hvarjämte assessor Baillet 
underrättades, att denne icke ägde rättighet utlämna några äf de 
om händer hafvande handlingar, som sjukhuset rörde, utan finge 



i;8 



Dislin i sådant afseende anmäla sig- till kurigl. direktionen och dess 
utlåtande atvakta. Vidare fann direktionen nödigt att söka erhålla 
en noga kännedom, om hvad Dislin såsom felaktigt anmärkt, hva- 
dan denne skulle ofördröjligen tillsägas att inställa sig hos ord- 
föranden och därefter uppkallas inför direktionen. 

Dagen därpå tillkännagaf ordföranden, att .öfverinspektören 
(såsom han på grund af sitt förordnande alltid i protokollen be- 
nämnes) inställt sig hos den förstnämde och till en början munt- 
ligen framställt åtskilliga anmärkningar mot den ekonomiska ord- 
ningen vid sjukhuset samt därefter på anmodan afgifvit en skrift- 
lig promemoria. Denna senare, arTattad på franska språket, var 
— med rättelse af några uppenbara, sannolikt vid intagningen i 
protokollet uppkomna, skrift el — i den del, som rörde garnisons- 
sjukhuset, af följande lydelse: 

»Le 12 du mois d'aout ä 8 heures du matin j'ai présenté 
mes devoirs ä M. L'adjutant-General Lagerbrinck et je l'ai prié 
de faire connaitre ma place ä qui de droit. Le 13 Counte ä 8 
heures du matin je donnai Copie de ma commission ä M. le Ge- 
neral Lagerbrink. 

Le méme jour ä cinq heures du soir je suis allé å 1'Hopital 
militaire de Kongsholm. Les Chambres et la Cuisine étaient bien 
tenues et propres. Il manquait de la paille dans les paillasses et 
elles étaient trop courtes. Les Dräps trop courts et de toille trop 
grossiére, les Couvertes tres bonnes et fort propres, les bois de 
til generalement mauvais. les traversins mal faits et incommodes, 
je ne trouvais dans tout L'Höpital que deux pots de chambre; 
dont Tuii plein d'ordure et 1'autre ä moitié. 

Il'n'y avait aucun Servant dans 4 chambres. Au premier Etage 
et au deuxiéme je trouve une jeune fille qui devait soigner nuit 
et jour environ 20 nevreux, disposés dans trois piéces différentes. 

La distribution du soir consistait en une seulle sorte de grains 
emet ä L'eau ce qui devait se distribuer avec du lait ou de la 
biére: ä Coté étoit une tres petite marmite, dans laquelle ou fai- 
sait du bouillon avec des os. 

Le nombre des målades étaient 112 et il n'y avait cepen- 
dant que 40 5 de viande. L r Inspecteur, le Chirurgien et la Cuisi- 
niére convinrent qu'elle ne valait rien. 

Fait å Stockholm le 14 du mois d*Aout Tan 18 12. 



Disliii. 



179 



Denna promemorias affattning pä franska visar dess författares 
utländska, antagligen franska börd. Gifvetvis måste han dock 
hafva varit fullt mäktig svenska talspråket. 

Som man ser, är aktstycket hållet i rätt myndig ton; dess 
yfait k Stockholms smakar af dekret rent af. 

Efter erhållen del fann direktionen de gjorda angifvelserna 
vara »af den mest grannlaga beskaffenhet och af sådan vikt, att 
därom borde skyndsamligen och med yttersta noggrannhet under- 
sökas». Angeläget var nämligen, att, om klagomålen skulle befin- 
nas grundade, icke allenast rättelse skedde, utan äfven den fel- 
aktige ställdes under behörigt tilltal. I betraktande häraf aktade 
direktionen nödigt utsätta ett extra sammanträde till samma dag 
kl. 5 e. m., hvarvid äfven vederbörande chefer för garnisonsrege- 
mentena skulle anmodas närvara. 

Både allvar och skyndsamhet hade således utvecklats, när 
man några timmar senare mötte anmärkaren öga mot öga. 

Innan denne insläpptes, och den egentliga undersökningen 
började, begärde dock öfverläkaren, professor Weltzin att få upp- 
lysningsvis yttra sig om den inkomna anmälan. 

Att madrasserna voro ofullkomligt stoppade, ägde sin riktig- 
het. Förhållandet var, att en del madrasser voro nog korta och 
skulle blifvit alldeles för korta, om de fullkomligt stoppats med halm. 

Hvad den omständighet angick, att herr öfverinspektören ej 
funnit uppassning i första våningen af den stora sjukhusbygg- 
naden, så berodde detta, enligt sjukhusläkaren Ahlgrens förklaring 
därpå, att sjukvakterskan nyss förut på Ahlgrens befallning gått 
ned i badhuset för att mottaga en ankommen sjuk. och att nämde 
sjukhusläkare under tiden sjäif varit i besagda sköterskas sjukrum. 

Med den tredje anmärkningen, att i andra väningen fanns en- 
dast en ung flicka, som ensam natt och dag hade att vårda om- 
kring 20 febersjuke, förhöll sig på följande sätt. I denna våning 
fanns visserligen för tillfället blott en sjukvakterska till circa tjugo 
därvarande soldater, men bland dessa tjugo funnos den 13 Au- 
gusti endast tre febersjuke. De öfrige, mer eller mindre tillfrisk- 
nade, förmådde alla att gä uppe och hjälpa sig själfva, h vårföre 
sköterskan rätt väl hann med sina göromål. Vid ett slikt förhäl- 
lande vore det således ett ändamålslöst öfverflöd att i denna vå- 
ning hafva en ökad betjäning, lika visst som att detta i händelse 
af svår sjuklighet blefve en nödvändighet. 

Rörande förhallandet med nattkärlen erinrade öfverläkaren om 
vissa föreskrifter, han i detta afseende för convalescenter utfärdat, 



i8o 

öfverlämnande för öfrigt den anmärkta omständigheten att af 
undersökningen upplysas. 

På samma sätt påminde öfverläkaren i afseende på mathåll- 
ningen om de olika sjukportionerna och öfverlämnade likaledes 
frågan om köttets beskaffenhet till den förestående undersökningen. 

Nu fick herr öfverinspektören inträda, hvarpå en rätt egen- 
domlig scen följde. 

Denna började, som naturligt var, därmed, att den inkomne 
af direktionens ordförande underrättades om anledningen till hans 
tillkallande och om direktionens ansökan att i herr öfverinspektörens 
närvaro undersöka förhållandet med dess anmärkningar samt att un- 
der rannsakningens gång biträdas af densammes närmare förklaringar. 

Men här af bröts ordföranden, herr generaladjutanten Lager- 
bring, af öfverinspektören Dislin med den förfrågan, i hvilken ställ- 
ning denne sistnämde borde vara inför kungl. direktionen ; tilläggan- 
des, att han icke ansåg sig böra vara stående utan sittande, hvar- 
jämte han på samma gång från sessionsbordet tog den för en 
annan frånvarande direktionsledamot varande stol för att sätta sig. 

Man kan tänka sig den kungliga direktionens förvåning vid 
ett slikt uppförande, en förvåning, som förmodligen röjde sig ge- 
nom ett ögonblicks tystnad. 

Ögonblicket därpå antydde ordföranden herr öfverinspektören 
att taga afträde. hvilket denne efterkom. 

Då Dislin. efter en kort stund, åter förekallad, inkommit, före- 
ställde honom ordföranden å egna och kungl. direktionens vägnar 
oskickligheten och obehörigheten af hans uppförande, att, innan 
konungens befälhafvande generaladjutant och kungl. direktionens 
ordförande ännu hunnit sluta att ä direktionens vägnar förklara 
anledningen till Dislins kallelse och kungl. direktionens samman- 
komst, afbryta ordföranden med den fråga, huruvida han (Dislin) 
vore skyldig att stå eller sitta, då han tilltalades, och detta med 
tillägg, att han icke ansåg sig skyldig till det förra, samt att utan 
afvaktan af svar till sig rycka en af de kring direktionens bord 
stående stolar för att genast sätta sig. Af vördnad för det namn, 
hvarmed herr öfverinspektörens fullmakt var undertecknadt, ville 
konungens befälhafvande generaladjutant äfvensom kungl. direk- 
tionen i herr öfverinspektörens närvaro fortsätta den tillämnade 
undersökningen och tillåta, att herr Dislin under densamma finge 
intaga den stol, som han utan tillåtelse velat begagna. 

Herr öfverinspektören Dislin inföll, att han för konungens 
befälhafvande generaladjutant såsom sådan hade all vördnad och 



i8i 

vore beredd till lydnad,, men att han däremot — också af vörd«- 
nad för det namn, som var undertecknadt hans förordnade — icke 
ansåg sig böra stående bevista direktionens session, hvarförutom 
han icke erkände eller kunde anse någon sin åliggande skyldighet 
vara att inför kungl. direktionen stå till rätta för sina åtgärder. 

Till svar härå underrättade herr generaladjutanten, att nu ej 
vore fråga om herr öfverinspektörens ställande till rätta, utan 
blott därom, att direktionen mätte komma i tillfälle att i hans 
närvaro göra den nogaste undersökning rörande de brister vid 
hospitalsvården och den uraktlåtenhet hos vederbörande, som herr 
öfverinspektören anmält sig erfarit vid sitt besök i sjukhuset den 
13 innevarande månad. Resultatet af denna undersökning, huru- 
ledes det nu ock utfölle, skulle jämte den af herr Dislin under- 
skrifna promemoria föreläggas hans kungl. höghet kronprinsens 
höga granskning, och vore det inför denna domstol, som fråga 
skulle blifva att stå till rätta. På denna underrättelse svarade herr 
öfverinspektören smed någon märkbar hetta», att han också icke 
skulle underlåta att inlämna till hans kungl. höghet rapport öfver 
hvad han erfarit vid hospitalsvården. 

Härmed var den oangenäma episoden slut, och själfva under- 
sökningen om de anmälda oordningarne kunde börja. 

Att för denna i dess helhet redogöra torde vara öfverflödigt, 
så mycket mer som man af Weltzins förberedande upplysningar 
lätt kan sluta till utgången. Det enda, som möjligen skulle be- 
höfva omtalas, är, hur det gick med de båda sista anmärknin- 
garne, vid hvilka Weltzin särskildt hänvisat till den blifvande 
undersökningens utslag. Dessa rörde, som vi minnas: 

1:0 »les pots de chambre», 

2:0 köttets ' beskaffenhet. 

Undersökningen rörande den första af dessa punkter upptager 
tre sidor i protokollet. Det juridiska ämbetsspråket, som med 
sina majestätiska satsbyggnader här uppbär det så vulgära ämnet, 
är af en ganska komisk verkan, hvilken kulminerar i återgifvandet 
af ett onekligen rätt groft uttryck af öfverläkaren. Bäst är emel- 
lertid att förbigå allt detta och endast nämna, det anmärkningen 
visade sig fullständigt obefogad. 

Afhandlingen om köttets beskaffenhet däremot kan utan att 
att såra någons öron i all dess trivialitet ätergifvas. 

Sjukhusläkaren Ahlgren, härom tillfrågad, upplyste, att herr 
öfverinspektören Dislin vid besöket i matköket den 13 förklarat 
köttet skämdt, hvilket Ahlgren, som enligt sin åliggande tjänste- 



befattning nyligen vid köttets ankomst till sjukhuset detsamma 
besiktigat, besvarade därmed, att han bad herr öfverinspektören 
Dislin både lukta och nogare se på köttet för att finna, det samma 
hade fullkomligt färsk lukt och alldeles icke var gammalt eller 
skämdt utan nyligen slaktadt och godt. Dislin hade då medgif- 
vit, att det öfriga köttet varit godt, men en liten bringa, som var 
mager, hade därpå ådragit sig hans synnerliga uppmärksamhet. 
Ahlgren, å sin sida medgifvande, att man utan tvifvel kunde önska 
erhålla ett kött, som varit mindre benigt och mera fett än den i fråga 
varande bringan, hade likväl erinrat därom, att det öfriga erhållna 
köttet, bestående af lårstycke och hvad kokerskan kallade vfransys- 
kans>, ägde dessa fördelaktigare egenskaper, vidare, att det icke vore 
möjligt erhålla .hos slaktare i vanlig handel kött alldeles utan ben, 
samt att det denna årstid vore ganska ondt efter ett fullkomligt 
godt och fett kött, i anseende därtill att kreaturen i allmänhet 
hittills varit magra och mindre köttfulla. 

Sjukhuskommissarien Baillet och sjukhusets kokerska, Brita 
Christina Lagerström, som nu inkallades, instämde uti samma ytt- 
rande om köttet som sjukhusläkaren Ahlgren, hvarvid kokerskan 
nyttjade det uttrycket, att bringan, ehuru nyss slaktad och frisk, 
varit hvad man kallar en dålig bringa. Detta uttryck dålig upp- 
fattades af herr öfverinspektören Dislin med särdeles begärlighet, 
och förbehöll han sig ovillkorligt, att detta uttryck uti kokerskans 
förklaring skulle också inflyta i protokollet. 

Herr öfverinspektören underrättades, om hvad han icke tyck- 
tes känna, nämligen att i svenska språket, hvad man kallar en 
dålig bringa icke är detsamma som ett genom förskämning, seg- 
het eller någon för hälsan skadlig egenskap felaktigt kött, utan 
vill blott säga detsamma som en tunn, mindre köttfull och mager 
bringa. Men herr öfverinspektören Dislin påstod enständigt, att 
köttet vore efter hans uttryck nmmangeabelt» och tillade, att utom 
andra felaktigheter köttet hufvudsakligen haft det lyte att vara 
för färskt, hvarförutan Dislin slutligen tillade, att han grundat sin 
rapport på läkaren Ahlgrens och kokerskans medgifvande, helst 
han i annat fall ej skulle underlåtit att genom andra personer be- 
siktiga samma kött. 

Till afgörande af frågan om köttets beskaffenhet uppmanades 
slutligen de närvarande herrar regementschefer att härom tillfråga 
sitt respekitiva på sjukhuset befintliga manskap. Detta skedde, och 
hade manskapet med en mun förklarat köttet godt och smakligt. 

Undersökningen i dess helhet afslutades på följande sätt: 



183 



Sedan öfverinspektören Dislin under nära en och en half tim- 
mas tid lämnats tillräckligt rådrum att meddela de af kungl. di- 
rektionen äskade och nödiga ansedda upplysningar, men denne 
likväl sökte med flera osammanhangande, vidlyftiga och till under- 
sökningens föremål ej ledande anföranden onödigtvis upptaga kungl. 
direktionens tid, förständigades han att med redighet och utan 
omsvep hålla sig till de anmälda ämnen, hvarpå Dislin yttrade med 
tillika visade föraktliga åtbörder, att han numera vore lika nöjd 
och benägen att afträda, hvilket, då någon mera upplysning ej 
heller stod att ernå, honom således bifölls. 

Därmed var också öfverinspektionen från detta håll för all- 
tid slut. Redogörelsen öfver den skedda upptager emellertid trettio- 
två sidor af direktionens protokoll. 

Efter genomläsandet häraf frågar man ovilkorligen: hvem var 
denne Dislin r Och hvem gaf honom uppdraget? Svaret på denna 
senare fråga kan ej varda annat än: kronprinsen — i egenskap 
af general en chef för armén, ty ingen kunglig fullmakt har med- 
delats. Men hvilka egenskaper, hvilken ställning i samhället 
kunde förmå hans kungl. höghet att till ett dylikt uppdrag utse 
denne för eftervärlden fullständigt okände främling? Hvem var 
han egentligen? 

För att vinna någon upplysning härvidlag har jag — på- 
minnande mig, att Dislin först i protokollet nämdes »fabriqueur» — 
rådfrågat hallrättens handlingar och särskildt årsberättelserna öfver 
fabrikernas tillstånd samt häraf inhämtat följande: 

Antoine Dislin innehade år 1800 en sidenfabrik med 20 väf- 
stolar sysselsättande 3 gesäller, 3 lärlingar och 9 väfverskor samt 
tillverkande 184 alnar taft, 1644 alnar satin och 13 16 dukar. År 
1804 hade han 50 stolar i gång; personalen utgjordes då af 1 
verkmästare, 9 gesäller, 3 lärlingar och 35 väfverskor, hvarvid 
tillverkningen gick till 2505 aln. taft, 3847 aln. satin, 6218 sorge- 
■dukar och 356 flordukar. 

Detta var rörelsens maximum. Sedan gick det stadigt utför, 
så att 1 8 12 (samma år, som inspektionen företogs) omnämnes 
endast 4 stolar med 1 gesäll och 9 diverse arbetare samt en till- 
verkning af 61 aln. taft och 3602 dukar. 

Ar 1 8 14 läses vid namnet A. Dislin: »fabriken nedlagd och 
han bortrest utur Riket därförinnan.» 

Detta är all den kännedom, jag lyckats förvärfva om man- 
nen. Svårt är antaga, att kronprinsen skulle lämnat ett förord- 
nande af detta slag till en person, hvars hela medborgerliga för- 

Personhistorisk tidskrift. 1 3 



1 84 

tjänst endast lag däruti, att han för egeri räkning drifvit några 
väfstolar. Eller har verkligen Karl Johan blott för landsmanskapets 
skull — förutsatt att Dislin var fransman — velat gynna denne : 
Kanske i så fall denne samme för sin höge landsman äfven utfört 
andra uppdrag af mer eller mindre officiell natur : 

I hvilket fall som helst skulle det vara af intresse, att om 
den improviserade öfverinspektören, som med så stora låter fram- 
trädde, få erfara något mera. 

H. F-g. 



Rättelser och tillägg 

till Anrep: Svenska Adelns Ättar-taflor 
rörande slägten Oxenstierna, 

hemtade ur Upsala Universitetsbiblioteks handskriftssamling. 

Oxenstierna till Eka och Lindö. 

Tal. jo. 

[Gabriel Christiernsson] [g. ra. Beata Trolle] hvilken dog d. 13. 
april 1591. 

[Enl. sonhustrun Beata Gera's bref till sin syster Bengta d. 22 april s. åj 

Tab. 30. 

[Märta] [g. ra. Caspar Tiesenhausen] zu Kyde d. 12 aug. [1582] på 
Upsala slott, där Johan III firade bröllopet, enär bruden hade varit 
vid drottningens hof »en tijdh långhs. 

[Enl. Johan HI:s bjudningsbref till Erik O. d. 30 juli s. L] 

Hon dog i slutet af 1580- eller första början af 1590-talet, ty d. 13 
mars 1591 omtalar hennes man i bref till hennes broder Christiern, 
att han förlofvat sig med Mvolgeboren Junckfrau S[op]hia van der 
Reck selgen heren Mattias van der Recken nachgelassen Tochter;>. 

Hon var dotter till aflidne Mathias van der Reck och Sofia 
Virck, dotter till Georg Virck och omgift med öfverste Georg 
[Jiirgen] Fahrensbeck. Förlofningen kom först efter många svårig- 
heter till stånd, enär Sofia van der Reck redan var bortlofvad till 
Otto von Dönhoff, hvilkens kränkta rättigheter ifrigt försvarades ej 
blott af talrika slägtingar utan äfven af Wendens biskop. 

Konung Johan III blef också vid underrättelsen om det före- 
stående äktenskapet mycket uppbragt och tillskref Tiesenhausens 



i85 

svåger i första giftet ståthållaren i Reval Erik Oxenstierna ett alfvar- 
ligt bref af d. 26 maj 1591, hvari han förklarar sig ej vilja »bruka» 
Tiesenhausen »för befallningsman på Hapsall eller Leall» samt säger 
sin sändelige och alfvarlige villie och befallnings vara att Oxen- 
stierna skulle förhindra bröllopets firande »på for de wåre Befäst- 
ningar anten Hapsal eller Leall uthi staden eller på slottet», hvartill 
tillgång skulle förmenas så väl Fahrensbeck som Tiesenhausen, 
hvilken senare skulle »strax oförsumligen» begifva sig till Sverige 
att stånda till ansvar inför konungen. 

Ej långt därefter d. 15 juni underrättar det oaktadt Tiesen- 
hausen Erik Oxenstierna i ett bref från Hapsal att han nu var lyck- 
ligen och väl gift samt att han stode i begrepp att efterkomma 
konungens befallning och öfverresa till Sverige. 

Den förskjutne fästmannens och hans slägtingars förbittring blef 
desto större, som Tiesenhausen dessutom orfentligen förklarat att 
orsaken till hans hustrus brytning af förlofningen med Otto DönhorT 
varit att denne på mödernet ej vore af så god adlig börd som på 
fädernet. Om den vidlyftiga och på sin tid tydligen mycket upp- 
seendeväckande process, som af DönhorT och hans bröder väcktes 
mot Tiesenhausen och hans fru för så väl brutet äktenskapslöfte som 
ärekränkning och som var föremål för rättslig behandling i Reval 
d. 30 juni, d. 1 och 5 juli 1592, kan läsas i Monumenta Livonije 
Antiquae III, Riga 1842, där äfven myndigheternas skrifvelser till 
konung Sigismund i Polen från slutet af 1593 eller början af 1594 
samt d. 5 juli t 595 och till hertig Carl d. 12 juli s. å. meddelas. 

Tab. 30. 

[Birgitta] lefde ännu d. 9 aug. 16 18, då hon sänder Margareta Oxen- 
stierna, f. Gonnies bjudningsbref till dottern Anna Ribbings bröllopp 
med Anders Nilsson [Lilliehöök] till Fårdala d. 13 sept. på Fånöö. 

Tab. 30. 

[Kjerstin] dog d. 16 juli 1603 på Algö och begrofs d. 27 aug. 

[Enl. bref af d. 22 juli s. å. från brorsdottern Anna Eriksdotter, sed. g. m. 
Broder Abraharasson Rålamb, till Ake och Carl O.] 

Tab. 30. 

[Johan.] Befallningsman i Öfra Östergötland d. 9 maj 1598. 
[Enl. Carl IX:s bref s. d.] 

Tab. 31. 

En dotter till. Christiern föddes d. 24 mars 1577. 
[Enl. moderns bref till sin syster Bengta d. 26 mars.] 

En dotter, som måste vara någon af de yngre, enär Karin och Märta 
nämnas i brefvet, föddes d. 10 april 1578. 

[Enl. faderns bref till sin broder Erik och moderns till sin syster Bengta 
d. 17 april.] 



1 86 



[Catharina] begrofs i Björkviks kyrka d. 6 "mars 1625. 

[Enl. mannens notinkationsbref till Carl Oxenstierna.] 
[Ebba] till Synnerby begrofs i Sigtuna kyrka d. 15 oktober 161 5. 

[Enl. systrarnas bref till Carl Oxenstierna.] 

Tab. 32. 

[Christiern] dog i juni [1584]. 
[Enl. X. 279.] 

[Catharina] f. d. [14] oktober [1584], kammarjungfru hos hertiginnan 
Maria Elisabet. G. m. [Nils Thureson Bielke] d. 1 juni 16 17 i 
Stockholm, där hertig Johan af Östergötland firade bröllopet. 

[Enl. hertigens bjudningsbref af d. 8 maj s. å. till Carl O.] 
Begrofs d. 30 maj 1624. 

[Enl. mannens bref till Åke O. d. 8 maj s. å.] 

[Gabriel] f. d. 26 mars [1586]. 
[Enl. X. 279-] 

Tab. jj. 

[Barbro] dog d. n [jan. 1624]. 

[Enl. sonen Axels egenh. anteckningar. X. 284 k.] 
[Christer] f. dec. 1584. Uppfostrades först hemma, sedan efter 
faderns död vid tyska universitet. Anställd vid Carl IX:s hof. 
1604 »Regiae navi praefectus». f oktober 1607. 
[Enl. Axel O. anteckningar.] 

Tab. 33. 

[Margareta] föddes tvilling med Beata. 

[Enl. Christina Gabrielsdotter Soop's, f. Oxenstierna, bref till Erik O. d. 4 
nov. 1 591.] 

[Ebba] g. m. [Johan Sparre] på Rinkesta d. n januari 1623. 
[Enl. moderns bref till Åke O.] ". : / 

Lefde ännu 1654, då hon d. 10 nov. skrifvit bref till Margareta 
Oxenstierna, f. Bielke. 

Tab. 34. 

[Gabriel] f. i ^Räffle». Kom till hertig Johans af Östergötland hof 
1 61 o. Legat till England och Nederländerna 1625 och till Dan- 
mark 1628. 

[Enl. personalierna i handskrift.] 
Begrofs d. 9 mars 1641. 

[Enl. enkans bjudningsbref till Erik Oxenstierna.] 

Hans första hustru Margareta Bielke dog [1 aug.] 1620 efter att 
dagen förut födt en dotter, som strax dog. 
[Enl. mannens bref till Carl Oxenstierna d. 15 aug.] 

Tab. SS- 

[Erik.] [Slottslofven på Reffle] d. 22 juli [1580]. 
[Enl. Johan III:s bref s. d.] 

[Ståthållare öfver Reffle etc] d. 10 mars 1590. 
[Enl. Johan III» bref s. d.] 



187 



Christiern Eriksson, sjunker», egde Eka 1595 och 1596. 

[Enl. gårdsräkningar.] 
Nämnes såsom död i ett qvitto d. 10 juni 1598. 
[Åke,] Studerade vid Rostocks univ. 1509. 

[Han har d. 4 juli 1599 i Rostock skrifvit sitt namn i Olai Lixanders album.] 
[Ståthållare på Wiborg] d. 28 nov. [1631]. 

[Enl. kgl fullmagt] 
Kallas redan 163S Krigsråd. 
[Kgl. bref d. 20 sept. s. å.] 
En dotter döptes d. 8 jan. 1587. 

[Enl. moderns fadderbref till prinsessan Anna d. 26 dec. 15S6.] 

[Beata.] [Hofmästarinna hos drottning Kristina] d. 1 febr. 1639. 

[Enl. Förmyndarereg. bref s. d.] 
Begrofs d. 12 sept. 1652. 

[Enl. sonens bref till Greta Torstensson.] 
Hennes man dog d. 17 dec. [1631]. 

[Enl. hennes bref till brodern Åke d. 24 dec. s. å.] 
[Gabriel] f. på Årsta i slutet af 1593 eller början af 1594. Upp- 
fostrades efter föräldrarnes död af farbrodern Johan. Sändes af 
honom 1607 till Tyskland, där han studerade vid olika universitet »i elfwa 
år». Efter ett kort besök hemma begaf han sig åter till Tyskland, 
där han 1622 var i Wittenberg, 1623 i Rostock, 1625 i Liibeck. 
Kammarherre hos konungen. 

Deltog i »twenne togh till Priissem samt »är ock uthi åtskillige 
commissioner här inrikes aff H. K. M:t brukaden. Insjuknade under 
en resa till Wermland, där han skulle hålla utskrifning, och dog i 
Westerås d. 7 sept. 1630. 

[Enl. personalier och egna bref.] 

Tab. JS- 

[Carin] säges i brodern Åkes bref till brodern Gabriel d. 22 juli 
1 61 7 skola hålla bröllop »innom tre weckor». 

Nämnés som »nyss» död i systern Beatas bref till brodern 
Carl d. 19 jan. 1629. 

Arfskifte efter henne egde rum d. 17 juli 1630. 

Tab. 35. 

[Märta] nämnes som »nyss» död i brodern Carls bref till brodern Åke 
d. 2 juni 1 62 1. 

Tab. j6. 

[Carl.] Hofmästare hos furstinnan Maria Elisabet. Furstligt Råd hos 
hertig Johan af Östergötland d. 2 maj 161 7. 
[Fullmagt s. d.] 

Häradshöfding öfver Björkkinds härad d. 19 aug. 161 7. 
[Fullmagt s. d.] 



i88 



D. 4 aug. 1619 tillträdde han ståthållareskäpet på Åbo. Härads- 
hövding öfver Wemo härad i Finland d. 18 juni 1626. 
[Fullmagt s. d.] 

[Gift] antagligen i början af 161 1 [med Margareta Gonnies, dotter af 
Nicolaus Gonnies] Hebroe. Lingu. Professor vid universitetet i Rostock, 
som dog d. 16 jan. 1589 och [Anna Cloos] samt syster till Christina, 
som d. 25 maj 1623 gifte sig på Abo slott med Henrik Nöding 
och var död 1655, och Johannes, som var Magister och dog 161 1. 

Margareta dog d. 30 maj 1627 och begrofs i S:t Johannis 
kyrka i Norrköping d. 5 aug. s. å. 

[Enl. mannens bref till brodern Åke d. 10 och II juli s. å.] 

Tab. 36. 

En son föddes på hösten 161 2. 

[Enl. Carls bref till sin hustru d. 15 dec. s. å.] 
[Christer] (Christian) kallas 1637 på utanskriften till ett bref: »Fri- 
herre till Björnö, Herre till Håckesta, H. K. M:ts Cammarherre» 
och i ett bref om hans begrafning: »Königl. Cammarherr, Freijherr 
zur Lindö und Björnöö». 

Dog sannolikt på hösten 1640. 
[Enl. Åke 0:s bref till Erik O. d. 22 nov. s. a.] 

Begrofs i Norrköping d. 8 juni 1641. 
[Enl. pfaltzgrefven Johan Kasimirs bjudningsbref till brodern Erik d. 25 
maj s. å.] 

Tab. 37. 

[Erik] åtföljde 1634 såsom Hofjunkare Philip Scheiding på hans am- 
bassad till Moscou. 

[Enl. bref af d. 10 sept. s. å. till brodern^ Christiern.] 

Förlofvade sig i början af sept. 1641 med [Margareta Bielke]. 

[Enl. moderns bref af d. 17 sept. s. å. till hans broder Åke hade förlof- 
ningen -egt rum >i söndags>.] 

G. m. [Margareta Bielke] d. 14 dec. 1642. 
[Enl. egen anteckning.] 

En liten dotter dog i mässling på Englaholm i juni 1 648 
[Enl. Beata 0:s bref till sonen Åke.] 

En dotter döptes d. 17 sept. 1648 och hade till fadder pfaltz- 
grefven Johan Kasimir. 

[Enl. dennes tacksägelsebref till Erik O. d. 4 sept. s. å.] 
En dotter föddes 1655. 

[Enl. bref af fadern d. 17 jan. s. å.] 

Tab. 38. 

[Erik] till Lindö, dog 1691 eller 1692. 

[Enl. räkning på begrafningskostnaden.] 
[Sigrid] omtalas som nyfödd i bref d. 13 nov. 1649 från fadern till 
hans farbror Åke. 



1 89 

Döptes på Lindö d. 16 dec. 1649. 

[Enl. faderns bref till densamme d. 29 nov. s. å.] 

En dotter föddes 1655. 

[Enl. koncept till bjudningsbref till dop d. 17 jan. s. å.] 

Tab. 39. 

[Åke] föddes på Lindö. 

Döptes d. 13 juni 1652 och hade Carl X Gustaf till fadder. 

[Enl. faderns bjudningsbref d. iS maj s. å.] 

[Maria Elisabet] dog d. 20 jan. [17 71]. 
Bodde på Hornö i Wallby s:n i Upsala län. 
[Enl. bouppteckningen.] 

Tab. 44. 

[Erik Gustaf] förordnades d. 6 juni 1783 till v. landshöfding i Up- 
sala län, men undanbad sig utnämningen. 
[Enl. bref d. 8 aug. s. å.] 

Tab. 46. 

[Axel Gabriel.] [Kammarjunkare] d. 2 febr. 181 77 

[Kornett] d. 9 dec. [1817]. 

"Löjtnant] d. 22 april [1823]. 

Kammarherre d. 16 april 1825. 

[Ryttmästare] d. 27 juni [1827]. 

Adjutant hos H. M. Konungen d. 10 nov. 1832. 
Kabinettskammarherre] d. 20 maj 1834. 

"Afsked från Ryttmästarebefattningen] d. 14 juli [1835]. 
Major i arméen] d. 4 juli [1836] 
[Sigrid Eugenia] dog d. 28 mars 1868. 



Oxenstierna till Korsholm och Wasa. 

Tab. 1. 

[Gabriel] var ännu 1605 i utlandet. 

[Enl. farbrodern Johan 0:s bref d. 28 mars s. å. till Drottning Kristina, 
hvari han säger att Gabriel >nu på nogen tijdh hafwer warit uthan lands, syn- 
nerligen i halftredie åahr wistats i Frankrijke>.] 

Hans hustru [Anna] dog på Rosersberg. 
Begrofs i Esterna d. 16 mars 1656. 

Tab. 12. 

[Gustaf] döptes d. 2 april 1626. 

[Enl. moderns bref till Carl O.] 



190 



[Hedvig Eleonora] lefde ännu 1707 och var då i Wismar. 

[Enl. bref från henne till brodern Gabriel d. 12 nov. s. å.] 

[Anna Augusta] var 1695 gift. 

[Enl. hennes bref till brodern Gabriel d. 1 maj s. å.] 



Tab. 12. 

[Gabriel] var 1692 i Hamburg. 

Kornett vid prins Ludvigs af Baden garde med Ryttmästares rang. 
[Enl. bref från F. C. Dohna d. 20 aug. 1694.] 

Kallas på utanskriften till ett bref d. 26 aug. 1706: »Lieutnant 
Colonel au garde de S. A. le marggraf de Bade». 

Kallas: »Obrist Wachtmeister und Obrist Lieutnant von Leib Garde 
zu Pferd» och säges hafva tjänt där med utmärkelse i 13 år, i 
Markgrefvinnan Augustas af Baden pass för honom d. 2 juli 1707. 
Den 12 juli 1707 har han pass att bege sig till svenska arméen. 
1708 i mars, april och maj var han vid svenska arméen. 

[Enl. bref från C. Kurck.] 

Tab. 13. 

[Gustaf] var 1696 i Dresden utan tjenst och säger sig då hafva varit 
utrikes »snart i 4 år». , 

[Enl. hans bref till brodern Gabriel d. 9 okt. s. å.] 

Eugene Lewenhaupt. 



Spridda rättelser och tillägg 

tiii 

G. Anrep: Svenska, adelns ättartafior. 

(Forts, ur O. B:s Anteckningar.) 



itchs- [David Dach, adlad Dachsberg.] Dog 1667 18 / 4 . 
' erg * Barn (bl. a.): 

David, f. 1 641, f 1 65 1 8 /*> 10 år och 11 dagar gammal, samt 

begrafyen i Vadstena. 
[Carl Cottfried]. Hade 1678 tjenat vid lifgardet 10 år. — Gift 
före 1678 med en dotter af majoren Johan Lood i Småland, 
N:r 157, och Sofia Svan. 



191 

[Sveno Svenonis]. Dog 1633 * Dimborg. 

Son: 

[Andreas Dimbodius], f. 163 . 
Son: 

[Sven Dimberg, adlad Dimborg, f 1731] 12 le. — [Gift] 1691 
X3 / 7 i Stockholm [med Christina [Maria] Merling\, f 1742 I4 /2 i 
nämnda stad, dotter af rådmannen Jonas Hansson Merling och 
Magdalena Christoffers dotter von Ens (kammarrådet É Brynte Cron- 
skjölds syster). 



[Mathias Franck, adlad Drakenstjerna]. Dog mellan 1664 och Draken- 
1675. [ — Gift mec * Catharina Avander\, f mellan 1675 ocn J 679. stjerna. 
Barn (bl. a.): 

[Peter]. Blef vid 14 års ålder ryttare i Jemtland; var 1682 redu- 
cerad [löjtnant] och anhöll 1689 att få en ständig tjenst. — Gift 
med Catharina *Ra?n. 

Son: 

Johannes, döpt 1688 3% iiHedvig Eleonora församling i Stock- 
holm. 

Mathias. Var 1666 korpral vid öfverste Wolmar Wrangels rege- 
mente till häst från Upland, Södermanland och Småland. 

[Catharina]. Lefde 1688. [ — Gift med] kaptenen [Per Larsson 
Knagg\, som tjenat nära 40 år och förlorat två farbröder, tre 
bröder och en son för rikets fiender och all sin egendom vid 
fiendens infall i Jemtland. Med hustru och fyra barn vistades 
han under fattiga omständigheter en tid i Helsingland och 1688 i 
Stockholm. 



Tab. 1. 



[Anders Olofsson, adlad Dreffenfelt]. Tjenade allt sedan konung Dreffen- 



Gustaf II Adolf intog Riga (1621); [kornett vid Vestgöta kavalleri; 
löjtnant]; f 1659 i Norge. Var aldrig ryttmästare. — Gift med 
Sofia Blom, i hennes r. gifte (gift 2:0 med löjtnanten Joen Haralds- 
son, f 1672). Hon hade 1668 många små barn och öfverlefde 
sin 2. man. 

Barn (bl. a.): 

Anders. Ville 1668 blifva militär, hvarför modern s. å. anhöll, 
att han skulle få rusta under Vestgöta kavalleri för hemmanen 
Baggården och Silfvarp. 



felt. 



Tab. 2. 



[Bengt], f. 1645. [Afsked 1700] 7/ 4 för sjuklighet. [— Gift med 
Maria Belfrage], som öfverlefde honom. 



192 



Barn (bl. a.): 

? Nils, f. 1683 i Vestergötland ; kom i tjenst vid Vestgötadals rege- 
mente 1704; var fänrik der 17 10; fänrik vid general v. Fersens 
dragonregemente 17 15; vistades fem år i dansk fångenskap; 
handtlangare vid artilleriet i Stockholm 1720; afsked 1730 17 «; 
beviljades pension s. å. 3 f 1733 4/ 6 . Hade fått ett hugg i 
hufvudet, ett spjutsting i ansigtet och ett hugg på näsan samt 
dessutom blifvit skjuten i högra låret. 

[Maria Sofia]. Gift med en kapten vid öfverste Carl Bildsteins 
regemente. 

Tab. J. 

[Henrik]. Var 1672 löjtnant vid Vestgöta kavalleri. 



Tab. 1. 

Dreffen- [Nils Björnsson, adlad Dreffensköld]. Bevistade fälttågen i Liv- 
sköld, land, Preussen, Tyskland och Danmark samt hade varit fången och 
sårad. Erhöll genom kongl. brefven 1647 2 %, 1647 7 / 7 , 1652 7 ju 
och 1655 3 ° 4 1 donation flera gods, gårdar och hemman i Vestergötland; 
f 1658 25 / 3. [ — Gift] och öfverlefdes af hustrun, med hvilken han 
hade sex söner. 

Barn (bl. a.): 

[Björn]. Ryttare vid Vestgöta kavalleri 1647; korpral 1655 och 
beordrades till Polen; bevistade sedan stormningen af Fredriksodde 
och kommenderades derpå såsom kornett under öfverste Schön- 
leben till Stettin; blef vid Flensborg löjtnant och afsändes till 
Seeland till konungens lif kompani; blef vid stormningen af Köpen- 
hamn sårad i venstra sidan af halsen; tjenade efter fredsslutet 
såsom reformerad löjtnant vid Vestgöta kavalleri; [ryttmästare]; 
afsked 1680 22 / 7 ; f 1684 21 / 3 . Var aldrig öfverstelöjtnant. Er- 
höll 1682 4 1 2 bondehemman på lifstids frihet. — Gift med 
Maria Silfversvärd, som öfverlefde honom, dotter af ryttmästaren 
Lars Silfversvärd, n:r 184, och Anna Hierta, n:r 121. 

Nils. Anhöll få behålla hemmanen efter fadern, f 1674. — Gift 
med Märta Brackenhus, som med flera barn öfverlefde mannen. 

[Anders. Lefde 1665], men var död 1684. — [Gift med Doro- 
thea von Krakowitz, i hennes 2. gifte], som lefde, enka, 1684. 

Dotter: 

Greta. Var död 1729. Gift med löjtnanten vid Bohusläns dra- 
goner Anders Wall, som 1729 ämnade gifta sig 2:0 med sin 
förra frus halfbroders dotter Dorothea von Wulffschmidt. 
[Göran. Löjtnant;] f 1672. [Se Tab. 2.] 

Tab. 2. 

[Göran], Kornett vid öfverste Sinclairs regemente; [löjtnant vid Vest- 
göta kavalleri] 1657; f 1672 x Va. 



193 



Barn (bl. a.): 

[i. Anna Dorothea]. Öfverlefde alla manliga arfvingar af ätten 
och lefde ännu 1728. [Gift (?) med löjtnanten] vid Bohusläns 
dragoner [Anders Jf a/f\, som efter 28 års tjenst fick afsked 17 16, 
anhöll om adelskap och lefde ännu 1729. Hans moder, som hette 
Fahnesköld, var troligen dotter af Sven Pedersson, adlad Fahne- 
sköld n:r 511, hvilken stupade i fält. 

E2. Lars]. Var 1678 page hos grefve M. G. De la Gardie. 
2. Jacob. Musketerare vid lifgardet 1685] i september; pikene- 
rare efter nio månader; rustmästare vid major M. W. Nieroths 
bataljon 1687 3 %; afsked 1688 2 /i ; [löjtnant vid M. G. Tiesen- 
hausens regemente s. å.] r % 2 ; [kaptenlöjtnant vid Buddenbrocks 
regemente] 1694 *%; kapten vid Fredrik Köhlers inf. 1700 x %; 
major 1703 I5 / 7 ; öfverstelöjtnant vid Vestgöta 3-männings rege- 
mente till fot 1707 8 /6. f 17 14 X U på Filsbäck. — Gift med 
Margareta Gyllenberg, i hennes 1. gifte, dotter af öfverinspektoren 
Erik Berg, adlad Gyllenberg, n:r 1030, och Christina Duberg. 
2. [Helena Catharina]. Var död 1711. 
2; [Nils], f. 1672. [Kapten; f 1708. Se Tab. 3.] 



[Nils], f. 1672 "/ 4 . [Dödsskjuten 1708] 31/8 vid Mescowitz [i Polen]. 
Uppgifterna i Ättartaflorna om hans giftermål 1670 med Chri- 
stina Brockenhausen likaväl som om hans barn, af hvilka Anna 
Maria står född 1671, kunna således ej vara riktiga, utan äro dessa 
nog att hänföra till ofvan anförde Nils Björnsson, adlad Dreffen- 
skölds son Nils r som var gift med en Bråckenhusen och dog 1674. 



[Jacob Drummond. — Gift med Elisabeth Clerck, i hennes 1. gifte], Dromund. 
(gift 2:0 med öfverste Jacob Sinclair, n:r 444), f, enka, 1662 ls / 7 . 
Hon skulle begrafvas 1663 x 9/ 7 i Klara kyrka i Stockholm. 

Dotter: 

[Regina Drummond, adlad Dromund. Gift] 1680 3 9/ 4 i Jakobs 
församling i Stockholm. 

Tab. 2. 

[Henrik Speet]. — Gift 2:0 (?) 1694 i Stockholm med Elisabet Ehren- 
Ditmar^ hvilken såsom enka, bodde 1705 i Norrköping. spetz. 



[Anna Christina], f 1763 *% i Nikolai församling i Stockholm. 
[Gift med Urlander], f 1753. 



Tab. 3. 



Tab, 3. 



194 



von Eich. [Abraham van Eich, adlad von Eich], f. 1620 2 %, [f 1677] &/ 7 . 

[— Gift med] Sara Witte, eller de Witt, f. 1625, f 1680 i Göte- 
borg, 54 år, 7 månader och 17 dagar gammal. 



von Eisen. [Diedric von Eisen]. — Gift med Christina Palmström, f 17 10 3 %. 



Tab. i. 

Ekcgren. [Anders]. — Gift 1667 I2 / 4 i HorTörsamlingen i Stockholm med Maria 



von Bilow. 

[Peter]. — Gift 17 10 9/s med Greta Torpadius, f. 1681 2a /V> f 1748 
I9 / 3 . dotter af assessor Lars Torpadius. 

Dotter: 

Greta. Gift med kaptenen Gustaf Folcker, som 1760 bodde på 
Hofvetorp i Torpa socken i Östergötlands län. 
[Johan]. Var kaptenlöjtnant [vid Dalregementet] 1680; regements- 
qvartermästare 1681; afsked 1682 3 %. 



[Gustaf]. Lefde 1696, men var död 1704. [Gift med Christina 
ICylé], som lefde ännu 17 19. 

Barn (bl. a.): 

En son. Reste 1685 till Holland att lära sig italienska bokhålleriet, 

men hördes sedan ej af. 
[Elsa]. Lefde 17 19. Gift före 1685 med landsfiskalen S^Johan 
Andersson"] Sundberg, som lefde 17 19 (och var fader till fän- 
riken Gustaf Sundberg, gift med Agneta Catharina Stråle till 



von [Johan Adolf Gottlieb von Freudenberg]. — Gift med Clara 
Freuden- Elisabet von Geistmer. 

ber 9- Barn: 

Georg Wilhelm, döpt 1727 2 %xU Tyska församlingen i Stock- 
Fredrika Charlotta, döpt 1728 a6 /xo| holm. 



Tab. 2. 



Sjöared, n:r 223). 



Fuchs von [Peter Fuchs von Buhlstein]. 
Buhlstein. Bam (bh a>) . 



Maria, döpt 1656 X2 /xo 
[Philip], döpt 1658 8 s/ x 
"Peter Gustaf], döpt 1659 
Christina Elisabet, döpt 1660 *9/ : 




Stock- 



195 



[Samuel Johansson Furubom. — Gift 2:0] 1676 7/5 i Tyska för- Furubom. 

samlingen i Stockholm med \_Magdalcna\ Hiep, f. 1658 (döpt l8 / 4 ) 
i Stockholm, dotter af vinhandlaren Thomas Hiep och Maria Torn- 
gren, i hennes 2. gifte. 

Barn (bl. a.): 

[1. Maria Catharina], f 1746 28 \ på Wiksbergs sätesgård, som 
bon egde. 

2. Samuel, döpt 1679 5 « i Tyska församlingen i Stockholm. 
2. Magdalena, döpt 1683 i februari i Nikolai församling i Stock- 
holm. 



[Lars Fegier, adlad Fägersköld]. Tjenade under Gustaf II Adolfs Fäger- 
tid i polska kriget, blef fången vid Riga och satt fången några år. sköld. 
Deltog sedan i kriget i Preussen och Tyskland. Adliga ätten. 

Barn (bl. a.): 

[Lars. — Gift med] Anna Lennartsdotter Lake (troligen n:r 53, 

tab. 9), som öfverlefde honom. 
[Maria]. Lefde 1676. Gift före 1666 med kornetten vid Vestgöta 

kavalleri Sven Grotte, f 1675. 
[Christian.] Var 1666 fänrik vid öfverstelöjtnant Julius Richard 

De la Chapeles skånska adelns soldater. 



[Håkan Fegraeus, adlad Fägerstjerna. — Gift 1:0 med Marga- Fäger- 
rcta Tersera~], f 1670 i augusti; — [ 2:0 ] ^74 *Jio [med Chr. stjerna. 
Canterhjebn~\, f. 1652 "/ 7 i Stockholm. 

Barn (samtlige enligt hans egenhändiga uppgift): 

1. Maria, f. 1670 i augusti, f 167 1, 9 månader gammal. 

2. [Catharina Margareta], f. 1675 25/ 7 i Stockholm. 

E2. Gundborg Elisabet], f. 1678 V 3 i Stockholm. 
2. Anders, f.] i Stockholm. — [Gift med G. Höghusen^ f 1734 
3 9/ 3 i Nikolai församling i Stockholm. 



[Joachim Georg Ganschou, adlad von Ganschou, f 1760] to /s von Gan- 

i Kembele församling. [ — Gift med Elisabet Freidenfeli], som schou. 
öfverlefde honom. 



Son : 

[Georg Christoffer], f. 17 10, 
Stockholm] och slöt ätten, 
samling. 



1760] 28 / 5 i Klara församling [i 
Gift 1748] 12 4 i nämnda för- 



196 



Garfwe. [Hans Mårtensson Garff, adlad Garfwe]. Dog mellan 1671 och 
1673 3° s.' 

Döttrar: 

[Maria]. Gift med kornetten vid Adelsfanan Sven Eketrä, n:r 137, 

f. 1634, f före 1685, efterlemnande fattiga barn. 
Karin. Gift med öfverstelöjtnanten Claes Nieihoff, n:r 463. 



von [Hans Gerdes, adlad von Gerdes], f. 1636, begrofs [1723] 28 / 3 . 
Gerdes. [ — Gift med Catharina Spalding\, f. 1657, begrofs [1698] 27 /n, 4 1 
år och 8 månader gammal. 

[Barn]: 

Johan, döpt 1676 8 */a och begrafven 1679 22 / 6 i Göteborg. 
Elisabet Katarina, döpt 1677 *3/ 3 och begrafven 1679 22 /6 i 
Göteborg. 

Ingeborg, döpt 1678 4 /' 8 och bisatt s. å. 3°/ xa i Göteborg. 

Adam Johan, döpt 1679 2I /io) . 

Johan Ludvig, döpt 1680 10 io| 1 Goteborg. 

[Johanna Maria], döpt 1682 26 4 och begrafven 172 1 8 /g i Göte- 
borg, 39 år, 4 mån. och 15 dag. gammal. [Gift 1:0] 1701 på 
Lerjeholm i Angereds socken i Elfsborgs län [med kaptenen] vid 
fortifikationsstaten i Göteborg Wilhelm Galantin von \_Schmerfelt], 
f. 1668, f 1707 ^ 9 i nämnda stad; [2:0] 17 11 17 / 5 i Göteborg 
[med] amiralitetskommissarien i nämnda stad Jakob Mesterton, f. 
1763, begrafven 1720 10 / a i Göteborg. 

Christoffer Ludvig, döpt 1683 *5/ 6 ch begrafven 1684 x % i 
Göteborg. 

[Hedvig] Ulrika, döpt 1685 J 3/s i Tyska församlingen i Stockholm 

och begrafven 1703 22 / 3 i Göteborg. 
[Catharina Charlotta], döpt 1690 l8 /i och begrafven [1720] I7 /s 

i Göteborg. [Gift] där [med Jacob von Utfall], begrafven 1769 2I / 7 

i nämnda stad. 
Johan Gabriel, döpt 1691 27 5 | 
[Eleonora], döpt 1693 Göteborg. 
Beata Elisabet, döpt i696 7 / 4 ) 

En af döttrarna begrofs 1690 8 /s i Göteborg. 



Tab. i. 

von Ger- [Thomas]. Lefde ännu 1667 och bodde i Verden. 
Stenberg. 

Tab. 2. 

[Henric]. — Gift med Christina Cleberfelt, dotter af Herman Cleber- 
felt (antagl. Klöfverfelt, n:r 407, Tab. 1). 



197 



Barn: 

Tre söner. 
Två döttrar. 

En Henrik Wilhelm von Gerstenberg (måhända en af sönerna) blef 
fänrik vid Österbottens regemente 1669; afsked 1672. 



Tab. 2. 

[Herbert] Carl. Tjenade i kriget i Skåne på 1670-talet såsom ryt- Gladtsten. 
tare, korpral och qvartermästare samt [sedan såsom drabant]. Var 
derefter korpral under två år och förare fyra år vid generallöjtnant 
friherre von Buchwalds regemente i Wismar, der han 1690 anhöll 
att blifva fänrik, hvilket dock afslogs s. å. 

Tab. 3. 

[Carl Gustaf.] Afsked 17 16; f 1740 3 % i Hallingebergs församling 
i Kalmar län. 

Son: 

[Johan] Henrik. Var 1727 gift med Anna Catharina Arrhane, 
f. 1693, f 1762 27 / 4 i Hedvig Eleonora församling i Stockholm, 
69V4 år gammal, dotter |af kaptenen Herman Årrhane, n:r 309. 



Tab. 6. 

[Adam.] Född 1680. Begrofs 1729 7 / 3 i Hedvig Eleonora försam- 
ling i Stockholm. 

[Dotter]: 

[Anna] Helena, [f 1761] ^/ö i Hedvig Eleonora församling. 



[Peter.] F. 1606 på fädernegården Fransnäs i Perno socken i Fin- Golawitz. 
land; rotmästare vid öfverste Seituns (!) regemente 1624; fänrik vid 
öfverste Creutz' regemente 1631; kapten vid det värfvade folket af 

öfverste Mathias Forbus' regemente 1639; — ; f 1673 

3 % på sin egendom Degerby. 



[Johan]. [Dog 1679] före 19 ' 9 , då själaringning gjordes för honom Graan. 
i Jakobs församling i Stockholm. — Gift 1:0 1641 3 ;6 i HotTörsam- 
lingen i nämnda stad med Christina Jacobina Robert sson von Struan; 
— 2:0 med Elisabet jBure, 7 1705. 



198 



Granaten- [Olof Bengtsson, adlad Granatenburg. — Gift (2:0)] 1669 [med 
burg. " Anna Pa/i/, i hennes 2. gifte (gift 1:0] 1659 12 i Tyska försam- 
lingen i Stockholm [med Jacob Kortz^), f, enka. 

Söner: 

[1. Konrad. Kapten]. — Gift med Maria , som 

öfverlefde honom och på egen bekostnad lät begrafva sin svär- 
fader, som stått obegrafven öfver två år. 

1. Johan Fredrik. Lefde 1669. Tjenade fyra år vid Lifgardet 
i Stockholm såsom pikenerare och anhöll någon tid derefter, att 
Kongl. Maj:t måtte rekommendera honom till Generalstaterna i 
Holland, der han önskade vinna anställning. 

[2. Anders.] Konstapel vid artilleriet 1675 r /ia. . 



Tab. 1. 

Grass. Henning. Kaptenlöjtnant vid öfv. Henrik Rehbinders regemente. 
Adliga ätten. [ — Gift med Hilgard von Dellvig\, som öfverlefde honom. 

Tab. 2. 

[Michaél Gottlieb.] Öfverstelöjtnant vid Kinninmunds regemente 1635 
i mars; afsked 1636 i juni. Lefde ännu 1650, men var död 165 1. 

Tab. 3. 

[Johan.] Sergeant vid öfverstelöjtnant Anders Zöges bataljon i Dor- 
pat 1 7 01 fältväbel vid Adam Carl De la Gardies regemente 1702; 
regementsadjutant 1703 "/ IO med kongl. fullmagt 1705 6 /^J följde 
konungen efter slaget vid Pultava öfver Dniepern, men blef sedan 
fången och förd till Ryssland; echapperade 17 12 i maj och ankom 
i november till Reval, der han arbetade såsom knappmakaregesäll. 
Kom 17 14 18 5 till Vaxholm och derifrån till Stockholm; fänrik vid 
Vestmanlands regemente 17 17; bevistade Fredrikshaids belägring 
17 18; löjtnants afsked 17 19 3 °/"> f 1755 s/9 1 Torshälla. — Gift 
med Helena Pohlman, som lefde 1744. 

Son (bl. a.): 

[Nils,] Var fältväbel vid Södermanlands regemente 1755. 
[Casper Georg Grass.] Adelsman. F. 1676 i Livland; kom i 
tjenst 1692; fänrik 1703; blef fången vid Riga 17 10; rymde 1711; 
fången på ett parti s. å., men rymde; major vid Österbottens regemente 
17 15 25 / 9 . Bevistade norska fälttåget 17 18. Hade slutligen öfverstes 
karaktär och öfverstes indelning vid nämnda regemente; f 1759 17 4. 



Grubben- [Diedric] F. 1635, f 1683. Hans vapen och värja hänga i Rome- 
felt. landa kyrka i Bohuslän. 



199 



[Berend.] Hade två söner i tjenst, när han anhöll oni adelskap. Grön- 

Söner (bl. a.): h j e,m - 
[Berend. Kornett vid öfverste Berendt Mellins (Karelska) kavalleri 
1675] 8 V; [löjtnant 1676] t2 ; [ryttmästare 1677] *V"5 t l6 94 
a / 3 . Hade bostället Arawala. — Gift med Ursula Knorring, f. 
1655 29 4, begrafven 1720 " 3 . 4 i Stockholm, dotter af majoren 
Casper Fredrik Knorring, n:r 809, och hans 2. fru Catharina 
Lichton. 

Otto Christoffer. [Korpral vid Viborgs kavalleri 1679]; qvarter- 
mästare. 

En ryttmästarefru Maria Grönhjelm dog 1720 23 / 4 i Hedvig Eleonora 
församling i Stockholm. 



[Nils Nilsson, adlad Harnesksköld. Adlades] på grund af sin Harnesk- 
30-åriga tjenst under krigsväsendet. Egde en gärd Warsalo i Ran- sköld, 
dasalmi socken i Finland. [Gift med Catharina Sofia Sperling], i 
hennes 2. gifte (gift 1:0 med korpralen Johan Henriksson Hacerman), 
dotter af Henrik Jurgensson Sperling och Dorothea Bassewitz. 

Söner : 

Casper. Sergeant vid Viborgs läns dragoner under Berendt Taube 
1663; fänrik 1668; f 1669 i april. 

Herman. Förare vid samma kompani som brodern Casper 1663; 
fältväbel 1668; fänrik 1669 28 5 ; löjtnant vid öfverste H. von 
Burghausens nyvärfvade finska dragoner 1676; löjtnant %id Unga 
Drottningens lifregemente till häst, eller Nils Grotenfelts dragoner, 
liggande i Ingermanland, Estland och Livland. Anhöll 1690 25 j 9 
om afsked för sjukdom samt om kaptens titel med »litet under- 
håll för sig och de fattiga sina», hvilket beviljades s. å. t 1692. 
— Gift med Elisabet Grotcnfelt, f. 167 1 I4 / 4 , dotter af överste- 
löjtnanten Nils Grotenfelt, n:r 1032, och hans 1. fru Elisabet Gjös. 



[Hoffstedter von Kuhnberg], f 16S0. Hans lik stod från 1680 HofT- 
26 j 2 och ännu 1685 z8 f 4 obegrafvet i Tyska kyrkan i Stockholm. — stedter 
[Gift med] Angela [Rebecka von Barth, som] jämte barn [öfverlefde von 
l6S 3]- Kuhnberg. 



Per scnhi storisk tidskrift. 



200 



Biografisk litteratur. 

Lehrbuch der gesammten wissenschaftlichen Genealogie. Stammbaum 
und Ahnentafel in ihror geschichtlichen, sociologischen und nalurwissenschaft- 
lichen Bedeutung, von Dr. Ottokar Lorenz, Professor der Geschichte. IX +. 489 S. 
Berlin, Verlag von Wilhelm Hertz (Bessersche Buchhandlung) 1S9S. (Pris 9 Mark). 

I detta, om ganska stor grundlighet och lärdom vitnande arbete, 
hvaraf en kort redogörelse måhända är af intresse för denna tidskrifts 
läsare, erinras till en början i företalet, hurusom för mer än hundra år 
sedan Gatterer i Göttingen skrifvit en lärobok i genealogi, men att 
sedermera, frånsedt några artiklar i encyclopedier och anvisningar för 
praktiska familjehistoriska studier, detta ämne icke varit föremål för 
systematisk behandling. Ämnet behandlas nu af förf. under följande 
fyra hufvudafdelningar : 

genealogien som vetenskap; 

läran om stamträdet; 

anträdet; 

fortplantning och ärftlighet: problem. 

Öfverallt där, hvarest bland menniskor erinran om bortgångna 
menniskor bevarat sig, är ett genealogiskt medvetande för handen, och 
därför kunde äfven Gatterer uppställa den satsen: »genealogi fans tidi- 
gare bland menniskorna än historia». Genealogien är, säger förf., i sin 
ursprungligaste mening vetenskapen om släktets fortplantning i dess 
individuella yttringar, samt erhåller sitt fulla innehåll och sin egentliga 
prägel genom iakttagande af den till sin födsel och härstamning kända 
menniskan själf, hvilken i afseende å sina fysiska, andliga och sociala 
egenskaper undergår en rad af förändringar. I denna definition ligger 
också den af förf. framhållna indelningen af genealogien i formel eller 
sådan, som afhandlar framställningen af ett antal menniskors släkt- 
skapsförhållanden i olika led, således hvad som i vanliga fall är 
föremål för släktforskning, samt i sådan, som inlåter sig i närmare be- 
skrifning af släktledens och menniskornas olika egenskaper i fysiskt, 
andligt och socialt hänseende. Sålunda utvidgad, kommer genealogien 
att mer eller mindre nära beröra gränserna för åtskilliga andra veten- 
skaper; och förf. ingår på en ganska utförlig undersökning af genea- 
logiens betydelse såsom hjälpvetenskap till historien, stats- och sam- 
hällsläran, rättsvetenskapen, statistiken, zoologien, fysiologien, psykologien 
och psykiatrien. Denna undersökning leder till det uttalande, att de 
band, som förena genealogien med största delen af alla historiens och 
naturvetenskapernas områden, äro så mångfaldiga, att genealogiens studium 
med allt skäl kan antagas komma att i den närmaste tiden utomordent- 
ligt utvecklas och utvidgas. 

De båda genealogiska grundformerna äro anträdet och stamträdet 
eller stamtaflan. Den förra innefattar de förfäder, hvilkas afkomlingar 
tillsammantagna bestämma en viss individs tillvaro, den senare afkom- 



201 



lingarne af en viss individ. Förf. framhåller med eftertryck den grund- 
väsentliga skilnaden mellan dessa båda olika behandlingssätt af det 
genealogiska materialet, och påpekar, att allt riktigt genealogiskt be- 
grepp beror på tydligt särskiljande af ifrågavarande båda grundformer. 

Efter en längre historisk beskrifning af stamträd från skilda tider, 
erinrar förf., hurusom man, för att icke förlora öfversigtligheten i ett 
stamträd, numer liksom stillatigande förenat sig därom, att detta skall 
innehålla en framställning af alla den manliga generationens afkom- 
lingar och tillika upptaga de i hvarje enskild familj förekommande 
döttrar och namnen å deras män, men icke dessa pars afkomlingar. 
I alla stamträd bortfalla således afkomlingarna på kvinnolinien, och 
framställningen erhåller därigenom icke blott ett måttligare och mer be- 
gränsadt omfång, utan, hvad riktigare är, gestaltar sig till ett egentligt 
stamträd öfver familjen, d. v. s. dem, som bära samma familjenamn, 
och utesluter endast sådana, som rätteligen tillhöra en annan familjs 
stamträd. 

Till fullständigheten af ett stamträd, som skall motsvara allmänt 
genealogiskt ändamål, utan att tillika tjena till ledning för historiska 
eller naturvetenskapliga undersökningar, erfordras, enligt förf:s mening, 
följande upplysningar: i. härkomst; 2. födelsetid och födelseort; 3. stånd 
och tjenst; 4. dödstid, dödsort och dödssätt; 5. giftermål med angif- 
vande af makens härkomst, födelse, stånd och död: 6. barn af såväl 
mankön som kvinkön. 

Vill man åter göra stamträdet så fullständigt, att det tillika er- 
bjuder ledning för historiska, sociala och naturvetenskapliga undersök- 
ningar, bör det .tillika innehålla så fullständiga upplysningar som möj- 
ligt angående hvarje persons kroppsliga, moraliska och intellektuela 
egenskaper. Ju fullständigare ett stamträd är i dessa hänseenden, 
desto närmare kommer ock dess beskrifning af hvarje särskild individ till 
biografiens form. 

Förf. redogör vidare utförligt för begreppen blodsförvandtskap, 
consanguinitas, härstamning från en och samma stamfader eller stam- 
moder, agnatcr och eognater, ascendenter och descendenter, sidoslägtskap, 
samt slutligen de olika sätten för beräkning af slägtskap, den romerska, 
som räknar lika många grader som generationer, och den kanoniska, 
som beräknar slägtskapen efter antalet leder från den gemensamma 
stamfadern. Den förra, hvilken användes i den tyska och äfven i 
vår svenska lagstiftning, framgår, såsom bekant, af följande schema: 



C 2 




A och F äro med hvarandra besläktade i femte 
led eller grad, B och E i tredje o. s. v. 

lO 0£ 4 " 
O F b 

Ett kapitel af ganska stort intresse afhandlar bevis för gcnealo- 
giska uppgifter, och uppräknar de olika slag af urkunder, som där- 



vid finnas att åberopa, samt framställer den olika grad af trovärdighet, 
som hvarje sådan urkund kan anses förtjena. Bland urkunder fram- 
hållas särskildt porträtt, och förf. tror, att porträttforskningen är en 
bland de mest lönande grenarne af det genealogiska studiet. I tvjfvel- 
aktiga fall rörande faderskap, är det enligt förf:s äsigt säkraste be- 
viset båda makarnes samstämmande, äfven af tredje person ej be- 
stridda uppgift. 

Efter redogörelse för åtskilliga genealogiska termer och benäm- 
ningar äfvensom person- och familjenamn från romersk och tysk litera- 
tur, öfvergår förf. till den del af arbetet, som handlar om anträdct. 
Läran härom göres till föremål för en synnerligen utförlig behandling, 
försedd med talrika exempel från furstliga och adliga ätter, redogö- 
relse för s. k. anprof för inträde i äldre riddarordnar o. s. v: Hvad 
som synes mig vara af särskildt intresse äfven för vår svenska släkt- 
forskning och väl värdt att praktiskt tillämpas, är förf:s förslag till 
sifferbeteckning af personerna i ett anträd. Därvid iakttages, att alltid 
mannens namn skrifves före hustruns. Man betecknar då generations- 
raderna efter det i hvarje rad innehållna antalet anor, så att rad i 
betecknas med 2, rad 2 med 4, rad 3 med 8, rad 4 med 16 o- s. v. 
Hvarje person i raden erhåller ett ordningstal, n-o r, n:o 2 o. s. v. Rad- 
talen skrifvas som täljare, ordningstalen inom raden såsom nämnare. 
— betyder således den femte personen inom raden af sexton anor, y 
den sjunde inom raden af tretiotvå anor o. s. v Detta betecknings- 
sätt medför stora fördelar, i det att icke blott hvarje bland anorna 
förekommande person blir säkert betecknad, utan man äfven kan ur 
ett gifvet tal samtidigt hemta åtskilliga viktiga upplysningar om anor- 
nas inbördes förhållande, utan att behöfva hafva ett fullständigt utar- 
betadt anträd till hands. 

1) Man ser genast, om »anan» — hvilken form enligt svenska akade- 
miens ordbok kan användas — är manlig eller kvinlig. Alla manliga anor 
hafva udda, alla kvinliga jämnt ordningstal (nämnare), y, — , — j y 

.... 8 8 16 .. , . 

o. s. v. aro man; — , y, o. s. v. aro kvinnor. 

2) Man finner, hvilka anor äro makar. Om man har en kvinna, 
t. ex. y, finnes hennes man vara den, hvars nämnare är minskad med 1, 

således — , och omvändt, om mannen är t. ex. — , måste hans hustru 
7 7 3 

vara den, hvars nämnare är ökad med 1, således — . Alltså: — och 

.4 * 

— , — och -t äro makar. 

2 ' 5 6 

3) Det visar sig genast, om den betecknade personen hör till an- 
trädets egares förfäder på fäderne eller på möderne. För sådant ända- 
mål tager man hälften af täljaren, medan man lemnar nämnaren oför- 
ändrad. Om halfva täljaren är större än eller lika med nämnaren, till- 
hör anan fädernet; är halfva täljaren mindre än nämnaren, tillhör anan 
mödernet. Exempel: Anan y gifver genom täljarens delning y och tillhör 
därför fädernet. Anorna — till och med ~ tillhöra fädernet, 

1 ' 9 60 

mödernet. 



203 



4) Afven anornas genealogiska ordning inom anträdct låter sig 
påvisas. Man ser, huruvida den gifua anan med sin hustru eller man 
genom en son eller en dotter har bidragit till anträdets egares födelse. 
För detta ändamål dividerar man såväl täljaren som nämnaren med 
2 ; h varvid dock märkes, att, om en manlig ana föreligger, nämnaren först 
måste höjas med i. Exempel: Anan — gifver, dividerad med 2, j, och 
är således i anträdet representerad genom en dotter. Det samma gäl- 
ler naturligen om hennes man ^. Vi vilja fullfölja detta exempel. 

Mannen till är — : bådas barn — är nu en son. Han är morfar till 

o 5 1 3 

anträdets egare, ty han har med sin hustru — födt som är den 
sistföddes moder. 

5) För att finna föräldrarne till en å anträdet upptagen person, 
har man att multiplicera täljaren och nämnaren med 2 och sedan 
subtrahera 1 från nämnaren. Exempel: föräldrarne till — äro — och 

4 -Ml 8 .. 16 1 16 

— , till — aro — och — . 

3 S k> . 9 

Dessa räkningar äro så enkla, att ett verkligt utförande af ett 
anträd i schema knappast vidare är nödvändigt, utan man kunde, säger 
förf., vid utforskande af ett anträd direkt upplägga en sedel- eller 
lappkatalog, i hvilken hvarje lapp hade sin på ofvan nämnda sätt 
anordnade sirTerbeteckning. 

En ganska utförlig behandling egnas frågan om anförlust, hvar- 
med menas det förhållande, att samma äkta par eller samma per- 
son kan två eller flere gånger i ett anträd förekomma såsom stamför- 
äldrar, stamfader eller stammoder till en och samma person. Antalet 
anor i samma generationsled kan härigenom blifva väsentligen mindre 
än det regelmässiga antalet S, 16, 32 o. s, v. Förf:s. utredning af 
anförlustens sociala betydelse är ganska lärorik, i det att han på- 
visar, hurusom anförlusten betingas af jämnbördighetslagar, äktenskap 
mellan släktingar, befolkningens mindre rörlighet, trånga statsgränser, 
noga bevarad nationalitet, stark nationalkänsla, enhet i religion m. 
m. Å andra sidan minskas anförlusten genom ökad känsla af jäm- 
likhet mellan olika samhällsklasser, de företrädesvis i katolska länder 
talrika, af kyrkan uppstälda äktenskapshindren, fri ut- och invandrings- 
rätt samt blandning af folk, stammar och raser. Förf, som med en 
historikers blick granskar dessa nu antydda förhållanden, finner, att 
det gifves ett i menniskonaturen grundadt sträfvande att minska mäng- 
den af anor. Lagen om det likartades och jämnbördigas attraktion 
kan visserligen tidtals och i ringare mån blifva åsidosatt, men är i det 
hela outrotlig; ty ^kärleken trifves bäst vid anförlust och jämn bördighet». 

För förf. framstår den känsla af pietet mot gångna släkten, 
hvilken tager uttryck i forskningen efter anor, såsom synnerligen lof- 
värd, och han kallar den »en art af religion, åt hvilken man ej upp- 
rättar tempel och altaren, men emot hvilken det socialistiska frisinnet 
förgäfves skall löpa till storms, emedan den är grundad i blodet^. 

Den tredje och sista delen af arbetet handlar om fortplantnings- 
och ärftlighctsproblemcn, d. v. s. genealogien ur naturvetenskaplig syn- 



204 



punkt. Framställningen utmärker sig för mycken lärdom, och inne- 
håller uttalanden af en mängd författare, belysta af exempel från åt- 
skilliga furstliga familjer. Några bestämda regler för ärftligheten kunna 
icke uppställas; dock tror man sig, säger förf., hafva funnit, att vissa 
för en familj framträdande egenskaper företrädesvis äro att härleda från 
förfäder å manssidan. Bevisen härför liksom för öfrigt hela framställ- 
ningen i denna del anbefallas såsom ett särdeles intresseväckande 
studium. 

De sista betraktelserna egnas åt släktens uppblomstring och ut- 
slocknande och andra, starkare släktens uppkomst. »Uti alltjämt nya, 
men alltid på något sätt med hvarandra förbundna generationer upp- 
träder menskligheten uti historien, liksom hafvets vågor alltid såsom 
samma salta vatten slå mot stranden; men inom denna likartade massa 
rinnas särskilda afdelningar, hvilkas individuela lif lemnar ett visst ut- 
rymme för fri utvecklings. Att iakttaga detta, hörer i första rummet 
till genealogiens stora uppgifter. 

/. W. 



Frågor och svar. 



Frågor. 

15. Kongl. Rådet Grefve Erik Lindschöld var i sitt första äkten- 
skap förenad med Greta Jonsdotter, en förmögen bonde- 
dotter frän Eldslösa i närheten af Skeninge. Makarne in- 
gingo äktenskap 1657 och hustrun dog under utrikes resa 
redan 1659, efterlemnande en son, hvilken uppfostrades hos 
sina mödernefränder och blef bonde. Uti Biografiskt Lexicon 
Nya Följden, sidan 301, uppgifves, att afkomlingar till denne 
son i oafbrutet nedstigande led på manssidan skulle ännu 
lefva och blomstra i Östergötland, medan åter Lindschölds 
grefliga ätt, såvidt den stammat från hans andra gifte, för 
mer än halftannat sekel utslocknat. 

Hvilka äro Lindschölds nu lefvande descendenter, som 
kunna göra anspråk på hans namn och grefvetitel? 

A. D. 

16. Hvar finnes Majoren Gabriel Gyllenståhls porträtt? Denne afled 
1705, hvadan hans bild bör vara målad af Ehrenstrahl eller 
M. Mijtens d. ä. Porträttets sista, af mig med säkerhet kända 
egare var Gyllenståhls dotterdotter, Enkefru Eva Catharina 
Lindsfelt, född Du Rietz, hvilken dog på sin egendom Stora 



205 



Tirserums säteri i Södra Östergötland den i Januari 1784. 
Derefter har antagligen porträttet förhlifvit qvar på nämnda 
egendom under hennes båda ogifta systrars lifstid. Den sista 
af dessa afled 1799. 

Axel Durling. 



17. Kan någon lemna upplysning om och hvarest porträtt finnas 
af nedanstående: 

von Aschebcrg, Christian Ludvig, v., grefve (född 1662, 
Anrep). Chef för Riksenkedrottn. lifregrte t. häst. 

2 7/ 8 1674— ^4 1693. 
Douglas, Gustaf, grefve (född 1648. Anrep tab. 2). Chef 
för Skåne — Bohus läns Dragonreg:te. 

3 7 7 1677 — 3 /i2 1679. 
Ilaij, Eric, frih. r (född 1774. Anrep tab. 4). Chef för 
Bohus läns regrte. 

e */m i8to— 3/ 2 1821. 
Tranefclt, Jan Verner (född 1730. Anrep tab. 7). Chef 
för Bohus läns Dragonreg:te. 

9/s 1781— 3 /io 1790. 
Wallenstjema, Samuel (född 1674. Anrep tab. 13). Chef 
för Riksenkedrottn. lifreg:te t. häst. 

I4 /6 1716 — 1720. 

/. D. 



18. Kan upplysning lemnas om Fabrikören Petter Rudbecks i 
Alingsås härstamning. Han var född 17 12 och dog 1772, 
efterlemnande bland andra barn Borgmästaren i Norrtelge Per 
Gabriel Rudbeck. (Se Svenska Ättartal 1S91, sid. 367.) 

/. G. R. 

19. Är porträtt kändt af Olof Rudbeck, född 175 1, f 1777, för- 
fattare till bl. a. Boråsiaden? 

/. G. R. 



20. »Hvem var den Häradshöfding J. Lagerberg, som i en d. 19 
Sept. 1 7 10 till K. M:t inkommen skrift anhåller om tjenst- 
ledighet från förrättande af årets hösteting i Wadstena län och 
h vilken år 1708 var curator ad litern för fröken Beata Char- 
lotta Crusebjörn? Efter all sannolikhet tillhörde han ej ätten 
Lagerberg N:o 11 12. 

S. P:n Z.» 

2 t. Är något närmare kändt om den i frågan n:r 13 omnämnde 
Harald Eriksson Körnings hustru, som enligt Anreps Sv. Ad. 
Ättartaflor hette Märta Bedersdotter Luthe: 

F. L. 



20Ö 



22. Suvorovs svenska förfäder. I Nordisk Familjebok uppgifves 
att dén ryktbare ryske fältherren grefve Suvorov-Rynt/rihski, 
furst Halijski -^härstammar från en till Ryssland inflyttad svensk ». 

Hvad hette denne svenske stamfader till Suvorov, när 
lefde han, hvad är eljest kändt om honom och hans familj? 

F. L. 

23. Pusjkins svenska anor. I Stockholms Dagblad för den ii 
juni förlidet år läses en uppsats med titeln »Svenska anor 
för Puschkin^, däri det framställes den förmodan, att P:s 
morfarsmor Christina von Sjöberg frän Reval (gift med negern 
general Hannibal) var svenska samt dotter af kaptenen vid 
Vestmanlands regemente Maihias Sjöberg af svenska' adliga 
ätten n:r 797, hvilken blef i oktober 1709 »kommenderad med 
217 man ryska fångar till Stockholm, lemnade allt sitt gods 
kvar i Riga, hvilket emellertid vid stadens öfvergäng blef all- 
deles förskingradt» (Anreps Ättartatior). Han omtalas ej ha 
blifvit gift af Anrep, men ifrågavarande uppsats förfre för- 
modar, att sådant skett och att nämnda Christina von Sjöberg 
varit frukten af detta äktenskap och efter Rigas eröfring af 
ryssarne kommit till Reval. Det välbekanta förhållandet på- 
pekas, att de svenska riddarhusgenealogierna äro mycket ofull- 
ständiga rörande svensk adel i Östersjöprovinserna. 

Finnas några fakta, som kunna bestyrka ofvannämnda 
intressanta förmodan: 

F. L. 

24. • Äro porträtt kända af Axel Fhrenreieh Gustaf Broberget', 

f. 1772, f 1S46. Sek.-chef för Lifgardet till häst 1822; samt 
Carl Reinhold Uggla, f. 1754, f 1809. Sek.-chef för samma 
regemente 1796. 



Svar. 

4. Svar på frågan n:r 5. De i Anrep: slägten v. OlthorT tab. 3 
nämnda Gustafva och Charlotta torde varit samma person och 
identisk med k. hofpredikanten, prosten och kyrkoherden Jo- 
han Georg Krooks maka Gustafva Charlotta Elisabeth von 
Olthojj, hvilken — enligt annons i Öresunds-Posten 27 / 4 1S52 
— f i Qvidinge 1852, 77 1 /* år. 

Th. J:n. 

5. Porträtt af den i frågan n:r 7 omtalade amiralen grefve 
Sparre finnes på Torpa i Vestergötland, der sannolikt äfven 
porträtt finnes af hans hustru. 

A. E. 



207 



6. Med anledning af frågan n:r 12 vill undertecknad framställa 
en förmodan, att den där omtalade språkmästaren N. N. JVellingk, 
hvilken påtagligen icke varit af den introducerade frih. ätten 
Wellingk, tillhört den på svenska Riddarhuset icke intagna 
gren af samma familj, hvilken med öfverstelöjtnanten vid 
finska kavalleriet Adolf Axel Wellingk (f. 1625 f 1672), 
sannolikt vid midten af 1600-talet, inkom till Sverige. Han 
bodde på Breviksnäs i Gryts s:n af Östergötland, hvilken gård 
han bekom med sin hustru, Hebbla Drake (f. 1637 j 1707), 
dotter af landshöfdingen Hans Drake till Hagelsrum och Elin 
Jönsdotter Snakenborg (Bäät). Makarne hade många harn, 
af hvilka en son, öfverstelöjtnanten J. A. Wellingk, efter dem 
egde Breviksnäs (som från honom gick till ätten Rydingsvärd). 
Bl. a. på grund af hans giftermål torde man kunna antaga, 
att Adolf Axel Wellingk förvärfvat adliga privilegier för sig 
och sina efterkommande här i landet (ätten polsk adel sedan 
1580), hvadan upplysningar om dem torde kunna erhållas i 
Göta Hofrätts arkiv; säkerligen ock i Gryts församlings 
ministerialböcker, på Breviksnäs samt Banérgodset Ekenäs, 
förr tillhörigt Ad. A. Wellingks brors son, kongl. rådet grefve 
Mauritz Wellingk. (På Ekenäs har funnits och finnes kanske 
ännu en större volym genealogiska tabeller, uppsatta af Adolf 
Axel Wellingk och bl. a. berörande hans hustrus släkt.) Har 
den ifrågavarande språkmästaren tillhört denna gren af ätten, 
torde han varit en sonson eller sonsons son af Ad. Ax. 
Wellingk. — I sammanhang härmed må anmärkas, att den i 
Tidskriftens 2. häfte sid. 103 omnämnde Gotthard Joha?i 
Wellingk, hvilken 1770 med familj flyttade till Frösön i 
Jämtland, säkerligen ock varit en ättling af Ad. Ax. Wellingk. 
Ett indicium härför synes ligga däri, att en af den förres 
söner bar namn efter sin ascendent, Hans Drake. — Intressant 
skulle vara att veta, huruvida ätten fortlefver. 

Fredrik Drake. 



Smärre biografiska meddelanden. 

I supplementet, Del II, till Nordisk familjebok spalten 2357 med- 
delas som rättelse, att Olof Granberg icke aflagt studentexamen, men 
enligt »Skånska nationen vid Lunds universitet 1833 — 1883» af C.Sjö- 
ström (Lund 1885) sid. 197 blef G. student i Lund 1879. 

?y%*.« v? — r. . 

von Kantzow. x Redan så tidigt som år 1282 3°/ xl förekommer 
namnet i ett fördrag mellan markgrefvarne Otto och Conrad af BTan- 

1 Friherre J. A. Kantzow meddelar följande tillägg till uppsatsen om ätten 
von Kantzow i denna tidskrifts i:a häfte. 

Personhistorisk tidskrift. 1 5 



208 



denburg samt den 1235 grundade staden Prenzlau i Ukermark. An- 
tagligen härstammar den i ofvannämnda fördrag omnämnde Conrad 
Kantzow* i Prenzlau från den i Ukermarkska Pommerska gränsen i 
Meklenburg uråldriga byn Kantzow. Familjenamnet har under olika 
tider skrifvits med K och med C, med och utan t. Under 16 år- 
hundradet förekomma personer med namnet Kantzow äfven i staden 
Greifswald. Utom här nedan omtalade Hans Kantzow finner man 
derstädes under åren 1565 — 1584 en Brandt Kantzow, men dennes 
samband med ifrågavarande släkt är lika litet bevisadt, som med den 
kände pommerska historieskrifvaren Thomas Kantzow. Denne senare, 
som 1526 10 ' 4 immatrikulerades vid universitetet i Rostock med tillägget 
Sundensis, hvilket antyder hans härkomst från staden Stralsund, blef 
sedermera de pommerska hertigarnes sekreterare och afled 1542 25 9 i 
Stettin. Ifrån Erdmann Kantzow i Prenzlau skall äfven härstamma en 
ännu i Tyskland lef vande släkt, h varmed den från Hans Kantzow 
kommande linien icke heller har kändt samband. (Se vidare nämnda 
uppsats sid. 38 rad 19.) 

Hans (von) Kantzow var enligt Dinnies Stemmata, först öfverste- 
löjtnant i kejserlig tjenst, sedermera adlad af kejsaren etc. etc. (Se 
vidare nämnda uppsats sid. 38 rad. 27.) 



Svenska Autograf-Sällskapet. 

Sedan föregående häfte af Personhistorisk Tidskrift utkom hafva 
följande personer blifvit kallade till ledamöter af Svenska Autograf- 
Sällskapet, som sålunda nu räknar en hedersledamot, 218 ledamöter, 
deraf 10 ständiga, samt 9 korresponderande ledamöter. 



Alströmer, A., Friherre, Kansliråd, 
von Arbin, G. Hofrättsnotarie. Kri- 
stianstad. 

Bildt, C, Friherre, Envoyé. Rom.* 
Brahe, ilT., Grefve, Öfverstekammarjun- 
kare. 

Burenstara, 6., Minister. Tjelfvesta. 
Cederström, B. C, Friherre, Assessor. 

Kristianstad. 
Cederström, Rudolf, Friherre. Upsala. 
Dahl, 7. Löjtnant. 



Djurklou, N. C, Friherre, Kammar- 
herre. Örebro. 

Ehrensvärd, G.. Grefve, Ryttmästare. 
Marsvinsholm. 

Erlandsson, P. t Kontorschef. Göteborg. 

von Essen, F., Friherre, Riksmarskalk. 
Excellens. 

Gyllenstierna, AT., Friherre, Hofjäg- 

mästare. Krapperup. 
Hansen, H. J., Lärare vid Texens Real- 

skole i Danmark. Kjöge. 



Ständig ledamot. 



Holm, C. T., Grosshandlare. ' 
Holtermann, O., Rytttnästare. * 
Lagerfelt, F., Friherre. Kammarherre. J 
Lamm, //., Grosshandlare. 
Lcijonhufvud, G. C.son. Friherre, Ama- 
nuens. 

Lcwenhaupt, C., Grefve, f. v. Minister i 
för utrikes ärendena, Envoyé. London, i 

Lindhult, A., Juris Kandidat. Alingsås. I 

Manderström, C, Friherre, Godsegare. j 
Dufveholm. 

Oldberg. E. O. M., Kommendör. 

Oldberg, G. A., Kapten. 

Peterzens, A. F. R., v. Häradshöfding. 

Peyron, G., Ryttmästare. Helsingborg. I 

Piper, Ebba, Grefvinna, f. von HafTner. I 
Söfdeborg. 

Piper, Emelie, Fröken. Löfsta. 

Planting-Gyllenbåga, G. H. V., Kap- 
ten. Karlberg. 

Raab, C, Friherre, Kapten. 

De af sällskapets ledamöter, för 
Stockholm. 

* Ständig ledamot. 



209 

Rehbinder, H., Friherre, Kommerseråd. 

von Rosen, Fr., Grefve, Kammarherre. 
Hedenlunda. 

von Rosen, Gustaf, T. A., Grefve, 
Kammarjunkare. 

Ruuth, M., Grefve, Generallotsdirektör. 
Saltsjöbaden. 

Skogman, C., e. o. Hofrättsnotarie. 

Sondén, A/., Professor. 

Törneli, O., Auditör. 

Wachtmeister, G., Grefve, Ryttmästare. 
Knutstorp. 

Wachtmeister, H., Grefve, Kabinetts- 
kammarherre. Arup. 

Weidling, H., Kammarskrifvare. Göte- 
borg. 

Willers, W., Kamrerare. 

Wrangel. Fr., Friherre, Kabinettskam- 
marherre. Eliinge. 

Åkerhielm, A". G. S. Friherre, f. v. Stats- 
minister. 

hvilka annorlunda ej uppgifves, bo i 



Desiderata. 

Såväl tryckta arbeten som manuskript af eller om och öfver med- 
lemmar af ätten Rudbeck (Rudbeckius) önskar undertecknad genom 
köp eller byte förvärfva. 

Särskildt önskas följande arbeten af Olof Rudbeck d. ä.: 

1. Disp. anatom. de circulatione sangvinis, 4:0 Arosise 1652 och 
■8:0 Lugd. Bat. 1654. 

2. Nova exerc. anatom. exhibens ductus hepaticos, 4:0 Arosias 
1653 och Lugd. Bat. 1 654. 

3. Hortus Upsaliensis Academiae, 12:0 Ups. 1666. 

4. Deliciae vallis Jacobaeae, 12:0 Ups. 1666. 

5. Atlantican, del I, tredje uppl. (igenkännes bl. a. på att myntet 
sid. 711 blifvit bakvändt samt att kransen med pennan och svärdet å 
sista sidan är nära 3 centimeter mindre i diameter än i första uppl.). 

6. De af O. R. utg. sagor in folio. 

Joh.- G. Rudbeck, 
frih.; vice häradshöfding, 
adr. Stockholm. 




N:r 7. Grefvinnan Lovisa Meyerfelt, född Sparre 

(OLJEMÅLNING III. I. II. GREFVINNAN STEPHANIE VON WEDEL.) 



N:r 8. Grefvinnan Varvara Sprengtporten, 
född samytsky. 

« 

(MINIATYR AF MOLINARI, TILLHÖRIG FÖRSTE KAMMARHERRE CFLSING.) 




N:r 9. Grefvinnan Charlotte Wrangel till Sauss, 

EÖDD WaCMTMEISTER TILL -BjÖRKÖ. 

(PASTELL AF LUNDBERG, TILL1I. GODSEGAREN HARRY NORDENSKIÖLD A FAREBO.) 



Meddelande. 



Redaktionen af Personhistorisk Tidskrift har, 
iried anledning af den till Svenska Autografsäll- 
skapets medlemmar utdelade monografien öfver 
adligä ätten Aminoff, fått mottaga välvilligt er- 
kännande. Idén att sålunda sätta sällskapets med- 
lemmar och för framtiden äfven abonnenter på 
tidskriften i tillfälle, att såsom bilaga till Person- 
Ilistorisk Tidskrift, i den mån der omständigheterna 
det medgifva, erhäiia liknande arbeten öfver andra 
slägter, Kär rört lifligt erkännande, och från olika 
håll hafva ingått förfrågningar angående de vilkor, 
hvilka af redaktionen skulle uppställas, i händelse 
någon önskade, att genom redaktionens försorg 
få en liknande slägtmonografi befordrad till trycket 
Tili svar härå har red. äran meddela: 
1:0. . Manuskriptet bör, så vidt möjligt, vara 
fullständigt utarbetad! — 2:0. Den, som önskar 
få ett sådant manuskript tryckt i ungefärlig- öfver- 
ensstämmelse med Aminoffska slägtens monografi, 
erlägger 6 kronor 50 öre för hvarje trycksida samt 
erhåller 100 exemplar af boken. — 3:0. Redaktionen 
åtager sie sjelfva korrekturläsningen samt ombestvr 
tryckning, utstyrsel m. m. och får disponera öfver 
den återstående upplagan, som utdelas till Auto- 
grafsällskapets medlemmar samt til! abonnenterna 
pä Personhistorisk Tidskrift 

'Red. 



r " 

1. '-"V. ■»>. 









' : UT G IF VEN 

AF 

SVENSKA AUTOGRAF SÄLLSKAPET 

GENOM 



F. U. WR ÄNGEL 

SÄ^LSMAPBTS SSXRSTEKAS2 



INNEHÅLL. 



De äldre leden al slägten Leijonhufvud-Lewenhaupt, af 

K. H. Karlsson sid. 21 r. 

Svar till D:r K. H. Karlsson, af Karl LeijONHUFYUD • -214. 

Ett återfunnet privatarkiv, af HOLGER ROSMAN .... » 215. 

Maria Aurora von Spiegel, af Adam Lewenjialpt . . » 219. 

Riksvapnet ä det nya riksdagshuset » 222. 

Utdrag ur Sigrid Bielkcs och l 7 ältmarskaiken grefve Nils 
Bielkes egenhändiga aiinotätiorier om sina närmaste 
aniorvandter. medel el. af grefve Carl Trolle- 
Bonde . . Jkjkt .;et* ffltäteMwfo ' **>*n > så k i - * tknåi 222 * 

En ambassadörs följe på 1600-talel, meddel. af fröken 

Ellen Wester , » 230. 

Text till porträtten . ;> 231. 

Spridda rättelser och tillagg till G. Anrep, Svenska 
adelns ättaftaflor, ur Sven P:n Lagerbergs anteck- 
ningar » 240. 

Biogransk litteratur » 242. 

Smärre biografiska meddelanden » 246. 

Värdefull autograf » 250. 

Frågor och svar » 250. 

Förteckning öfver nytillkomna ledamöter i Svenska Auto- 
graf-Sällskapet » 252. 



ILLUSTRATIONER. 



Riksvapnet å det nya riksdagshuset (sid. 222), Drottning MARIA 
Eleonora. Ebba Baner, Grefve Corfiyz Beck-Friis, Gref- 
vinnan Ulrika Dohna, Ulrika Eleonora von Fersen, 
Grefve Adölf Fredrik Nils Gyldenstolte, Grefvinnan 
Amalia Margareta Kalling, Artisten Nils Månsson 
Mandelgren, Öfversten Johan Printzensköld. Grefve 
Fredrik Ulrik von Rosen, Grefvinnan Ebba Ulrika 
Beata Rit ti i. Statsrådet Carl Hans Ulner. Friherrinnan 
Maria Charlotta YVkangel. 



De äldre leden af slägten Leijonhufvud- 
Lewenhaup£ 

(Genmäle.) 

I femte årgången af »Svenska Ättartal» framlade jag för ätten 
Leijonhufvud-Lewenhaupt en slägtledning, som ej så litet skilde 
sig från den gamla häfdvunna uppfattningen. Emot densamma 
har ej heller någon invändning gjorts, men deremot har man icke 
godkänt min deri uttalade åsigt, att en af ättens medlemmar, 
»skälig man Gregers i Brunsberg», som namnes år 141 3, varit 
bonde eller möjligen lägre frälseman. Nu senast har frih. K. 
K:son Leijonhufvud i en längre afhandling i denna tidskrift bland 
annat sökt framlägga bevis för att denne Gregers i Brunsberg 
ovedersägligen varit frälseman. 

Då jag emellertid i ofvan anförda slägtledning endast yttrade 
mig i den aldra största korthet, må här lemnas en redogörelse 
för de skäl, hvarå jag stödde min åsigt rörande denne Gregers' i 
Brunsberg samhällsställning, särskildt som dessa skäl i någon mån 
äfven belysa . den i medeltidens diplom förekommande termino- 
logien. 

Under hela Medeltiden var det synnerligen vanligt, att man 
till en persons namn fogade ett attribut. De oftast förekommande 
äro: värdig, välboren, ärlig, beskedeyi {beskedlig), skälig och 
god. Intet af dem, välboren undantaget, är visserligen bestämdt 
bundet till någon viss samhällsklass, men vid granskning af en 
större mängd diplom finner man dock snart, att medlemmar af 
ett visst stånd dock oftast utmärkas med något särskildt af dessa 
attribut. Så kallas prelater vanligen värdiga, riddare och andra 
frälsemän ärliga och välborna, prester hederliga samt borgare 
och bönder beskedna (beskedliga) och skäliga. I ett och samma 
diplom göres ock ej så sällan en bestämd skilnad dem emellan. 
Sä t. ex. nämnas I404 3 °/xo skälige män Clemens i Svensta och Olof 
Niclisson i Björnlunda (bönder), ärlig man Ingeld Törnesson 

Perscnhisterisk tidskrift. 16 



(frälseman) och hederlig man herr Peder Vikmansson (prest), 
1405V5 ärlig man her Christiern Niclisson (riddare) och hederliga 
män herr John i Bro och herr Karl i Frötuna (kyrkoherrar), 1410 1 , 9 
hederliga män herr Sune Trulle och herr Laurens Skytta (prester) 
skälig man Henneka Starke (borgare) och välboren man Magnus 
Haldorsson (frälseman). Detta hindrar dock ej, att en riddare 
eller annan frälseman, särskildt lägre, någon gång kan kallas be- 
skedlig, samt en bonde ärlig. 

Hvad nu ordet skälig beträffar, uttränges det under 1400- 
talet mer och mer af det tyska låneordet beskeden (beskedlig). 
Allmännast förekommer det vid denna tid, början af 1400-talet, i 
diplom från mellersta Sverige och Östergötland, och såsom ofvan 
är anfördt, tillägges det vanligen personer tillhörande de ofrälse 
stånden. Såsom friherre Leijonhufvud påvisat det, gifves det dock 
också exempel, att riddare någon gång kallats skäliga. För tiden 
1401 — 1420 har jag funnit detta skälig omkring 165 gånger vara 
användt om personer tillhörande de ofrälse stånden eller ock 
personer så obetydliga; att jag icke varit i stånd att bestämma 
deras samhällsställning,- men deremot endast omkring 35 gånger 
om bevisliga frälsemän, däri inberäknade ej få lägre frälsemän. 
Då derför under denna tid en person kallas skälig utan tillägg af 
annan förklarande titel, har man full rätt att i fem fall af sex 
anse honom vara oadlig eller möjligen lägre frälseman. 

Vidare märkes, att under början af 1400-talet frälsemän som 
tillnamn vanligen bära faderns namn, då deremot bönder endast 
hafva dopnamnet med tillägg af bostaden, hvarvid ständigt pro- 
positionen i ' användes, så t. ex. frälsemännen, riddarena Knut 
Udsson, Niclis Göstafsson och Laurens Ulfsson, men bönderna 
Björn i Si«idby, Anund i Anstå och Niclis i Edeby. Afven frän 
denna regel gifves dock en mängd undantag så att stundom också 
bönder erhålla fadersnamnet och frälsemän endast nämnas med 
dopnamnet och bostaden, såsom t. ex. 1.404 östgötarne Bengt i 
Stuthö, Störkar i O, Laurens i Thösthö och Alle i Smethsthorp. 
knåpar, 1408 södermanländingen Michel i Lundby, väpnare, 141 2 
södermanländingen välborne Arvid i Walsö och 1420 Thord i 
Balsta (frälseman). Detta sistnämda äger dock endast rum i fråga 
om lägre frälsemän, och för tiden 1401 — 1420 har jag ej anträffat 
en enda högre frälseman nämd på sådant sätt. 

Enligt det i diplomerna från 1400-talets början gängse språk- 
bruket måste således skälig man Gregers i Brunsberg varit bonde 
eller möjligen lägre frälseman. 



213 



Som bevis för att denne Gregers i Brunsberg verkligen varit 
frälseman framdrager frih. Leijonhufvud ett dombref af 14137/7, 
ur hvilket ett utdrag här må anföras: 



— — — >tha kxrde for oss a satto thinge skaeligen man Gregers i Brundz- 
bxrge oppa en fisel i Wallom i enne aengh. hulket wy til naempdenne ransakan 
lotom, oc nxmpden ransakade ihet oc witnade oc swor, at the enthe annat wisto 
oc myntes wthan han haffu^r lighat aff aller, som han n\v ligger, och the som 
nw haffuan, the haffua hafften aff aller oc thera foneldra fore them, i hulkom by 
oc i fisel, som vxrdhoghe fadher biscop Andris jordh aeghandhe xr wti, i hulkom 
fisel for:de Gregers sagdhe sik regha wtinnan septer thy at han war jordhoeghande 
i bynom, oc thet cer omynnis hieffdt. Thy dömdom wy thaen fonda fuellen 
wcerdhoghom fadher fonda biscop Andrissa oc them han haffuer hser til hafft 
stadughan oc fastan til sewerdelica rcgho them oc thera arffwrn, wthan noghot 
rxttare fynnes kan sen nw for oss witnat ser» 



Med »fiaelder» eller »ifrftaeldér» förstås enligt Schlyter »ett stycke 
jord, som särskildt tillhör någon utan gemenskap med grannarne 
i byn», och Södermannalagen, hvars rättssedvänjor äfven efter 
antagandet af Magnus Erikssons landslag användes som subsidiär 
rätt, stadgar i Jordabalken 13: »Ligger vrfielder i by oc aer flut 
fielder, folgher ej forn hzefp, rör eller garper gange ater i sama 
by han ser vt af gangin»; samt: »Ligger vrfielder i by, fölghir 
forn hseff), rör eller garffer oc mat gierd, liggi han fem firi 
fseperne». — Då nu enligt detta dombref nämden vitnade, att 
denrta »flael» legat af ålder, som den nu låge, och de som nu 
innehade densamma haft den af ålder och deras föräldrar före 
dem samt att det var urminneshäfd, 1 följer tydligen deraf, att 
Gregers i Brunsberg, som stödde sina rättsanspråk på egande 
del i byn, ansett denna »fel» vara en dylik »flut fiael» samt hela 
byns gemensamma oskiftade egendom. Detta dombref bevisar 
således ingenting, ty i en bys oskiftade mark kunde såväl frälse- 
män som skattebönder hafva del. 

Gregers i Brunsberg hade sonen Kristiern Gregersson. Då 
denne år 1438 kallas välboren, vill frih. Leijonhufvud föra honom 
till det högre frälset. Bland välborne män har jag dock anträffat 
år 1402 södermanländingarne Erik Kula och Olaf Springare, 1408 
Henrik Babbe och Michel i Lundby äfven södermanländingar, 

1 Frih. Leijonhufvud hiinför oriktigt orden >oc thet oer omynnis ha?ffdt> till 
Gregers' käromål men i så fall skulle det stått zc>ar och ej itr. Ordställningen 
»oc thet ar omynnis hxffdt» ådagalägger tydligen, att det hör till nämdens utsago 
och bor koordineras med de föregående »haffuer lighat aff aller» och »haffua 
hafften aff aller». 



214 



1410 östgöten Magnus Haldorsson, 141 2 Södermanländingen Arvid 
i Valsö, 141 3 småländingen Tune Djeken och 1420 östgötarne 
Haquon Holk och Gunnar Diekn, hvilka alla måste hänföras till 
det lägre frälset. Ordet, välboren, utgör således icke i och för 
sig bevis på högadlig härstamning. — Det är dock tydligt, att 
Kristiern Gregersson stått vida högre å frälsets rangskala än de 
ofvan uppräknade lägre frälsemännen. Grunden dertill får dock 
helt säkert icke sökas i hans börd utan snarare i hans personliga 
dugande egenskaper. Dessutom har nog ock hans giftermål med 
en slägting till den ansedde halländske riddaren Broder Svensson 
icke så litet bidragit till att höja hans anseende. 

Rom d. 18 oktober 1899. 

K. H. Karlsson. 



Svar till D:r K. H. Karlsson. 

Erkännande, att brefvet af 141 3 7 / 7 af mig tolkats orätt, vill 
jag gärna medgifva, att jag äfven dessförutan skulle varit fullt be- 
låten med att anse Kristiern domare och Greger i Brunsberg för 
lägre frälsemän eller kanske bönder, om jag ej, vid läsandet af 
Hildebrands »Sveriges medeltid», tyckt mig finna, att attributet 
välboren angåfve börd. Hildebrand angifver såsom en bestämd 
ledning för bedömandet om en man varit »högättad», att han ägde 
börd och förde adligt vapen. Doktor Karlsson synes bedöma 
personernas samhällsställning i detta afseende efter hur de fram- 
träda i pergamentsbrefven. Ehuru kanske detta åskådningssätt är 
riktigt och vid forskning försigtigare, synes det mig dock sanno- 
likt, att många »högättade» män kunnat, liksom i våra dagar, 
hafva varit föga märkvärdiga och mycket litet omtalade i perga- 
mentsbrefven. 

Kristiern i Brunsberg, som var domare, nämnes såsom 
»vidervaruman>, så snart efter landslagens införande, att han med 
all sannolikhet får anses vara den ene af de två jämnstälda domare, 
som enligt Södermanlandslagen skulle finnas i hundaret. (Staffan 
Ulfsson var då den andre; båda nämnas i samma bref 1365.) 
Med en inom hundaret så pass framstående ställning skulle han 
tämligen säkert kunna antagas varit frälseman och hans son Gre- 
ger i Brunsberg likaså frälseman. 



215 



Abraham Kristiernsson, som 1491 blef riksråd, således blott 
8 år efter Kalmar recess, synes väl hafva hört till en annan klass 
än >de vanbördingar», som enligt nämnda recess »ej fingo dragas 
adeln öfver hufvudet genom att tagas in i Riksrådet». — Intressant 
vore få bevis på om någon af Abraham Kristiernssons samtida 
riksråd ej var af gammal frälseslägt. 

Kristierns och Gregers samhällsställning önskade jag ej få 
afgjordt fastslagen, ty mina forskningar skola fortgå, äfven om för- 
hoppningarna att finna något nytt ej äro stora. . Under med- 
gifvande att jag i min uppsats måhända användt allt för bestämda 
uttryck med afseende på ofvannämnda personers samhällsställning 
får jag härmed framhålla, att detta ej föranledts af att träda i 
opposition mot en så framstående och ärfaren forskare som doktor 
Karlsson, utan endast förestafvats af min öfvertygelse. 

Eskilstuna den 16 nov. 1899. 

Karl Leijonhufvud. 



Ett återfunnet privatarkiv. 

Vid det omfattande ordningsarbete, som för närvarande pågår 
i kammararkivet, har man påträffat en del handlingar, som tyd- 
ligtvis äro rester af enskilda personers arkiv. 

Kammararkivets handlingar äro hufvudsakligen af kameral 
natur, d. v. s. beröra de grenar af statens finanser, som handlagts 
i den af Gustaf Vasa inrättade räkningekammaren och det seder- 
mera derifrån utbrutna kammarkollegiet. Till denna hufvudgrupp 
sluter sig en större serie handlingar från Carl XI:s reduktion, 
samt mindre samlingar, som af en eller annan anledning hamnat 
i arkivet. En stor del af arkivalierna har redan länge varit ordnad 
och för forskningen tillgänglig. Men digra volymer och en mängd 
lösa papper hafva deremot legat så godt som undankastade, tills 
de för några år sedan med hjelp af statsanslag börjat genomgå 
en systematisk granskning för att göras användbara. 

Innan ordningsarbetet begynte, hade vid olika tillfällen en 
del handlingar öfverförts till riksarkivet. Så ditlemnades för åt- 
skilliga år sedan det s. k. De la Gardie'ska arkivet, hvilket nu 
utgör en af riksarkivets värdefullaste specialsamlingar. Det är den 



bekante rikskansleren Magnus Gabriels arkiv, hvilket i samband med 
reduktionen kom till myndigheterna och derefter hamnade i 
kammararkivet. Äfven en del andra privatarkiv, större eller 
mindre, vandrade nog samma väg till kammararkivet, der de 
ännu finnas, försåvidt de ej äro till riksarkivet öfverlåtna. 

Bland handlingar, som på 1850-talet öfverlemnades till riks- 
arkivet, var äfven ett antal bundtar med påskrift »Momma-Reen- 
stierna». Att döma af en mängd arkivalier, som under det senare 
ordningsarbetet blifvit påträffade i kammararkivet, äro äfven dessa 
handlingar stycken af ett privatarkiv, nemligen det som tillhört 
bröderna Abraham och Jakob Momma (adlade Reenstierna), 
hvilka under senare hälften af 1600-talet hade omfattande affärs- 
förbindelser med svenska kronan. I kammararkivet hafva under 
ordningsarbetet samlats omkring 100 bundtar med stora folianter 
och lösa papper, som tydligtvis tillhört dessa personer. 

Att bestämdt säga, huru de inkommit i arkivet är svårt. 
Kanske har det skett i samband med reduktionen, kanske genom 
andra åtgärder, som statsmyndigheterna vidtagit. Emellertid före- 
faller det troligt, att det är ett helgjutet arkiv, som här blifvit 
bevaradt och att det omfattar handlingar ej blott rörande bröderna 
Mommas förbindelser med svenska staten, utan äfven rörande 
deras öfriga affärsförhållanden. Der finnas hela serier af bref och 
skrifvelser till och från dessa personer, der finnas räkenskaper, 
aftal, qvittenser, prospekter och lösa anteckningar af politiskt och 
privat innehåll. 

Upptäckten af ett så omfattande privatarkiv som bröderna 
Mommas måste emottagas med intresse. Det är något alldeles 
enastående att kunna rekonstruera ett så pass gammalt affärs- 
arkiv — och det bör vara ett nöje för vederbörande att få draga 
nytta af den tillfällighet, som räddat detsamma. Till bearbetande 
af den svenska handelns och industriens historia hafva vi allt för 
litet material för att vi skulle förbise hvad slumpen bjuder. Våra 
större industriella anläggningar äro i allmänhet ej äldre än slutet 
af 1700-talet: de arkiv, som der tilläfventyrs finnas förvarade, gifva 
endast inblick i nyare tiders förhållanden. Och hvad de offent- 
liga arkiven innehålla, kan i allmänhet endast gifva något af den 
yttre ram, med hvilken statsförhållandena omsluta det fritt pulse- 
rande affärslifvet. För att kunna få en rikare totalbild, är det af 
vigt att se detaljerna i den enskildes egna samlingar. 

Bröderna Mommas historia är kanske lämplig såsom knut- 
punkt för 1600-talets svenska handelshistoria. Om personerna i 



217 



fråga har man ej någon fullt detaljerad kännedom. Man vet, att 
deras slägt kom till Sverige från Nederländerna redan under 
drottning Kristinas tid. Abraham och Jakob voro borgare i 
Stockholm. De försträckte vid olika tillfällen kronan med penningar 
och hade flera affärsförbindelser med staten. De arbetade för 
bergsbrukets uppryckande, voro bland de första, som uppmärk- 
sammade öfre Norrlands malmrikedomar och som sökte föra kultur 
till Lappland: Kcngis i Vesterbotten bearbetades af dem, flera 
forsar i Lappmarken läto de upprensa. Färnaverken i Vest- 
manland äro äfven deras anläggning. I Norrköping egde de ett 
större messingsbruk. Af drottning Kristina hade de Gotland 
förpaktadt; de hade planer att upparbeta öns gamla handel och 
sjöfart, men deras regemente var der illa lidet, att döma af folkets 
klagomål för regeringen. Tanken att genom en kanal förbinda 
Öster- och Vesterhafvet är äfven fästad vid bröderna Mom mas 
namn. Båda bröderna blefvo under Carl XI:s förmyndareregering 
adlade och tjenstgjorde som kommissarier i kommerskollegium. 
Jakob Reenstierna dog 1678 (ej 1720, såsom Anrep uppger), 
Abraham år 1690. 

Det antydda är nästan det enda man vet om bröderna 
Momma. Men kanske har historien glömt mycket af det väsentliga, 
då den ej i sin minnesbok fastslagit något mera vid deras namn. 

I sjelfva verket vill det synas, som om den rörelse bröderna 
Momma idkade, hade en för vårt land alldeles enastående om- 
fattning. Men samtiden kunde kanske icke se det märkvärdiga 
deri. En tid, som endast dömde storheten efter segrar i krig 
och underhandlingar, kände ingen beundran för personer, hvilkas 
egen vinning tycktes vara deras enda sträfvan. Men geniet och 
dådkraften har en storhet, som ej endast får dömas efter lätt 
synliga medel och mål — och den historieskrifning, som opartiskt 
vill väcka till lif minnet af stora andar på skilda verksamhetsfält, 
skall nog ej länge behöfva tveka, förrän den söker göra bröderna 
Momma mera bemärkta än hittills. I vår handels och industris 
historia ser man knapt några större namn skymta fram förrän 
under 1700-talet, med undantag af den store vapenfabrikanten 
Louis De Geers. Att så är förhållandet beror kanske mindre på, 
att inga stormän funnos an att samtiden ej förstod dem. Frihets- 
tidens ledande män gåfvo intresset för handel och näringar en 
högre lyftning och ett ädlare namn: derför hafva de betydande 
affärsmännen från 1700-talets midt i vår historia fått behålla en 
plats, som blifvit 1600-talets affärsmän förnekad. 



2l8 



En studie öfver bröderna Momma skaU kanske ådagalägga, 
att deras verksamhet var för tidens svenska affärslif lika central, 
lika tongifvande som 1700-talets koryféers; den skall kanske visa, 
att många af de nya idéer, åt hvilka först senare tider förmått 
gifva verklighet, redan då förbereddes och framlades; kanske 
var det i stort sedt de handlingskraftige männens nya fosterland, 
som kom att draga största nyttan af den penningomsättning, 
som de för egen vinning igångsatte. 

Redan från antydda synpunkt, att gifva möjlighet till ett en- 
hetligt studium af bröderna Mommas historia säsom belysande 
tidens affärslif, skall det blifva af betydelse att de återfunna hand- 
lingarna bibehållas i samladt skick. Men äfven i öfrigt har sa- 
ken sitt intresse. Arkivmannen ser ej gerna, att det som en gång 
varit helgjutet, splittras för andra syften. En samling sådan som 
den ifrågavarande kan ställas vid sidan om de adliga arkiv, hvilka 
man ofta bibehåller som specialsamlingar. Den innehåller ej så 
många för den politiska historien betydelsefulla upplysningar, 
men har å andra sidan en ganska enastående karakter derigenom, 
att den är på naturligt sätt framgången ur en personlig verksam- 
het, ej konstruerad af det allmänna samlarbegär, som gifvit upphof 
till vissa enskilda arkiv. 

I kammararkivet har under ordningsarbetet äfven påträffats 
ett mindre affärsarkiv, som kanske är än mera unikt, derför att 
det är äldre. Det har tillhört JoJian Uthoff, en person, som 
hade flera förbindelser med hertig Johan af Östergötland, kallad 
dennes »tro- och handelsman-). Uthoff lefde in på 1620-talet. 
Huru hans papper kommit till kammararkivet är osäkert. Kanske 
med några af hertig Johans handlingar, kanske tillsamman med 
Mommas; liksom Momma var Uthoff nederländare. Samlingen är 
ej på långt när så stor som Mommas. En del af Uthoffs hand- 
lingar äro förut till riksarkivet öfverlåtna. 

Det är att hoppas, att de delar af bröderna Mommas och 
Johan Uthoffs samlingar, som nu äro skilda, sammanföras i det 
arkiv, der de lämpligast kunna förvaras, och att enhvar af sam- 
lingarna ordnas fristående utan någon utgallring af handlingar, 
som möjligen kunna vara af s. k. allmänt historiskt intresse. 

Holger Rosinan. 



219 



Maria Aurora von Spiegel. 

Det var egentligen intet svenskt fruntimmer, hon som slut- 
ligen bar namnet Maria Aurora von Spiegel. Född i fjerran östern, 
har hon dock en kortare tid kunnat kalla sig svenska och — un- 
derliga lek af ödet — när hon, som en gång skulle blifva konung 
August den starkes af Polen älskarinna, döptes, stodo Carl XII och 
Aurora Königsmarck fadder! 

När de kejserliga trupperna 1686 eröfrade Ofen och de be- 
segrade muhamedanernes egodelar blefvo segrarnes byte, föllo på 
den svenske friherren Alexander Erskins lott bland annat fyra 
sköna turkinnor: Roosia, Eisia, Eminé och Fatima. 1 Eisia upp- 
gaf sig vara född af kristna föräldrar, men hade sedan sin spä- 
daste barndom varit under turkiskt husbondevälde, så att hon ej 
ens visste, om hon var döpt eller ej. Roosia och Eminé hade 
förlorat sina' män under belägringen, de hade varit turkiska offi- 
cerare. Fatima hade, enligt vittnesbörd af tyska kyrkans i Stock- 
holm dopbok, varit hustru åt en muhamedansk prest, äfven han 
död under belägringen. 

Inom kort återvände Erskin, i sin vapenbroder grefve Philip 
Königsmarcks sällskap, till Sverige medförande sitt byte. Om 
han för egen räkning behöll tre af de qvinnor, krigets rätt gjort 
till hans slafvinnor, veta vi ej. Den fjerde, Fatima, skänkte han 
till Aurora Königsmarck; en present, som denna tyckes med stort 
intresse hafva mottagit. Hon började genast med ifver vinnlägga 
sig om den unga turkinnans uppfostran, först och främst att be- 
reda henne för den kristna läran. Snart ansågs hon färdig att 
mottaga dopet, och den 7 november 16S6 blef hon, tillika med 
de tre öfriga, döpt i tyska församlingen i Stockholm. »Je dois 
baptiser ma fille turque dimanche avec les antres et il me faut 

1 1 utländska källor uppgifves ofta att Fatima blifvit tagen i Ofen af fält- 
marskalken Schöning och döpt i Berlin; en annan berättelse säger, att Philip 
Königsmarck fann henne klädd i guldbrokad och ädelstenar samt gissar att hon 
varit en cirkassiska af hög börd. Tyska kyrkans i Stockholm dopbok uppgifver 
Erskin. 



220 



de 1'argent pour cela». skrifver Aurora Königsmarck några da- 
gar förut till sin homme d'affaire. Både kostnaden och högtid- 
ligheten voro nog stora att döma af alla de personer, som stodo 
fadder vid detta i en svensk kyrka ovanliga tillfälle. Bland dem 
sågos drottning Ulrika Eleonora, prinsessan Hedvig Sophia jemte 
många af Sveriges högst uppsatte män och qvinnor. Fatimas 
faddrar voro: den då blott fyraårige kronprinsen (sedermera ko- 
nung Carl XII), riksmarskalken grefve Steenbock, fältmarskalken 
grefve Otto Wilhelm Königsmarck, grefvarne Erik Steenbock och 
Philip Königsmarck, baron Alexander Erskin, grefvinnorna Beata 
Elisabeth De la Gardie, född Königsmarck, Lisa De la Gardie, 
född Oxenstierna, Maria Lillie, född Steenbock, Hedvig Oxen- 
stierna, född De la Gardie, Görel Lewenhaupt, född Sparre, 
Ebba Banér, född Lewenhaupt, och fröken Aurora Königsmarck. 
En lysande samling! 

Fatima kallades i dopet Maria Aurora efter sin herskarinna. 
I sjelfva dopboken har en omkastning egt rum mellan Fatimas 
och Eminés kristna namn, men detta torde ej förorsaka någon 
tveksamhet, då det är kändt, att fru von Spiegels ursprungliga 
namn var Fatima, och att hon uppkallades efter sin gudmoder 
Aurora Königsmarck, som ej finnes antecknad som fadder till flera 
än en af turkinnorna. 

Aurora Königsmarck fortfor att hafva den ömmaste omvård- 
nad om . sin skyddsling och gaf henne den bästa uppfostran, en 
uppgift som föremålets snabba fattningsgåfvor och medfödda fina 
sätt. att vara gjorde lätt. Från tjenarinna öfvergick hon snart 
till väninna, och vänskapen dem emellan tyckes hafva trotsat 
många stormar. Hennes namn förekommer ofta med vänskap 
nämndt i den Königsmarckska familjens bref. När Aurora Kö- 
nigsmarck efter sin moders död 1691 lemnade Sverige för att 
bosätta sig i Hamburg, medföljde »die Marie Aurora», som hon 
vanligen kallas, och hon var äfven följaktig till Dresden och 
Warschau, der båda gingo samma öde till mötes. Hon har sjelf 
berättat, att hon vanligen var närvarande vid de dagliga besök, 
som kurfursten gjorde hos Aurora Königsmarck, »ou ils ne faisoient 
que badiner et jouer ensemble comme des enfants». Kurfursten 
hade ej många gånger sett Maria Aurora förr än han fattade be- 
gär till henne, men det dröjde ganska länge innan han lyckades 
öfvervinna hennes motstånd, och Aurora Königsmarck sväfvade 
länge nog i okunnighet om att hon i sin sällskapsdam hade en 
allt mer gynnad rival, hvilken så småningom alldeles intog sin forna 



221 



herskarinnas plats. Konungen öfverhopade Maria Aurora med 
gåfvor och gifte henne, på vissa vilkor, med sin kammartjenare 
Spiegel, hvilken i belöning för sin obrottsliga lydnad för konun- 
gens vilja, blef adlad och utnämnd till öfverstelöjtnant. Fru von 
Spiegel var en af dem, som den ombytlige monarken verkligen 
tyckes hafva älskat, för så vidt hans rymliga och flygtiga hjerta 
kan sägas hafva varit mägtigt af någon djupare känsla. Han 
återvände till och med vid flera skilda tider till henne, sedan han 
tröttnat på dem, som allt emellanåt kommit honom att glömma 
den sköna turkinnan, samt erkände som sina de barn hon födt, 
en »ära^>, som blott vederfors fem af hela hären af hans älskarin : 
nor. Konungens lefnadssätt torde ej hafva förefallit fru von Spie- 
gel så stötande, hon har lättare än sina rivaler kunnat öfverse 
med — ja kanske, uppvuxen som hon var i harems hemland, 
funnit det helt naturligt — att hennes älskare »lefde som en turk». 

Fru von Spiegel, som hade konungens ynnest att tacka för 
sin ansenliga förmögenhet, tillhörde under hela August den starkes 
tid det polsk-sachsiska hofvets mera bemärkta personligheter. Hon 
syntes, äfven sedan hennes intimitet med konungen upphört, 
alltid i främsta ledet, hvartill, förutom hennes eget kloka upp- 
trädande, mycket bidrog den varma vänskap, hvarmed hon om- 
fattades af den inflytelserika kronstorskattmästarinnan Przeben- 
dowska, gunstlingen grefve Flemings nära slägting. När konun- 
gen dog, testamenterade han med en hos honom ovanlig min- 
nesgodhet 8,000 talers årsränta till fru von Spiegel. 

Hennes barn voro: sonen den kunskapsrike och begåfvade 
grefve Fredrik August Rutowsky, född 1702, hvilken efter att 
hafva utmärkt sig i fransk, savoyisk och preussisk krigstjenst slu- 
tade som sachsisk generalfältmarskalk, samt dottern Catharina, 
född 1706, först gift med polacken grefve Michael Bielinsky, en 
broder till konung Augusts bekanta älskarinna grefvinnan DönhofT. 
Från honom skild gifte hon om sig med en fransman i sachsisk 
tjenst grefve Claude de Bellegarde. 

Vi hänvisa i öfrigt till VcJise: GescJächte der Dent schen Hö fe 
del 32, hvarest finnes anförd en längre, ganska sympatisk karak- 
teristik öfver denna Carl XII:s och Aurora Königsmarcks gud- 
dotter af en samtida vid konung Augusts hof Georg Ludvig von 
Haxthausen. 

Adam Leivenhaupt. 



222 



Riksvapnet å det nya Riksdagshuset. 

Genom tillmötesgående fran Arkitekten Aron Johansson har 
redaktionen blifvit satt i tillfälle att här meddela en afbildning af 
gipsmodellen till riksvapnet, sådant det är ämnadt att i sten hug- 
gas och uppsättas öfver hufvudingången till riksdagshuset. Ett 
och annat vore väl att härvid anmärka, men må den heraldiskt 
intresserade allmänheten sjelf döma. Tidskriftens redaktion ställer 
gerna till förfogande utrymme för de omdömen och uttalanden, 
som till äfventyrs kunna komma den tillhanda i detta ämne. 



Utdrag ur Sigrid Bielkes (g. m. Riksmarsken grefve 
Gustaf Horn till Björneborg) och Fältmarskalken 
grefve Nils Bielkes egenhändiga annotationer 1 om 
sina närmaste anförvandter. 

(Meddel. af grefve Carl Trolle-Bonde.) 
I. 

Sigrid Bielkes annotationer. 

A:o 1 548 2 d. 27 Maij blef min farfar född, den wällborne herr 
Thure Nilsson Bielke på Åkeröö, klockan 2 effter mid- 
dagen. 

— > — 1550 d. 21 3 Maij drunknade min k. farfarsfar, den wällborne 

herren herr Nils Persson Bielke i Bråwijken; d. 29 fants 
han igen och blef förd till Åkerdö; d. 8 Junij blef han be- 
grafven i Betna kyrkia. 

— > — 1 545 4 d. 16 Novemb. i wågens tecken blef min farmor, fru 

Margareta Sture, gref Svante Stures dotter, emällan 1 och 
2 effter middagen född. 

— * — 1559 d. s 2 Decemb. blef hennes syster fru Christina Sture 

imällan 9 och 10 på Hömingsholm i gamla frustugan född. 

1 Dessa annotationer finnas inbundna i en volym förvarad vid Säfstaholm 
samt betecknad med n:r 1 26 jemte påskriften: *Genealogica->. 
■ I Ättartafi. står 1552. 

3 I > > 20 maj. 

4 I > 1547. 

5 I > »22 Dec. 



i 

t 

Gipsmodell till riksvapnet öfver det blifvande riksdagshusets 

hufvudingång. 

(Fotografi eftkr naturen af Martin & C:o.) 



223 



1 5 77 1 d. 29 Septemb., som vvar Mkhelsmässodag i Refle, stod 
min sahl. swärfaders bröllop; den wällborne herren her Carl 
Hindrichson Horn med fru Agneta Delvich. 

— 1 578 2 d. 2 Septemb y om mårgonen kl: 7 blef deras första sohn 
hr Hindrich Horn född. 

— 1579 d. 29 Navemb. om aftonen emällan 4 och 5 blef hr 
Evert Horn 3 född, den Gud tog utur denna werlden d. 4 
Decemb. 

— 1581 d. 19 Febr. klockan 9 om aftonen blef Jungfru Helena 
Horn* född. 

— 1582 d. 13 Febr. om aftonen klockan 9 blef Jungfru Magda- 
lenas född i Narfven. 

— 1583 d. 15 Septemb., som war en Söndag, klockan 2 effter 
middagen i Nar/ven blef hr Claes Horn 6 född. 

— 1 585 7 d. 11 Junij om aftonen klockan 8 wid Hapsala Slott 
blef hr Evert Horn född. 

— 1586 d. 19 Decemb. om aftonen emällan 4 och 5 wed Wen- 
den blef hr Carl Horn 3 född. 

— 1588 d. . . . blef Jungfru Christina Horn 9 född wed Kagäs. 

— 1590 effter Narfwiska belägringen föddes i Refle d. 26 Junij 
om midnattstid Jungfru Elsa Horn. 10 

— 1592 emellan d. 22 och 23 Octob. om natten klockan 11 blef 
min dygdige och kiäre herre född, den högwällborne herren 
Gustaf Horn i sin faders fängelse på Örenby (Örby). 

— 1594 d. 13 Febr. om natten klockan 3 blef Jungfru Anna 
Horn 11 wed Kagas född. Har nu min Svärfader* haft 14 
barn, men jag wet nu intet wist deras namn. 

— 16 1 7 d. 1 Junij stod min sahl. Faders Bröllop, 12 hr Nils Bielke 
med min sahl. moder fru Catarina Oxenstiena Bengts- 
dotter och stod det på Stegeborg. 

— 161S d. 11 Novenib. blef min kiäre broder hr Thure Bielke 
född på Ackeröö up i stenhuset i fruustufwan klockan 8 om 
aftonen. 

1 — 1620 d. 26 Octob. är iag född på Ackeröö up i stenhuset, 
klockan 4 cm aftonen om en Fredag i Fiskens teckn. 

— 1622 d. 29 April blef min syster Jungfru Margareta Bielke 1 * 
född på Erfivalla upp i stenhuset i sahl. moders cammare om 
måndagen klockan 2. 

1 I Ättartafl. står intet årtal. 

* I > > 1758 (tryckfel) och ingen dag. 

3 I > > han ej. 

4 I » > hon ej. 
s I » » hon ej. 

6 I > > hvarken år ell. dag. 

7 I » > 1581 och ingen dag. 

8 Om honom står i Ättartafl. blott: »f ogift före 1611». 

9 Finnes ej upptagen i Ättartafl. 

10 Antagl. samma som i Ättartafl. benämnes >Elin f ung>. 

11 Upptages i Ättartafl. som 3:e barnet utan årtal. 
" I Ättartafl. står icke något årtal angifvet. 

13 I » > hon angifwen som äldsta barnet utan årtal. 



» 



224 



\:o 1624 d. 16 Febr 1 afsomnade min sahl. kiära fru moder sackta 
och stilla och lätt sielf både ögon och munnen till och blef 
hon död på Ackeröö i sin cammare klockan öfwer 1 om mid- 
dagen, min kiära moder fru Catarina Oxenstierna, Gud 
frögde hennes dygdiga siähl i Guds rike och förläna henne 
en frögdefull upståndelse med alla Christtrogna och trösta oss 
k. Barn, som nu så trogen och dygdig moder hafwer mistadt. 

» — 1 626 2 Midsommardagen, som war om en Söndag här i Stock- 
holm i Bielkiska huset dödde min sahl. k. herr fader, den wäll- 
borne herren hr Nils Bielke om natten klockan 12. Gud 
frögde hans siähl i sitt ewiga rike och förläne honom en frögde- 
full upståndelse med alla Christtrogna och trösta oss alla, som 
nu altid har måst saknat så kiärt. 

» — 1626 det samma åhret, som war om hösten der efter, så kom 
wij till war morbroder herr Gabriel Bengtsson Oxenstierna 
här i Stockholm, och woro wij der in till dess wårt Bröllop stod. 

» — 1628 d. 28 Aug. 3 stod min k. herres första Bröllop med 
syster Christina Oxenstierna i Stockholm. 

» — 1629 d. 18 Aug. blef hans äldsta dotter Jungfru Agneta 
Horn född i Riga. 

» — 1630 d. 23 Aug. blef hennes son^ Axel Horn född på He- 
ringe. 

» — 1 63 1 d. 8 Aug.* i Stetti?i blef hans k. huusfru, Fru Christina 
Oxenstierna död; Gud frögde hennes siähl och förläna 
henne en frögdefull upståndelse med alla Christtrogna. 

» — 1634 d. 27 Aug. blef min k. herre fången i Nörlinge slacht- 
ning af de Beijerska och satt han fången till A:o 1642 d. . . . 
Martij slapp han lös och kom hit till Stockholm i Augusti. 

» — 1643 d. 22 April blef iag förlofwad med min k. herre här i 
Stockholm; det samma åhret stod wårt Bröllop d. 9 Julij här 
i Stockholm i herr Lars Sparres huus, tillika med min k. 
systers 6 Bröllop och stod de båda isänder om en Söndag. 

t> — 1 644 7 i La?idscrona, som war en Söndag, d. 8 Sept. effter 
middagen emällan klockan 4 och 5 blef min första dotter född 
Anna Catharina Horn. Om Lördagen i densamma måna- 
den, som war d. 14 om aftonen emällan klockan 8 och 9 i 
Landscrona, afsomnade hon i en sahlig stund af hiertesprång 
— » — och är hon begrafven i Stockholm. 

i — 1646 d. 7 Febr. om aftonen klockan 9 om en Lördag blef 
mina Twillingar 8 födda här i Stockholm, den första heter 
Christina, den andra heter Ebba Sigrid Horn, och blefwo 
de intet mehra än 3 timmar och war klockan 12 då de af- 

1 I Attartafl. står icke hennes dödsår. 

9 I > > att han dog 1625. 

3 I > »ej dagen utsatt. 

4 I > kallas han Gustaf. 

5 I > står ej dagen utsatt. 

6 I > > > Margaretas bröllopsdag angifven. 

7 I > > > årtal och blott namnet Anna. 

8 I > stå inga namn och inga årtal. 



» 



225 



somnade båda. Gud frögde deras siählar och trösta oss som 
de kiära barnen måste sakna så hastigt; begråtna i Stockholm. 
o 1647 d. 17 Octob. emällan 9 och 10 om en Söndag blef min 
dotter Helena 1 Horn född i Refic och blef hon d. 25 christnat. 

— 1648 Om Tisdagen d. 2 Maij om middagen klockan 11 efter 

10 dagars siukdom afsomnade på Malla af stora mäslingen 
min kiära dotter Helena. Gud frögde hennes siähl och trösta 
oss, som så många af wåra kiära barn måste mista; och blef 
hon begrafven i Refie och war hon 28 weckor, 1 dag. 13 
timmar gammal. 

— 1648 Om en Lördag d. 14 Octob. om natten emällan klockan 

11 och 12 i Stockholm blef min lilla dotter Maria Eleonora 
Horn 3 född. Gud låte henne länge lefva; d. 19 blef hon 
christnat. 

— 1650 Om en måndag d. 28 Octob. eflter middagen klockan 4 
blef min son Gustaf Carl Horn född i Stockholm-, d. 4 No- 
vemb. blef han christnat. 

— 1652 d. 24 Maij om en Måndag om aftonen klockan 6 blef 
min lille son Evert Horn född i Refie och blef han christnat 
d. 2 Junij. 

— 1652 Om en Onsdag, som war d. 28 Julij om middagen 
klockan 1 2 blef min lilla dotter Maria Eleonora död i Refie, 
då hon war 3 åhr, 9 månader, 14 dagar, 1 stund och blef 
död om natten klockan 12 af det röda durchloppet, tå hon 
har warit siuk i siu dagar. Gud frögde hennes siähl i Guds 
rike och trösta oss, som nu et så vackert och kiärt Barn måste 
mista och sakna, och blef hon begrafwen i sin farfars graf i Refie. 

— 1653 Om Onsdagen, som war d. 14 Sept. om natten klockan 
2 blef min lilla dotter Eva Horn född i Riga och blef hon 
christnat d. 25 Sept. Gud låte henne länge lefwa, oss arma 
föräldrar till hugnad. 

— : 1654 d. 3 Julij om en måndag har nu Gud åter på nytt så 
högt bedröfwat wårt huus och har behagat att hädankalla af 
denna werlden klockan n om middagen min lilla kiära och 
wackra son Gustaf Carl efter 5 dagars utstånden siukdom; 
och åter oss till så mycken större sorg densamma weckan om 
Fredagen derefter som war d. 7 Julij efter 3 dagars utstånden 
siukdom wår ende kiäre sohn Evert Horn, som Gud ock be- 
hagat hädankalla af denna onda verlden klockan 4 e riter mid- 
dagen. Båda dödde i Riga, båda af en siukdom, som war af 
Blodsoot. Gud frögde deras skiöna och wackra siählar i Guds 
rike och förläna dem en frögdefull upståndelse med alla Christ- 
trogna, och trösta oss nu så högt bedröfwade föräldrar, som 
nu i en så stor sorg har måst lefwat och har nu lefwat wåra 
kiära enda söner ut; och war Gustaf Carl Horn, när han 
blef död, 3 åhr, 8 månader, 4 dagar och 18 timmar och Evert 



1 I Attartafl. stå inga namn och inga årtal. 
3 I > » oriktiga namn och inga årtal. 



226 

war när han dödde 2 åhr, 1 månad, 12 dagar och 22 timmar 
och blefwo de båda begrafne i Riga i domkyrkian och har 
iag nu tagit deras k. små lijk derifrån och fördt dem hijt till 
Stockholm i wår graf. 
A:o 1655 1 d. 14 Sept. om en Fredag om mårgonen klockan öfwer 
10 är min lilla flicka född i Stockholm; d. 20 Sept. är hon 
christnat och heter hon Hedwig Lowisa Horn. Gud låt 
henne lefwa Gud till ähra och oss till hugnad. 

— » — 1657 d. 15 April drog min aldra kiäraste herre här ifrån 
mig och war åth grentzen till Scara om en Onsdag; d. 20 
April blef min aldra kiäraste herre siuk i Blacksta kroug, 
det war och om en Måndag. D. 10 MaiJ, som war om en 
Söndag efiter middagen emällan klockan 1 -och '2 i Scara af- 
somnade nu min sahlige aldra kiäraste, dygdige, trogne och 
kiäre herre, den wällborne herren herr Gustaf Horn. Gud 
frögde hans dygdige, trogne och ädle siähl och förläne honom 
en frögdefull upständelse med alla Christtrogna på den yttersta 
herrens dag, och Gud som allena är rijk och tröst och nåd 
och barmhertighet, han tröste mig, som nu en så dygdig, tro- 
gen och kiär man och make har mist och nu så högt honom 
måste sakna och trösta mig och mina bedröfwade små fader- 
lösa barn, som nu i en så hiertans sorg lefwa måste efter. 
Och på samma Söndag, den bedröfweliga dagen, de 10 Maij 
A:o 1657 som min sahi. herre Ricksfäldtherren afsomnade war 
då det evangelium, som S:t Johannes beskrifwer uti det 16 ca- 
pitel: »Men nu går iag till honom, som mig sendt hafwer och 
• ingen af Eder spör mig hvart iag går etc». 

— » — 1660 d. 12 Aug. här i Stockholm om en Söndag blef min 
sahl. herre begrafwen i S:t Jacobs kyrkia. Lijktext: 2 Sam. , 
3 v. 31. »Men David sade till Joab och allt folket, som med 
honom war, rifwen Edra kläder sönder .» 

— » — 1664 d. 14 Sept. blef min k. dotter Eva Horn med hr grefwe 

Nils Bielke förlofwad på Mälby. 

— » — 1669 d. 21 Sept. stod deras Bröllop här 1 Stockholm. 

— » — 1672 d. 11 Juli om en Fredag om mårgonen klockan 3 war 

min k. dotter, Fru Eva Horn, förlossad och har Gud gifwit 
henne en liten wacker gosse, och han blef straxt christnat och 
het Gustaf och han blef straxt samma mårgon död kl. 5. 
— » — 1674 d. 21 Januarij på Wijk war min k. dotter, Fru Eva 

Horn, förlossad om en Onsdag om mårgonen kl: och i 

Skyttens teckn och gaf Gud henne en liten wacker sohn och 
wart döpt och het Ture och blef död 3 timmar efter han 
war född. 



1 1 Ättartafl. står ej födelseåret angifvet. 



227 



II. 

Nils Bielkes annotationer. 

A:o 1644 d. 7 Febr. är iag födder hijt till werlden i Stockholm. 
» — 164S d. 11 Åfaij 1 blef min sahl. fader död i Stockholm. 
» — 1652 d. 21 Martij* dödde min sahl. moder på Sahhtad. 
» — 1 66 1 d. 5 Martij reste iag till Frankrijke med grefve Clas Tott. 
1 — 1664 d. 20 Febr. kom iag tillbaka hem till Stockholm; cl. 14 

Scpt. blef iag förlofwad med min k. hustru på Mälby. 
» — 1669 d. 21 Scpt. stod wåft Bröllop i Stockholm. 
> — 1672 d. 20 Juli 3 föddes wår äldsta son Gustaf i Stockholm, 

som samma dag dödde. 
» — 1674 d. 17 Febr.* föddes wår andra son Thure på Wijk, 

som samma dag dödde. 
» — 1677 d. 13 Decemb. föddes i Stockholm wår äldsta dotter Eva. 
» — 1679 23 /i3 Novemb. föddes i Paris wår 3:je son Adam, som 

samma dag dödde. 
» — 1 68 1 12 2 Novemb. föddes 1 Paris wår andra dotter Sigrid 

Catharina. 

» — 1683 d, 12 Juli föddes i Stockholm wår fjerde son Carl 

Gustaf klock. 6 om aftonen. 
» — 1684 d. 22 Nov.s föddes i Stokcholm wår femte son Thure 

Gabriel kl: 9 förmiddagen. 
» — 1687 d. 10 Sept. 6 föddes i Stetin wår tredie dotter Christina 

Anna kl-: 7 om mårgonen. 
» — 168S d. 9 NvöJ föddes i Wismar wår 4:de dotter Ulrica 

Ebba kl: 4 om mårgonen. 
» — 1693 d- 3° Nw.* föddes i Stetin wår 5:te dotter Sophia 

Charlotta kl: 7 om mårgonen och dödde dersammastädes d. 

1 Jcinnar. 1696 kl: 5 om aftonen. 

Alla wåra k. Barn, som Gud hafwer behagat till sig i den 

ewiga glädien hädankalla, äro uti Tensta begrafna wordna. 
» — 1695 d. 6 Januari stod wår äldsta dotters Evas bröllop i 

Stetin med gref Abraham Brahe. 
t> — 1705 d. 25 April stod wår äldsta sons Carl Gustafs bröllop 

i Stockholm med Fröken Brita Sophia Horn. 
» — 1705 d. 4 Octob.^ stod wår dotters Christina Annas bröllop 

på Sahhtad med Generallieutenanten Carl Gustaf Mörner. 



1 I Ättartafl. slår d. 31 Juli. 

a I > » ej dag angifven. 

3 Enl. Sigrid Bielkes annotation d. II Juli 1 , ... a . 

. ö 1 y • / (stämmer m. Ättartafl.). 

4 > > > > d. 21 Januari/ v 

5 I Ättartafl. står d. 3 Dec. 

6 I t > 16SS d. 10 Dec. 

7 I > > 16S9. 

8 I > > d. 10 Nov. 
«I > > d. 17 Oktob. 

Personhistorisk Tidskrift. 17 



228 



A:o 1706 d, 14 Sept. stod wår dotters Sigrid Catharinas bröllop 
på Sahlstad med grefven Johan Georg Fleming och d. 16 
förlofwades wår dotter Ulrica Ebba med Gref Fredrich 
Wilhelm von Spärr. 

1 — 1707 d. 24 Nov. stod wår dotters Ulrica Ebbas bröllop på 
Er/valla med ofvanbem.-te gref von Spärr. 

i — 17 15 d. 12 Maij är wår yngste sohn Thure Gabriels bröl- 
lop stått på Högstad i Skåne med fröken Charlotta Chri- 
Stina Piper. 

> — 1697 d. 26 Aug. föddes i Stetin kl: 3,20 minuter efter mid- 
dagen uti Leijonets tecken om en Onsdag wår dotterson Nils 
Brahe med en stor segerhufwa. 

a — 1698 d. 12 Aug. föddes i Stetin wår dotterson Carl Gustaf 
Brahe, som straxt dödde. 

> — 1699 d. 14 Julij* föddes i Stetin wår dotterson Abraham 
Brahe, som lefde allenast 3 dagar. 

» — 1 70 1 d. iS Sept. 2 föddes i Stockholm kl: 3 / 4 på åtta om aftonen 
uti Leijonets tecken om en Onsdag wår k. dotterson Per Brahe. 

9 — 1703 d. 18 Febr. föddes i Stockholm kl: 3 / 4 på tolf om middagen 
uti Leijonets teckn om en Onsdag wår dotterson Magnus Brahe. 

s — 1704 d. 25 Aug. 3 föddes om aftonen kl: 10 och 10 minuter om 
en Torsdag i Stockholm wår dotterdotter Ulrica Juliana Brahe. 

» — 1706 d. 12 Januar.* half tolf om natten föddes om en fre- 
dag uti Oxens tecken i Stockholm wår soneson Nils Bielke. 

» — 1706 d. 2 Febr.* föddes i Stockholm uti Skyttens teckn om 
en Fredag wår dotterdotter Eva Christina Brahe. 

» — 1706 d. 14 Dccemb. 7 minuter för klockan 12 om middagen 
föddes i Stockholm om en Fredag i kräftans tecken wår sone- 
dotter Eva Bielke. 

» — 1707 d. - 9 - Octob. är födder i Berlin wår dotterson Fried- 
rich Fleming. 

» — .1707 d. 26 Novemb. föddes i Stockholm wår sonedotter Brita 

Catarina Bielke, som den 29 6 ejusdem där dödde. 
s — 1708 d. 6 Maij 3/4 på 8 om aftonen uti Stenbockens teckn 

om en Onsdag föddes i Stockholm wår dotterson Gustaf Brahe, 

som der dödde 17 10 d. — — . 
» — 1708 d. är wår dottersohn Georg Friedrich Spärr 

födder på Tramp uti Mark Branderiburg. 
» — 1709 d. 5 Febr. kl: 10 och 10 minuter förmiddagen föddes i 

Stockholm om en Fredag uti Oxens teckn wår soneson Gustaf 

Bielke, som den 3 April 7 dödde. 



1 I Ättartal! står 1700 d. 31 Januari 

2 1 > > d. 12 Sept. 

3 I > » d. 24 Aug. 

4 I » > d. 12 Febr. 

5 I > > d. 26 Jan. 

6 I > ej dödsdagen angifven. 

7 I > ej dödsdagen upptagen 



229 



:o t 7 oq d. 1 6 Febr. kl: io minuter före 5 om aftonen föddes 
på Geddcholm wår dotterdotter Ulrica Christina Mörner 
om en Tisdag uti wågens teckn och christnades dagen efter d. 
17 Febr. 

— 1709 d. — Febr. är wår dotterdotter Sophia Lovisa Fle- 
ming födder i Berlin och dödde den ,3 / a Maij 1710. 

— 1709 d. 6 Octob. 3 4 på 11 förmiddagen är wår dotterdotter 
Sigrid Erahe födder i Stockholm om en Onsdag uti Fiskar- 
nes teckn. 

— 17 10 d. j l Febr. är i Paris wår sonedotter Sigrid Christina 
Bielke födder om en Söndag i wågens teckn. 

— 1 7 10 d. " Martij är på Tramp i Brandenbur g födder wår 
dotterdottor Eva Wilhelmina von Spärr. 

— 17 10 d. j Maij är i Berlin wår dotterdotter Sophia Lovisa 
von Fleming födder och kallat så alldenstund den förra dot- 
tern är igenom döden afgången dagen tillförrene. 

— 1 7 1 1 d. 4 2 Januari föddes på Esplunda wår dotterdotter Sig- 
rid Mörner kl: 7 och 23 minuter om mårgonen uti kräftans 
teckn och christnades samma dagen. 

— 17 1 1 d. — s-f.\ är wår soneson Thure Bielke födder i Stetin 

' 24 Juhj 

och straxt christnades, tecknet war Stenbocken och är han 
födder med en segerhufwa. 

— 171 1 d. 27 Decemb. är wår dotterdotter Friederica von 
Spärr födder på Tramp uti Mark Brandenburg. 

— 17 12 emällan d. 17 och iS Decemb. är wår dotterson Nils 
Mörner 3 födder i Götheborg och dödde där 17 13. 

— 17 13 d. " \™br T om en Onsdag klock. 4 om mårgonen är wår 
dotterson Nils Wilhelm von Spärr födder på Tramp i 
Brandenburg. 

— 1 713 d. — Maij är wår sonedotter Catharina Bielke föd- 
der på Sköjle i Småland. 

— 17 14 d. ^-^r är wår dotterson Carl Gustaf von Spärr 
födder på Tramp i Brandenburg. 

— 1 7 14 d. - ... är wår dotterdotter Johanna Catharina von 
. Fleming födder i Pohlen på Ludomirs. 

1 I Attartafl. står d. 5 Febr. som hennes födelsedag. 

2 I > * d. iS Januari. 

3 I > > Nils utan årtal som äldre än systrarna och f 1718. 



230 



En ambassadörs följe på 1600-talet 

(meddel. af Fröken Ellen Wester). 

När gretve Magnus Gabriel De la Gardie år 1646 i egenskap af 
ambassadör från svenska drottningen till konungen af Frankrike befann 
sig i Paris, afsände han den iS oktober en artighetsskrifvelse till Landt- 
grefvinnan af Hessen. Denna skrifvelse, i och för sig sjelf af obe- 
tydligt intresse, tinnes ännu i Hessiska statsarkivet i Marburg. I den- 
samma finnes inlagd en lös lapp, hvarpå följande, såväl ur kulturhisto- 
risk som biografisk synpunkt intressanta, förteckning öfver ambassa- 
dörens talrika följeslagare blifvit uppgjord: 



»Rolle du monde que Möns. Le Comte de la Guarde, Am- 
bassadeur Extraordinaire de sa M te de Suéde, mene avec luy. 



Le comte Jacob — frere de Mr 

L'Ambassadeur. 
Strasborger, Conseiler de L'Am- 

bassadeur. 
Wilhelm Taube. 
Charles Soope. 
Secret re Bath. 
Steen Bielcke. 
Nils Baner. 
Berond Taube. 
Gustav Clöth. 
Charl. Sparre. 
Jean Denhof. 
Le Medecin Sparman. 
Tischenhausen. 
Schlippenbach. 
Schening. 
Erich Linde. 
Jacob von Taube. 
Friesendorf. 
Herm. Lode. 
Anrep. 
La Varene. 
Ply. 

Lilletcrona. 
Charl. Pauli. 
Brethold. 

Otto Reinhold Taube. 



S3 

C — 



B ~ 



Pages 14. 

Valets de pied 6. 

Lacquays 12. 

Gardes 8. 

M rs d'Hostel 2. 

Pourvoyeurs 4. 

Valets de chambre 4. 

Homes d' Armes 2. 

Barbiers 3. 

Sommeill rs 2. 

Gardeurs de Vaisselle .... 2. 

Trompettes 2. 

Cuisiniers 6. 

Valets de Corj^s 6. 

Musiciens 8. 



Les volontaires. 

Erich Sparre 
Frederic Sparre. 
Abrah. Leijenhuff. 
Frants Bannier. 
Cruse. 
Axel Tott. 

Törnechield (Törnschöldr) 

(Wilh.) Sparre. 

Lillie. 



231 



Bagge. 

Lagge (Cagge?) 
Ribbingk. 

Gustav Lillie-crona. 
Mr Erich. 
Her Israel. 
Vaijenheime. (?) 



Echelbach. 
Laurelius. 
Lyneus. 



Tant M rs que Valets 15 ou 20 
Gentilshommes, qui sont å Paris, 
qui se joindrons avec Mr L'Am- 
bassadeur. 



Text till porträtten. 



10. Drottning Maria Eleonoras lefnadsöden äro alltför allmänt 
kända för att här erfordra en närmare framställning. Strängt bedömd 
af de fleste häfdatecknare, hvilka på henne användt måttstocken för 
mäns uppskattande utan att taga i betraktande qvinnonaturens egen- 
heter, har drottningen på sednaste tiden blifvit ansedd blott som sin 
gemåls rodocka. Biskop Franzén i sitt tal »om Svenska Drottningar» 
gör henne mer rättvisa och glömmer ej att, jemte hennes egenheter, 
framhålla hennes goda egenskaper af öm maka, trogen gemål och 
djupt sörjande enka. Att hon som Enkedrottning och moder fann sig 
tillbakasatt genom att vara utesluten frän förmyndar-regeringen och 
dotterns uppfostran — det var naturligt och det måste henne förlåtas. 
När så Drottning Christinas förmyndare ej ville tillåta Enkedrottningen 
att utan deras tillstånd resa, var det förklarligt, att hon beslöt att 
undfly de besvärliga riksherrarne och lemna ett land, som ej inrymde 
personlig frihet för henne, och der hon icke trifdes. Tidens råds- 
protokoller intyga de stränga ord. som fälldes om Enkedrottningen af 
förmyndarne. Det föreslogs att utesluta hennes namn ur förbönerna 
för de Kungliga. Riksmarsken (Jakob De la Gardie) menade, att 
Enkedrottningen hade förtjenat att behandlas som Sigismundus och 
föreläggas att inom viss tid återkomma vid äfventyr att annars förlora 
sitt lifgeding. Landtmarskalken (Lars Sparre) särskildt tillkallad, be- 
skärmade sig såväl öfver Enkedrottningens skrymtaktiga fastande på 
Gripsholm (hvarigenom hon aflägsnat betjeningen, isolerat sig, vilseledt 
väktarne och kunnat obemärkt rly) såsom ock öfver hennes »arga och 
onda uppsåb. Doctor Gavelius, 1 likaledes kallad till rådet, erinrade, 
att Enkedrottningens morgongäfva ej vore idomtniutn» utan kunde åter- 
fordras »ob ingratitudinem et atrocem injuriam». Man beskärmade sig 
i rådet äfven öfver enkedrottningens sätt att i Wolgast hafva »trakterat 
Konungens kropp» (medelst hjertats uttagande) och förslaget att »af- 
draga huden af sin herre och ikläda honom andra kläder '. Det der- 
efter i protokollet för den n:te januari 1641 införda enstaka ordet 
»Vaxduken» får väl anses såsom en uppgift om den tillärnade dräktens 



1 Borgmästare i Stockholm, en af städernas deputati. 



232 



huvudbeståndsdel. Rikskansleren ansåg emedlertid, att fast Enke- 
drottningen ibland varit ett huskors (»malum domesticum») för sin af- 
lidne gemål, sa borde man >för fäderneslandets reputation» öfva 
undseendets dygd mot henne och ej genom lifgedingets indragning 
utsätta en Enkedrottning för att tigga utomlands. Och dervid blef det. 
De barska riksråden gåfvo med sig: efter några år återkom Enke- 
drottningen och dog på Stockholm slott våren 1655, då drottning 
Christina var i Bryssel. 

C. Burenstam. 

11. Ebba Margareta Banér en dotter till den bekante riddarhus- 
politikern och ifrige förfäktaren af hertigens af Holstein rätt till svenska 
kronan generallöjtnanten friherre Johan Banér och dennes maka Ulfika 
Kristina Wellingk, den än mer bekante grefve Mauritz Wellingks dotter, 
föddes 1 7 10 och blef vid unga år horfröken hos drottning Ulrika 
Eleonora. År 1730 ingick hon giftermål med den som yngling från 
Estland inflyttade generalmajoren Gustaf Fredrik von Rosen, en tapper 
karolin, som varit hjeltekonungens följeslagare på den äfventyrliga 
ridten från Turkiet till Stralsund, och som sedermera upphöjdes till 
både riksråd och grefve. Äktenskapet blef emellertid mycket kort- 
varigt, ty redan året derpå afled den unga frun, efter att hafva gifvit 
lifvet åt en son, h varom se här nedan. 

Det kan tilläggas, att friherrinnan Ebba genom nyssnämnde son 
är stammoder till den svenska grefliga ätten von Rosen samt att ett 
porträtt af henne jemväl finnes intaget i det af grefve C. Trolle-Bonde 
utgifna arbete öfver riksmarskalken grefve Carl Bonde. 

N. v. D. 

12. Grefve Corfitz Beck-Friis, en sonsons son till den danske 
adelsmannen Corfitz Beck, som 1723 introducerades å svenska riddar- 
huset och som några år derefter till sitt lade farmoderns slägtnamn 
Friis, samt en son till hofmarskalken Corfitz Ludvig Beck-Friis, hvilken 
1 79 1 jemte farbrodern riksrådet Joakim Beck-Friis upphöjdes i grerligt 
stånd, var född 1801. Efter afslutade universitetsstudier blef han vid 
19 års ålder auskultant i hofrätten öfver Skåne och Blekinge. 3 år 
senare utnämndes han till kammarherre. Han lemnade emellertid snart 
embetsmannabanan för att egna sig åt jordbrukarens värf och tillträdde 
efter faderns död Sveriges enda grefskap, det af riksrådet Beck-Friis 
stiftade fideikommisset, bestående af Börringe kloster i Skåne och 
Fiholm i Södermanland. Tillika egare af Bosjökloster i Skåne, egnade 
han sig med mycken omsorg och duglighet åt vården af dessa an- 
senliga jordegendomar, hvilka under hans ledning betydligt förkofrades. 
För sina förtjenster härutinnan kallades han ock till ledamot af landt- 
bruksakademien, hvarförutom han 1860 erhöll Vasaordens kommendörs- 
kors. Tio år senare afled han på ett af sina gods, efterlemnande tre 
söner, hvilka alla gjort sig bemärkta i vårt offentliga lif. 

Af en mycket stark kroppskonstitution, godmodig och vänsäll, 
glad sällskapsmenniska och oförtruten jägare, insigtsfull landthushållare 



233 



och omtänksam husfader var grefve Corntz Beck-Friis- en värdig repre- 
sentant för sin tids svenske jorddrottar. 

N. v. D. 

13. Grefvinnan Ulrika Dohna var dotter af majoren grefve 
Fredrik Magnus Stenbock och Ebba Margareta De la Gardie samt 
sondotter till hjelten vid Helsingborg fältmarskalken grefve Magnus 
Stenbock. Hon föddes 1732 och gifte sig vid 30 års ålder med 
korpralen vid Lifdrabanterna grefve Abraham Achates Alexander Dohna. 
Några år senare lemnade grefve Dohna krigs- och hoftjensten som 
öfverstelöjtnant och slog sig med familj ned på sitt gods Stjernsund i 
Nerike. Då den helt nära denna egendom belägna staden Askersund 
1776 nedbrann, visade grefvinnan Dohna mycket deltagande för det 
häraf alstrade eländet och lyckades äfven, tack vare verksamt bistånd 
af sin syster hofmästarinnan grefvinnan Rosen, genom insamlingar 
bland de kungliga och hofiolket hopbringa en betydlig summa till de 
nödlidande stadsbornas understöd. Hon afled 1783, efterlemnande en 
-dotter och tre söner, med hvilka grefliga ätten Dohna i Sverige ut- 
slocknade. 

N. v. D. 

14. Ulrika Eleonora von Fersen, den sedan så ryktbara grefvinnan 
Höpken, föddes 1749 i ett hem, der allt andades skönhetssinne, harmoni 
och lifsglädje. Hennes far, öfverhofjägmästaren grefve Carl von Fersen, 
var en af sin tids vackraste, gladaste och mest konstnärligt begåfvade 
ädlingar, och hennes mor, Charlotte Sparre, högt prisad för skönhet 
och älskvärdhet, hade i sina unga dagar under namn af >la charmante 
rose» väckt sjelfva Versailleshofvets beundran. Äldst af fem systrar, 
alla strålande af fägring och behag, anstäldes Ulla Fersen tidigt vid 
hofvet, der hon genast blef föremål för dess unga kavaljerers hyllning 
och beundran. I främsta ledet af tillbedjarnes skara trädde en prins 
af blodet, den unge, älskvärde hertig Fredrik, hvilken i häftigheten af 
sin kärlekslåga • ville göra den vackra Ulla till sin gemål. Mäktiga 
hinder uppreste sig dock mot denna plans förverkligande. Man bort- 
gifte i stället den nu 21-åriga skönheten med den med henne jemn- 
årige kaptenen friherre Nils von Höpken, känd som en af sin tids 
vackraste karlar. De första åren af detta äktenskap skildras som 
ovanligt lyckliga. De unga makarne voro lidelsefullt förälskade och 
njöto i fulla drag af sin sällhet. Men snart började Höpkens mindre 
älskvärda sidor att framträda. På spel och dryckenskap hade han 
Tedan före sitt äktenskap offrat en stor del af sin faders ej obetydliga 
förmögenhet. Dessa passioner återtogo nu sitt herravälde öfver den 
lättsinnige ynglingen, han blef under deras inflytande rå och brutal, 
och hans stolta unga maka drog sig djupt kränkt tillbaka till sin 
gamla triumfplats hofvet. Flera försök till närmande makarne emellan 
gjordes men förgäfves. Höpken förföll alltmera, till dess han vid 31 
års ålder afled. 

Den unga grefvinnan, vorden statsfru hos drottning Sofia Magda- 
lena, egnade sig nu uteslutande åt det glada, skimrande hoflifvet, bland 



234 



hvars mest glänsande stjernor hon allmänt betraktades. Endast hennes 
yngre syster grefvinnan Augusta Löwenhielm och hennes några är 
äldre franka grefvinnan Lovisa Meijerfelt kunde göra henne första 
rummet stridigt. De tre voro hofvets mångbeprisade och besjungna 
gracer, de skönhetens gudinnor, a hvilkas altaren den tidens elegante 
kavaljerer tätiade att nedlägga sin hyllning. I motsats till sin näpna 
och graciösa syster skildras grefvinnan Höpken som en imponerande 
skönhet. Hon var stor och synnerligen välväxt med anletsdrag, hvilka 
af Gustaf III ansagos värdiga att pryda den Venusbild, som på hans 
beställning framkallades af Sergels mejsel. Med sitt fagra yttre för- 
enade hon en sprittande lifsglädje, en yster käckhet och en mångfald 
af talanger, hvilka tillförsäkrade henne en af de främsta rolerna vid 
alla hofvets lustbarheter och tidsfördrif, vare sig det gälde att säkert 
och elegant föra sin häst i en karusell, att med smidighet och grace 
dansa en kadrilj. att i en spirituel konversation lekande behandla 
vittra och konstnärliga frågor eller att med öfverlägsen förmåga spela 
och sjunga på hofvets teater. Hennes blixtrande qvickhet var äfven 
mycket beundrad, ehuru hennes bitande infall ofta befunnos nog vågade. 
Härjämte egde hon en fast och pålitlig karakter och »var sina vänners 
redliga vän». Detta visade hon äfven 1789, då konungen bröt med 
adeln och lät häkta dess ledare, bland dem hennes egen farbror. Utan 
tvekan uppoffrade hon nu sin lysande ställning och drog sig för alltid 
tillbaka från hofvet. Ar 1797 trädde hon i nytt gifte med öfverste 
Georg von "Wright, som i mänga år egnat henne en ridderlig hängifven- 
het, men blef tre år senare ånyo enka. Hon lefde ytterligare ett 
decennium, egnande sig på äldre dagar alltmera uteslutande åt sina 
husmoderliga pligter, nu lika enkel och sparsam som hon förr varit 
fallen för yppighet och nöjen. Sitt glada lynne och sin spelande 
qvickhet synes hon dock hafva bevarat, och personer, hvilka vid denna 
tid kommo i beröring med henne, kunde ej nog beundra hennes 
spirituella om ock understundom något fria konversation. På så sätt 
framlefde hon praktisk och klok, glad och sund sina återstående dagar,, 
till dess- hon vid 61 års ålder afsomnade, efterlemnande endast en son r 
född i hennes första äktenskap. 

Säsom en af de mest tjusande representanterna för det gustavi- 
anska tidehvarfvet med dess glada, käcka sorglöshet, dess frivola men 
af konstsinnet förädlade nöjeslystnad, dess spirituella, älskvärda umgänges- 
ton, dess vittra, artistiska smak och dess skönhetsdyrkan framstrålar 
för efterverlden Ulla von Fersens bild, smyckad af minnets fagraste 
rosor. 

N. v. D. 

15. Grefve Adolf Fredrik Nils Gyldenstolpe var född 1790- 
och ättling i 5:te led af den lärde Mikael Wexionius, som 1650 undfick 
adlig sköld och hvars son blef kongl. råd och grefve, samt son af 
generalmajoren och landshöfdingen grefve Nils Gyldenstolpe och hans 
maka, den sköna och älskvärda Aurora De Geer, sedermera omgift 
med excellensen Gustaf af YVetterstedt. Vid 17 år student arlade han 
redan följande ar kansliexamen. Han utbytte dock snart pennan mot 



235 



svärdet och blef kornett först vid Lifregementets husarer, sedan vid 
Lifgardet till häst. Vid hofvet vann han tidigt inträde och anstäldes 
endast 24-årig som kammarherre hos Drottning Desideria, hvars öfver- 
kammarherre han blef 12 år senare. Ungefär samtidigt befordrades 
han till major vid Lifgardet till häst. Från öfverstelöjtnant vid nämnda 
regemente, transporterades han sedermera 1849 till öf vers te och sekund- 
chef för Svea Lifgarde. 1853 blef han generalmajor och samma år 
kallades han till statsråd och chef för landtförsvarsdepartementet. På 
denna höga post förblef han till 1853, då han utnämndes till general- 
löjtnant och generalbefälhafvare i 2:dra militärdistriktet äfvensom för- 
ordnades till ordförande i krigshofrätten. 1860 blef han tillika riks- 
marskalk, hvarjemte han af riksen ständer utsågs till ordförande för 
fullmäktige i riksbanken. Han hade just vid uppnådda 65 år tagit 
afsked från sina militära befattningar, då han till följd af ovarsam 
behandling af ett vid rakning uppkommet mindre sår hastigt bort- 
rycktes af döden den 26 maj 1S64 

Begåfvad med ett vackert och ädelt utseende, förenade excellensen 
Gyldenstolpe med en imponerande värdighet ett synnerligen älskvärdt 
och förbindligt väsen, ridderliga tänkesätt, ett fint utbildadt konstsinne, 
en bestämd, manlig karaktär samt stor personlig duglighet. Såväl 
genom dessa egenskaper som genom sin lysande samhällsställning var 
han en af sin tids mest framträdande personligheter, kanske en af de 
sista verkliga grand-seigneurer vårt land haft att uppvisa. 

N. v. D. 

16. G ref vinna n Amalia Margareta Kalling, dotter till öfverste- 
kammarjunkaren grefve Fredrik Ulf Bonde till Vibyholm och Ulrika 
Johanna Lewenhaupt, var född 1802. Hon uppväxte i ett synnerligen 
lyckligt och fridfullt hem under goda föräldrars ömma vård och 
utvecklade sig till en täck och älsklig tärna. Vid 22 års ålder trädde 
hon i äktenskap med ryttmästaren grefve Fredrik Kalling, innehafvare 
af Myrö fideikommiss i Xerike. Pä detta ståtliga gods tillbragte hon 
sedermera större delen af sitt återstående lif, med aldrig tröttnande 
godhet och tålamod egnande sig åt vården af sitt hus och sin familj, 
bland hvars medlemmar särskildt yngste sonen såsom ständigt sjuk 
påkallade hennes kärleksfulla vård. Hon afled å Myrö 68 år gammal 
efter att i tio år hafva varit enka och efterlemnade fyra söner. 

N. v. D. 

17. Nils Månsson Mandelgren var son af en fattig byskomakare 
och föddes i Skåne 181 3. Han visade tidigt anlag för målning, men 
först vid 20 års ålder lyckades han, tack vare excellensen Jakob De 
la Gardies beskydd, komma upp till Stockholm och vinna inträde som 
elev »vid Konstakademien. Efter 5 års flitigt arbete derstädes, begaf 
sig Mandelgren ut på studiefärd och genomvandrade till fots en stor 
del af mellersta och södra Europa. Under denna resa vaknade hos 
honom ett lifiigt intresse för forntida minnesmärken, och, hemkommen 
till fäderneslandet, egnade han sig med brinnande nit åt studerandet 



-36 



och aftecknandet af våra fornlemningar. Fördenskull företog han 
hvarje sommar langa ströftäg i de svenska bygderna. Da han emellertid 
icke i Sverige lyckades vinna tillräckligt ekonomiskt understöd för ut- 
gifvandet af det stora verk, som utgjorde resultatet af hans mödor, 
begaf han sig till Frankrike, der han tack vare sin dristiga företagsam- 
het t och stora viljekraft förmådde äfven detta lands regering att lemna 
medel till företaget. I 6 år vistades han nu i Paris, sjelf litogranerande 
teckningarne till sitt arbete, och hade ändtligen 1863 fullbordat - det 
praktverk, som under namn af Monuments scandinaves du Moyen-Age 
snart vann europeisk ryktbarhet Han återvände nu till Sverige och 
begynte omedelbart derefter syssla med förarbetena till ett nytt verk, 
en »atlas till Sveriges odlingshistoria», för hvilket han samlade ett an- 
senligt material, men hvilket han dock ej blef i tillfälle att mer .än 
delvis sjelf utgifva. 

Men hans stora arbetsförmåga räckte dock till för mycket annat 
jemväl. Han restaurerade tarlor och lemnade undervisning i teckning, 
samt gaf genom inrättandet af en ritskola för handtverkare upphof till 
Stockholms slöjdskola. Han stiftade äfven »Artisternas och Litera- 
törernas pensionsförening» och deltog i grundläggandet af flera andra 
konsten gagnande företag. Gammal vorden, fortfor han att arbeta 
lika segt och oaflatligt som förr, till dess vid 80-talets gräns hans 
krafter brötos, hvarefter han tillbragte de sista 5 aren af sitt lif i väl- 
behöfligt lugn på Ersta sjukhem, der han påskaftonen innevarande år 
stilla afsomnade. 

Med en ståtlig och kraftfull kroppsbyggnad förenade Mandelgren 
en oförskräckthet och en jernvilja, hvilka genombröto hvarje hinder, 
som upprest sig mot det en gång föresätta målets förverkligande, och 
derjemte en nästan häpnadsväckande förmåga att kunna tåla och umbära, 
en förmåga, som satte den på illa arlönadt arbete sig lifnärande 
mannen i stånd att förutom andra donationer skänka öfver 20,000 
kronor Ull Lunds universitet för fortsatt utgifvande af hans kultur- 
historiska atlas. 

Dessa karaktersdrag i förening med hans artistiska begåfning, hans 
oegennyttiga . hängifvenhet för konsten och hans varmt fosterländska 
sinnelag tillförsäkra Nils Mandelgren en bemärkt plats äfven bland de 
många framstående personer, hvilka utgått ur den svenska allmogens led. 

N. v. D. 

18. Johan Printzensköld var en bland de hundradetals tappre 
svenske män, som under 30-åriga kriget tjenade sig upp ur ledet till 
en mera bemärkt ställning inom de segerrika svenska härarne. Om 
hans födelseår och tidigare öden är hittills intet bekant. Enligt riddarhus- 
genealogierna var han prestson. De bref af hans hand, som ännu 
finnas qvar,. låta förmoda, att han åtnjutit en ganska vårdad uppfostran: 
och det antagandet är ingalunda uteslutet, att den unge Johan Printz 
var en af de många vid tyska universitet studerande svenskar, som i 
dessa stormfylda tider utbytte pennan mot svärdet. 

Vare dermed huru som helst — säkert är att han »från sin 
ungdomb inn tiil denne tijden continue låtet sig bruka i Wår och 



237 



Chronones krigstienst, serdeles uthi det numehre med Gudz kraftige 
bistånd väll ändade tyske kriget>. som det heter i diplomet, då drottning 
Kristina den 15 december 1649 1 förlänar honom adelig sköld och 
hjelm. Han var då major vid ett tyskt kavalleriregemente, och får 
man tro slägttraditionen rick han sitt namn deraf, att han vid något 
tillfälle räddat pfaltzgrefven Carl Gustaf ur lifsfara och sålunda varit 
»prinsens sköld •. Men hans förtjenster ansågos värda äfven en mera 
materiel belöning ty d. 22 december sistnämnda år fick han donation 
under Norrköpings besluts vilkor å en mängd »Ware och Cronones 
godz och gårdar i Jönkiöpings lähn, Wästra Härad och Sandsiö sochm, 
en donation som ytterligare tillökades den 4 februari 1652. Sist- 
nämnda dag nämnes han ännu major men synes kort derpå avancerat 
till öfverstelöjtnant. När Roskilde-freden slöts 1658 var han öfverste 
och samma år i mars anlände han i egenskap af svensk kommissarie 
till Bornholm. Hans fullmagt som sådan var daterad den 29 april 16 58. 

Hans korta men verksamma bana på denna ansvarsfulla post tillhör 
historien. För närmare kännedom härom hänvisa vi till den intressanta 
uppsatsen af L. Berger i Svensk historisk tidskrift årg. 18SS, hvilken 
i ingen mån jäfvar omdömet, att det var ett för fäderneslandet gagne- 
rikt lif, som för tidigt afklipptes, då Johan Printzensköld den 8 de- 
cember 1658 föll för lönmördarens kula. 

Från hans andra gifte med Anna Hård af Segerstad stamma hans 
ännu lefvande ättlingar. Det i detta häfte återgifna originalporträttet 
har under det fjerdedels årtusende, som inom kort svunnit hän sedan 
den tappre krigaren fick plats bland Sveriges adel, gått i arf från far 
till son och tillhör numera Johan Printzenskölds ättling i 7:e led fru 
Sigrid Molinie, född Printzensköld, i Jönköping. 

S. Lagerberg. 

19. Grefve Fredrik Ulrik von Rosen, son af riksrådet grefve 
Gustaf Fredrik von Rosen och hans 2:dra maka Ebba Margareta Baner, 
föddes 1 73 1 och blef vid 16 års ålder fänrik vid Hamiltonska reg:t. 
Han gick kort" derpå i fransk tjenst, steg der till öfverste och var en 
tid adjutant hos marskalken af Sachsen. Fransk till bildning och 
åskådningssätt återkom han till Sverige och anstäldes vid hofvet först 
som kammarherre, sedan som hof marskalk. Samtidigt kastade han sig 
in i den hetaste partistriden och blef sin vän grefve Axel Fersens 
trognaste och kanske skickligaste medhjelpare vid ledningen af hatt- 
partiet. Han var nämligen, enligt en samtida politikers erkännande, 
>en man med stora egenskaper vid riksdagsoperationer». Emellertid 
inträffade 1772 års statshvälfning. Grefve Rosen blef nu för en tid 
konungens man samt utnämndes 1774 till öfverstallmästare hos drott- 
ningen och 2 år senare till landshöfding i Abo län. Men så snart 
det parlamentariska lif vet åter börjat vakna, finna vi den gamle >. riks- 
dagsoperatören» ånyo på sin plats. Vid Fersens sida leder han den 
unga nyvaknade oppositionen och utvecklar den vid 1786 års riksdag 



1 Ej 1645, såsom uppgifves i Nordisk familjebok. Adelsbrefvet, synnerligen 
väl bibehållet, eges af nuvarande hufvudmannen för ätten. 



23S 



till en fruktansvärd makt. Märkvärdigt nog synes denna hans hållning 
ej hafva. beröfvat honom konungens ynnest. Han kallades nämligen 
17SS till riksråd, varande den siste svenske man, som erhållit denna 
höga utmärkelse. 1 Upphöjelsen blef af kort varaktighet. Redan ett 
år derefter hade rådet upphört att "finnas till, och den forne rads- 
herren satt åter i högqvarteret i de missnöjdes läger. Detta förklarar 
väl, att han jemte öfrige oppositionschefer misstänktes att hafva haft 
del i planläggningen af den statskupp, som var afsedd att följa på 
Anckarströms blodiga dåd. Några bevis för hans delaktighet häri 
finnas dock ej, och grefve Rosen afied oantastad ett år efter sin 
kunglige motståndare. I sitt äktenskap med Hedvig Sofia Stenbock 
hade han tre söner, hvilka alla blefvo högt uppsatte och framstående 
man samt en dotter, hvarom se här nedan. 

N. v. D. 

20. Ebba Ulrika Beata von Rosen var född 1760. Hennes far 
var sedermera riksrådet grefve Fredrik Ulrik von Rosen. Hennes 
mor Hedvig Sofia Stenbock blef 1778 utsedd till hofmästarinna 
vid den nyfödde kronprinsen Gustaf Adolfs höf.. Samtidigt anstäldes 
den 18-äriga dottern som hoffröken hos den späde fursten. Hennes 
hoftjenst blef dock ej långvarig, ty redan följande år trädde hon i 
brudstol med kaptenen friherre Erik Ruuth, sedermera grefve och 
excellens, hvilken förut varit gift med en fröken Sparre. Bröllopet 
egde rum vid hofvet, och den unga bruden gaf ett bevis på ädelheten 
af sina känslor, då hon begagnade sig af det högtidliga tillfället för 
att af den ridderlige konung Gustaf III utverka nåd åt en känd svärmare 
J. G. Halldin, hvilken för en skarp skrift mot den nyligen utfärdade 
bränneriförfattningen dömts till döden. Endast ett par månader der- 
efter hade den älskliga grefvinnan skattat åt förgängelsen, allmänt 
saknad ssåsom ett ungt. vackert, artigt och ett om sig mycket hopp 
gifvande fruntimmer», efter hvad G. J. Ehrensvärd i sin dagbok in- 
tygar. 

N. v. D. 

21. Carl Hans Ubier, son af majoren Carl Ulner och Gustafva 
Holst, föddes 1796 och inskrefs redan 5 år gammal som skeppsgosse 
vid flottan. Vid 12 år kadett utnämndes han vid ännu ej fylda 16 
till sekund-löjtnant. Redan följande år fick han deltaga i kampen 
mot Norge, dervid han för sitt välförhållande erhöll tapperhetsmedaljen. 
Vorden kommendörkapten erhöll han 1845 det hedrande uppdraget att 
afsluta en traktat med kejsaren af Marocko angående upphäfvande af 
den förnedrande tribut, Sverige hittills betalat nämnde potentat för att 
erhålla hans beskydd mot sjöröfvare. Till belöning för det sätt, hvarpå 
han utfört sagda underhandling, tilldelades honom nordstjerneordens 
kommendörskors. Han ledde ytterligare flera längre expeditioner och 
befäste allt mera sitt anseende såsom en duglig och insigtsfull sjöman. 



1 Det uppgifves dock. att grefve Rosens måg. friherre Erik Ruuth, då finan> 
minister, varit den, som föranledt utnämningen. 



239 



På grund häraf inkallades han 1S52 i rådkammaren såsom chef för 
sjöförsvarsdepartementet. Sjelf dock inseende, att han ej passade för 
statsmannens värt", sökte han i det längsta att undandraga sig den 
lysande utmärkelsen. »Kommandopallen var hans plats, ej taburetten >, 
säger en hans minnestecknare. Han nödgades emellertid gifva vika 
för enträgna föreställningar och sökte sedan med synnerligt nit att 
fylla sina embetsåligganden. Men det för honom ovana och derför 
oroande arbetet bröt snart hans krafter, och då han ändtligen 1S57 
fick lemna sin* höga post, var han blott en skugga af, hvad han fordom 
varit. Två år senare arled han. Han var högt skattad ej blott som 
framstående sjöman utan äfven för sin manliga, redbara karaktär och 
sitt vänliga, anspråkslösa väsen. 

N. v. D. 

22. Friherrinnan Maria Charlotta Wrangtl föddes 1736. 
Hennes föräldrar voro kammarherren friherre Lars Fredrik Cedercreutz 
och Catharina Siljeström. Vacker och förmögen som hon var, torde 
hon ej lidit brist på giftermålsanbud. Det säges emellertid, att hon 
hyst en bestämd motvilja mot äktenskapet, ända till dess general- 
majoren friherre Georg Gustaf YVrangel till Adinal, den för sin stora 
andel i kronobränneriernas tillkomst så kallade »Bränvins-Wrangel», 
uppträdde som friare. För denne energiske man måste allt motstånd 
vika, och den nyblifna friherrinnan YVrangel gjorde snart sitt inträde i 
hofkretsarne. Då Gustaf III efter franskt mönster för att förhöja 
glansen af sitt hof, införde statsfruinstitutionen, blef samma friherrinna 
en af de sex utvalda, hvilka först hugnades med denna utmärkelse. 
Hon synes hafva tagit litiig del i hofiifvet, både dess förlustelser och 
dess intriger, och åtminstone en tid derstädes intagit en betydande 
ställning, såsom framgår af talrika omnämnanden af henne i tidens 
memoirer. Ett annat tecken härpå torde måhända kunna sökas deri, 
att den qvickc hofmannen och diplomaten friherre Johan Fredrik von 
Nolcken gjort henne till föremål för sin satiriska penna i tvenne nu- 
mera ytterst' sällsynta tryckta arbeten >>La mére comme il y en a point 
Lionnopolis 1789/ och Meren désenchantée ou la naissance de Lion, 
Stockholm 1790». Hon öfverlefde sin man i 20 år och afled i Stock- 
holm 1S15 nära 79 år gammal. 

N. v. D. 



240 



Spridda rättelser och tillägg 

tiii 

G. Anrep: Svenska adelns ättartaflor. 

(Ur Sven P:n Lagerbergs anteckningar.) 



De inom [ ] meddelade uppgifterna återfinnas i ättartaflorna- Fler- 
talet af nedanstående uppgifter äro hemtade ur de i Riksarkivet för- 
varade domböckerna för Käkinds härad i Vestergötland; uppgifterna 
angående Lars Lagerberg härröra från handlingar rörande Skaraborgs 
regemente i K. krigsarkivet. 

Tab. 2. 

Hammar- [*« Christina.] gift -magra månader» före den 16 2 1703 med v. 
hielm. pastorn i Kyrkefälla Nils Friberg, som då »gjorde anspråk på dess 
möderne>. (Kåkinds härads dombok för nyssnämnda dag.) 



Tab. 1. 



Lagerberg. [2. Gustaf, f. 1659 2 2 ] kallas i Kåkinds härads dombok för 1705 
d. 20 1* -framlidne Landssekreteraren», f 1703 före den 28 '10. Egde 
en tomt på Norrmalm i Stockholm. [Gift 1686 26 10 i Stockholm med 
Christina Barrij, dotter till] handelsmannen i Stockholm [Tolle Barrij]. 

Dotter: 

Anna Christina, döpt 16S9 I5 /9 i Storkyrkoförsamlingen i 
Stockholm. 

Tab. 2. 

[2. Lars f. 1690.] Rekryt vid Kåkinds kompani af Skaraborgs 
regemente den 14 10 1707 under n:o 8iq för Kiällebo; förare vid 
Vartofta kompani d. 13 ; 3 1708; fältväbel vid sin farbrors, sedermera 
riksrådet Sven Lagerbergs kompani af nämnda regemente d. ao /6 
1709; f vid Pultava s. å. 28 /6. 



Tab. 1. 

Leijon- [Lars Stare, nob. Leij omvald etc] 
w *ld. Son: 

Johan. Omtalas 1701 31 5 såsom afviken ur riket, enär han var 
dömd till döden för dråp. 



2 4 l 



Tab. i. 

r Gustaf Ryding, nob. Rydingstierna; Skrifvare etc. Adlad Ryding- 

16S7 13 4 (introducerad 1693 under n:o 1182)]. Afskedad från stierna. 
häradshöfdingebefattningen 1695. t 1709 före den 28 5 dä hans 
enka vid Kåkinds häradsrätt anmälde, att han då ^nyligen vore ige- 
nom döden afgångem. 



Tab. 2. 

[Gustaf, (son af Gustaf Ericsson, nob. Örnevinge Tab. 1) till Inge- örne- 
säter, Spånhult etc. f. — ; Häradshöfding i VVilska och Kinne härad vinge. 
1671; assessor i Göta Hofrätt 1674] d. * s .' 3 . Uppbådade under 
kriget mot Danmark 1676 Vestbo härads allmoge och stod i spet- 
sen för densamma att förhindra danske öfversten Tropps infall i 
Småland öfver Halländska gränsen. Utförde under nämnda krig 
flere liknande uppdrag, dervid han tillsatte betydliga belopp af sin 
enskilda förmögenhet. Vice landshöfding i Jönköpings län 3 1 2 år 
»till dess generallöjtnanten Hans Georg Mörner blef guvernör-'. Förde 
från 1682 efter kongl. förordnande ordet i Hofrätten under presi- 
dentens och vice presidentens frånvaro. Afsked från assessorsem- 
betet, efter ansökan, 1703 d. 13 '10; [f 1709] före d. 29 / 5 . [Gift[ 1679 
28 /i2 på Hjellö [med Catharina Pauli etc] 

Barn: 

'Ebba Christina.] 
"Catharina Fredrica.] 

"Carl] f. — »Adjutant under Kongl. Gardet» f vid Klissow 
1702 d. 9/7. 

Johan Zachris f. kallas 1706 d. x % löjtnant, f under 

Carl XII:s krig, enligt uppgift af nedannämnde broder: 

[Gustaf i: 1691] mönstrade första gången 1706; volontär vid 
lifgardet i januari 17 10; korpral i mars 171 1; förare i augusti 
s. å.; afsked 17 13 d. 22 2 ; tjente sedan under »amiralitetet och 
Stockholms esqvadron» 2 år, derefter vid finska landtdragonerna, 
sekundlöjtnant vid Skaraborgs Reg:te 17 18 d. 16 6; afsked 17 19. 
Han bevistade Fredrikshalds belägring. Lefde ännu 1721 d. 
2 °/n. — Gift 170 .. . med en dotterdotter till köpmannen i 
Stockholm Jochum Kroger. 

Tab. j. 

[Johan Gustafsson, nob. Örnevinge etc] — [Gift i:a gången] 1641 
[med Virginia GyllcTisvärd etc] 

Son: 

[Gustaf Abraham] f. 1652 [major se tab. 4.] 



242 



Tal. 4. 

[Gustaf Abraham till Högsboholm], f. 1652 före d. 3 / 5 och döpt s. 
å. d. 13 6 da riksdrotset grefve Per Brahe d. y. var bjudén till fad- 
der; hade alltsedan 1673 skyldigst låtit sig bruka uti militärtjensten, först 
under Vestgöta Infanteri i Stadhe och sedan under öfversten grefve 
G. M. Lewenhaupts Reg:te till häst för Ryttmästare och major. ; 
beklädde sistnämnda befattning 1679 d. 29 7 då reg:tet mönstrades i 
Röraas i Norge, f 1709 24 3 . — [Gift 1:0 med Agneta Lilliehöök f 
1702.] 2:0 1708 [med Catharina Ranck~\. 

Barn : 

[1. Catharina Christina.] 

[1. Agneta Virginia; lefde enka 1749: Gift] före fadrens död 
[med majoren Frcdrlc Christoffcr Ramfelt, N:o 942, f. 167 1] 
f 1730-talet 

1. Jean, f. — — torde vara identisk med den i Anrep upp- 
tagne ^Tohaiv> men nämnes af svågern Ramfeldt uttryckligen så- 
som äldst bland bröderne; åtföljde bemälde Ramfelt 1704 ut 
i kriget och avancerade under fälttåget i Polen till ryttmästare 
under svenska adelsfanan. Finnes i 1 7 1 5 års jordebok upptagen 
såsom delegare i fädernegodset Flöda och kallas då liksom bröd- 
ren Nils Ryttmästare. 

[1. Carl Gustaf] \ , 

ti. Nils j, se Anrep. 



Biografisk litteratur. 1 

Lunds universitets matrikel 1899 af Carl af Petersens och Anders Malm ut- 
gifven i april 1S99. Lund. C. W. K. Gleerups förlag. Pris 5 kronor, 1S0 
s. -r 2 s. 

Visserligen är man sedan länge bortskämd af herrar utgifvare af 
universitetsmatriklar exempelvis genom sådana ypperliga arbeten som: 
Lunds universitets matrikel af F. E. Braune och A. Palm (Lund 1S79). 
Upsala universitets matrikel af L. Bygden (TTpsala 1883) ocn Upsala 
universitets matrikel af J. von Bahr och Th. Brandberg (Upsala 1896). 
men icke destomindre får man erkänna' att ett fullständigare och så 
som det vid ganska noggrann kontroll korrektare arbete än denna af 
Carl af Petersens och Anders Malm utgifna matrikeln knappt torde 
stå att finna. Endast de utförliga och öfverskådligt uppställda biblio- 
grafiska uppgifterna gifva boken ett särdeles högt värde. Vid detalj - 

1 Till ett kommande häfte måste uppskjutas recensioner dels öfver H. Saro- 
zelii biografiska arbete öfver Jageristaten samt Svea Artilleris historia, dels öfver 
dc trenne nyligen utgifna adelskalendrarna 



243 



granskning skulle måhända äfven här en del tryckfel, ja kanske fel- 
aktiga uppgifter kunna konstateras, men hvilket arbete med en hufvud- 
sakligen af årtal och namn sammansatt text kan undgå sådana fel? 

En bland de få anmärkningar anmälaren skulle vilja tillåta sig är 
att icke arbetet, då biografierna meddelats i bokstafsordning, inledes 
med en kortfattad ofversigt öfver personernas fördelning inom de olika 
fakulteterna, som är fallet i J. von Bahr och Th. Brandbergs nyss- 
nämnda matrikel öfver Upsala universitet (1896). Visserligen finnes 
detta såväl i statskalendrar som studentkataloger, men det skulle inga- 
lunda skadat, om äfven här en sådan hade meddelats. Äfvensä kunde 
större öfversigt i biografierna hafva uppnåtts, ifall alla uppgifter utan 
undantag meddelats i kronologisk ordning. För gifte universitetslärare 
fås uppgifter äfven om hustrur och barn, hvilket ju skulle kunna an- 
ses öfverrlödigt, men för biografiske samlare är af stort värde. Upp- 
gifterna hade kunnat vara något utförligare hvad ortnamnen beträffar. 

Den biografiskt intresserade allmänheten har icke desto mindre 
stort skäl att vara utgifvarne tacksam för den möda och den nog- 
grannhet, hvarmed de utfört sitt värf. 

F. U. W. 



Anteckningar om slägten Durling och dess förgreningar, samlade och ut- 
gifua af Axel Emanuel Durling. Sthlm. Ivar Ha^ggströms boktryckeri 1899. 

Det är utgifvaren af de för tillförlitlighet bekanta kalendrarne öfver 
Svea Hofrätt, hofrättssekreteraren A. E. Durling, som härmed utsändt 
af honom insamlade uppgifter om sin egen slägt och dess förgreningar 
i slägterna Berselius, Pöntin, Tingsten och Gyllenhammar. Slägten 
Durling härstammar från Ulrika församling i Östergötland och delas i 
två fortlefvande grenar Orsgänge- och Storarpsgrenen. Dess förste 
kände medlem är rusthållaren Samuel Pehrson (f. 1731, j 1799). hvars 
barn antogo namnet Durling, som är härledt från moderns tillnamn 
Du Rietz. 

Arbetet, som enligt hvad anmälaren vid dess genomgående kunnat 
utröna, utmärker sig fur en redig och klar uppställning samt en mycket 
vårdad utstyrsel, och kännetecknas af utförliga och noggranna biogra- 
fiska uppgifter, om också icke så få tillägg, ja äfven rättelser kunna 
göras på rlere af biografierna. Register saknas. Boken är tryckt som 
manuskript i 200 numrerade exemplar. 

F. U. W. 



Kongl. Svea hofrätts presidenter samt embets- och tjenstemän 1614— 
1898. Biografiska anteckningar samlade och utgifna af A. Anjou. XVI + 
261 + 4. s. Eksjö 1899. Pris 6 kr. 

När det i slutet af fjolåret för en större krets blef bekant, att 
en af Svea hofrätts yngre tjänstemän var sysselsatt med utarbetandet 

Personhistorisk tidskrift. 1 8 



244 



af ett biografiskt arbete öfver nämnda hofrätts presidenter, embets- 
och tjenstemän under perioden 1614 — iSq8, mottogs denna underrät- 
telse med stora förhoppningar, helst det uppgafs, att utgifvaren med 
stor omsorg och möda genomgått hofrättens handlingar rörande dess 
tjenstemän. Dessa förhoppningar uppfyller dock ej det nu utgifna 
arbetet. 

När man går till ett arbete af det jemförelsevis ringa omfång som 
det föreliggande, bör man förut uppgöra en i alla delar bestämd plan 
för utarbetandet. Visserligen kan det i ett eller annat afseende inträffa 
att delar af den uppgjorda planen icke kunna genomföras på grund 
af bristande material, men dessa fall måste räknas till undantagen. 
En annan sak 'är det t. ex. med ett sådant arbete som »Svenska adelns 
ättartaflor från 1S57», hvari biografier meddelas om tusentals personer 
af alla möjliga yrken och samhällsställningar; der kan ej en i de min- 
sta detaljer gående plan uppgöras, ty arbetets stora omfång lägger 
hinder i vägen derför. 

Författaren till nu ifrågavarande arbete tyckes emellertid ej hafva 
arbetat efter någon bestämd plan. Han har nöjt sig med de uppgifter, 
han i ett eller annat biografiskt arbete eller i vissa urkundssamlingar på- 
träffat, men att sammanställa dessa med andra uppgifter, som möjligen 
kunnat i hela den till buds stående biogranska literaturen, det tyckes 
utgifvaren ej gjort sig möda med, ty i annat fall hade många af de i 
hans arbete förekommande biografierna blifvit fullständigare. 

Hvad som i synnerhet förvånar anmälaren är, att utgifvaren ej 
försökt att få de i arbetet förekommande lef vande personernas bio- 
grafier fullständiga. Så meddelar utgifvaren för de flesta deras student- 
och examensår, men för andra saknas än det ena än det andra af 
dessa, oaktadt utgifvaren åtminstone för de lefvande med största lätt- 
het kunnat erhålla dem genom att genomgå studentkatalogerna. För 
andra åter äro ej alla dopnamnen meddelade, oaktadt det tyckes, 
som om meddelandet af fullständiga dopnamn ingått i utgifvarens plan. 
Om somliga får man veta, hvar de äro födda, men om andra åter ej. 
fastän uppgifter derom finna flerstädes i den biografiska literaturen och 
der kunnat påträffas af utgifvaren. 

Uppgifterna om hvilken studerande nation en person tillhört un- 
der sin studietid kunde saklöst hafva utelemnats, ty det är ej sagdt, 
att en person, hvilken som student tillhört exempelvis Gotlands nation, 
verkligen är född inom denna provins. En sådan uppgift kan följ- 
aktligen icke gifva någon säker föreställning om personens i fråga 
födelseort. 

Frånsedt de nu anmärkta bristerna innehåller arbetet isynnerhet 
för den äldsta tiden en mängd värdefulla och nya uppgifter. 

Hvad slutligen arbetets utstyrsel beträffar är den mindre god. 
Papperet är så tunnt att trycket gått igenom, häftningen är dålig 
och arken i flera exemplar orätt insatta m. m. När priset sättes 
så högt som 6 kr. bör man kunna göra anspråk på en bättre typo- 
grafisk utstyrsel. 

A. V. P. 



245 



Förteckning öfver bref till konung Karl X Gustaf i riksarkivet upprättad 
af Per Sondin. 

Under ofvanstående titel är i sista häftet af Meddelanden från sven- 
ska riksarkivet (1899) offentliggjordt ett arbete af stort personhistoriskt 
intresse. Förteckningen afser väl hufvudsakligen att hänvisa till ma- 
terial för den märklige krigskonungens historia, men utgör pä samma 
gång en värdefull lista öfver flera af tidens ryktbara personligheter, 
både svenska och utländska. Det är närmare 1,000 personer, hvilkas 
bref till konungen förvaras i riksarkivet. Brefskrifvarne äro i förteck- 
ningen grupperade i bokstavsordning: furstar, embetsmän och enskilda 
personer. I en särskild 'afdelning sammanföras myndigheter, diplo- 
matiska och andra kommissioner, korporationer och städer, som till 
konungen riktat skrifvelser. 

Förteckningen är resultat af ett omfattande arbete. Riksarkivets 
alla större serier hafva granskats; brefvets plats i samlingarna är i 
hvarje särskildt fall angifven. Om brefskrifvarne äro biografiska no- 
tiser anförda, äfven de i all sin korthet vittnande om ett samvetsgrant 
detaljstudium. Bland utländska personer ser man en stor del af Tysk- 
lands furstar och furstinnor, framstående officerare och diplomater 
från skilda länder. Det öfvervägande antalet bref är dock från sven- 
ska undersåtar i det gamla hemlandet eller provinserna. Nästan alla 
klasser och tjenstegrader äro representerade, mest naturligtvis adels- 
ståndet och krigarne. Genom sin anläggning och form får förteck- 
ningen karaktär af en matrikel, som hvad beträffar dåtidens adelsmän 
bör vara ganska uttömmande. 

Vi äro icke rikt försedda med matriklar, framgångna ur en mo- 
dern kritisk forskning. Hvarje bidrag till personhistoriska förteck- 
ningar bör helsas med tillfredsställelse både af dem, som specielt in 
tressera sig för biografi och genealogi, och dem som anse sig behöfva 
person-notiser äfven för studier inom andra grenar af historien. 
Mången skall nog återfinna namn, för hvilka han hyser särskildt in- 
tresse, och så föras till forskning öfver Karl Gustafs förbindelser med 
ifrågavarande person. 

— n. 



246 



Smärre biografiska meddelanden. 

Erik Abrahamsson d. y. i dansk fångenskap. Riksrådet Abra- 
ham Erikssons [Leijonhufvud] enda till mogen ålder komna barn och 
ende son Erik Abrahamsson d. y., hvilken egendomligt nog 1590 den 
18. juli själf skrifver sig sfryherre», biet som bekant, då han åtföljde 
sin farbroder Sten Eriksson på dennes beskickning till Hessen, jämte 
honom som gisslan kvarhållen i fångenskap i Danmark, och som det 
finnes antecknadt å riddarhusgenealogierna »uti sju år, derunder han 
likväl fick resa till Tyskland, hvarest han studerade,- synnerligaSt främ- 
mande språk». 

Denna riddarhusgenealogiernas uppgift är ej med verkliga förhål- 
landet öfverensstämmande. I dansk historisk tidskrift [femte delen 
andra bandet sid. 599 och 627] finnes angifvet att Erik Abrahamsson 
Leijonhufvud blef fången 1563 20 '2 och utlöst 1568 24 /io >imod Man- 
drup Holk». Han hade ett »meget mildt Famgseb hos Sten Bille och 
Birgitta Rosenkrands och så var han ju blott n år gammal. Med 
afseende på uppgiften att han skulle fått resa till Tyskland säger 
nämnda tidskrift följande: »Naar det i Almindelighed fortaelles, at 
Erik Abrahamson strax blev losladt og under Krigen opholdt sig i 
Tyskland, beror dette paa en Fejltagelse». — Då hans farbror Sten 
Eriksson blef frigifven och skulle begifva sig hem till Sverige, erhöllo 
Magnus Gyllenstierna, Johan Friis och Birger Trolle genom skrifvelse 
1565' 20 1 från danska kansliet befallning att låta en af adeln följa 
honom till gränsen samt tillkännagifva för honom att konungen för 
ögonblicket ej ville frigifva flera af svenskarne. Sina fyra svenner 
skulle Sten Eriksson dock få medtaga, men hans brorson kunde 
konungen ej tillåta att resa, oaktadt han ej hade några misstankar till 
herr Sten. »Brodersonnen skal anten blive på Kiopnehafns Slot eller 
hos Kongen eller en anden i Rigeb. [Kancelliets Brevboger af L. 
Laurensen 1561 — 1565 sid. 550]. Några dagar derefter eller den 24 
januari skrifver Hans Skovgaard till Magnus Gyllenstierna »Kong. Maj. 
er well tilfreds att Her Steens brorsson, maa wer hoss Peder Biide». 

Som både hans fader och moder voro döda, låg det ju nära till 
hands att han, under fångenskapen i främmande land. i bref vände 
sig till sin farbroder Sten Eriksson, hvilken, enligt hertig Karls bref 
den 6. augusti 1595, synes hafva varit förmyndare för sin brorson. 
Ar 1565 den 19. december omtalar Erik Abrahamsson i bref till sin 
farbroder hur det är ordnadt för honom i Danmark och skrifver bland 
annat att »nest den Sonnlig och weniig Tacksigelse För allth Goth som 
ij mig alltid ij mange maade Giorth oc Bewisth Hattuer Huilketh Jag alle 
minne dage Gannske gemne Fortienne och Forskijlle will med huas 
gode ij Mijnne Ringe Magcht YYerne Kand. Kaerre H. Farbror Giffuer 
iag Eder, ganske Ömijgellig atth Wide ath mej lider Well» och »Gif- 
fuer Jag Eder, Ganske Ömijgelig ath wide at iag er hoss Denn Gode 
mand Peder Biide och lever med hanns barn och haffuer iag Enn god 



247 



Underholding. Denne göde Mann Hann haffuer och giffuet mig Kleder 
de sligest. Kerre Farbror Görer well och siger Ederss Krerre Fru 
Bede oc dess sligest min Kcrre Farsöster Jungfru M. Jungfru Edel oc 
Jungfru Anne Stensdater. A. Sten Sonn alla andra gode W. med 
maange gode neter>. 

Ännu nära tre år måste han vistas bland främlingar och lösgafs 
som sagdt först i;68 den 24 oktober. 

K. L—d. 



Slägtcn Savelozos stamfader. Adelsmarskalken i Korotjak 
guvernementet Voronez L. M. Savelow har är 1892 utgifvit en 
på ryska skrifven genealogi öfver den ryska adliga slägten SavtloK*. 
I denna leder han slägten tillbaka till en Andros Savelko, som i i4:e 
århundradet reste från Sverige till Stora Novgorod. Dennes sonson 
bojaren Ivan var 1477 posadnik i Novgorod, och blef följande året 
af storfursten Johan III förvist till Moskva. 

K. H. K. 



Fru Karin Pedcrsdofter Utter. Vid genomseende af den å 
Riddarhuset befintliga stam t anan öfver adliga ätten Utter n:o 213 
finner man å Tab, I Per Månsson Utters dotter i irsta giftet, Katharina, 
född å Uttersberg i Östergötland den 9 mars 1598, död i Söderköping 
den 2 8:de okt. 16-77 och begrafven derstädes d. 6:te jan. 1678; samt 
gift 1:0 med tullnären i Kalmar Henrik Eriksson och 2:0 med borg- 
mästaren i Söderköping Arved Larsson, död 1647. Men å Tab. 6 
finnes en annan Katharina antecknad med okänd härstamning samt 
födelse- och döds-år; om henne är endast infördt, att hon blef gift 
med handlanden i Norrköping Henrik Kruse. 

Uti den YViblingska slägtboken i Westinska samlingen å Upsala 
bibliothek finnes å sid. 80 antecknadt, att Herman Wibling 1635 i 
Norrköping gifte sig med Helena M. Kruse, dotter af Henrik Kruse 
och dess hustru Katharina Utter, dotter af Per Månsson Utter och 
syster till Anders och Jan, nobil. Utter n:o 213. Om Henrik Kruse 
uppgifves, att han var den förste, som i Sverige införde »Wantemakeri> 
och att han, som först var bosatt i Norrköping, derifrån undan pesten 
flyttade till Kalmar. . Herman Wibling blef sedan efter Arved Larsson 
borgmästare i Söderköping och dog der den 7:de jan. 1668. 

Enligt dessa uppgifter skulle således de båda å olika tab. i slägt- 
taflan upptagna »Katharina» vara samma person, hvilken således varit 
gift 3:ne gånger eller 1:0 med Henrik Kruse, 2:0 med Henrik £>iksson 
och 3:0 med Arved Larsson. 

Några på sednare tider funna handlingar och anteckningar synas 
bestyrka detta påstående; men innan vi genomgå dessa torde vara skäl 
tillse om detta antagande ligger inom möjlighetens gränser. Tyvärr är 



24» 

det omöjligt att få reda på alla giftermåls- och födelseår, h vårföre man 
far nöja sig med att kunna approximativt beräkna dem. 

Vi veta, att Katharina Utter var född 159S och att hennes dotter 
Helena Kruse år 1635 gifte sig med Herman Wibling; dennes yngre 
broder Joachim gifte sig 1645 med Ingeborg Arvedsdotter, äldsta barnet 
af Arvid Larsson och Katharina Utter. Dessa makars 3:dje barn, sonen 
Lars Arvedsson, kunde ej hafva gift sig senare än 1650 med Elisabeth 
Kling, ty deras äldsta kända barn föddes 165 1. Öm vi antaga, att 
Lars Arvedsson vid sitt giftermål var 22 eller 23 år gammal, skulle 
således hans föräldrar icke kunnat gifta sig senare än 1624 eller 25. 
Då nu fru Katharinas giftermål med Kruse kunnat ega rum redan 
1614 eller 15 finnas således omkring 10 år till de båda första äkten- 
skapen, af hvilka 'troligen intet varit långvarigt. Efter sin siste man, 
som dog 1647, tefile fru Katarina enka i 30 år. 

Uti en process emellan Arved Larsson och Borgmästare och råd 
i Kalmar, hvilken först af gjordes i rådskammaren d. i4:de aug. 1647 
(revisionsmål i högsta domstolen, civila, 1647, Riksarkivet) förekommer 
bland handlingar en relation, hvari bland annat anföres: 

»Anno 1634 betror Arved Larsson en sin tjenare, Per Larsson be- 
nämnd, sin egendom i Kalmar, skuld inmana och utgifva, hvilken är 
död blefven samma år 2 3:dje november, hvaraf drängens fader Lars 
Michelsson, borgare i Norrköping, rakar i tvist med A. Larsson.:) 

— »deremot A. Larsson sig besvärar d. i6:de Martii eodem a:o, 

inlägger sin kladdbok- — »dermedh A. Larsson afreser> 

»Anno 1640 d. 13 febr. afhandlar Praesidenten i Kalmar ChristofTer 
Larsson och Borgmästaren Vergloss på rättens vägnar i Kalmar uti 
Nyköping > Husholms Wantemakeri-byggning» af Arved Larsson för 250 
daler kopmrt.» 

Af ofvanstående synes framgå, att Arved Larsson varit bosatt i 
Kalmar och der drifvit handel och att han omkring 1634 afrlyttade 
derifrån. Han synes äfven hafva varit egare till en klädesfabriks- 
byggnad vid Husholm i Hossmo socken omkring en mil från Kalmar. 
Troligen' hade han drifvit denna fabrik såsom arrendator åt Kalmar 
stad, ty genom kungl. brefvet af d. 2 6:te april 1620 hade konung 
Gustaf II Adolf åt staden upplåtit ett kronohemman Husholm och ett 
hälft hemman Krankelösa att der upprätta brygghus samt sämsk- och 
vantemakeriquarn. >dock så att staden af förbemälte werkstäder och 
lägenheter sin tillbörliga inkomst årligen bekommer». (Kammararkivet 
C. Sandbergs samlingar Y. Y. 8 folio 5905). 

Jemföra vi nu härmed anteckningen i Wiblingska slägtboken, synes 
det antagligt, att Henrik Kruse, som var bosatt i Norrköping och der 
troligen gift sig med Katharina Utter, efter sin flyttning undan pesten 
till Kalmar, der åtagit sig anläggandet af klädesfabriken och sedan af 
staden arrenderat den behörliga marken och vattenkraften. 

Arved Larsson har sedan genom sitt gifte med enkan öfvertagit 
arrendet och blifvit egare af fabriksbyggnaden. Uti den efter A. 
Larssons son Lars Arvedsson 1660 upprättade bouppteckning, som 
finnes inregistrerad i Stockholms förmyndarkammare i bandet för nämnda 
år, men hvaraf endast några bilagor återfinnas, upptager en af dessa 



249 



flere kontokuranter och deribland med bröderna Herman och Joachim 
Wibling. Dervid är att märka, att den förre kallas svåger Herman 
Wibling men den sednare endast Joachim Wibling ehuru han ju var 
närmare besvågrad. Detta synes bestyrka antagandet, att Henrik 
Kruses hustru Katharina Utter var densamma, som sedan äktade Arved 
Larsson, ty härigenom blef ju Helena Kruse half syster med Lars 
Arvedsson och han hade således skäl att kalla Herman Wibling svåger. 
Han synes äfven vilja framhålla detta svågerskap, h varemot han då 
tyckte, att samma förvandtskap med Joachim, som äktat hans syster 
Ingeborg, vore allom kunnigt. Vi må dervid ihågkomma, att på den 
tiden hustrurna alltid begagnade sina egna slägtnamn. 

Uti de verser, som till Fru Karin Pedersdotter Utters begrafning 
1678 trycktes i Stockholm (i Kongi. Bibliotheket) förekommer- å första 
sidan bland annat, att hon, efterlemnade afkomlingar intill 4:de led till 
ett antal af 74. 

Den stamtafla, som å Riddarhuset upptager den gemensamma 
härstamningen från Arved Larsson och Katarina Utter af ätterna 
Lagerheim och Weidenhielm upptager endast 5 barn och 2 barnbarn 
men genom sednare forskningar hafva barnbarnens antal ökats till 22 
samt 1 barnbarnsbarn födt före 1678. Om man också antager, att 
de två barn, en son och en dotter, om hvilkas afkomma uppgifter 
saknas, haft en talrik sådan, torde denna dock ej räcka att fylla, hvad 
som brister i talet 74; först när man dertill lägger barn och barnbarn 
efter Herman Wibling och Helena Kruse, hvaraf de förra voro 15, 
synes ifrågavarande uppgift mera trovärdig. 

Angående giftermålet med Henrik Eriksson saknas alla uppgifter 
om barn, hvaremot ordningsföljden emellan de olika äktenskapen icke 
är tvifvelaktig. • Uti den ofvan omnämnde processen förekommer ett 
bref, deri fru Karin kallas »Henrik Erikssons», troligen emedan deri 
anspelas på penningetransaktioner, som redan börjat under denne mans 
lifstid. 

Att Arvid Larsson, som först varit bosatt i Kalmar och der drifvit 
handel samt äfven der sannolikt ingått sitt gifte och först omkring 10 
år derefter flyttat frän orten, varit af Kalmar- eller Smålands-släkt, 
synes sannolikare, än att han varit östgöte. Att han några år efter 
sin flyttning (10 år?) 1644 blef borgmästare i Söderköping torde, om 
nationaliteten dervid spelade någon roll, snarare kunna tillskrifvas hans 
hustru, som var född der i provinsen. Ett ytterligare stöd för detta 
antagande ligger deri, att två hans sonsöner, som valde krigareyrket, 
började sin befälsbana vid Kalmar regemente. Om båda finnes i detta 
regementes rullor infördt. att de värfvats från Gardet till underofficerare. 
Att de först togo värfning vid gardet, berodde väl på, att de då voro 
bosatte i Stockholm och der sökte sin första utbildning, och var detta 
kanske en vanlig väg för den tidens officerare. 



E. L—m. 



250 



Drottning . Kristina. Då jag i föregående häfte af denna tid- 
skrift, enligt redaktionens önskan, meddelade hvad som i vår litteratur 
under senare tid förekommit rörande Kristina, och dervid b!, a. 
nämnde bibliotekarien Elof Tegnérs studier i italienska arkiv och bi- 
bliotek, glömde jag den af dessa studier föranledda, intressanta upp- 
satsen La regitia notnade, hvilken bemälda bibliotekarie intagit i sina 
1S96 utgifna »Svenska bilder från sextonhundratalet». 

K. F. W— r. 



Värdefull autograf. 

En person 1 huvudstaden är egare af följande af k. Gustaf III 
egenhändigt skrifna reqvisition: 

Kongl. Maj:t har anbefalt dess General Adjutant Gref Pär 
Sparre eller Major Könich att avfordra de patroner som finnas 
på varvet med kulor och det som mera fordras. 

Stockholm den ig Augusti 1JJ2 
Gustaf. 

Denna datum säger allt. Här är nemligen fråga om 1772 års 
revolution, om hvilken dåvarande öfverskeppsbyggmästaren Chapman 
hade fått förtroende. Han hade på Djurgårdsvarfvet, der han dä 
bodde, låtit i största hastighet tillverka skarpa patroner.* Det är Konun- 
gens till honom ställda egenhändiga reqvisition af nämnda patroner, 
hvarom här är fråga. 

Egaren af denna autograf sätter derpå ett mycket högt värde, 
men är icke obenägen att till en verklig autografsamlare afstå den, om 
derföre kunde erhållas ett antagligt pris. 



Frågor och svar. 



Frågor. 

22. I Anreps ättartaflor uppgifves att Margaretha Rosensköld blef 
gift 1702 0111 -våren »med knppelanen Jacob JVigsuelius, som 
var en slägting till Kungl. Rådet Grefve Gyldenstolpes samt 
att den förstnämndas syster Catharina Rosensköld blef »gift 



251 

med Löjtnanten Carl Xisbethf>. Kunna några upplysningar 
lemnas rörande dessa öfverstelöjtnant Claes Rosenskölds två 
mågar, särskildt om de haft afkomlingar? 

Z. 

23. Bland slägten Rinman i Örnbergs svenska ättartal, del. 11, sak- 
nas Elisabeth Margaretha Rinman, född 17 19, död i Stock- 
holm - s 11 1S02 och gift 12 9 1753 med frälseinspektoren 
Stephanus BjörUng från Östergötland, född 25 /io 1725, död 
26 3 1797. Hvilka voro hennes föräldrar? 

/. IV. 

24. Kan någon lemna upplysning om och hvar porträtt finnas af: 

Gyllenpistol, Carl, Friherre (f. 1641), Ofverste för Södra 
Skånska kavalleriet, Landshöfding i Calmar? 

Ridder sköld, Christian Adriansson Kolmäter, (f. 1648. 
Anrep Tab. i.J? 

C. G. Plåten 
Adr. 47 Strandvägen. 
Stockholm. 

25. Hvem var välbyrdig >Peder Byrgerssoiv herre till Sjögeryd? 
Han erhöll 1632 22 2 kongl. konfirmation på jägmästare- och 
skogvaktareämbetet i Jönköpings och Kronobergs län. 

B. Szs. 



Svar. 

7. Svar till »I. D.» på en del af frågan n:o 17. Grefve Christian 
Ludvig von Aschebergs porträtt finnes möjligen i min samling. 
Jag eger nämligen en synnerligen tilltalande oljemålning från 
1680-talet, framställande en ung och käck, harnesk-klädd 
krigare i stor allonge-peruk. Anletsdragen på denna bild 
påminna starkt om fältmarskalken von Aschebergs och har 
jag på sådan grund alltid antagit, att porträttet framställer en 
son till honom. Genom personligt besök hos mig kan den 
ärade frågaren sjelf öfvertyga sig, huruvida det i min ego 
varande porträttet framställer den efterfrågade eller tilläfven- 
tyrs dennes äldre broder Gustaf Adolph von Ascheberg, 
hvilken efter ett knappt treårigt äktenskap med grefvinnan 
Beata Torstenson afied vid ännu icke fylda 32 års ålder 1693. 

Porträttet, som saknar hvarje signatur, är infattadt uti en 
mera ovanlig skulpterad originalram samt torde förskrifva sig 
från den berömda mästaren M. Mijtens d. ä. 

Axel Durling 
n:o 16 Sibyllegatan, 2 tr. 
Stockholm. 



Personhisterisk tidskrift. 



19 



252 



8. Svar på frågan 22. Suvorovs förfäder invandrade, enligt 
ryska källor, frän Sverige till Ryssland under storfursten i 
Moskva Simeon Ivanovitj Gordijs regering (1340 — 1352). 
Hvad stamfadern hette är mig obekant; om honom och hans 
familj vet jag intet. Men generalfältmarskalkens far var 
underlöjtnant vid Preobrasjenskijgardet. 

T. Wn. 



Svenska Autograf-Sällskapet 
1899. 

Sedan föregående häfte (III) af Personhistorisk Tidskrift utkom 
hafva följande personer ingått såsom ledamöter i Svenska Autograf- 
Sällskapet. 

Baeckström, A. E. O. A.. Major. I Leijonanckcr, C, Major. Skara. 

Borgström. A., Assessor. Kristianstad, i Petrelli, D. T. J., Krigsarkivarie, Kap- 
Ehrengranat, A", Kapten. Borås. ten. 

Ehrenheim, A"., Kammarherre. Grönsö. j Plåten, C. G., Ryttmästare. * 
Johansson, A. E. J., Rådman. i Silfverschiöld, O. B. A.. Friherre, Löjt- 

af Klinteberg, F., Hofrättsrad. I nant. Koberg. 

von Krusenstjerna. Underlöjtnant. \ Stackelberg, M., Friherre. Helsingfors. 
Lagerfelt, G. A. E, Friherre, Kabinetts- I Wrangel, Docent. Lund. 

kammarherre. Lagerlunda. | Zettervall, 5.. Ingeniör. Djursholm. 



* Ständig ledamot. 



N:r 10. Drottning Maria Eleonora. 

(Oljemålning ak F. Porbus d. v., tu. i. ii. Minis tern C. Ur k kns 

Ä Tj ELF V EST A.) 



N:k. i i. Ebba Baner. 

(Oi jkmai.mm; sannolikt ak Schkoder, i i i. i. ii. Ministern C. Burknstam 

A TjELFVESTA.) 




N:r 13. Grefvinnan Ulrika Donna, född Stenbock. 

(Pastellmålning af Lundberg, tillh. Ministern C. Burenstam 

Ä TjELFVESTA.) 




14. Ulrika Eleonora von Eerskn. 

(OlJÉM a LN f N G \F P K k M, TT • 

Kammarherren Frih; o F AU*Hmo 



a Lagmansö.) 




N:r 16. Grefvinnan Amalia Margreta Kali. ing, 
född bonde till björnö. 

(BLYERTSTF.CKNING FRÅN ÅR 1842 AV V. V. DaRDKI., I II. I 11. KONSTNÄREN.) 




N:r 17. Artisten Nils Månsson Mandki.crkn. 

(Blyertsteckning från år 1841 af F. v. Dardei., tii.i.ii konstnären.^ 



4 



N:R 19. Riksrådet Grefve F. U. von Rosen. 

(Oljemålning tillh. Ministern C. Burenstam ä Tjelfvesta.) 



Personhistorisk Tidskrift. 



Med detta häfte, n:r IV, afslutas första årgången (1898 
— 1899) af denna tidskrift, som under det nu snart till- 
ändagängna året haft att glädja sig åt mycket erkännande 
och ett stigande intresse från allmänhetens sida. Då emel- 
lertid i planen för tidskriften ingår att äfven till hvarje 
årcrånor utarbeta ett register öfver alla i de olika häftena 
förekommande personnamn, men ett sådant arbete kräfver 
mycken tid, har redaktionen måst uppskjuta med utgif- 
vandet af detta register till första häftet af nästa årgång, 
då såväl till alla ledamöter af Autografsällskapet som till 
abonnenter på Personhistorisk Tidskrift dessutom lemnas 
en förteckning inhållande öfver 12- å 1500 under år 1899 
aflidna svenska män och qvinnor. Registret såväl som 
nyssnämnda förteckning är o af sedda att inbindas med 
årgång I af tidskriften. 

Årgång II, i hvilken de med stort intresse om- 
fattade porträttserierna skola fortsättas, kommer bl. a. att 
innehålla en, så vidt möjligt, fullständig samling porträtt 
af Of ver ståthållare i Stockholm. 

Des i de rata. 

I och för utarbetandet af i möjligaste måtto fullständiga slägtkrönikor rörande 
ätterna Printzensköld och Örnevinge vore undertecknad ytterst tacksam för med- 
delanden om de i herrar slägtfbrskares ego tilläfventyrs befintliga uppgifier an- 
gående medlemmar af nämnda ätter. 

Sven F:n Lagerberg 
v. Häradshöfding. 
adr. Stockholm. 



Aledclelande, 

föHättidlien äf Personhistorisk Tidskrift har, 
med anledning af den till Svenska Autografsäll- 
'Skapets medlemmar utdelade monografien öfver 
adliga ätten Åminoff, fatt mot Laga välvilligt er- 
kännande. Idén att sålunda sätta sällskapets med- 
lemmar och för framtiden äfven abonnenter v på 
tidskriften i tillfälle, att såsom bilaga till Person- 
historisk Tidskrift, i den män der omständigheterna 
det medgifva, erhålla liknande arbeten öfver andra 
slägter. har rönt lifligt erkännande, och från olika 
häll halva ingått förfrågningar angående de vilkor, 
h vilka af redaktionen skulle uppställas, i händelse 
någon önskade, att genom redaktionens försorg 
fa en liknande slägtmonografi befordrad till trycket. 
Till svar härå har red. äran meddela: 
1:0. Manuskriptet bör, §J^idt möjligt, vara 
fullständigt utarbetad!. .. — 2:0. Den, som önskar 
få ett sådant manuskript tryckt i ungefärlig öfver- 
ensstämmelse med Aminoffska slägtens monografi, 
erläggef 6 kronor 50 öre för hvarje trycksida samt 
erhåller 100 exemplar af boken. - — 3:0. Redaktionen 
ombestyr 1 tryckning, utstyrsel m. m. och får disponera 
öfver den återstående 1 »pplagan, som utdelas till Auto- 
grafsällskapets medlemmar samt till abonnenterna 
pä Personhistorisk Tidskrift. 

Red. 



{bsbhb 



n 



■i 



3B11 

n 

llla&lSfP 



11111 

HB 
Wm 

Iflli